Att inte se ondskan...

Michael Milburn

Michael Milburn –Psychology Department – UMass/Boston

Ur intervjun ”Att inte se ondskan – en politisk psykolog förklarar vilken roll förnekande, känsla och barndomsbestraffning spelar i politiken” med psykologen Michael Milburn i Newsweek 13 maj, 2004 (om Newsweek på wikipedia) med anledning av händelserna i Abu Ghraib fängelset som uppdagades våren 2004, ett exempel på hur människor troligen reagerat och reagerar när liknande saker uppdagats tidigare och kommer att reagera i framtiden inför liknande händelser, liksom det troligen säger saker om hur vi överhuvudtaget reagerar.

Det står att efter hand som detaljer om övergrepp av irakiska fångar i Abu Ghraib blev kända blev inte alla (märligt nog) chockerade. I en talkshow i USA minimerades dessa övergrepp av en i programmet medverkande person som jämförde dessa avskyvärda övergrepp med en ”elevförenings upptåg i college”. Programledaren fångade upp denna stickreplik genom att säga något i stil med

”Precis vad jag tycker! Detta är inte annorlunda än vad som händer vid Skull and Bones initiationsriterna.”

Under undersökningarna i senaten om Abu Ghraib menade en av senatorerna att han nog inte var den enda som var mer ursinnig över ursinnet än över behandlingen fångarna fick utstå.

De skriver att under hela denna tid hade en handfull läsare av Newsweek skrivit till tidningen för att tala om att de var trötta på bilderna av övergreppen eller för att tala om att de inte ville se fotografier över kistor med kvarlevor av amerikanska soldater.

I artikeln frågar intervjuaren psykologen Michael Milburn vad som egentligen pågick här. Om det var opatriotiskt att ifrågasätta amerikanska soldaters beteende och att publicera foton av deras likkistor. Eller om det handlade om något slags envist förnekande?

Milburn tror att det är det senare.

Michael Milburn är psykolog vid Universitetet i Massachusetts och medförfattare till ”The Politics of Denial” * (”Förnekande i politiken”?) och han har gjort omfattande studier över vad som bestämmer politiska attityder, känslornas roll i opinionen hos allmänheten och den effekt massmedia har på politiska attityder och socialt beteende.

Han och intervjuaren Brian Braiker talar i intervjun om politiskt förnekande – vad det är, vad som orsakar det och när det kan vara en positiv sak, om någonsin. Den länkade sidan är ett utdrag ur denna intervju (min ganska fria amatöröversättning, verkligen! Det är hela 36 år sedan jag läste engelska...):

Braiker: Vad är förnekande i politiken?

Milburn: Vi har funnit att särskilt män som rapporterat höga nivåer av bestraffning under barndomen och som aldrig varit i psykoterapi, är avsevärt mer benägna att skriva under på allmänt bestraffande politik, som stöd av dödsstraff, opposition mot abort, stöd för användning av militärt ingripande. Vi noterade idéer om terapi [vad det är, står för, om personen ifråga anser sig behöva det eller inte?] som en allmän indikator på förnekande eller avsaknad av förnekande.

Nå, omfattningen av de känslor som är knutna till barndomsbestraffning vilka driver deras politiska attityder. När de hade en möjlighet att så att säga reflektera [dvs. ifrågasätta och betrakta som fel det de blev utsatta för] och få en korttids katharsisupplevelse, försvinner den sortens energi.

Braiker: Så du säger att Donald Rumsfeld skulle ha användning för litet terapi?

Milbur (skrattar): Ja, ungefär så. Vad vi har funnit, brett sett, är, att den högre nivån av inriktning på en politik med bestraffningar som lösning [min ytterst fria tolkning] bland politiskt konservativa verkligen är starkt kopplade med erfarenheter, allmänt, av hård bestraffning under barndomen.

Det handlar inte bara om att ha blivit slagen; det handlar om hela familjeklimatet, och bestraffning är inte den enda indikatorn på detta. /…/

I vår forskning har vi också funnit att när vi kom med påståendet att mängden fysiska och sexuella övergrepp [i uppväxten och senare bland vuxna?] i detta land är mycket överdrivna av massmedia, så håller konservativa påtagligt med om detta.

