Ett samhälle i förnekande/a Society in Denial…

Jennifer Freyd skriver i sin bok ”Betrayal Trauma” (se tidigare blogginlägg om henne och denna bok) om amerikanen Ross Cheit som under en semester plötsligt mindes sexuella övergrepp en präst begick på sommarkörläger när Cheit var cirka 12 år. Och allt vad detta förde med sig för Cheit. Cheit ansåg dock att han var lyckligtlottad, för han fick stöd av sin fru och sina föräldrar…

Cheit höll ett anförande i vilket han föreslår ännu en nivå av svek mot honom, vuxna under lägret visade sig inte ha varit helt okunniga om att något kan ha pågått och en sköterska hade till och med kommit på denne präst med en annan av pojkarna på lägret, men ansvariga ansåg att denna pojke tillhörde den starka sorten och alltså troddes klara detta.

Cheit efterlyser mer uttryckliga diskussioner i samhället och organisationer om dessa saker och sa, sidan 162 i Jennifer Freyds bok ”Betrayal Trauma”:

”’Jag har en konstig sorts utvidgande att erbjuda er förutsägelse rörande frånvaron av en socialt delad uttrycklig diskussion – inte förfinat; närvaron av underförstått socialt delad perversitet. Med andra ord: en iscensättning i vilken det finns ett latent accepterande av vad den vidare/det bredare samhället avskyr. Föreställ er de kognitiva konsekvenserna /…/ Idén kommer/emanerar från någonting [ett annat offer till denne präst] skrev till mig i sitt otroligt skarpa/bittra brev: ’Det fanns människor runt omkring oss /…/ till och med andra rådgivare. Det måste ha verkat säkert/okej för mig då.’ Denna mening nästan slog omkull mig. Det öppnade upp något som jag kände angående atmosfären då. Nu känner jag någon slags smärta som jag skulle vilja kalla institutionellt svek/bedrägeri.’

Ross Cheit ger oss en ny vändning angående avsaknaden av uttrycklig diskussion, idén om institutionellt gillande. Cheits insikt är viktig och verkar utsträcka sig till en sorts familjegillande eller, mer allmänt, socialt gillande som kanske är oundvikligt när sanningen inte diskuteras uttryckligen. Det är kanske därför som det att inte tala om djävulen/ondskan när djävulen/ondskan är närvarande, i slutänden, är så djävulskt/ont.”

Freyd hänvisar också i kapitlet ”Att tvivla på utbredningen av sexuella övergrepp” från sidan 34 och framåt om forskning i ämnet.

En Diana Russell (1986) fann bland 930 kvinnor att före 18 åras ålder hade 16 % av kvinnorna blivit utsatta för sexuella övergrepp av en familjemedlem, 31 % av någon utanför familjen och 3 % av antingen eller både familje- och inte familjemedlem. Liknande resultat visas av en Lois Timnick (1985) att 27 % av de kvinnliga svarande och 16 % av de manliga i en nationell slumpvist prov på 1 252 män och 1374 kvinnor som kontaktats per telefon rapporterade sexuella övergrepp under barndomen.

Kinsey skrev redan 1953 att en av fyra kvinnor rapporterat sexuella övergrepp.

Och Freyd uppskattar utifrån dylika siffror att 14 miljoner vuxna i USA är överlevare fån sexuella övergrepp under barndomen.

Bosch skriver också att vi är ett samhälle i förnekande. Därför att de flesta av oss förnekar smärtan vi bär omkring på som vuxna, de flesta av oss förnekar effekterna i det som ses som ’normalt’ föräldraskap. Hon citerar en psykiater, Van Dantzig, i sin bok ”Rediscovering the True Self” som i en intervju sagt att

”De senaste tjugo åren har den offentliga uppmärksamheten fört förfärligheter i extrema former av övergrepp till ljuset, sådana som sexuella och allvarliga fysiska övergrep. Bara i Holland dör 80 barn varje år på rund av fysiska övergrepp och åtminstone 80 000 blir svårt sexuellt och fysiskt kränkta av de människor som borde ta and om dem. Medvetenhet om dessa förfärliga fakta motiverar människor att upprätta vägar att hjälpa barn utsatta för kränkningar och övergrepp. Förhoppningsvis kommer människor att bli mer medvetna om vad som händer ’hos grannen’ och agera som skyddar barn. Vid denna tidpunkt dock, är vi fortfarande kollektivt villiga att anse att vad som händer bakom ytterdörren är otillåtet/ointagligt. Det territoriet anses varade privatas rike. Privat används som politiskt alibi för att undvika att göra något strukturellt gällande övergrepp på barn. En pojke som blir slagen till döds på gatorna, hela nationen är i uppror. 80 barn dör anonymt hemma, tidningarna skriver om det och ingen reagerar.’

De flesta aktioner som görs för att adressera barndomsövergreppssaker verkar har som sikte att hjälpa barnet efter att det har blivit offer för sina vårdnadsgivare. Eftersom det blir allt mer klart hur omfattande inflytandet av barnövergrepp får på individer och samhället i stort, vore det bara rationellt att skapa uppmärksamhet på faktorer som kan hjälpa till att förhindra övergrepp /…/ mycket lidande skulle kunna förebyggas. Samhället behöver fortsätta sin kamp att förbättra de fysiskt och sexuellt kränkta barnens lott, både på en efterövergreppsnivå och, ännu viktigare, innan skadan har gjorts.”

I antologin om Astrid Lindgren skriver politikern Karin Söder att FN-chefen Kofi Annan hösten 2006 presenterade fakta om våldet i vardagen för miljoner barn:
Barnaga är tillåtet i 147 av världen drygt 200 länder och minst 80 % av alla barn har utsatts för aga i hemmet.
Miljontals barn världen över utsätts varje dag för fysiskt, sexuellt och/eller psykiskt våld.
WHO tror att 150 miljoner flickor och 73 miljoner pojkar utsattes för sexuella övergrepp 2002.
Nästan 140 miljoner flickor och unga kvinnor har könsstympats.

---

Jennifer Freyd writes in her book “Betrayal Trauma” (see earlier blogposts about her and this book) about the American Ross Cheit suddenly remembering during sexual abuse a priest committed at a boy chorus camp when he was round 12 years? And all what followed this disclosure. Cheit had a wife and parents that supported him.

Cheit searched for more explicit discussions in society and organizations about the topic sexual abuse and said in a speech (page 162 in Jennifer Freyd’s book “Betrayal Trauma”):

“I have a strange kind of extension to offer to your prediction concerning the absence of any socially shared explicit discussion – inelegantly, the presence of implicitly socially shared perversity. In other words: a setting in which there is latent acceptance of what the broader society abhors. Imagine the cognitive consequences… The idea emanates from something [another victim of this priest] wrote to me in his incredibly poignant letter: ‘There were people all around us … even other counsellors. It must have seemed safe/OK to me at the time.’ This sentence about knocked me over. It tapped into something I felt about the atmosphere then. Now, I felt some kind of pan that I would call institutional betrayal.’

Ross Cheit offers a new twist on the lack of explicit discussion, the notion of institutional approbation. Cheit’s insight is important, and seems to extend to a kind of family approbation or, more generally, social approbation that is perhaps inevitable when the truth is not discussed explicitly. It is perhaps why to speak no evil when evil is present is, in the end, so evil."

Freyd also refers in the chapter ”Doubting the Prevalence of Sexual Abuse” at page 34 and forward to research on this topic.

A Diana Russel (1986) found in a community sample of 930 women, that before reaching eighteen years of age, 16 % of the females were sexually abused by a family member, 31 % by a non-family member, and 38 % by either or both family and non-family members. Similar results have been shown by Lois Timnick reported (1985) that 27 % of female and 16 % of male respondents, in a national random sample of 1,252 males and 1,374 females contacted by telephone, reported sexual abuse during childhood.

Kinse wrote already in 1953 that one in four women reported childhood sexual abuse.

And Freyd estimates that 14 million adults in United States are survivors from sexual abuse during childhood.

Bosch also writes that we are a society in Denial:

“Just as most of us are in denial of the pain we carry around as adults most of us are also in denial about the effects of what is considered as ‘normal’ parenting. Van Dantzig, psychiatrist, puts it as follows in a recent interview: ‘In the last twenty years, much public attention has brought to light the horrors of extreme forms of abuse, such as sexual and severe physical abuse. In Holland alone, 80 children die every year from physical abuse, and at least 80,000 are severely abused sexually or physically by the people who should be taking care of them. Awareness of these horrendous facts is motivating people to establish avenues to aid abused children. Hopefully people will become more aware of what is happening ‘at the neighbors’ and take action that will protect the child. At this point, however, collectively we are still willing to consider the space behind the front door as inadmissible. That territory is considered to be the realm of privacy. Privacy is used as a political alibi to avoid doing something structurally about child abuse. A boy is beaten to death on the streets, the whole nations is in uproar. Eighty children die anonymously at home, the newspapers write about it and nobody reacts.’

Most action taken to address childhood abuse issues seems to be aimed at helping the child after it has become a victim of its caregivers. As it is becoming more and more clear how large the impact of child abuse is on individuals and the society at large, it is only rational to give attention to factors that might help prevent the abuse /.../ much suffering might be prevented. Society needs to continue its struggle to improve the lot of physically and sexually abused children, both at a post-abuse level and, more importantly, before the harm has been done.”

In the anthology on Astrid Lindgren one of the contributors wrote that the former UN-leader Kofi Annan presented facts the fall 2006 about present day violence for millions of children.
Spanking children is allowed in 147 of a little more than 200 countries in the world (i.e., forbidden in only 60 countries!!!).

Millions of children are each day exposed to physical, sexual and/or psychological violence/abuse.

WHO thinks 150 million girls and 73 million boys are exposed to sexual abuse the year 2002.
Nearly 140 million girls and young women have been mutilated.