Inlägg
Min ytterst snabba och fria översättning av beskrivning och recensioner av Arthur Janovs bok ”Primal Healing”:
”’Primal Healing’ är Dr. Janovs magnum opus, kulminationen av decennier av kliniska observationer och forskning. Här blandar han innevarande forskning i biologi och neurologi med sitt kliniska arbete för att producera en definitiv tes rörande hur varje psykoterapi som använder ord som förhärskande terapisätt inte kan åstadkomma grundlig förändring. Janov spårar rötterna till känsla från hjärnstammen till prefrontal cortex, fynd vilka indikerar hur bortträngning sätter in för att blockera våra känslor vilket skapar en hel räcka neurotiska beteenden och fysiska symtom. Han illustrerar hur effektiv terapi eller ’kur’ involverar upphävande av blockering av den bortträngande barriären och tillåtandet av de på låg nivå inpräntade känslorna att stiga upp i frontal neocortex. /…/
Hans koncept om överbelastning och nedstängning är väsentligt för att förstå det mänskliga tillståndet. Dr. Janov diskuterar kognitiv, beteende- och insiktsterapi utförligt visande på hur och varför de misslyckas och varför de inte kan kurera någon psykologisk sjukdom. Han visar att korrigerande attityder, föreställningar och idéer i kognitiv/insiktinriktat sätt att angripa problemet är gagnlösa övningar beroende på inpräntningen av tidigt trauma i det neuropsykologisk systemet, vilket påverkar allt vårt senare beteende. Att åsidosätta inpräntningen betyder att åsidosätta möjligheten till kur/bot. Han visar att varje ickehistorisk terapi som ignorerar det förflutna måste misslyckas, vare sig det handlar om akupunktur, guidad fantasi, beslutsterapi (?? Att man bestämmer sig för att ändra sitt beteende, sina tankar?), tillståndsterapi (?? Kan det vara sådant som liknar mindfullnessträning?) eller det kognitiva angreppssättet. Alla angreppssätt kan hjälpa, men de handlar långt ifrån om bot. Bot måste knytas till de genererande källorna. Om vi negligerar dessa källor kan vi inte vara effektiva.
Dr. Janov /…/ pekar på att alla de hjälpsamma, ego-här-och-nu-angreppssätten negligerar dessa djupt liggande system till förmån för bearbetande i neocortex [den del i vilken medveten och rationell bearbetning sker, dvs. det räcker inte att bearbeta dessa saker med förnuftet så att säga!?]. Detta gör deras terapi ’ytlig’. Han visar på hur tidig kärlek formar hjärnan och att väldigt tidigt trauma kan ändra hjärnans struktur. Som vuxna fungerar vi därför bokstavligen långt ifrån fullt ut, i betydelsen att förefödelse- och födelsetrauma minskar [antalet?] nervceller i den kontrollerande, integrerande prefrontal neocortex. Han erbjuder därför ett nytt koncept på impulsen neuroser [impulsen att bete sig neurotiskt] och hur man kan behandla dylika. /…/
Kognitiva grupper [terapigrupper som utgår från kognitiva metoder??] innebär självuppfyllande profetior: patienter har psykologiska problem, vi behandlar bara den psykologiska neocortex och testar sedan patienten i termer avseende idéer och attityder för att se om de gjort framsteg. Vad patienten ’tänker’ blir därför överskuggande. Han kan tänka att han har gjort framsteg men hans hjärna och kropp kan förråda honom. Om patienter är nöjda med denna terapi så låt gå; men människor borde få veta att det finns djupare mer effektiva sätt att handskas med de djupa orsakerna, att denna sorts terapi är mer än bara ’hjälp’, den är länge räckande; den enda långt räckande terapi som är kvarvarande. /…/
…ord kan inte göra det, /…/ [men] känslor kan. /…/
Han insisterar på att vi bara kan helas där vi är skadade. Sår från barndomen och före hålls ner i hjärnan och dikterar beteendet senare. Han visar hur neuroser påverkar hjärnan och hur ’kur’ normaliserar den; till exempel, en bättre balans mellan höger och vänster hemisfärer [åstadkoms, hjärnan har visat sig ha en plasticitet som vi inte tidigare trodde den hade]. Hjärnan blir långsammare och har lägre vidd/omfång, vilket betyder att färre nervceller (neuroner) behöver rekryteras/användas för att tjäna bortträngning [nervceller behöver inte användas för bortträngning?]. Det betyder helt enkelt en annorlunda, mer effektiv hjärna. Detta betyder inte att detta [denna bok] är en text om neurologi; utan snarare en bok om psykologi och neuroser och hur vår historia dikterar det nuvarande. Alla riktiga terapier, medicinska och psykologiska måste ha historiken som fokus.