Detta är som ett eko av kommentaren av senatorn ovan att han var mer ”ursinnig över ursinnet.” Jag tror att detta har rejäl direkt relevans för att förstå vad reaktionerna över dessa foton från irakiskt fängelse handlar om. Du vet, xx som kallade det elevföreningsupptåg [bagatelliserande och förminskande och ursäktande]. Och du har xx som igår sa att allt detta var överdrivet.

Braiker: Är det en form av förnekande eller en form av politisk manipulation?

Milburn: Åh, absolut, det finns ett rent och skärt förnekande, och dess mer subtila form är rent förminskande. Det finns en svårighet ibland att kunna separera vad som är faktiskt förnekande när det gäller vad som är den verkliga uppfattningen hos offentliga figurer och hur mycket av det som är politiskt motiverat i form av spinning och att försöka ändra folks varseblivningar. Jag kan inte säga någonting definitivt om att Rumsfeld är i förnekande eller att alla dessa män är i förnekande.

Braiker. Vi får en massa läsarmail som talar om för oss att sluta visa foton på övergreppen i fängelset och att de inte vill se bilder på kistor som kommer hem. Är det en annan form av offentligt förnekande?

Milburn: Jo, det tror jag absolut. Det är viktigt att notera att det finns en positiv dimension i förnekande. Förnekande är en försvarsmekanism som typiskt utvecklas i barndomen som en metod att överleva, att förneka kraftfulla, otrevliga känslor. Problemet är att många människor lär sig detta som ett sätt att handskas med livet. Kistorna och bilderna av övergrepp gör en illamående, de är vämjeliga, så en del kraftfulla känslor är i omlopp här som människor vill undvika. Men jag tror också det är en fråga om förlust här. Det finns en riktigt kraftfull politisk myt om USA; vi är ett land av fria, de modigas hem. Vi går ut med heder för att bringa frihet till Irak och så vidare. Den här sortens fotografier hotar verkligen giltigheten i denna myt. Och det är en verklig förlust.

Braiker: Huruvida denna myt är sann eller inte, huruvida Abu Ghraib är en anomali, så vill inte människor få sina antaganden utmanade.

Milburn: Absolut. Jag tror att det finns en massa människor som säger ‘Om jag inte ser det, så finns det inte.’ Du såg detta med general Richard Myers /…/, han fick denna rapport i januari och han läste den aldrig. Rumsfeld fick rapporten och han läste den inte. Det är, psykologiskt sett, så, att ’Om jag inte läser det så kanske det försvinner.’ Parallellerna till romerskkatolska kyrkans sexövergreppsskandaler** ser vi klart här. Återigen så handlar det om att skydda institutionen, att kasta upp några underhuggare, men skydda kedjan av befälhavare, vilket katolska kyrkan helt klart gjorde.

Braiker: Av intresse för fullt avslöjande, så gissar jag att du lutar litet mer åt vänster politiskt?

Milburn: Ja, jag skulle troligen behöva säga det. Jag har emellertid röstat på republikaner [också?].

/…/

Braiker: Men hur är det med demokrater, de lutar mer mot den sociala välfärdssidan i sitt sätt att se på saker, en större stat, med några få anmärkningsvärda, framstående exempel.

Milburn: Tja, man ska nog vara försiktig där också, därför att de största spenderarna de senaste 20 åren har varit Reagan, Bush I och Bush II, jämfört med Bill Clinton. Men det är en fråga om prioriteringar. Handlar det om utbildning och hälsovård eller handlar det om skattesänkningar för de rika och om militären?

Braiker: Vad säger dessa två grepp vad gäller prioriteringar om deras politiska psykologi?

Milburn: [Psykologen] Sylvan Tompkins [är det denna person?] spekulerar om att när människor rör sig in i vuxenlivet så attraheras de av politiska ideologier vars emotionella, känslomässiga bas är förenlig med det som känslomässiga skrivits in i dem när de växte upp, de känslomässiga inskrift de fick då [men dessa går att ändra, och är inte ofrånkomliga]. Detta är verkligen en allmän process och man kan se detta när det gäller religion, att människor attraheras på samma sätt där som när det gäller politisk ideologi – du vet i kristendomen så hittar människor läror som svarar med deras särskilda känslomässiga erfarenheter. Det är att brinna i helvetet och fördömelse eller det är upplyftande kvaliteter som dem Jesus talade om? Attityderna som vi fann är associerade med dessa barndomserfarenheter med bestraffningar var attityder med brett symboliskt innehåll av makt, tuffhet och vedergällning. Du ser detta hos senator Inhofe [se ovan] som talade om ’Hallå, detta är grabbar med blod på sina händer; de är inte här för trafikförsyndelser’ – naturligtvis ignorerande Röda korsets rapport att 70 till 90 procent av människorna plockats upp av misstag.

