Den själsliga nivån: varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre och om kulturens fiende och dess och musikens kraft…

Kate Pickett.

Richard Wilkinson.

Tack vare en kommentar från Kerstin på Motvallsbloggen på bloggen Björnbrum så fick jag tips om en ny bok av två brittiska forskare Richard Wilkinson, professor i epidemiologi, och Kate Pikett, högskolelektor i epidemiologi, som har skrivit om vad ojämställdhet betyder för befolkningens hälsa.

Jag sökte på detta och hittade en intressant inspelning från ett föredrag eller seminarium med dessa forskare. Jag skulle vilja skriva om vad de säger i detta föredrag. Tror jag ska göra ett helt separat blogginlägg om detta.

Men först litet allmän bakgrund:

Det har visats att stor ojämställdhet när det gäller inkomst i ett samhälle ofta har setts som splittrande, söndrande och frätande och det är också allmänt känt (är det, ibland undrar jag utifrån kommentarer på andra bloggar i detta ämne???) att i rika samhällen så har de fattiga kortare liv och lider mer av nästan varje socialt problem.

Men i sin nya bok ”The Spirit Level” så visar de utifrån 30 års forskning att mer ojämställda samhällen är dåliga för nästan alla som lever i dem – de välbeställda så väl som de fattiga.

De visar att varje modernt socialt och miljömässigt problem – dålig hälsa, avsaknad av gemensamt liv, våld, droger, fetma, mental sjuklighet, långa arbetsdagar, stor andel människor i fängelse – hittar vi i mindre jämställda samhällen.

Jag skulle också vilja skriva mer om thatcherismen utifrån artikeln ”Kulturens fiende – Andres Lokko om thatcherismen som jubileum och inspirationskälla", samt åter hänvisa till Barack Obamas tal om musikens betydelse för unga människor (och oss alla).

Tycker att detta hör ihop.

Om Thatcher och vad hennes politik ledde till:

”Ken Livingstone, den före detta illröde borgmästaren av London, intervjuas av Channel 4: ’ Thatcherismen var startskottet för trettio år av ekonomisk verklighetsflykt,’ sade han. ’Det är hennes nedrustning av industrin och därmed hela samhällen vi betalar för nu.’

Samtidigt hävdar arbetarklasshjälten Jarvis Cocker – tidigare sångare i Pulp – i en tidningsintervju att Storbritannien behöver en konservativ regering. Han lade till att det är en ’ytterst motvillig insikt’. På andra sidan järnvägsspåren, i Hertfordshire, döper punkbandet Gallows sitt nya album till Grey Britain och startar nästan på egen hand en ny era av uttalat politisk och brutal popmusik föranledd av den ekonomiska situationen.

Ju mer jag läser om Margaret Thatcher, ju fler jag pratar med om henne här i England, desto starkare lyser ett livslångt hat ur kultursektorns ögon. Labourpolitikern Tony Benn sammanfattade det effektivt i ett nyhetsinslag på ITV.

’She measured the price of everything and the value of nothing,’ sade han lika poetiskt som svåröversatt.

När jag för ett år sedan intervjuade protestsångaren Billy Bragg berättade han, med syrlig ironi, att hans största inspirationskälla var Margret Thatcher.

’Jag har henne att tacka för min karriär. Utan hennes metodiska utrensning av gruvindustrin hade jag aldrig sett på min musik som en plattform för ideologiska idéer och tankar.’/…/

Listan över brittiska artister som under åttiotalet skrev lyrik om Thatcher kan göras hur lång som helst. De såg inte bara hur kultur ersattes av en renodlad entreprenörsanda utan också hur solidaritet fick ge vika för hjärtlös sentimentalitet. Identifikationen med ens medmänniskor, grundläggande empati, fanns inte på Thatchers agenda.

Enligt författaren Hanif Kureishi var det hennes ’grundläggande kulturhat som sådde det första fröet till vår tids kändiskultur’. London, som varit en av den seriösa moderna teaterns starkaste fästen, blev i stället synonymt med populistiskt färgsprakande musikaler.

Som The Guardians kritiker Michael Billington uttryckte det:

’Bums on seats’ [ungefär ’häckarna på bänkarna’] blev under Thatcher ett viktigare kriterium för teatern än ’ideas in heads’ [idéer i huvudet’]./…/

Enkelt kan man utläsa hur viktigt det är för kulturen med en förkroppsligad fiende, någon som kan utgöra måltavla och personifiera orättvisor och systematisk hjärtlöshet. De premiärministrar som innehaft posten efter Thatcher – Major, Blair och Brown – har inte på något vis lyckats uppfylla sin föregångares roll som kulturens kollektiva symbol för ondskan.

Sue Townsend, författare till ungdomsböckerna om Adrian Mole, sammanfattade det kanske starkare än någon annan i en kortnovell i en brittisk dagstidning just inför 30-årsjubileet av Thatchers ankomst till Downing Street:

’Varje dag gick hon ensam och utan vänner till skolan och hem igen. Hon lekte inte med de andra flickorna på skolgården under rasterna: i stället anmälde hon sig som frivillig för att tvätta skolans toaletter. Hon tog med sig alla dessa tidiga erfarenheter till Downing Street där hon utkrävde sin hämnd och gjorde girigheten respektabel’.”

Ann Charlott Altstadt skriver i sin recension ”Skalar liberala lökar” om ’filosoferna’ Alexander Bard och Jan Söderqvists nya bok ”Kroppsmaskinerna” om:

”… författarnas tankesprång fylls inte ut av empiri eller argument. /…/

…som exempel på ideologiproduktion är den fascinerande med sitt ogenerade überdogperspektiv./…/

… ultradarwinismen som underliggande drivande faktor. De verkar uppfatta evolutionen som ändamålsenlig och funktionell, en form av intelligent design som motsvarar författarnas politiska önskningar./…/

Det kan tyckas märkligt att Bard, som vill avskaffa moralen/moralismen, anslutit sig till Folkpartiet som är det mest utpräglat moralistiska alternativet i svensk politik. Men det är trots allt logiskt: eftersom liberalerna inte tror på några sociala, ekonomiska strukturer blir de själva oundvikligen moralister. Varför finns klassamhället, enligt författarna? Jo, därför att folk inte fattar.

Liberaler kan inte förklara varför människor blir arbetslösa, bråkar i skolan eller begår brott, med annat än att det beror på dålig karaktär. Den enda förklaring de har till att stökiga klassrum är ett problem endast i socialt utsatta områden, är att föräldrarna är slappa och deras barn asociala. Moralismen är liberalismens auktoritära kärna och leder ofrånkomligen till kontraproduktiv rottingpolitik – ta dig i kragen, hut går hem, lås in dem länge och straffa minderåriga.

Det mest motsägelsefulla med Kroppsmaskinerna är att den egentligen är ett anti-liberalt manifest. Bards och Söderqvists liberala nätverk Liberati hävdar människans oberoende. Men i Kroppsmaskinerna framträder en människa som saknar gränser mot omvärlden.

Det finns inget jag som kan vara oberoende och det finns heller ingen omvärld man kan vara oberoende inför. Vi hör alla ihop, och är oupplösligt förbundna med varandra. Slutsatsen måste bli att vi alla delar ansvar och öde./…/

Vad skiljer en samhällsforskare och filosof från en föredragshållare och konsult? De sistnämnda vill inte så mycket undersöka eller analysera samtiden som att liera sig med den, för att casha hem typ 80  000 plus moms i arvode. Som filosofer vill Bard och Söderqvist knappt förklara världen, inte alls förändra den, de vill fakturera den.”