torsdag 19 juli 2007

From two essays by Arthur Silber/från två essäer av Arthur Silber...

Addition July 20: I am so grateful to what Arthur Silber has written, and I wish I was even better on English – it is a bit of a struggle to read for me, but worth that struggle!! And everything that is written on this blog views where my interests lies right now: what is chosen and what I am lifting forward. I want to underline. Where my interests lie just now, because later I would perhaps lift something else forward? Because when I reread texts, books etc. I suddenly see new things…

And, once again, I wish I could blog with music, share that too!! And I have understood (rightly I hope) that Arthur Silber is interested in music (opera)? Right now I am listening to music I would want to share, in fact one of our new hymns here with a text I like so much too! But my knowledge about technique is still very limited!??

From two of Arthur Silber’s Miller-essays;

“THE ROOTS OF HORROR: Instilling Obedience and Denial in Childhood” and “THE ROOTS OF HORROR: The Institutionalized Destruction of Innocence -- and of Life.”

I think he captures the current political and societal climate even here in Sweden!!! The media. The lack of civil courage I think. Which the articles I referred to today were, and are, about…

The physician Christina Doctare wrote about the topic civil courage and pointed out that the word courage, kurage in Swedish, is related to the French word Coeur, which means heart or hjärta in Swedish. So it is clear that civil courage has with heart to do, with having feelings, emotions, empathy!!??

I will probably try to make a sort of translation to Swedish of this text later...

Addition this evening:
"... this failure to pay attention to these issues and the stubborn refusal to acknowledge their demonstrable importance and explanatory power, are in themselves confirmatin of the crucial nature of these ideas."

“For the majority of people, certain identifications -- no matter how well-documented and how strongly proven -- are simply too dangerous to be countenanced. And thus the tragedy of world history is reenacted over and over, and into our own times /…/

Yet again, this reveals how deeply distorted our media coverage has become… /…/

…in our current cultural climate, people will do almost anything to distract themselves from the issues and the facts that ought to matter. The great majority of people spend almost all their time discussing issues about which it is close to impossible to obtain a complete version of the facts, issues which are largely irrelevant in any case -- when facts which are staring them in the face, and which carry unmistakably significant implications, are completely ignored /…/

…what could possibly explain this studied refusal to acknowledge what is staring one in the face? Why would so many people be so resistant to facing what is plainly right in front of them? And the majority of people will not even acknowledge the existence of this problem: they will not admit that they are ignoring a crucial topic that is lying in plain view.

Nonetheless, they are. When the world continues to hurtle to what may well be its destruction, and when people refuse to even acknowledge what is happening, you are witnessing a worldwide version of The Big Lie: the lie is so huge, that its very size prevents people from identifying what it is right there in front of them, screaming the fact of its existence in their face /…/

And I say that for the following reason: it is society's refusal to acknowledge the profound damage that is inflicted on innocent children in innumerable ways, every single day, that is the deepest root of most, if not all, of the evils that confront us today /…/

And that is the other part of this overwhelmingly significant and largely ignored problem -- this denial by almost all adults of the pain that was inflicted on them as children. This is the manner in which adults demonstrate how disconnected they are from their own pasts, how they deny and become dissociated from their own souls, and how they become so willing to pass on unthinking cruelty to children of the next generation.

And this is also why people are willing to cling to political beliefs and ideologies which lead to nothing but destruction and death, as we shall begin to see in the next parts of this series.”

“In her book, The Untouched Key, Alice Miller discusses the story of Abraham and Isaac at length. She had been looking for a jacket illustration for her earlier book, Thou Shalt Not Be Aware, and came across the Rembrandt painting which I suggested you look at. She notes that ‘the father's hand completely covers the son's face, obstructing his sight, his speech, even his breathing. The main concerns expressed in my book (victimization of the child, the Fourth Commandment admonishing us to honor our parents, and the blindness imposed on children by parents) seemed to find a central focus in Abraham's gesture.’ /…/

As I sat in the archive looking at the pictures, I suddenly saw in them the symbolic representation of our present situation. Inexorably, weapons are being produced for the obvious purpose of destroying the next generation. Yet those who are profiting from the production of these weapons, while enhancing their prestige and power, somehow manage not to think of this ultimate result. Like Abraham, they do not see what their hands are doing, and they devote their entire attention to fulfilling expectations from 'above,' at the same time ignoring their feelings. They learned to deny their feelings as children; how should they be able to regain the ability to feel now that they are fathers? It's too late for that. Their souls have become rigid, they have learned to adapt. They have also forgotten how to ask questions and how to listen to them. All their efforts are now directed toward creating a situation--war--in which their sons too will be unable to see and hear /…/

… the questions of the younger generation are silenced. To doubt the wisdom of the state is regarded as treason. Any discussion or consideration of alternative possibilities is eliminated at a single stroke /…/ The younger generation will march, sing songs, kill and be killed, and they will be under the impression that they are carrying out an extremely important mission. The state will indeed regard highly what they are doing and will reward them with medals of honor, but their souls--the childlike, living, feeling part of their personality--will be condemned to the utmost passivity /…/ For many years Alice Miller was a lone voice in the dark. Her message, devastatingly simple but with the kind of implications people refused to face, was considered far too controversial: violence towards children engenders a violent society.