Braiker: Vad säger Bushs uppväxt och konservativism dig om hans sätt att se på världen?

Milburn: Bush är verkligen fascinerande. Det fanns en intervju på TV med Barbara Bush under kampanjen [2000]. Hon talade om sin son och relaterade till en händelse där han hade kommit hem full och hans pappa promenerade ut för att tala med honom. W [George W.] sa [ungefär, i min tolkning och amatöröversättning] ’Låt oss få det gjort.’ Helt klart finns det en enorm vrede där. Inte så att detta förklarar allt som sker, men det är helt klart, för mig, en faktor i hans jag-ska-få-tag-på-den-snubbe-som-hotade-
min-pappa-och-jag-ska-också-visa-min-pappa-
att-jag-kan-göra-sånt-som-han-inte-kunde-göra [attityd].

Braiker: Hur förklarar du beteendet och psykologin hos de soldater som begick Abu Ghraibövergreppen? De såg nästan ut att njuta av sig själva.

Milburn: Det är en process som kallas ’moral exclusion’ [avhumanisering och detta är relaterat till och släkt med att utse syndabockar, att se stereotypt på etniska grupper/skillnader och rasism]. En process som sker i hög grad i krigstid där man avhumaniserar fienden [något som dock inte är ofrånkomligt, det finns soldater som aldrig deltar i sådana här saker]./…/

* Om denna bok står det:

"The Politics of Denial by Michael A. Milburn Sheree D. Conrad

"Milburn and Conrad have written a very interesting book about the force of denial in our lives and our politics. They range over their field of study, from war to child rearing, offering new and often compelling insights into the role of denial in the way we see and understand ourselves."
-- Marvin Kalb

Anger and resentment appear to be playing an increasingly important role in politics, as evidenced by the vociferous opposition to welfare, abortion, and immigrants, and by the rise of the radical Religious Right. The Politics of Denial presents a compelling explanation of these phenomena, providing solid empirical evidence for the role of rigid, harsh childrearing practices in the creation of punitive, authoritarian adult political attitudes. The authors show how political processes in the United States are distorted by the unresolved negative emotions (such as fear, anger, and helplessness) that remain from punitive parenting, and by the politicians and conservative religious leaders who exploit those emotions. Among the many public figures discussed arePatrick Buchanan, Newt Gingrich, Ronald Reagan, and Billy Graham."

Min amatöröversättning:

”Milburn och Conrad har skrivit en intressant bok om tvånget att förneka i våra liv och i politik. Fältet för deras studier sträcker sig från krig till barnuppfostran och erbjuder nya och ofta tvingande insikter angående förnekandets roll i sättet vi ser på och förstår oss själva.”

--Marvin Kalb

Vrede och harm verkar spela en ökande viktig roll i politik, tydliggjord genom den högljudda oppositionen mot välfärd, abort och immigranter, och genom ökningen av den radikala religiösa högern. ’The Politics of Denial’ presenterar en tvingande förklaring av dessa fenomen, förseende oss med solida empiriska bevis för vilken roll rigida, hårda uppfostringsmetoder spelar i skapandet av politiska attityder som förordar bestraffning och som är auktoritära. Författarna visar hur politiska processer i USA har blivit förvrängda av olösta negativa känslor (sådana som rädsla, vrede och hjälplöshet) som finns kvar efter bestraffande föräldraskap och av de politiker och konservativa religiösa ledare som utnyttjar dessa emotioner och känslor. Bland alla de offentliga figurer som diskuteras finns Patrick Buchanan, Newt Gingrich, Ronald Reagan och Billy Graham.”

Tillägg: ** 13 maj, 2002 hände följande:

“The sex abuse scandal involving Roman Catholic clergy grew violent when a Baltimore priest accused of molesting a youth years earlier was shot by the alleged victim. The following day, a Connecticut priest hanged himself at a Maryland treatment center for priests accused of molestation.”