Imperievalutans fall...

Helt snabbt, se Göran Greider i ledaren "Imperievalutan faller", där han skriver i inledningen:

"Kapitalismen darrar till. Det kan vara så att en svår kris för världsekonomin nu är under uppsegling och den har sina rötter i det ojämlika och alltför avreglerade USA.
Där har ju oansvariga banker beviljat bostadslån till hushåll utan några som helst tillgångar, kanske i tron att bostadspriserna i all evighet ska fortsätta att stiga. Men i marknadsekonomin är ingenting evigt, allra minst stigande bostadspriser, och nu ser det ut som om systemet till sist är på väg att hinnas upp av sina försyndelser. I går var förre chefen för den amerikanska riksbanken, Alan Greenspan, ute i medierna och varnade för att den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget nu kan stunda. Samtidigt var det just han som i tvåtusentalets början bidrog till att den där lånekarusellen kom igång; i USA har han på senare tid faktiskt kallats för Mr Bubble."

Ja, vad kan komma att hända här? Med våra skattesänkningar...

Jag blev nyfiken på vad Joseph Stiglitz och Paul Krugman har skrivit om USA och (världs)ekonomi och hittade följande artiklar.

Se först vad Joseph Stiglitz till exempel skriver i “Financial hypocricy”:

“This year marks the tenth anniversary of the East Asia crisis, which began in Thailand on July 2, 1997, and spread to Indonesia in October and to Korea in December. Eventually, it became a global financial crisis, embroiling Russia and Latin American countries, such as Brazil, and unleashing forces that played out over the ensuing years: Argentina in 2001 may be counted as among its victims.

There were many other innocent victims, including countries that had not even engaged in the international capital flows that were at the root of the crisis. Indeed, Laos was among the worst-affected countries. Though every crisis eventually ends, no one knew at the time how broad, deep, and long the ensuing recessions and depressions would be. It was the worst global crisis since the Great Depression.

As the World Bank’s chief economist and senior vice president, I was in the middle of the conflagration and the debates about its causes and the appropriate policy responses. This summer and fall, I revisited many of the affected countries, including Malaysia, Laos, Thailand, and Indonesia. It is heartwarming to see their recovery. These countries are now growing at 5% or 6% or more – not quite as fast as in the days of the East Asia miracle, but far more rapidly than many thought possible in the aftermath of the crisis.

Many countries changed their policies, but in directions markedly different from the reforms that the IMF had urged. The poor were among those who bore the biggest burden of the crisis, as wages plummeted and unemployment soared. As countries emerged, many placed a new emphasis on “harmony,” in an effort to redress the growing divide between rich and poor, urban and rural. They gave greater weight to investments in people, launching innovative initiatives to bring health care and access to finance to more of their citizens, and creating social funds to help develop local communities.

Looking back at the crisis a decade later, we can see more clearly how wrong the diagnosis, prescription, and prognosis of the IMF and United States Treasury were. The fundamental problem was premature capital market liberalization. It is therefore ironic to see the US Treasury Secretary once again pushing for capital market liberalization in India – one of the two major developing countries (along with China) to emerge unscathed from the 1997 crisis.

It is no accident that these countries that had not fully liberalized their capital markets have done so well. Subsequent research by the IMF has confirmed what every serious study had shown: capital market liberalization brings instability, but not necessarily growth. (India and China have, by the same token, been the fastest-growing economies.)

Of course, Wall Street (whose interests the US Treasury represents) profits from capital market liberalization: they make money as capital flows in, as it flows out, and in the restructuring that occurs in the resulting havoc. In South Korea, the IMF urged the sale of the country’s banks to American investors, even though Koreans had managed their own economy impressively for four decades, with higher growth, more stability, and without the systemic scandals that have marked US financial markets with such frequency.

In some cases, US firms bought the banks, held on to them until Korea recovered, and then resold them, reaping billions in capital gains. In its rush to have westerners buy the banks, the IMF forgot one detail: to ensure that South Korea could recapture at least a fraction of those gains through taxation. Whether US investors had greater expertise in banking in emerging markets may be debatable; that they had greater expertise in tax avoidance is not.”

Och Paul Krugman i “The Conscience of a Liberal”:

“My generation grew up in a nation of strong democratic values and broadly shared prosperity. But both those values and that shared prosperity have been slipping away./…/

We can reverse that trend. Political and economic reform turned the oligarchic America of the Gilded Age, a place of vast inequality, bigotry, and corruption, into the imperfect but far better society of the postwar era. The challenge now is to do again what the New Deal did: to create institutions that will support and sustain a decent society.”

Samt:

“…for the past thirty years American politics has been dominated by a conservative movement determined to undermine the New Deal's achievements - a movement whose founding manifesto was Barry Goldwater's The Conscience of a Conservative. That movement has been highly successful in turning the clock back: both the inequality of today's America and the corruption of its political life hark back to the age of the robber barons.”

Se också utdrag ur kapitel 1 av Krugmans bok här.

Maria-Pia Boëthius skriver också i sin senaste ETC-krönika "En skamlig vecka" om att vi idag lever under en regim, bestående av en regering och medier som inget heller vill än att förtala oss. Att vi är ett fuskande folk för vilka det behöver dras upp riktlinjer för hur vi bättre ska kunna kontrolleras och disciplineras.

Regering och medier bara gapar av häpnad över vår skurkaktighet!

Skämt åsido, hon är ganska glad över existensen av:

”... ännu folkligt förankrade byråkrater som Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Brottsförebyggande rådet, som vägrar tiga. Och man undrar intresserat när de ska sparas bort av alliansregeringen? Eller ’omorganiseras’?/…/

Den här regeringens politik går ut på att framställa folket i en ganska vidrig dager för att sedan sätta in 'åtgärder', övervaka oss eller säga att de solidariska bidragssystemen inte fungerar eftersom så många fuskar. Det är faktiskt en skam, men en nedtonad skam, eftersom medierna samarbetar.

Själv tror jag inte alls på folkpartiledaren Jan Björklunds 'bild av skolan', den som medierna samarbetar om och väljer att visa. Jag tror att det finns problem, men att de är punktvisa, och att skolan på det stora hela är ganska beundransvärd och progressiv. Men man fostrar fritänkare, något som alliansregeringen inte vill ha [!!!!].

Vidare har en undersökning som Skandia initierat visat att direktörer med hög bonus inte alls skapar högre vinst än de företag som inte har bonus. Utan tvärtom.

Hörde ni? TVÄRTOM! När ska vi börja se på företagens vinster som 'kommersiell skatt'? Som bara tillfaller de få – i motsats till den skatt vi betalar till staten?”

Sedan skriver hon om bristen på solidaritet från metall… Ja, nog är det litet (snällt uttryckt) konstigt att de inte kan eller vill solidarisera sig med kvinnorna… Hur ofta har inte kvinnorna stått tillbaka för samhällsekonomins skull?