Gradually, though, she has won wide acceptance around the world for her central theory that abuse runs in the family. The slapped child of one generation becomes the abuser of the next. Violence towards 'a bad child' may create a bad adult and eventually foster the creation of a bad society.

Her latest book, Paths Of Life, takes this argument still further, declaring that tyranny and totalitarianism are born in the nursery. Having studied some of the worst dictators known to the modern world - Hitler, Stalin, Mao and Ceaucescu - she says all four were systematically beaten throughout their childhood, and all denied the pain.

Dr Miller says: 'These men learned very early to glorify cruelty and to be able to justify it to themselves without remorse.' Crucially, they were also born into societies in which violence towards children was commonplace. In Hitler's case, for instance, harsh rearing of children was fashionable in Germany in the 1900s. So there is a causal connection between that practice and the terror unleashed 40 years later by so many willing executioners /…/

…why is it so hard not to smack a child? Why do people who wouldn't dream of striking their friends slap their children?
Her answer, equally straightforward, compels us to re-examine both our history as children and our roles as parents:
‘Beating children teaches short term obedience, but in the long term, only violence and anxiety.’

’As beaten children, we have to learn to forget our physical and psychic pain. This blocking out enables us to continue punishing our own children while we insist to ourselves: smacks teach lessons. Sadly, all we are accomplishing is sowing the seeds of cruelty for another generation.’

’Almost everyone agrees that we should not maltreat children, yet they also claim that corporal punishment is not a maltreatment, labeling it as 'educational discipline'.’ /…/ It should educate them into understanding that every beating is a maltreatment, both socially and emotionally.'
I should add, as Miller also discusses in her work, that violence toward children need not involve physical abuse (in which category I include even "occasional" spanking; violence is violence, and the damage it does to a child is incalculable, even if inflicted only once or twice). Parents frequently abuse their children terribly in emotional and psychological ways, and such damage can be just as severe, or even worse. /…/

…and they continue the denial of what was done to them as children, what they are doing to the next generation, and the deadening of the soul that inevitably results /…/

Since authoritarian parents are always right, there is no need for their children to rack their brains in each case to determine whether what is demanded of them is right or not. And how is this to be judged? Where are the standards supposed to come from if someone has always been told what was right and what was wrong and if he never had an opportunity to become familiar with his own feelings and if, beyond that, attempts at criticism were unacceptable to the parents and thus were too threatening for the child? If an adult has not developed a mind of his own, then he will find himself at the mercy of the authorities for better or worse, just as an infant finds itself at the mercy of its parents. Saying no to those more powerful will always seem too threatening to him.

Witnesses of sudden political upheavals report again and again with what astonishing facility many people are able to adapt to a new situation. Overnight they can advocate views totally different from those they held the day before--without noticing the contradiction. With the change in power structure, yesterday has completely disappeared for them /…/

Morality and performance of duty are artificial measures that become necessary when something essential is lacking. The more successfully a person was denied access to his or her feelings in childhood, the larger the arsenal of intellectual weapons and the supply of moral prostheses has to be, because morality and a sense of duty are not sources of strength or fruitful soil for genuine affection. Blood does not flow in artificial limbs; they are for sale and can serve many masters. What was considered good yesterday can--depending on the decree of government of party--be considered evil and corrupt today, and vice versa /…/

This is the case with people who had the good fortune of being sure of their parents' love even if they had to disappoint certain parental expectations. Or with people who, although they did not have this good fortune to begin with, learned risk the loss of love in order to regain their lost self. They will not be willing to relinquish it again for any price in the world.”

Addition: see the readers' letter from Miller's web "Is public exposure dangerous?"
Min fria översättning av den engelska texten ovan:

Ur två av Arthur Silbers essäer: “Skräckens rötter: bibringande av lydnad och förnekande i barndomen” och ”Skräckens rötter: hävdvunnen förstörelse av oskulden – och av liv.”

Jag tycker att han fångar det nuvarande politiska och samhälleliga klimatet. Media. Avsaknaden av civilkurage. Vilket artiklar jag refererade till tidigare idag handlar om eller speglar.

Läkaren Christina Doctare skrev om civilkurage i sin bok ”Hjärnstress” om jag minns rätt och hon påpekade att kurage är släkt med franskans coeur, dvs. hjärta, alltså har civilkurage med hjärta, känslor, medkänsla, empati att göra.

"... den bristande uppmärksamheten på dessa ämnen och den envisa vägran att erkänna deras bevisliga betydelse/vikt och förklarande makt är i sig själv bevis på den avgörande naturen i dessa idéer. För majoriteten av människor är en viss identifiering, och det spelar ingen roll hur väldokumenterad eller starkt bevisad den är, helt enkelt för farlig för att bli uppmuntrad eller stödd. Och sålunda iscensätts världshistoriens tragik igen och igen och även in i vår tid.

Återigen avslöjar detta hur förvrängd vår medietäckning har blivit [jag håller med!!! Jag klarar inte att läsa vare sig DN eller Svd!! Och inte vissa lokaltidningar heller!].

I vårt nuvarande kulturella klimat gör människor nästan vad som hest för att distrahera sig ifrån ämnen och fakta som borde vara viktiga. Den stora majoriteten människor tillbringar sin tid att diskutera ämnen om vilka det är näst intill omöjligt att få en komplett, full version av fakta, ämnen som är vida irrelevanta i vilket fall – när fakta som stirrar dem i ögonen och vilka bär omisskännligt betydelsefulla innebörder, blir helt ignorerade.

… vad skulle möjligen kunna förklara den utstuderade vägran att erkänna det som stirrar en i ansiktet? Varför är det så många människor som gör motstånd mot att se det som är mitt framför deras ögon? Och majoriteten människor kommer inte ens att erkänna existensen av detta problem: de vill inte medge att de ignorerar ett avgörande ämne som ligger i klar dager.

Hur som helst, de är. När världen fortsätter att stöta ifrån sig det som mycket väl kan vara dess förstörelse och när människor vägrar att ens erkänna vad som händer, åser du en världsvid version av Den stora lögnen: lögnen är så enorm att dess storlek hindrar människor från att identifiera det som finns mitt framför dem, skrikande fakta rakt i deras ansikte.

Och jag påstår det av följande anledning: det är samhällets vägran att erkänna den djupa, grundliga skadan som tillfogas oskyldiga barn på ett oräkneligt antal sätt, vareviga dag, som är den djupaste roten till det mesta, om inte all, ondska som vi möter idag.

Och det är den andra delen i detta överväldigande betydelsefulla och vida ignorerade problem - detta förnekande från nästan alla vuxna av smärtan som tillfogades dem som barn. Detta är sättet på vilket vuxna demonstrerar hur bortkopplade de är från sitt eget förflutna, hur de förnekar och blir dissocierade från sina egna själar och hur de blir så villiga att föra vidare en tanklös grymhet på barnen i nästa generation.

Och det är också därför människor är villiga att klamra sig fast vid politiska åsikter och ideologier som inte leder till något annat än förstörelse och död, som vi ska se i nästa del av denna serie.

I sin bok, “Den dolda nyckeln”, diskuterar Alice Miller historien om Abraham och Isak utförligt. Hon hade sökt en illustration att använda som bokomslag till den tidigare boken ”Du skall inte märka”! Och stötte då på Rembrandts målning. Hon noterar att:

’Faderns hand täcker hela ansiktet på sonen och hindrar dennes seende, tal, ja, även andning. Huvudlinjerna i min bok (offrandet av barnet, det fjärde budet som förmanar oss att hedra föräldrarna och den på barn av föräldrar påtvingade blindheten) verkade finna en central fokus i Abrahams gest.’

När jag satt i arkivet och tittade på bilderna såg jag plötsligt i dem en symbolisk representation av vår nuvarande situation. Obevekligt produceras vapen för den uppenbara avsikten att förstöra nästa generation. Men de som genom vapenproduktionen ökar sin förmögenhet, sin prestige och sin makt lyckas med konststycket att inte tänka på det slutliga resultatet. Precis som Abraham ser de inte vad deras händer gör utan de är helt upptagna av att fylla kraven ’uppifrån’ samtidigt som de ignorerar sina känslor. De lärde sig att förneka sina känslor som barn; hu skulle de vara förmögna att behålla förmågan at känna nu när de är färde? Det är för sent för det. Deras själar har blivit rigida och de har lärt sig att anpassa sig. De har också glömt hur man ställer frågor och hur man lyssnar på dem. Alla deras ansträngningar riktas nu mot att skapa en situation – krig – i vilken deras söner också kommer att bli oförmögna att se och höra.

… frågorna från den yngre generationen är tystade. Att tvivla på visdomen hos staten ses som förräderi. Varje diskussion eller övervägande av alternativa möjligheter är eliminerade i ett enda slag /…/ den yngre generationen kommer att marschera, sjunga sånger, döda och bli dödade och de kommer att stå under intrycket att de utför ett extremt viktigt uppdrag. Staten kommer verkligen också att sätta det de gör högt och belöna dem med hedersmedaljer, men deras själar – de barnlika, levande, kännande delarna av deras personligheter – kommer att vara dömda till den yttersta passivitet /…/ I många år var Alice Miller en ensam röst i mörkret. Hennes budskap, ödeläggande enkelt men med det sorts innebörder som människor vägrar att möta ansikte mot ansikte, sågs alltför kontroversiellt: våld mot barn skapar ett våldsamt samhälle.

Gradvis vann hon dock vida accepterande runt världen för sin centrala teori att övergrepp går i familjen. Det slagna barnet i en generation blir förövaren i den nästa. Våld mot ett ’dåligt barn’ kan skapa en dålig vuxen och slutligen fostra ett dåligtsamhälle.

Hennes senaste bok [då!!], “Vägar i livet”, för detta argument ännu längre, deklarerande att tyranni och att vara totalitär föds i barnkammaren. Efter att ha studerat diktatorer, kända av den moderna världen – Hitler Stalin, Mao och Ceaucescu – säger hon att alla fyra blev systematiskt slagna genom sin barndom och alla förnekade smärtan.

Dr. Miller säger: ’Dessa män lärde sig väldigt tidigt att förhärliga grymhet och att bli förmögna att rättfärdiga det för sig själva utan samvetskval eller ånger.’ Avgörande var också att de fötts in i samhällen i vilka våld mot barn var vardagsmat. I Hitlers fall, till exempel var sträng uppfostran modernt i Tyskland under 1800-talet. Så det finns en orsaksmässig förbindelse mellan denna praktik och terrorn som gavs fria tyglar 40 år senare av så många villiga bödlar /../

… varför är det så svårt att inte smälla ett barn? Varför slår människor sina barn när de inte kan drömma om att slå sina vänner?
Hennes svar, lika rakt på sak, tvingar oss att igen undersöka både vår historia som barn och våra roller som föräldrar:
’Att slå barn lär kortsiktig lydnad, men på lång sikt bara våld och ängslan.’

Som slagna barn måste vi lära oss att glömma vår fysiska och psykiska smärta. Detta blockerande möjliggör för oss att fortsätta straffa våra egna barn medan vi hävdar för oss själva: smällar lär läxor. Sorgligt nog så allt vi gör är att fullända såendet av grymhetens säd i ytterligare en generation /.../

‘Nästan alla är överens om att vi inte ska behandla barn dåligt, ändå hävdar de att kroppsstraff inte är att behandla dåligt, etiketterande det som ‘uppfostrande disciplin’ /…/ Det ska lära dem att förstå att varje slag är att behandla dåligt, både socialt och känslomässigt.
Jag skulle vilja addera, vilket Miller också diskuterar i sitt arbete, att våld mot barn inte behöver innehålla fysiska övergrepp (i vilken kategori jag inkluderar ’tillfälliga’ slag; våld är våld, och skadan det gör mot ett barn är oberäknelig även om det bara skett en eller två gånger). Föräldrar begår ofta hemska övergrepp på känslomässiga och psykologiska sätt och den skadan kan vara minst lika svår/allvarlig, eller kanske värre /.../

… och de fortsätter förnekandet av det som gjordes mot dem som barn, vad de gör mot nästa generation, och dödande av själen som är det oundvikliga resultatet /.../

Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bli bedömt? Var är måttstockarna antagna ska komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel och om han aldrig har haft en möjlighet att bli bekant med sina egna känslor och om, ovanpå allt, försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för ett barn? Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom /.../

Vittnen till plötslig politisk omvälvning rapporterar igen och igen med vilken förvånande lätthet många människor kan finna sig i den nya situationen. Över natten kan de försvara helt andra åsikter än dem de hade dagen innan – utan att ens notera motsägelsen. Med bytet av maktstruktur har gårdagen helt försvunnit för dem /.../

Moral och pliktutförande är konstgjorda åtgärder som blir nödvändiga när något väsentligt fattas. Ju mer framgångsrikt en person nekats tillgång till sina känslor i barndomen, ju större är arsenalen intellektuella vapen och måste försörjningen av moraliska proteser bli, därför att moralen och känslan för plikt inte är källor till styrka eller fruktbar jord för äkta känslor. Blod flyter inte i konstgjorda lemmar; de är till salu och kan tjäna många herrar Det som ses bra igår kan – beroende på dekret från regeringspartiet – ses som ont och korrupt idag, och vice versa /.../

Detta är fallet med människor som hade den goda lyckan att vara säkra på sina föräldrars kärlek även om de måste göra dem besvikna angående vissa förälderliga förväntningar. Eller med människor som, fastän de inte har haft denna goda tur i början, lärde sig senare… att riskera förlusten av kärlek för att återfå sitt förlorade själv. De kommer inte vara villiga att överge den igen för vilket pris i världen om helst."

Inga kommentarer: