Mer om mer den skolpolitik i Sverige idag som förordar mer disciplin och nyauktoritära metoder istället för dialog…

Sång till friheten.



Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna

Som vindarna

Som vågorna

Som fåglarna

Som blommorna på marken



Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod

Och mina lungor

Mina ögon

Mina skuldror

Mina händer och mitt hjärta



Friheten är ditt vackra namn

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder

Freden är din syster

Kampen är din fader

Framtiden ditt ansvar

[Uppdaterad efter lunch med ett tillägg].

I senaste Lärartidningen nr. 8/09 kan man läsa att "Rektorer kan få rätt att stänga av elever".

Björklund anser att de möjligheter som finns idag – utvisning och kvarsittning – inte räcker för att få ordning i skolan. I en promemoria från honom beskrivs de befogenheter som rektor och lärare ska få i den nya skollagen som en

”trappa av sanktioner med fler disciplinära åtgärder för elever som stör tryggheten och studieron för andra elever.”

Avstängning kan redan nu ske i gymnasieskolan, men först efter beslut i kommunens utbildningsnämnd eller av styrelsen i en fristående skola.

Men den typ av avstängning som Jan Björklund föreslår ska kunna göras direkt av rektor – både i grundskolan och i gymnasiet – i högst en vecka och högst två gånger per halvår (jag var tvungen att kolla om jag skrev rätt, för det lät väldigt mycket. Jag vill också bara påpeka att jag tycker hela idén är urdålig!).

Båda elevorganisationerna är kritiska till den här typen av åtgärder. Sveriges elevråd (Svea) tycker att det är en farlig politisk riktning att satsa på straff istället för förtroendefyllda relationer mellan elever och lärare.

Sveriges elevråds centralorganisation (Seco) anser att Jan Björklund tänker fel. I situationer där det är fara för andra elevers säkerhet ska skolan kontakta polisen och sociala myndigheter, inte själva agera domstol eller polis.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén instämmer i kritiken. Hon menar att i en allvarlig situation där eleven inte längre kan vara kvar i klassrummet måste skolan kunna ge direkt hjälp, antingen genom en enskild lärare eller i en lite undervisningsgrupp.

V kan inte lämna eleven en vecka utan åtgärder.

I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:

”Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.

Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion.”

Se tidigare inlägg ”Disciplin istället för kuratorer…” samt tidigare inlägg under kategorin Jan Björklund framförallt detta. Hur stämmer denna politik med liberalernas (Folkpartiets) idéer om frihet?

Mina ytterligare funderingar över de underliggande idéerna (kanske inte medvetna, men ändå av stor betydelse eftersom de påverkar så mycket?), tillägg:

Vilken människosyn och syn på barn ligger under denna politik? Synen (tron, övertygelsen?) att (somliga) barn är födda onda?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus har i forskning över de våldsammaste kriminella i USA funnit svåra barndomserfarenheter hos alla dem han undersökte.

Se bland annat artikeln "Frenzy - Childhood, hatred and the Compulsion to Kill: Jonathan Pincus' "Base Instincts - What Makes Killers Kill?" vilket översatt blir ”Utbrott av ursinne – Barndom, hat och tvånget att döda: Jonathan Pincus bok ’Fundamental instinkt – Vad får mördare att mörda?” av Thomas Gruner.

Pincus funderar också i sin bok "Base Instinct" över hur kränkningar tidigt i livet kan leda till bigotteri eller trångsynthet - "bara" - och utgår från Frank McCourt och beskrivningen av hans barndom och uppväxt i boken "Ängeln på sjunde trappsteget".

Och att ensidigt fokusera på teoretiska ämnen i skolan (kombinerat med disciplin) kanske leder än mer till människor med empatiunderskott??

Alice Miller skriver (och detta gäller förmodligen de flesta av oss i någon grad och vi ser detta i barn som senare är de stökiga i skola och samhälle, eller kanske är helt osynliga osv., och i många fall ser vi inte effekterna förrän långt senare):

“Förödmjukelser, smisk och stryk, smällar i ansiktet, svek, sexuellt utnyttjande, hån, förlöjliganden, försummelse osv. är alla former av misshandel, därför att de skadar integriteten och värdigheten hos ett barn, även om konsekvenserna av denna behandling inte syns omedelbart [utan långt senare och i former så att rötterna är förklädda eller helt dolda för de flesta av oss, misshandel kanske inte bara uttrycks i våld hos den vuxna senare, utan ges en massa andra uttryck också].

Dock, de flesta barn som misshandlats kommer att lida som vuxna och låta andra lida av dessa skador och orättfärdiga behandlingar [mer eller mindre och på olika sätt, somliga mer och andra mindre].

Denna dynamik av misshandel kan deformera en del offer så att de blir bödlar som till och med tar hämnd (vedergällning) på hela nationer och blir villiga verkställare till diktatorer så obeskrivligt skrämmande som Hitler och andra grymma ledare [både tidigare och senare i historien].

Slagna barn tar väldigt lätt upp våldet som de fick utså, ett våld de kan glorifiera (förhärliga) och senare som föräldrar själva använda (och ägna sig åt), i tron att de förtjänade bestraffningarna och blev slagna av kärlek.

De vet inte att enda orsaken till bestraffningarna de får (eller så här i efterhand, fick) utstå är det faktum att deras föräldrar själva fick utstå och blev lärda våld utan att kunna ifrågasätta det [oförmögna att ifrågasätta det berättigade eller goda i det, om det verkligen lär någon något gott].

Senare, som vuxna, slår de en gång misshandlade barnen sina egna barn och känner sig ofta tacksamma mot sina föräldrar som [faktiskt] behandlade dem illa [OCH kärlekslöst] när de var små och försvarslösa.

Detta är orsaken till att samhällets okunnighet fortlever så orubbligt och känslolöst och att föräldrar fortsätter att producera allvarlig smärta och destruktivitet – i all ’god vilja’, i varje ny generation.

De flesta människor tolererar detta blint därför att ursprungen till mänskligt våld i barndomen har varit och fortfarande är globalt nonchalerade.

Nästan alla små barn har blivit smiskade under de första tre åren i livet när de börjar gå och röra föremål som inte får röras. Detta händer exakt vid den tid när den mänskliga hjärnans struktur börjar utvecklas och alltså skulle behöva läras godhet, snällhet, vänlighet, hjälpsamhet, välvilja, uppriktighet, sannfärdighet och kärlek, men aldrig, aldrig grymhet och våld.

Lyckligtvis finns det många misshandlade barn som hittar ’hjälpande vittnen’ och känner sig älskade [i olika grad] av dem.”

Barnrättsadvokaten Andrew Vachss menar att verbal och känslomässig misshandel kanske är ännu mer skadande (för att vi förnekar den ännu mer!??). Se också Andrew Vachss-intervjun: “You Carry the Cure In Your Own Heart - Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out”

Och psykohistorikern Bob Scharf menar att ledare tenderar att ha de starkaste psykologiska försvaren. De med starkast psykologiska försvar tenderar att söka sig till ledarpositioner.

Tillägg 6 april: Andrew Vachss skriver

“När din självuppfattning har blivit söndertrasad, när du har blivit allvarligt skadad och fåtts att tro att skadan och oförrätten var ditt fel helt och hållet, när du söker efter godkännande hos dem som inte kan eller vill ge denna, spelar du den roll som tilldelades dig av dina misshandlare. Det är dags att sluta spela den rollen [men kanske inte så lätt att göra det utan empatiskt och upplyst stöd].”

”Vi måste ge upp lögnen att känslomässig [och all annan] misshandel är bra för barn därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött en del individer som blev förberedda för ett hårt liv på det sättet – jag träffade dem när de var i full färd med att göra liv.”

Tankar om skolpolitiken idag och litet om barnuppfostran...

[Uppdaterad på kvällen, se tillägg i slutet, samt 17 mars och något redigerad]. Apropå diskussioner om hur man ska "handskas" med barn (skolpolitiken idag, Nanny-program).

Tack Ett hjärta RÖTT för länken till Johan Cronemans krönika om Jan Björklund som börjar likna Caligula angående ”Barnuppropet” som överlämnats till Björklund för ungefär en vecka sedan. Nej, Nanny-metoder är inget för en demokratisk skola.

Den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss säger om känslomässig misshandel:

”…av alla former av misshandel av barn kanske känslomässig misshandel är den grymmaste och längst räckande av dem alla.”

”Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan individ. Denna kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller både/och), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte bara enstaka händelser.

Den är avsedd att förminska barnets självuppfattning till den punkt där offret ser sig självt som ovärdigt- ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätt alla barn har: kärlek och skydd.”

Albert Einstein sa också om undervisning:

“Modern undervisning är konkurrensbetonad, nationalistisk och sorterande. Den har tränat barnet att se materiella värden som de mest betydelsefulla, att tro att hans nation också har störst betydelse och är överlägsen andra nationer och folk.

Den allmänna nivån av information om världen är hög, men vanligtvis partisk, influerad av nationella fördomar, något som gör oss till medborgare av vår nation, men inte av världssamfundet.”

”En mänsklig varelse är del av helheten, den vi kallar universum, en del begränsad i tid och rum.

Han upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något avskilt från det andra, som någon slags optiskt bedräglig medvetenhet.

Detta självbedrägeri är som ett slags fängelse för oss, begränsande oss till bara våra personliga önskningar och kärleken för våra närmaste.

Vår uppgift borde vara att befria oss ur detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkänsla, att omfatta alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet.”

Men Vachss menar också att det finns vägar ut för dem som skadats. Se hans artikel “You Carry the Cure In Your Own Heart. Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out.” Översatt blir detta ungefär “Du bär boten i ditt eget hjärta. Känslomässig misshandel kan i vuxenlivet leda till missbruk, raseri, en allvarligt skadad självkänsla och en oförmåga att knyta band med andra. Men – om detta hände dig – det finns en väg ut.”

Vi som var först i världen med att förbjuda aga borde inte ägna oss åt metoder som time-out, utfrysning osv. vare sig i hemmet eller i skolan.

Och är det vare sig en skyldighet eller rättighet att ha barn?

Tillägg på kvällen: ytterligare reflektioner apropå Björklunds skolsyn och -politik. Konformitet och disciplin dödar kreativitet…

En person hade gjort en Googlesökning på “conformity and discipline are killers for creativity” och hittade min blogg.

Översatt blir det något i stil med ”Anpassning (likriktning, likformighet) och disciplin dödar kreativitet.” Detta gjorde mig väldigt nyfiken, så jag googlade på det också och fick en massa svar. Valde ett "Ten classrom Creatvity Killers - Ways Not To Kill Classroom Creativity" eller "Tio klassrumskreativitetsdödare - sätt att inte döda klassrumskreativitet", angående att undervisa i konst. Där kan man bland annat läsa under punkt 6 i min litet fria översättning:

”Att måla väldigt snyggt [och ordentligt] är övervärderat. Anpassning (och även att följa uppgifter och anvisningar slaviskt) kan vara en negativ faktor när man bedömer konst [samt när man målar, utövar eller skapar annan slags konst, musik till exempel]. Jag tror att produktcentrerad undervisning är väldigt god slavträning.”

Min pojkvän som bor i USA reflekterade över alla kort han fått ta del av, bland annat dem från mitt jobb i svensk musikskola (som samarbetar med estetiska programmet i musik och dans). Han fick också se en video från en gymnasieskolas senaste timslånga julshow (med medverkande från ALLA program, inte bara de estetiska, som musik-, dans- och teater).

För det första menar han att det system vi har här (med musikskola för alla barn) inte finns i USA. Där får inte alla barn samma chanser som våra barn och ungdomar får.

För det andra tyckte han julshowen han fick se var fantastisk. Och undrade hur stor denna gymnasieskola är. Jag uppskattade den till ca 1 200 elever.

”Vad? Inte större?”

Han tyckte det fanns så MÅNGA förmågor. Och berättade att hans son (nu 22 år) gått på en high school med cirka 2 000 elever och de hade aldrig åstadkommit något liknande. Detta har alltså inte en amerikansk gymnasieskola lyckats med!

Vi har ALL anledning att vara rädda om det vi har - på så många områden. Vår musikundervisning är EN av flera. En meningsfull sysselsättning för så många unga människor, där de får utlopp för en massa saker förhoppningsvis och ytterligare förmågor att uttrycka sig och kanske reflektera, kritiskt.

Men (vissa) politiker och förmodligen många andra vuxna människor unnar kanske helt enkelt inte dem detta!? För de har inte själva fått detta, tragiskt nog? Och detta blir mångdubbelt tragiskt, för det drabbar så många andra än bara dem själva! Vissa politiker vill ha lydiga slavar och robotar, som bara säger ja och amen? Ögontjänare?

Just i den miljö Björklund vill skapa riskerar något annat att frodas, kanske utanför klassrummet? Pennalism där istället?

Apropå disciplin: konstnärer behöver ingalunda vara några bohemer som saknar förmåga att organisera saker ELLER att arbeta hårt (dvs. disciplinera sig). Att de (alla) lever i det blå är en myt. Dock finns det olika sorters "disciplin"! Självvald eller påtvingad? Men den disciplin Björklund förordar är en sort som dödar (inte bara kreativitet, utan också annat, som kanske medkänsla och det är också avsaknad av medkänsla och brist på kärlek den uttrycker, även om de som utövar den nog troligen hävdar motsatsen).

Nu verkar också estetiska ämnen få en annan (svagare) roll i gymnasiet (vi har inte råd med detta onyttiga?)? Och med skattesänkarprogrammet kanske även musikskolan kommer i kläm…

Se om Jan Björklund och Mats Ekholm i morgonsoffan i onsdags ”Old authoritarian raising methods are coming back…”

Tillägg 17 mars: Det amerikanska samhället verkar i många stycken vara ganska auktoritärt och konservativt är en känsla jag fått och som inte blivit svagare. USA framhålls som en förebild, men är det en riktigt bra sådan? Är det riktigt möjligheternas land? Vissa menar att klassresor är färre där än t.ex. i Sverige. Se t.ex. artikeln "The Land of Opportunity" ur New York Times.

Slår mig också vad A. Miller skriver om den svarta pedagogiken. För det är det vi ser prov på i de nya strömningarna idag i skolan, med Nannyprogram och i gränssättningsprat (vad gränssätter vi egentligen emot och vad skulle vi behöva gränssätta emot)? Se också t.ex. ”Poisonous Pedagogy - International Conference on Women and Literacy – January, 2001.

Gränssättning...

Anna-Luise Kirkengen.

[Uppdaterad på kvällen i slutet av inlägget]. Slog mig av någon anledning igår: under ett antal år ingick så kallat kompanjonlärarskap i musik i min tjänst. Dvs. jag hade musik i lågstadiet. Jag jobbade i tre olika s.k. enheter och kunde då också jämföra olika lärarstilar och förhållningssätt. Och också hur barnen fungerade i dessa olika enheter.

Nu slog mig igen om enheten där lärarna "satte gräns" för barnen och hur barnen där utvecklade en pennalism. När lärarna inte var närvarande så var (vissa) barn elaka mot andra. Något en danslärarkollega också noterade helt oberoende av mig. Vi var nämligen båda involverade i ett projekt rörande musik och dans i denna enhet. Och vi kom alltså utifrån in i de klasser som ingick i denna enhet.

Till saken hör att skolpsykologen verkade tycka att dessa lärare var en bra förebild för övriga!!!

Den gränssättning som praktiserades var auktoritär (och nästan litet totalitär?). I wikipediaartikeln om totalitarism står det om begrepp som diktatur (min kursivering):

”Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt UTAN HÄNSYN TILL MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH PERSONLIG INTEGRITET.”

Barnen fick ett behov av motreaktion. Och var lär vi oss dessa saker ursprungligen? Och det var detta med behovet av makt (kanske ett gränslöst).

Se bland annat den norska läkaren Anna-Luise Kirkengen om integritetsövergrepp. Samt om gränsövergrepp (boundary violations) och dess olika effekter. Somliga som utsatts för diverse gränsövergrepp blir utagerande, andra blir inåtagerande... Gränsövergrepp i form av fysiskt våld i olika svårighetsgrad (från lätta daskar till riktiga övergrepp), sexuella övergrepp (från otillbörlig beröring till direkta våldtäkter och allt däremellan), samt inte minst känslomässiga övergrepp.

Den amerikanske advokaten och barnrättskämpen Andrew Vachss säger:

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

Vilket översatt blir något i stil med:

"Av alla de former av barnmisshandel så är kanske känslomässig misshandel den grymmaste och längst räckande."

"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Denna kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte en enstaka händelse. Den är ämnad att reducera ett barns självuppfattning till den punkt där offret ser sig själv som ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga frörstfödslorätten hos varje barn: kärlek och skydd."

---

Läs också Göran Greider i dagens ledare "Vår tids vålnad," där han bland annat skriver:

”…ensamheten, självhävdelsebegäret som gör att de unga männen vill visa upp sig i ett offentligt forum om det så bara är en video på You Tube: Denna människa är på väg att bli en arketyp i den senkapitalistiska västvärlden, ja i den allt febrigare globala kapitalismen.

Visserligen har vansinnesdåd av det här slaget alltid inträffat, men det nya tycks ändå vara den återkommande symbiosen mellan explosiv, manlig ensamhet, vapen och en helt ny nivå i det medialiserade samhället. /…/

Han är som en hel generation unga människor utkastad i en värld där det nästan inte finns några gemensamma framtidsdrömmar och där alla drömmar som dröms är privata och mycket ofta genomsyrade av den dagliga kampen för tillvaron i ett alltmer konkurrenspräglat samhälle. /…/

Från alla samhällsinstanser ropas ju budskapet hela tiden ut: Var konkurrenskraftig! Tro inte på några solidariska ideologier utan på dig själv! Producera! Var ständigt förändringsbenägen!/…/

…den finska skolan: Visst, den är numera världsberömd för de prestationer som där sker, men medaljen har en baksida: Alla de som inte klarar hetsen och alla de som klarar hetsen men då också ofta tvingas offra samhörigheten med andra jämnåriga. Jag hoppas Jan Björklund hörde det där. ”

Tänk bara på dig själv!! Greiders ledare finns också här.

När jag postat detta läste jag Jenny W.s senaste blogginlägg "Utvidgad dumhet"!!! Vad bra skrivet!! Så heligt argt!

Men det är ingen ursäkt för övergrepp senare (oavsett omfattning eller grad) att man varit utsatt för övergrepp själv. De tidigare övergreppen är bara och endast en förklaring.

Se också Sigruns blogg om "Nödhamn för desperata."

Tillägg efter dusch: Och skolan ska spara flera tiotals miljoner. Bland annat diskuteras radikalt musikskolans nedläggning (men detta stod inte i den borgerliga tidningen igår, bara i den socilademokratiska!!!).

Vi håller på att återgå till forna tiders klassamhälle!! Där bara vissa familjer har råd att låta sina barn göra vissa saker, bland annat lära sig att spela ett instrument. En annan aspekt av detta med estetisk verksamhet är att utveckla hela människan och ge den uppväxande mäniskan flera språk samt kanske inte minst meningsfulla fritidssysselsättningar, som kanske också räcker hela livet ut!?

Vad för slags samhälle vill vi ha och skapa?? Och vadå kunna och orka visa barn och ungdomar en äkta, genuin respekt, utan att för den skull vara några mesar? Egentligen har jag INTE ALLS tid att blogga, men nu har jag gjort det i alla fall.

Tillägg på kvällen: Arthur Silver skriver i sin senaste bloggpostning om att klamra sig fast i förnekande över sanningen, om hot mot förnekandemekanismen, samt om ”eliten som styr oss”.

Han skriver bland annat:

“Americans agonize over who will win a ridiculous television show contest, yet they refuse to consider the ways in which they permit the bodies of innocent human beings to be ripped apart every day, just as they refuse to reach out to those whose souls have been damaged beyond repair. Yet I will continue to make my plea, for until we become adults, we will remain mired in the patterns of thought and the immense destructiveness that threaten to rip our world apart once and for all./…/

If children are treated with genuine respect and compassion, if they are regarded as full human beings in their own right, they will treat themselves and others with respect and compassion. Almost no parents treat their children in this manner, a subject I have discussed in great detail in my Alice Miller essays, and one I will discuss still further in my new tribalism series.

When people say adults behave and think like children, what they more properly mean is that they behave and think like children who are profoundly damaged -- children who are already made emotionally numb by the typical kind of emotional abuse to which most children are subjected many times a day, children who have been forced to deny their own pain simply to survive, and who are therefore unable to grasp the pain of others. Most adults were once such children; one of the ways the damage reveals itself when they become adults is the denial described above and in many of my articles.

Many children believe that 'wishing will make it so,' just as they believe that there are no consequences for their actions that cannot be undone. But again, children who believe this are those children who are already damaged. Healthy children do not think in this manner. But most of us were greatly damaged as children, and most of us deny what ought to be unavoidable truths because we learned to do this in our earliest years of life./…/

…most Americans -- and our entire governing class and almost all commentators and bloggers -- refuse to grasp them. It is as if these ideas are written in a dead language. Certainly, the language is dead to them, for they have made themselves incapable of understanding it. To recognize a truth of this kind threatens the mechanism of denial that lies at the very center of their sense of themselves, at the very center of their identity. So the truth cannot be acknowledged.”

Det som inte dödar dig gör dig starkare: sant eller falskt?

bild tagen härifrån.

[Något uppdaterad 27 augusti].Se Sarah Eberhardt i ”Det som inte dödar dig gör dig starkare: sant eller falskt? En diskussion om effekterna av barnmisshandel.” I min amatöröversättning av texten.

Hon undrar hur sann denna grundsats är. I många fall så kommer det att måsta hantera problem i livet att göra oss starkare (något som kan utnyttjas cyniskt och arrogant av makthavare; kanske till och med elakt och med empatiunderskott, i en ökad pennalism, söndrande och härskande från dem i högsta makten, som jagar vissa med blåslampa). Men det finns tillfällen där detta kanske inte är sant skriver hon, dvs. tillfällen där det som inte dödar oss inte gör oss starkare, utan tvärtom svagare (se också förakt för svaghet).

Sidospår: Håller vi också på att utveckla olika moral standards för olika människor? Där vi ställer högre krav på vissa och lägre på andra? Gagnar det någon enda eller vårt samhälle? Dessutom så är ohälsan större inte bara bland de sämst ställda utan även hos de bäst ställda i mer ojämlika samhällen (USA och Storbritannien) och hälsan har hittills varit bäst i länder med större jämlikhet, som i de skandinaviska länderna.

Barnmisshandel är ett vida spritt problem i USA till exempel. I Pennsylvania bara så var det 5 109 fysiska skador hos barn i åldrarna 5-14 år 1989 och ytterligare 55 dödsolyckor med barn som var 4 och under.

I många år trodde experter att negativa effekter av barnmisshandel, sådana som känslomässig misshandel, flashbacks från traumatiska händelser och även inlärningsproblem var psykologiska fenomen som man kunde kurera med terapi.

Nu så ändras dock dylik tro med hjälp av verktyg som MRI (magnetresonans), som kan upptäcka faktiska förändringar i hjärnanatomin och det verkar som om det som inte dödar dig fortfarande kan permanent göra dig svagare, åtminstone när det handlar om barnmisshandel.

Den största faran för hjärnan i barnmisshandel, förutom direkt skada av misshandlaren, är stressen som utövas på ömtålig vävnad under utveckling. Traumatisk stress som hjärnan utsatts för, sådan som orsakas av misshandel, kommer att aktivera locus ceruleus, som genom frigörande av signalsubstansen noradrenalin kommer att orsaka frigörande av sådana signalsubstanser som adrenalin, dopamin och mer noradrenalin.

Dessa signalsubstanser kallade katekolaminer utgör ett komplement tills stresshormoner som kortisol. Stresshormoner och signalsubstanser är nödvändiga för den normala funktionen hos hjärnan och är till en viss punkt bra, men ovanligt höga nivåer av dessa kemikalier orsakade av övergrepp, särskilt över en utdragen tidsperiod, kan vara mycket skadliga.

När nivån glukokortikoider höjs under flera dagar på grund av stress, så börjar neuronerna som tar emot dessa hormoner att skadas.

Neuronerna eller nervcellerna börjar förtvina och tillväxten av nya neuroner bromsas. Om stressen fortsätter alltför länge så kommer neuroner att dö. Detta problem förvärras av hormonerna själva, som på grund av sina vattenoupplösliga egenskaper kommer att stanna i blodomloppet i timmar eller dagar.

De vattenlösliga signalsubstanserna däremot varar bara några sekunder. Denna [korta?] fortlevnad hos signalsubstanserna gör det svårt för hjärnan att återgå till sitt naturliga, inte stressade tillstånd.

Att fortsätta…

Se också ACE-studien och dess fynd (rörande omkring 18 000 amerikaner), samt om aga.

Tillägg 27 augusti: Är det verkligen mer ordning och reda i skolan och gränssättning av barn vi behöver? Eller skulle vi behöva något annat?

Se också barnrättsadvókaten Andrew Vachss som bland annat sagt följande om känslomässig misshandel:

"We must renounce the lie that emotional abuse is good for children because it prepares them for a hard life in a tough world. I've met some individuals who were prepared for a hard life that way—I met them while they were doing life."

Vilket ungefär blir

"Vi måste ge upp lögnen att känslomässig misshandel förbereder oss för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött individer som förbereddes för ett hårt liv på det sättet - jag mötte dem medan de 'gjorde liv'."

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

min översättning:

"...av alla former av barnmisshandel så kanske känslomässig misshandel är den grymmaste och längst räckande av alla."

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

min översättning:

"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Den kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte en enstaka händelse. Den är utformad för att reducera ett barns självrespekt till den punkt där offret anser sig ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätten som alla barn har: kärlek och skydd."