Learning to be unegoistic or unselfish/att lära sig bli oegoistik eller osjälvisk…

The Dutch therapist Ingeborg Bosch writes a page 123-124 in her book “Rediscovering the True Self” about “Becoming sensitive to our children’s pain”:
“Having accessed our own pain will sensitize us to what is happening with or children, make it possible to sense when they are hurt, and help us to be there for them. In other words, we can’t change the past, but we can be aware of the effects of our behavior now. The mother who used to put great emphasis on her two year old daughter behaving well with other children, sharing her toys, etc., can now let her daughter behave her age, only two. A two year old has a strong need to assert her identity and to make a clear distinction between what is hers and what isn’t. She does not want to share her toys with other children. If the mother can respect this need of her child’s, the child will eventually develop the empathy needed in order to really share with others. This particular skill is usually first manifested naturally when children are six years old. How many children in our society get to be ‘selfish’ until they are six years old? Most of us are forced into sharing at a much younger age. And how many of us develop into adults who truly can and do share with others? Don’t most of us keep track of how much we have done for others, so that we know when it is their turn to do something for us? How many of us do something for others just because we want to, without expecting anything in return? Not even a thank you?

The mother who has accessed her own pain over having had to comply with the family norm of thinking of others before you think of yourself, will no longer force her little child to behave in that way. She will trust her child to develop into a loving human being when time is appropriate.”

She also writes at page 122-123:
“Even seemingly unharmful behavior on the part of a parent can have severe effects on a child’s emotional well-being. The only consolation is that we can all heal ourselves. So our children can heal themselves too. And we can support their healing by admitting the truth to them /…/ Admitting the truth to our children is a very constructive thing to do. ‘If only my parents could just admit to what they have done and how it as hurt me, that would be so meaningful to me’, is a phrase that many clients utter. Many clients who have been able to uncover their childhood pain have met with Denial from their families. Parents but also siblings, who are in Denial about what happened, are more the rule than the exception. Even though openness about the past is not necessary for healing, it does make the present day relationships within a family much more valuable if there can be opened about the past. Also, being able to cry together about he suffering in the past and present can be very healing for the present relationship, although this can never heal the effects of the past.”

Some further spontaneous thoughts (highly thinking): To be extremely worried for your kids are sign you love them!!??? Where comes this worry from? Is it inevitable? Doesn’t it (maybe always) become a wall between you? Alice Miller means this worry in fact is envy and jealousy disguised to a sign of love and care, feelings the parent was forbidden to feel when he/she was a child, now transformed to worry… And these feelings are rather an expression for abuse or violation of any (or several) sorts (maybe “only” emotional abuse) which was inflicted on the parent when she/he was a child and thus have very little to do with the children they get as grown up later?

Not to feel can also be expressions for things… There are clients who say:
“I don’t have any feelings”.
This can be a defence, gives you a sense of power; if I don’t have any needs, nothing (or much less) can hurt me. If one doesn’t have any needs (maybe is a good girl/boy high up in ages) the risk is smaller you will/can get hurt… A defence the child needed to believe nothing could hurt it;
“If I don’t need anything nothing can hurt me”
or in another case
“If I don’t need then maybe I get love/get accepted/becomes good enough”,
but this give effects in adult life… Because we take these defences with us up in adult life and there they cause a lot of problems for us… And distances us from others, which we probably haven’t noticed, because we no nothing else, in the worse cases?? Horrible.

