Mer om mer den skolpolitik i Sverige idag som förordar mer disciplin och nyauktoritära metoder istället för dialog…

Sång till friheten.



Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna

Som vindarna

Som vågorna

Som fåglarna

Som blommorna på marken



Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod

Och mina lungor

Mina ögon

Mina skuldror

Mina händer och mitt hjärta



Friheten är ditt vackra namn

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder

Freden är din syster

Kampen är din fader

Framtiden ditt ansvar

[Uppdaterad efter lunch med ett tillägg].

I senaste Lärartidningen nr. 8/09 kan man läsa att "Rektorer kan få rätt att stänga av elever".

Björklund anser att de möjligheter som finns idag – utvisning och kvarsittning – inte räcker för att få ordning i skolan. I en promemoria från honom beskrivs de befogenheter som rektor och lärare ska få i den nya skollagen som en

”trappa av sanktioner med fler disciplinära åtgärder för elever som stör tryggheten och studieron för andra elever.”

Avstängning kan redan nu ske i gymnasieskolan, men först efter beslut i kommunens utbildningsnämnd eller av styrelsen i en fristående skola.

Men den typ av avstängning som Jan Björklund föreslår ska kunna göras direkt av rektor – både i grundskolan och i gymnasiet – i högst en vecka och högst två gånger per halvår (jag var tvungen att kolla om jag skrev rätt, för det lät väldigt mycket. Jag vill också bara påpeka att jag tycker hela idén är urdålig!).

Båda elevorganisationerna är kritiska till den här typen av åtgärder. Sveriges elevråd (Svea) tycker att det är en farlig politisk riktning att satsa på straff istället för förtroendefyllda relationer mellan elever och lärare.

Sveriges elevråds centralorganisation (Seco) anser att Jan Björklund tänker fel. I situationer där det är fara för andra elevers säkerhet ska skolan kontakta polisen och sociala myndigheter, inte själva agera domstol eller polis.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén instämmer i kritiken. Hon menar att i en allvarlig situation där eleven inte längre kan vara kvar i klassrummet måste skolan kunna ge direkt hjälp, antingen genom en enskild lärare eller i en lite undervisningsgrupp.

V kan inte lämna eleven en vecka utan åtgärder.

I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:

”Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.

Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion.”

Se tidigare inlägg ”Disciplin istället för kuratorer…” samt tidigare inlägg under kategorin Jan Björklund framförallt detta. Hur stämmer denna politik med liberalernas (Folkpartiets) idéer om frihet?

Mina ytterligare funderingar över de underliggande idéerna (kanske inte medvetna, men ändå av stor betydelse eftersom de påverkar så mycket?), tillägg:

Vilken människosyn och syn på barn ligger under denna politik? Synen (tron, övertygelsen?) att (somliga) barn är födda onda?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus har i forskning över de våldsammaste kriminella i USA funnit svåra barndomserfarenheter hos alla dem han undersökte.

Se bland annat artikeln "Frenzy - Childhood, hatred and the Compulsion to Kill: Jonathan Pincus' "Base Instincts - What Makes Killers Kill?" vilket översatt blir ”Utbrott av ursinne – Barndom, hat och tvånget att döda: Jonathan Pincus bok ’Fundamental instinkt – Vad får mördare att mörda?” av Thomas Gruner.

Pincus funderar också i sin bok "Base Instinct" över hur kränkningar tidigt i livet kan leda till bigotteri eller trångsynthet - "bara" - och utgår från Frank McCourt och beskrivningen av hans barndom och uppväxt i boken "Ängeln på sjunde trappsteget".

Och att ensidigt fokusera på teoretiska ämnen i skolan (kombinerat med disciplin) kanske leder än mer till människor med empatiunderskott??

Alice Miller skriver (och detta gäller förmodligen de flesta av oss i någon grad och vi ser detta i barn som senare är de stökiga i skola och samhälle, eller kanske är helt osynliga osv., och i många fall ser vi inte effekterna förrän långt senare):

“Förödmjukelser, smisk och stryk, smällar i ansiktet, svek, sexuellt utnyttjande, hån, förlöjliganden, försummelse osv. är alla former av misshandel, därför att de skadar integriteten och värdigheten hos ett barn, även om konsekvenserna av denna behandling inte syns omedelbart [utan långt senare och i former så att rötterna är förklädda eller helt dolda för de flesta av oss, misshandel kanske inte bara uttrycks i våld hos den vuxna senare, utan ges en massa andra uttryck också].

Dock, de flesta barn som misshandlats kommer att lida som vuxna och låta andra lida av dessa skador och orättfärdiga behandlingar [mer eller mindre och på olika sätt, somliga mer och andra mindre].

Denna dynamik av misshandel kan deformera en del offer så att de blir bödlar som till och med tar hämnd (vedergällning) på hela nationer och blir villiga verkställare till diktatorer så obeskrivligt skrämmande som Hitler och andra grymma ledare [både tidigare och senare i historien].

Slagna barn tar väldigt lätt upp våldet som de fick utså, ett våld de kan glorifiera (förhärliga) och senare som föräldrar själva använda (och ägna sig åt), i tron att de förtjänade bestraffningarna och blev slagna av kärlek.

De vet inte att enda orsaken till bestraffningarna de får (eller så här i efterhand, fick) utstå är det faktum att deras föräldrar själva fick utstå och blev lärda våld utan att kunna ifrågasätta det [oförmögna att ifrågasätta det berättigade eller goda i det, om det verkligen lär någon något gott].

Senare, som vuxna, slår de en gång misshandlade barnen sina egna barn och känner sig ofta tacksamma mot sina föräldrar som [faktiskt] behandlade dem illa [OCH kärlekslöst] när de var små och försvarslösa.

Detta är orsaken till att samhällets okunnighet fortlever så orubbligt och känslolöst och att föräldrar fortsätter att producera allvarlig smärta och destruktivitet – i all ’god vilja’, i varje ny generation.

De flesta människor tolererar detta blint därför att ursprungen till mänskligt våld i barndomen har varit och fortfarande är globalt nonchalerade.

Nästan alla små barn har blivit smiskade under de första tre åren i livet när de börjar gå och röra föremål som inte får röras. Detta händer exakt vid den tid när den mänskliga hjärnans struktur börjar utvecklas och alltså skulle behöva läras godhet, snällhet, vänlighet, hjälpsamhet, välvilja, uppriktighet, sannfärdighet och kärlek, men aldrig, aldrig grymhet och våld.

Lyckligtvis finns det många misshandlade barn som hittar ’hjälpande vittnen’ och känner sig älskade [i olika grad] av dem.”

Barnrättsadvokaten Andrew Vachss menar att verbal och känslomässig misshandel kanske är ännu mer skadande (för att vi förnekar den ännu mer!??). Se också Andrew Vachss-intervjun: “You Carry the Cure In Your Own Heart - Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out”

Och psykohistorikern Bob Scharf menar att ledare tenderar att ha de starkaste psykologiska försvaren. De med starkast psykologiska försvar tenderar att söka sig till ledarpositioner.

Tillägg 6 april: Andrew Vachss skriver

“När din självuppfattning har blivit söndertrasad, när du har blivit allvarligt skadad och fåtts att tro att skadan och oförrätten var ditt fel helt och hållet, när du söker efter godkännande hos dem som inte kan eller vill ge denna, spelar du den roll som tilldelades dig av dina misshandlare. Det är dags att sluta spela den rollen [men kanske inte så lätt att göra det utan empatiskt och upplyst stöd].”

”Vi måste ge upp lögnen att känslomässig [och all annan] misshandel är bra för barn därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött en del individer som blev förberedda för ett hårt liv på det sättet – jag träffade dem när de var i full färd med att göra liv.”