Återställare behövs…

Ulla Lindqvist.

[Uppdaterad 10 juli, se nedan]. Ulla Lindqvist LO:s vice ordförande skriver i debattartikeln ”Välfärden är värd varenda krona”, att den är rena rama ”skatteåterbäringen”. Och att den utgår från en tanke om att varje människa som finns i samhället är del av en gemenskap.

En gemenskap som bygger på att de (litet) äldre ser till så att de yngre kan utbilda sig så att de i sin tur kan trygga de äldres ålderdom.

Hon menar att att se samhället ur ett strikt egoistisk perspektiv – samhället finns för mig – är kortsiktigt och dessutom inte hela sann­ingen, för välfärden formar vi tillsammans. Och det är framförallt våra kvinnor och ungdomar, som kommer att förlora till medelålders väletablerade män som redan har det ­ganska bra.

Hon skriver:

”På punkt efter PUNKT kan vi visa att den borgerliga regeringens politik ger till dem som redan har och sätter extra press på dem som inte har. Det är en oanständ­ig politik. Det är en orättfärdig politik – en politik för ojämlikhet och för de väl­beställda.”

Jo, precis som i en familj så borde var och en bidra ekonomiskt efter förmåga.

Att vi alla drar vårt strå till stacken (både i familj och i samhället) innebär inte, och har inte heller tidigare måst innebära, att vi måste ge avkall på allt eller kanske ens ha det dåligt ställt, eller lika dåligt ställt allihop!!?? Redan innan de senaste årens skattesänkningar (de senaste 15 åren dygt?) kunde villkoren för människor skifta ganska mycket? Och nu verkar det definitivt gå för långt med skattesänkarmanin!!!

Se också insändaren ”Snaran dras åt för de utsatta” samt Sofie Wiklunds ledare ”FRA rivs upp…” Se också artikeln "Kommunen planerar att säga upp långtidssjukskrivna" med motivationen att att

"...det är en bättre lösning att kommunen hjälper de här personerna [!!!] till andra jobb."

som personalsekreteraren säger i kommunen ifråga. För personernas "eget bästa"!!?? Med omsorg om dem?? Arbetsgivaren behöver inte se över arbetsmiljön? Framförallt inte den psykosociala (vilken OCKSÅ kan resultera i, OCH resulterar i, "fysiska, somatiska" åkommor)? Vilken retorik!

Artiklarna finns också här.

Tillägg på kvällen: Se Paul Krugman på liknande tema i "A disgrace, all right."

Uppdaterad 10 juli: För det första var det en person som på nätet uttryckte det hela så bra, att

"De [ganska många, kanske de flesta högst upp i samhället] är hopplöst fast i tron på en svart och vit meritokrati och tycker att de förtjänar sitt överflöd till varje pris."

I meritokratin byggs ens sociala status samt lön på vad man åstadkommer i samhället. Kunskaper, meriter, skickligheter och färdigheter bestämmer en individs möjlighet till socialt och politisk avancemang istället för till exempel socialt ursprung (som i aristokratin). För det första fungerar samhälle, arbetsplatser, företag verkligen på detta sätt egentligen: det vill säga att man blir belönad för förmåga, meriter osv.? Dessutom undrar jag om alla har lika (människo-)värde i vare sig meritokrati eller aristokrati! Skulle det behövas en helt annan männskosyn? En kanske helt ny? Och kanske också en helt ny syn på oss själva? (vad formar oss till egoister? Är egoism medfödd? Jag tror inte det, men det är ämne för ett särskilt blogginlägg, eller kanske flera...)

Här ytterligare artiklar: Sofie Wiklund i ledaren "Det blir hårdare, och hårdare och hårdare tag" om den nya lagen att brottslingar inte längre ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård fr.o.m. 2012. Jag har inte orkat sätta mig in i detta riktigt, men en spontan känsla: tror borgarna någonstans innerst inne att somliga (men sällan de?) är födda till kriminalitet och brottslighet, medan andra (de ofta/st) inte är det? Så förebyggande åtgärder eller behandlande åtgärder har ingen verkan, eftersom detta är en medfödd läggning? (Nej, dessa åtgärder kostar ju pengar och kanske inte bara det, utan kräver en massa insikter?? Ganska ironiskt, något jag inte kan avhålla mig ifrån här).

Läs också Göran Greider i ledaren "Två kvinnor kom och gick" om Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló och Greiders reflektioner över dessa två kvinnor och deras klädstil (och yttre"appearance") och om vad de signalerar i den stil de har.

Och slutligen nyhetsartiken "Fler uppsägningar av långtidssjukskrivna att vänta." Kommunalrådet de intervjuade skulle behöva sägas upp han själv...

Det stod något om "eget ansvar"... Låter bestickande?? Vilket skitsnack! Vadå "ansvar och "ansvar"?? Undrar hur många som tycker det är kul att gå hemma sjukskrivna? Jag har också viss erfarenhet av detta, men det kräver också ett annat blogginlägg - eller flera... Ja, det är lätt att slå sig för bröstet! Och kommunalrådet ifråga är också man... Undrar vad han för uppbackning och service hemma? Dessutom undrar jag om ett manligt kommunalråd inte får mer uppbackning på jobbet också? Och autmatiskt "respekteras" mer av folk omkring (samt ifrågasätts inte lika mycket) som ett kvinnligt? Så hans väg till en utmattning är något litet (eller ganska mycket) längre? Så han riskerar litet mindre att stå där och slå sig för bröstet?

Faktum är att en av mina bröder antydde något om (och inte bara antydde) att han blev annorlunda behandlad (ställd lägre krav på) som sommarvikarierande vårdbiträde en gång i tiden (inte alltför långt tillbaka i tiden, dvs. under hans studietid på 80-talet). Jag tror att det fortfarande är så här både här och där och kanske inte bara inom sjukvården (även om sjukvården kanske är ganska hierarkisk fortfarande?).

Och det är som en oppositionspolitiker säger:

"...det är ett stort underbetyg till kommunen att inte har lyckats med att ta ett långtgående rehabiliteringsansvar."

Att man inte tagit detta ansvar mer beror på att det är kvinnor som är sjukskrivna till största delen. Och reagerar med utmattningar av diverse slag (dvs. med psykiska och "oförklarliga" symptom). Jag blir så matt av allt som sker... Och reagerar väldigt känslomässigt, med allt vad det innebär för min argumentationsförmåga.