And speaking about this I want to remind again about what Jennifer Freyd has written in “Creating Connections – Removing Blinders, Becoming Connected”!!! See that blogpost!
-//-
Den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver på sidan 123-124 i sin bok “Rediscovering the True Self" om ”Att bli känsliga för våra barns smärta”:

“Att ha fått tillträde till vår egen smärta kommer att sensibilisera oss för vad som händer med våra barn, göra det möjligt att känna när de är sårade och hjälpa oss att vara där för dem. Med andra ord, vi kan inte ändra det förflutna, men vi kan bli medvetna om effekterna av vårt beteende nu. Modern som brukade lägga stor vikt vid att hennes två år gamla dotter skulle bete sig bra med andra barn, dela sina leksaker med dem osv., kan nu låta sin dotter bete sig enligt sin ålder, att vara bara två. En tvååring har ett starkt behov av att hävda sin identitet och göra en klar åtskillnad mellan vad som är hennes och vad som inte är det. Hon vill inte dela sina leksaker med andra barn. Om modern kan respektera detta behov hos sitt barn, kommer barnet till slut att utveckla den empati som behövs för att verkligen dela med andra. Denna särskilda förmåga visar sig naturligt i sexårsåldern. Hur många barn i vårt samhälle fås att bli ’själviska’ innan sex års ålder? De flesta av oss tvingas att dela med andra vid en mycket yngre ålder. Och hur många av oss utvecklas till vuxna som verkligen kan och verkligen delar med andra? Håller inte de flesta av oss koll på hur mycket vi har gjort för andra, så att vi vet när det är deras tur att göra något för oss? Hur många av oss gör något för andra just för att vi vill det, utan att vänta oss något tillbaka? Inte ens ett tack?

Modern som har fått tillträde till sin egen smärta över att ha måst åtlyda familjenormen att tänka på andra före hon tänker på sig själv, kommer inte längre att tvinga sitt lilla barn att bete sig på det sättet. Hon kommer att lita på att hennes barn kommer att utvecklas till en älskande mänsklig varelse när tiden är lämplig/ändamålsenlig.”

Hon skriver också på sidorna 122-123:
”Även synbarligt ickeskadligt beteende från förälderns sida kan ha allvarliga effekter på ett barns emotionella välmående. Den enda tröst är att vi kan hela oss själva. Så våra barn kan också hela sig själva. Och vi kan stötta deras helande genom att medge sanningen för dem /…/ Att medge sanningen till våra barn är en väldigt konstruktiv sak att göra. ’Om bara mina föräldrar kunde medge vad de ha gjort och hur det har skadat mig, det skulle vara så betydelsefullt för mig’, är en fras många klienter yttrar. Många klienter som har kunnat avtäcka sin barndomssmärta har blivit mötta med förnekande från sina familjer. Föräldrar men också syskon, som är i förnekande om vad som hände är mera regeln än undantaget. Även om öppenhet om det gångna inte är nödvändigt för helande, så gör det vardagsrelationerna i familjen mer värdefulla om det kan finnas en öppenhet om det gångna. Att kunna gråta tillsammans över lidandet i det gångna och nuet kan också vara väldigt helande för relationerna i nuet, även om det aldrig kan hela effekterna av det gångna.”

Några ytterligare spontana tanker (högt tänkande): Att vara jätteorolig för sitt/sina barn är tecken på att man verkligen älskar dem!!!!??? Var kommer den oron ifrån? Är den ofrånkomlig? Ställer den sig inte emellan en? Alice Miller menar att denna oro egentligen är avund och svartsjuka förklädd till kärlek och bry sig om som föräldern inte fick känna när det var barn, som nu omvandlas till oro… Och alltså snarare är uttryck för att föräldern blivit utsatt för övergrepp av något (eller flera) slag (kanske ”bara” känslomässiga övergrepp!?).

Att inte känna kan också vara uttryck för saker… Det finns klienter som säger
”Jag har inte några känslor”.
Det kan också vara förnekande av att man har behov. Om man inte har några behov (kanske är en duktig flicka/pojke långt upp i åren) är risken mindre att man kan bli skadad… Ett försvar som ett barn kan anta och därmed invagga sig att det inte kan bli skadad av det som händer omkring, men detta kan ju få effekter i vuxenlivet… För de här försvaren tar vi med oss upp i vuxenlivet, vilket innebär begränsningar och problem då…

Och jag vill påminna igen om vad Jennifer Freyd har skrivit i “Creating Connections –Removing Blinders, Becoming Connected”!!! Se det blogginlägget!