Jag vill här visa hur djupgående personlighetsförändring inte är möjlig på ordens nivå, eller ens på känslornas nivå – som [i form av] gråtande och skrikande – så länge djupa nivåer i hjärnan inte involveras och så länge som förbindelserna inte görs mellan djupa minnen i hjärnan och den högre hjärnbarken (cortex).
Konventionell psykoterapi har varit genomsyrad av tron att du blir bra i själen – i din tänkande, logiska, rationella, prefrontala cortex – kort sagt, att du kan tänka dig till hälsa.
Den logiska slutsatsen blir lätt att du blir sjuk i själen. Du kan tänka din väg till sjukdom, därför sitter allt i ditt sinne. Så om du ändrar ditt sinne kan du ändra din hälsostatus. Sålunda innebär detta att det är hur vi tänker som räknas. Vi kan tro att vi håller på att bli bra, men detta är inte detsamma som att verkligen bli bra. Vi kan tänka att vi är friska, men om vi har cancer spelar det ingen roll hur vi tänker. Om vi kan bli bra genom hur vi tänker, är vi då sjuka om vi tänker att vi är sjuka? Eller är vi sjuka i själen? Om vi bara är sjuka i själen kan vi då bara bli friska i själen?”
En David A. Goodman * chef för
”Dr. Janov har övertygat mig om att han har upptäckt ett sätt att ’rewire’ [koppla om?] neuronerna i din hjärna. Stanna hos pratpsykologen tillräckligt länge och hon kommer att ’wire’ (fånga in?) ditt bankkonto in i sitt eget bankkonto.”
Och han skriver också att han:
"...såg en 43-årig man vrida sig på golvet i 45 minuter därför att hans pappa inte köpte den skinande tvåhjulingen [cykeln?] när han ville vid åtta års ålder."
Så smärtsamt var det!!? Så ont gjorde det.
Se också återigen terapeuten Ingeborg Bosch om hjärnforskning (kategorin "the brain")..
Slutsatsen är att konventionell terapi har stora begränsningar att verkligen bota följderna av tidigt trauma och det kan ju vara värdefullt att inse. Så länge den inte leder till integrering, kan den bara ge begränsade resultat.
Se igen vad Miller skriver om primal självterapi igen.
Se tidigare inlägg.
Kolla också detta läsarbrev på Milles webb om ”Nursing Homes” (ålderdomshem i detta fall?). Där står bland annat:
“Recently it was on the news that seniors in nursing homes were abusing each other at alarming rates. They seem to want to call it dementia.
My question to you is this, could this be a direct result of adults living a lifetime of unresolved child abuse and now striking out at each other as a way to cope.
If so, this is very sad.
The government ignores child abuse all the time and claims otherwise.The government ignores child abuse all the time and claims otherwise.
This year when Prime Minister Steven Harper was wandering thru Afghanistan with all his body quards looking proud and popular, I asked him to walk thru the places in Canada where children where being abused, to put himself into the feeling state of these children, and then tell me if he felt safer in Afghanistan?
As usual my comments were brushed off by one of his correspondence people.
What do you do?”
Miller svarar:
“You have done well. Even if they play being deaf, something may however bother them if they receive OFTEN ENOUGH messages like yours. We have no other choice than to write and to hope that one day the truth WILL BE LISTENED TO. Words can be stronger than arms which rather show fear than strength.”Goodman har skrivit denna artikel/essä “The New World View Emerging From Mental Science - 2005 to 2035: Impacts Viewed 30 Years Following a Neuroscience Revolution”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar