Inlägg
”Men vad finns kvar av mig – det sanna jaget – om jag försöker tvinga mig att haFortsättningen till texten ovan finns i föregående blogginlägg på engelska!
känslor som jag inte verkligen har, om jag inte längre vet vad jag verkligen
känner, vill, behöver och varför jag ska göra alla de saker som människor säger
åt mig att göra [apropå behandling av anorektiker i detta fall, men tillämpligt
i många andra fall!!??]? Jag kan tvinga mig att åstadkomma saker [rentav göra
bedrifter, t.o.m. storartade!?] – i jobbet, i sport, i vardagslivet. Men om jag
tvingar främmande känslor på mig själv (med eller utan hjälp av substanser som
alkohol, droger och medicinering), kommer jag förr eller senare att bli
konfronterad med konsekvenserna av detta självbedrägeri. Jag reducerar mig själv till en mask och vet inte vem jag verkligen är. Källan till denna kunskap/vetskap ligger i mina genuina/äkta känslor: de känslor som
överensstämmer med mina upplevelser/erfarenheter. Och väktaren över dessa
upplevelser finns i min kropp. Dess minne.
Vi kan inte älska, respektera eller förstå oss själva om vi ignorerar budskapet från vår kropp, så som den uttrycks i känslor som vrede. Det finns en hel räcka av ’terapeutiska’ regler och tekniker för manipulation av känslor. De talar om för oss i all allvarlighet [helt allvarligt] hur vi kan sluta lida och börja njuta av livet.
Människor med de allvarligaste symtom går till sjukhus för den här sortens råd,
i hopp om att detta kommer att hjälpa dem befria dem själva från den rasande
harm som de härbärgerar mot sina föräldrar [ofta eller oftast utan att vara
medvetna om det, istället riktas denna harm och vrede mot syndabockar av olika
slag, på alla möjliga nivåer och i en massa olika sammanhang, mer eller mindre].
Detta kan lyckas för ett tag och också föra med sig befrielse, därför att då blir terapeuten ’nöjd’ med dem. Som goda barn [den snälla flickan och pojken] som efterkommer/lyder sina mödrars uppfostringsmetoder, känner de sig då accepterade och älskade. Men litet senare kommer kroppen att hävda sig igen med ett återfall, hämnden för vägran att lyssna på vad den har att säga.
Terapeuter har liknande problem med att handskas med de symtom som hyperaktiva barn visar. Hur kan dessa barn integreras i sina familjer om deras tillstånd ses som en genetisk egendomlighet eller som ett exempel på envis odygdighet som behöver slås ur dem genom korrigerande åtgärder? Och allt för att försäkra sig om att de verkliga orsakerna förblir oupptäckta [vare sig detta är medvetet eller inte]? Men om vi är villiga att se att dessa känslor har en grund i verkligheten, att de är reaktioner på försummelse/negligering, övergrepp/kräkningar eller avsaknad av närande kommunikation, då kommer vi inte bara att se barn som bara inte kan sitta stilla utan barn som lider och inte är tillåtna att veta varför. Om VI tillåter oss själva denna kunskap/detta vetande kan vi hjälpa dem och oss själva. Kanske vi (och de) inte är så mycket rädda för känslorna, smärtan, rädslan och vreden, men snarare för vetskapen om vad våra föräldrar har gjort mot oss.
De (moraliska) förpliktelser som stöttas av de flesta terapeuter att för allt i världen avstå från att fördela klander på/klandra våra föräldrar leder till frivillig/avsiktlig ignorering om orsakerna till en sjukdom och följaktligen också till möjligheterna att behandla denna sjukdom. Experter på mänskliga hjärnor har vetat i några år att avsaknad av återhämtande anknytning till modern under perioden fram till tre års ålder lämnar avgörande spår i hjärnan och leder till allvarliga rubbningar [men om både omgivningen och man själv inte förnekar orsakerna till dem kan man återhämta sig från dessa skador]. Det är verkligen hög tid att denna vetskap/kunskap blir vidarebefordrad till människor som tränas att bli terapeuter. Detta kan vara ett sätt att reducera det skadliga inflytande av deras uppväxt. För det är ofta vår uppväxt, den svarta pedagogikens legitimitet, som har förhindrat/förbjudit oss att ifrågasätta våra föräldrars gärningar. Konventionell moral, religiösa påbud och, inte minst, vissa psykoanalytiska teorier är också i verksamhet i orsakandet att även barnterapeuter ryggar tillbaka/viker från att identifiera föräldrarnas ansvar och att sätta namn på det. Deras rädsla för att orsaka skuldkänslor i föräldrar är förklädd som en rädsla att, om terapeuter gjorde så, skulle föräldrar skada barnet.
Jag är övertygad om att motsatsen är fallet. Att adressera sanningen kan öppna klientens ögon, så snart ett terapeutiskt samband har etablerats. Naturligtvis kan inte en barnterapeut ändra föräldrarna till ett ’stört’ barn, men han kan göra en massa för att utveckla deras relation med barnet om han förser dem med den erforderliga kunskapen. Om han till exempel informerar dem om den närande betydelsen av en äkta kommunikation och hjälper dem att använda denna kunskap, kommer han att ge dem tillgång till nya erfarenheter. /…/ De [föräldrar] kan lära sig att kommunicera meningsfullt med sina barn, men bara om dessa barn har fullt stöd av en terapeut som har skakat av sig inflytandet av den svarta pedagogiken och totalt och oreserverat står på barnets sida.”
Jag skulle också vilja skriva om vårt behov av guruer, frälsare, en gud eller flera gudar och varifrån detta troligen kommer och vad detta kan orsaka… På alla nivåer… Från terapi till högsta politiska nivå…
Se detta läsarinlägg om hur förödmjukande det är att få smäll på stjärten.
Tillägg 2 november: kolla detta från "Breaking Down Walls of Silence".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar