Om eventuell recession, vårdpolitik och förakt för vanligt folk...

I Aftonbladet stod det i fredags om ”Så skapar man motsättningar – Samhället abdikerar från sitt ansvar” av Ingvar Persson.

Regeringen vill lägga hela rätten att avgöra om det råder brist på arbetskraft på arbetsgivarna. Dagens myndighetsprövning avskaffas och med detta så abdikerar samhället från sitt ansvar. Och på en arbetsmarknad där många utnyttjas redan idag kommer det att öppna för nya problem menar Ingvar Persson. Han menar att dessutom riskerar arbetsgivarnas oinskränkta makt att bli ytterligare ett hinder för arbetet med att integrera de stora grupper som i dag stängs ute från arbetsmarknaden.

”Den politik regeringen, med miljöpartiets stöd, tänker genomföra skapar motsättningar mellan partierna. Men värre, den riskerar också att fördjupa motsättningar i det svenska samhället.”

Läs också om hur vi alla gjordes till kapitalister med det nya pensionssystemet – och blåstes på pengarna. Ja, och hur blir det för oss småsparare om det blir en recession?

Dan Josefsson skriver:

”Den amerikanska bolånebubblan har spruckit och världens börser faller. Kursfallet för någon vecka sedan fick Financial Times att dra paralleller till börskraschen på 1930-talet. Det här skapar en global rädsla för recession och massarbetslöshet, men också en oro för att miljoner enskilda människor ska bli av med sina spar- och pensionspengar. Det senare gäller inte minst i Sverige. Här äger 70 procent av befolkningen aktier, antingen direkt eller via fonder. Vi har dessutom ett världsunikt pensionssystem som tvingar oss att investera en del av våra pensionspengar i fonder. Om man räknar in dessa tvångsinvesteringar så äger 94 procent av Sveriges vuxna befolkning andelar i någon typ av fond. Inget annat land kommer i närheten av den siffran.

Hur gick det till när vi svenskar gjorde oss så här sårbara för spekulationsbubblor? Frågan besvaras i två nyligen utkomna arbeten.

I avhandlingen Folkets fonder? gör språkvetaren Claes Ohlsson en rejäl genomgång av de ändlösa kampanjer som banker, försäkringsbolag och statliga myndigheter under årens lopp producerat för att få oss att investera i fonder. Övertalningskampanjen mjukstartade på 1970-talet, kom igång på allvar under 1980-talet och nådde stormstyrka mellan 1989 och 2000, då vi fick vårt nya pensionssystem med dess inslag av obligatoriskt fondsparande.

Claes Ohlsson visar hur bankerna under alla dessa år försökt att ’domesticera’ fondsparandet, det vill säga förvandla det till något självklart och nödvändigt i svenska folkets medvetande, genom att underminera vår tillit till det offentliga pensionssystemets stabilitet./…/

Denna närmast poetiska text beskriver obegripligt nog ett land som faktiskt blev allt rikare mellan 1960-talet och 1990-talet. Liknande manipulativa budskap har i decennier sköljt över oss via affischpelare, tidningsannonser, reklamutskick och radio- och tv-reklam.

Bankerna ville naturligtvis åt våra pengar. Men det finns också en djupare förklaring till kampanjerna. Claes Ohlsson hänvisar till en berömd artikel som den kanadensiske statsvetaren Adam Harmes skrev i New left review 2001. Harmes menar att kampanjen för individuellt fondsparande egentligen är ett sätt att sälja in en politisk nyliberalism som det visat sig omöjligt att pådyvla folk på annat sätt.


Drömmen om nyliberalismen är drömmen om ett samhälle som helt tillfredsställer näringslivets och finansmarknadens önskemål. Det är samhällets uppgift att pressa upp börsvärdena, hålla nere skatterna, motverka krav på sociala skyddsnät, erbjuda en ”flexibel” arbetsmarknad och ge kapitalet maximal rörelsefrihet.

Problem är, som Naomi Klein visar i Chockdoktrinen, att nyliberalismen inte någonstans i världen kunnat förverkligas på demokratisk väg. Folk vill inte ha den, eftersom den uppenbarligen gynnar en liten elit på de mångas bekostnad. Där delar av nyliberalismen har förverkligats har det skett i skydd av naturkatastrofer, krig, statskupper – och mer eller mindre konstruerade ekonomiska kriser.

Detta är enligt Adam Harmes skälet till att finansindustrin och nyliberala politiker försöker skapa vad han kallar för en massinvesteringskultur, där hela befolkningen investerar på börsen. Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.

Massinvesteringskulturen är alltså ett försök att introducera nyliberalismen bakvägen. Men Adam Harmes konstaterar att även massinvesteringskulturen stött på patrull runt om i världen. Folk kan visserligen lockas av finansinstitutens löften om en guldkantad ålderdom, men eftersom de flesta saknar förmögenhet, är de hänvisade till att spela med pengar som de inte har råd att förlora.

Snarare än att släta över motsättningar mellan dem som har och dem som inte har tycks skillnaderna understrykas."

Läs också Monica Tanner Krantz om att folkförakt ha brutit ut bland Sveriges politiker:

”Nej alliansen, den absoluta majoriteten av det svenska folket känner inte igen sig i bilden av den fuskande svensken. Tvärtom, vi känner oss alltmer kränkta. Vi som går till våra jobb både när vi är sjuka och friska. Alla vi som söker hundratals jobb varje vecka.

Ni tar ifrån oss människovärdet och kränker oss. Det kommer att märkas i nästa val – var så säker, skriver Monica Tanner Krantz.

Kränker folket. Alliansens folkförakt kränker folket. Vi anses vara bedragare som låtsas vara sjuka, spelar utbrända, lyfter bidrag och jobbar svart, skriver Monica Tanner Krantz. Reinfeldt, vi är inga lata jävlar!”

Och läs också P. C. Jersild om vårdens enkla val som publicerades redan för ett bra tag sedan (mina kursiveringar):

”Man brukar säga att sista året i livet kräver lika mycket vård som alla tidigare levnadsår sammantagna./…/

Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende./…/

…ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.

Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer./…/

Den fjärde diskussionspunkten handlar om behov och efterfrågan. Här måste man ha klart för sig att begreppen används olika. För ekonomer kan efterfrågan vara ett honnörsord, inom vården är det inte lika enkelt. I medicinska sammanhang definieras efterfrågan som det som den mer eller mindre informerade patienten säger sig vilja ha. Behov är något annat - nämligen en sammanvägning av det patienten vill ha och det doktorn menar är befogat./…/

…om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient./…/

På riksplanet har moderaterna lyckats göra sig av med en rad gamla högeridéer [har de i grunden?]. Därför kan det förvåna att Filippa Reinfeldt är så rigid. Bättre än att låta marknaden styra fritt vore att förutom ålder också ta hänsyn till klass, segregation och risken att efterfrågan tar över på vårdbehovets bekostnad.”

Helle Klein skrev för ett tag sedan:

”Ur denna mediala försäljarmentalitet växer ett auktoritärt ledarskap, där det handlar om att regissera snarare än om att lyssna och demokratiskt styra.”

Läs också hennes ledarkrönika ”Pengarna eller patienterna?”, samt läs om psykiatrichef som fått sparken och reaktioner på detta bland psykiatriker i första hand, samt insändaren i tidningen Ljusnan ”Debatt/Demokratin måste dagligen försvaras” om moderat politiker i kommun i södra Norrland.

Och bloggen Do nothing day som redan i somras skrev om vår påstådda trygghetsnarkomani i ”Mannen som är rädd för trygghet.”

Och Kerstin Berminge om den blå-bruna röran.