lördag 2 maj 2009

Mer om mer den skolpolitik i Sverige idag som förordar mer disciplin och nyauktoritära metoder istället för dialog…


Sång till friheten.


Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar


[Uppdaterad efter lunch med ett tillägg].


I senaste Lärartidningen nr. 8/09 kan man läsa att "Rektorer kan få rätt att stänga av elever".


Björklund anser att de möjligheter som finns idag – utvisning och kvarsittning – inte räcker för att få ordning i skolan. I en promemoria från honom beskrivs de befogenheter som rektor och lärare ska få i den nya skollagen som en

”trappa av sanktioner med fler disciplinära åtgärder för elever som stör tryggheten och studieron för andra elever.”

Avstängning kan redan nu ske i gymnasieskolan, men först efter beslut i kommunens utbildningsnämnd eller av styrelsen i en fristående skola.


Men den typ av avstängning som Jan Björklund föreslår ska kunna göras direkt av rektor – både i grundskolan och i gymnasiet – i högst en vecka och högst två gånger per halvår (jag var tvungen att kolla om jag skrev rätt, för det lät väldigt mycket. Jag vill också bara påpeka att jag tycker hela idén är urdålig!).


Båda elevorganisationerna är kritiska till den här typen av åtgärder. Sveriges elevråd (Svea) tycker att det är en farlig politisk riktning att satsa på straff istället för förtroendefyllda relationer mellan elever och lärare.


Sveriges elevråds centralorganisation (Seco) anser att Jan Björklund tänker fel. I situationer där det är fara för andra elevers säkerhet ska skolan kontakta polisen och sociala myndigheter, inte själva agera domstol eller polis.


Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén instämmer i kritiken. Hon menar att i en allvarlig situation där eleven inte längre kan vara kvar i klassrummet måste skolan kunna ge direkt hjälp, antingen genom en enskild lärare eller i en lite undervisningsgrupp.


V kan inte lämna eleven en vecka utan åtgärder.


I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:

Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.


Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion.

Se tidigare inlägg ”Disciplin istället för kuratorer…” samt tidigare inlägg under kategorin Jan Björklund framförallt detta. Hur stämmer denna politik med liberalernas (Folkpartiets) idéer om frihet?


Mina ytterligare funderingar över de underliggande idéerna (kanske inte medvetna, men ändå av stor betydelse eftersom de påverkar så mycket?), tillägg:


Vilken människosyn och syn på barn ligger under denna politik? Synen (tron, övertygelsen?) att (somliga) barn är födda onda?


Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus har i forskning över de våldsammaste kriminella i USA funnit svåra barndomserfarenheter hos alla dem han undersökte.


Se bland annat artikeln "Frenzy - Childhood, hatred and the Compulsion to Kill: Jonathan Pincus' "Base Instincts - What Makes Killers Kill?" vilket översatt blir ”Utbrott av ursinne – Barndom, hat och tvånget att döda: Jonathan Pincus bok ’Fundamental instinkt – Vad får mördare att mörda?” av Thomas Gruner.


Pincus funderar också i sin bok "Base Instinct" över hur kränkningar tidigt i livet kan leda till bigotteri eller trångsynthet - "bara" - och utgår från Frank McCourt och beskrivningen av hans barndom och uppväxt i boken "Ängeln på sjunde trappsteget".


Och att ensidigt fokusera på teoretiska ämnen i skolan (kombinerat med disciplin) kanske leder än mer till människor med empatiunderskott??


Alice Miller skriver (och detta gäller förmodligen de flesta av oss i någon grad och vi ser detta i barn som senare är de stökiga i skola och samhälle, eller kanske är helt osynliga osv., och i många fall ser vi inte effekterna förrän långt senare):

“Förödmjukelser, smisk och stryk, smällar i ansiktet, svek, sexuellt utnyttjande, hån, förlöjliganden, försummelse osv. är alla former av misshandel, därför att de skadar integriteten och värdigheten hos ett barn, även om konsekvenserna av denna behandling inte syns omedelbart [utan långt senare och i former så att rötterna är förklädda eller helt dolda för de flesta av oss, misshandel kanske inte bara uttrycks i våld hos den vuxna senare, utan ges en massa andra uttryck också].


Dock, de flesta barn som misshandlats kommer att lida som vuxna och låta andra lida av dessa skador och orättfärdiga behandlingar [mer eller mindre och på olika sätt, somliga mer och andra mindre].


Denna dynamik av misshandel kan deformera en del offer så att de blir bödlar som till och med tar hämnd (vedergällning) på hela nationer och blir villiga verkställare till diktatorer så obeskrivligt skrämmande som Hitler och andra grymma ledare [både tidigare och senare i historien].


Slagna barn tar väldigt lätt upp våldet som de fick utså, ett våld de kan glorifiera (förhärliga) och senare som föräldrar själva använda (och ägna sig åt), i tron att de förtjänade bestraffningarna och blev slagna av kärlek.


De vet inte att enda orsaken till bestraffningarna de får (eller så här i efterhand, fick) utstå är det faktum att deras föräldrar själva fick utstå och blev lärda våld utan att kunna ifrågasätta det [oförmögna att ifrågasätta det berättigade eller goda i det, om det verkligen lär någon något gott].


Senare, som vuxna, slår de en gång misshandlade barnen sina egna barn och känner sig ofta tacksamma mot sina föräldrar som [faktiskt] behandlade dem illa [OCH kärlekslöst] när de var små och försvarslösa.


Detta är orsaken till att samhällets okunnighet fortlever så orubbligt och känslolöst och att föräldrar fortsätter att producera allvarlig smärta och destruktivitet – i all ’god vilja’, i varje ny generation.


De flesta människor tolererar detta blint därför att ursprungen till mänskligt våld i barndomen har varit och fortfarande är globalt nonchalerade.


Nästan alla små barn har blivit smiskade under de första tre åren i livet när de börjar gå och röra föremål som inte får röras. Detta händer exakt vid den tid när den mänskliga hjärnans struktur börjar utvecklas och alltså skulle behöva läras godhet, snällhet, vänlighet, hjälpsamhet, välvilja, uppriktighet, sannfärdighet och kärlek, men aldrig, aldrig grymhet och våld.


Lyckligtvis finns det många misshandlade barn som hittar ’hjälpande vittnen’ och känner sig älskade [i olika grad] av dem.”

Barnrättsadvokaten Andrew Vachss menar att verbal och känslomässig misshandel kanske är ännu mer skadande (för att vi förnekar den ännu mer!??). Se också Andrew Vachss-intervjun: “You Carry the Cure In Your Own Heart - Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out”


Och psykohistorikern Bob Scharf menar att ledare tenderar att ha de starkaste psykologiska försvaren. De med starkast psykologiska försvar tenderar att söka sig till ledarpositioner.


Tillägg 6 april: Andrew Vachss skriver


“När din självuppfattning har blivit söndertrasad, när du har blivit allvarligt skadad och fåtts att tro att skadan och oförrätten var ditt fel helt och hållet, när du söker efter godkännande hos dem som inte kan eller vill ge denna, spelar du den roll som tilldelades dig av dina misshandlare. Det är dags att sluta spela den rollen [men kanske inte så lätt att göra det utan empatiskt och upplyst stöd].”


Vi måste ge upp lögnen att känslomässig [och all annan] misshandel är bra för barn därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött en del individer som blev förberedda för ett hårt liv på det sättet – jag träffade dem när de var i full färd med att göra liv.”


4 kommentarer:

Anja sa...

Det var jättebra skrivet av Andrew Vachss, jag följde länken och läste artikeln om känslomässig misshandel! Det var precis vad jag behövde läsa just nu! Tack för det Karin!

k sa...

Tack! :) Och du triggade igång ännu mer!

Jag har börjat läsa ”Winning is healing – Body Awareness and Empowerment for Abuse Survivors – And Experiental Workshopp for Body Psychotherapy” av en Paul Linden (jag vill bara tillägga att jag är ganska fundersam över alla dylika koncept att komma tillrätta med misshandel tidigare i livet, men det är en annan tråd). http://www.being-in-movement.com/content/winning-healing-body-awareness-and-empowerment-abuse-survivors

Han skriver att från hans perspektiv så är den avgörande frågan vad gäller övergrepp det lärande som äger rum under övergreppet. När någon blir misshandlad, oavsett om det handlar om fysisk, sexuell eller emotionell/verbal misshandel, så lär den som misshandlas att den är grundligt, totalt maktlös, oförmögen att kontrollera sin kropp och sin omgivning och oförmögen att skapa trygghet. Känslan av maktlöshet blir ett s.k. kärnelement i deras självidentitet.

Och många symtom på trauma sådana som dissociation http://sv.wikipedia.org/wiki/Dissociation_(psykologi) , drogmissbruk, kroppslig bedövning eller utagerade inrymmer någon känsla/tro (falsk dock för ett litet barn) hos överlevaren att han/hon kan skapa säkerhet.

Han skriver sedan om responsen (svaret) på trauma som ett fysiskt beteendemönster. Enklast uttryckt som följer: kärnpunkten i svaret på trauma är att spänna och vrida till kroppen. Detta uttrycks generellt i spänd andning, spända muskler, sammandragen kroppshållning, stela rörelser och en begränsad uppmärksamhet.

Traumaresponsen blir en grundläggande del av traumaöverlevarens inlärda kroppsstil och bevaras som ett lärt beteende ända till nytt lärande ersätter det. Dvs. man tar med sig detta upp i vuxenlivet, ja, behåller detta tidigt inlärda förhållningssätt till kroppen. Och vad leder detta till på sikt? Se ACE-studien: http://www.acestudy.org/

När vuxna lever sina liv baserade på känslor av maktlöshet svarar de på hot på ineffektiva sätt, vilket gör att det är sannolikt att de kommer att bli överväldigade igen och traumatiserade igen.

Ja, se läkaren Anna-Luise Kirkengen om reviktimisering. http://reflektionerochspeglingar.blogspot.com/search/label/revictimzation

Jag kan se barnets reaktion på en förälder som får ett utbrott av ilska (kanske inte bara en gång utan flera), eller barnets reaktion på en förälders instängda ilska.

Jag kan också se barnet som är spänt över mamman som plötsligt kan lugga det.

Ett barns kropp som är spänt i väntan på nästa attack, attack i form av utbrott, luggning, slag, hån, skrattande åt och förlöjligande av barnet osv. Dvs. bristen på respekt och aktning för det.

Varifrån kommer reumatism, muskelreumatism, högt blodtryck, psoriasis, struma osv? Skulle dessa saker bryta ut (kanske alls) eller kureras i stor grad om vi kunde börja prata om dessa saker?

Anja sa...

Det var väldigt intressanta tankar! Jag håller helt med om att barndomens trauma resulterar i kroppsliga spänningar bl.a.
När jag gjorde en sökning på Barbara Ehrenreich på youtube så hittade jag följande väldigt intressanta intervju med henne från 90-talet, 58 minuter lång!
http://www.youtube.com/watch?v=6P7yU444TT4&videos=Y-4sagF-IYE&playnext_from=TL&playnext=1

Hon intervjuas om sin bok "Blood Rites: Origins and History of the Passions of War" - en bok som handlar om krig! Och mänsklighetens kärlek till krig! För visst älskar vi krig annars hade vi inte sysslat med det! Mycket intressanta tankar även om jag inte orkade lyssna igenom hela intervjun.
I intervjun pratar hon mycket om hur vi har utvecklats som art vi människor. Vi vill gärna se oss som starka, som jordens krona, som den härskande arten på planeten osv. Men den största delen, kanske 95% av tiden som Homo Sapiens har vi faktiskt levat som väldigt utsatta bytesdjur. Det är något som historieskrivningen ignorerar menar Barbara. Att vi har varit bytesdjur, utsatta för andra djur, utan bytesdjurs normala styrkor - vi kan inte springa snabbt, vi är inte speciellt stora eller starka, om man jämför med älgar, hästar, kaniner osv. Det som har varit människans enda chans är att vi har varit en grupp, en flock. Vi har kunnat skydda oss själva och varandra genom att vara många och hålla ihop mot rovdjuren. En hel flock människor kan faktiskt skrämma bort en varg eller en leopard utan problem. En ensam människa står sig slätt. Och vår utsatthet i ensamhet som människor gäller inte bara när vi är utsatta för jakt av andra djur, utan också i det vardagliga överlevandet med matletande, matlagning, omhändertagande av barn, sömn, allt behöver vi varandra för att klara av! Och det här har ju otroligt många psykologiska effekter på oss, speciellt om vår plats i gemenskapen är hotad, om vi inte är välkomna i gruppen. Vilket är just den känslan många barn utsätts för!

k sa...

Och ett litet barn är än mer beroende av andra människor (och beroende under en väldigt lång tid jämfört med de flesa andra djurarter), så hur upplever det att bli utfruset, bortstött, slaget, inte älskat (fast många föräldrar enom tiderna har påstått att de av kärlek slagit och lärt sina barn och så sker även idag) osv.?

Och jag tror Andrew Vachss verkligen har en poäng om känslomässig misshandel.