Vägar i livet…

Snön är så gott som borta. Det är dimma fortfarande nu fram emot lunch!! Och regnar litet och är ganska isigt ute. Så det är inte lika kul att gå ut och gå, men det ska jag göra i alla fall. Till och med uppe i skogen får man gå vid sidan av stigen, uppe i snö som finns kvar och bland mossa och sly! Det avverkas här i skogen och det luktar så gott av virket som ligger i höga travar. Fast skogsmaskinerna förstör en hel del… Om inte annat blir det ofta djupa spår efter de enorma hjulen och skogsbilvägarna ganska sönderkörda emellan varven..

Användningen av häst var nog oerhört skonsammare mot naturen, fast människan slet nog betydligt hårdare… Maskinerna avverkar verkligen snabbt! Det hann jag se när jag promenerade förbi dem igår!

En av mina bröder hade en nordsvensk häst som han gjorde vårbruk med när han jobbade som naturbrukslärare. Och han har även provat att köra i skogen med häst. Fast det är nog mer en kul grej.

Bläddrade i Millers ”Vägar i livet” igår för att jag letade efter något, men fann då andra saker, så jag minns inte nu vad jag ursprungligen letade efter.

Det stod om den (fiktiva) amerikanska kvinnan Nancy vars enda barn hade Downs Syndrom. Det står om vad detta innebar för Nancy (på sidan 106):

”För första gången i mitt liv upplevde jag kärlek utan den tidigare fruktan
för utnyttjande, missbruk och lögn [som hon upplevt under sin uppväxt, från sina
föräldrar i första hand, i en socialt välanpassad familj får jag intrycket!?]
/…/ som äldsta dotter fick jag ta på mig hela ansvaret för de andra syskonen och
jag fick alltid ta förebråelserna när de andra ställt till med något. Jag var
redan tidigt mor, inte bara åt mina syskon utan också åt mina föräldrar. Ingen
av dem hade någonsin tagit något ansvar för vad de gjorde eller sade.”

På sidan 31 ur brev från den manlige terapeuten, Daniel, till den kvinnliga, Claudia, (med vilken han hade en kärleksrelation som ung och vilka nu mötts igen många, många år senare i jobbsammanhang) bland mycket annat (inte minst om deras relation och liv i mellantiden, där båda separerat från mindre bra relationer) om omskärelse och manliga läkare som fortsatt genomför dylika utan förmåga att ifrågasätta dem (tidigare blev 80 % av de nyfödda pojkarna i USA omskurna och i terapi har de upplevt ur bedragna de kände sig av sina mammor som inte förhindrade dessa in grepp, vilka gjordes av påstådda hygieniska orsaker) skriver Daniel i brev till Claudia:

”…antingen förnekar de [läkare som utför ingreppen] att det här rör sig om
ett trauma eller också bagatelliserar de följderna.”

Och så är det i (en massa) andra sammanhang. Att man förekar traumat/det traumatiska och/eller bagatelliserar följderna.

På sidan 27 står det om hur man kan undvika onödiga traumatiseringar hos småbarn eller åtminstone lära sig att bättre förstå dem, så att man kan hjälpa barn så länge de är små att i tid bearbeta trauman. Men då gäller det att man varken förnekar eller bagatelliserar dessa saker som Miller också skriver på något annat ställe.

Daniel klandrade också sig själv för problem han hade i sitt första äktenskap. Men hade turen att i sitt andra (tillsammans med bearbetande av det han upplevt) uppleva något annat, vilket gjorde att han ännu klarare såg på sitt första äktenskap och sin skuld i det (att det inte bara var hans fel, därför att han och hans fru var så olika som människor? Att hans första fru var väldigt otillgänglig, så hur mogen Daniel än hade varit hade djupare kontakt varit kanske omöjlig. Men ändå drogs de till varandra och fick en son och en dotter tillsammans). Daniel reflekterar över sin relation med sin mamma och vad han har upptäckt angående den som vuxen och hur han fortsatt att tillfredsställa moderns behov hos sina kvinnor, behov som den lille pojken omöjligt kunde fylla (och heller inte skulle fylla alls).

Men insikt enbart räcker inte för att förändra beteendet (eller snarare inte för att förändra känslorna). Jo, kanske lyckas man i terapi förändra beteendet (och får därmed bifall av terapeuten som den duktiga gosse/flicka man är!! Dvs. tillfredsställer terapeutens, omedvetna, behov!?). Men många upplever förr eller senare att ganska litet egentligen har ändrats. För det kan inte förändras nämnvärt bara genom mental gymnastik/akrobatik och att detta inte går betyder inte att det är något som helst fel på individen ifråga. Man behöver få göra något slags känslomässigt arbete… Kanske ”bara” få berätta för någon som förmår lyssna och följa en.

Och jag tror att även tidiga skador går att åtgärda, men det kräver troligen en del jobb (ibland en massa jobb och kanske en massa tunga, jobbiga saker på vägen: kraschade relationer av alla slag, att man skadat andra och då inte minst de som varit mest beroende av en…).

Och man skulle kunna vidta förebyggande/preventivt arbete, genom upplysning och genom att ta reda på, göra sig medveten. Varje ny generation skulle inte behöva göra samma hårda arbete som den tidigare! Saker skulle kunna gå att undvika. Om vi började prata om dessa saker, betydligt mer och öppnare, helst helt öppet!!

Fick tips om dessa artiklar/essäer av Roger Fjällström om det att vara offer och om moral, Offerskap, “Morality of the light, Morality of the Dark – Reflections on Ethics and the Holocaust” och ”On victimhood”.

foto på Roger Fjällström.