Needs/behov...

In the middle of doing under-work for painting a big timber house (yes, it is really big it feels!!!) and taking walks and reading I try to write. And, hmmm, I write fairly much. Extremely diligent. Too much?? Have sores on my knuckles and hands of brushing old paint away from the house with a steel-brush. Poor me!!?? And training ache in my whole body, using the whole of it, putting the body-weight on!!?? Working really hard here!?? I wonder if we (me and my youngest brother) are doing it too well?? As we don’t do it so often it takes time I guess?? To paint will be the easiest part of it?? But will take some time too? Not least to paint the windows?

Page 47-50 in the chapter “Emotional needs: essential for survival” and “Collective repression and denial” in the book ”Rediscovering the True Self ” by Ingeborg Bosch:

“It is important to understand that non-material things such as love, respect, physical touch as cuddling and being held, emotional warmth, a perception of safety is necessary for the child’s very survival. In our Western society there is a strong tendency to think that although love, respect, physically affectionate touch, emotional warmth and safety, etc., are important, a lack of such things could not be life-threatening.

Phyllis Davis’ illustrates the essential nature of emotional needs. She reports some terrible facts on early child death: ‘In the beginning of the nineteenths century more than half of all children died in their first year. The illness was called ‘marasmus’, a Greek word, which means ‘wasting away’… (only fifty years ago) the most widely proclaimed method of childcare was based on the advice published in Care and Feeling of Children by Dr. Holt in 1894. Stop any rocking don’t pick the baby up when it cries, feed only at set times according to a schedule, and prevent ‘spoiling’ by picking the baby up unnecessarily outside the necessary feedings and diaper changings, was some of Dr. Holt’s advice /…/

These dogmatic ideas have survived and even today some parents and doctors adhere to this ‘scientific’ way of raising children… It wasn’t until after the WWII that the cause of marasmus or inexplicable infant mortality was researched and a link could be made with a lack of touch. The infant mortality decreased notably in those places that increased the amount of touching of the infants /…/

In the earl fifties people’s eyes started opening up to the fact that infants’ emotional needs are as strong as their need for food, implying that a lack of having these needs met would have severe consequences and eventually lead to death; death by ‘marasmus’. Just as lack of food would eventually lead to death by hunger if this lack were great enough.”

She writes about Harlow’s monkeys and deprivation as another illustration of the importance of emotional needs.

“The results generally indicate that permanent psychological effects can ensue unless adequate substitutes for the mother are provided /…/ Because both heat and food were provided by the surrogate mothers, these satisfactions do not appear to be sufficient to produce normally behaving offsprings. Harlow’s baby monkeys definitely preferred the surrogate mother with a body of terry cloth over sponge to the simpler wire-frame model, although each presented the same heat and food. Apparently the monkey affectional system is dependent upon contact stimulation provided by the terry cloth, which encourages cuddling; here is more to even monkey motherhood than warmth and hunger satisfaction.’

‘Neglect or abuse, lack of attention from an uninterested or self entered parent, and physical punishment all leave damaging traces on the development of the emotional brain, that result in the shaping of life-long emotional characteristics. In childhood, responses to treatment by caregivers take on a fixed pattern in the fundamental synaptic wiring of the neural architecture, and are difficult to change later in life.’

My comment: but recent brain research has shown that the brain has more abilities to recover than we have thought or imagined…

“Lastly, I would like to refer to Robert Prentsky’s research, which also clearly illustrates the enormous impact that follows when emotional needs of the child go unfulfilled. His research shows how the first years of the lives of criminals, guilty of extremely cruel and violent crimes, differed in one way from other criminals who had committed less cruel and violent crimes. The very violent criminals had been sent from foster home to foster home, or they grew up in foundling homes. Their personal history indicated severe emotional neglect and subsequently a very slight chance for adjusting to or bonding with other people in their environment, due to a lack of continuity in relationships.”

My comment: see Jonathan Pincus research about serial murderers too.

“Just as in the case with Harlow’s little monkeys, there is abundant evidence showing that children have strong emotional needs. Children need more than food and physical warmth. Safety, cuddling, love, respect, and nurturing physical contact, etc. during their first years are essential in order to secure survival and healthy emotional development.”

And one has shown that it is possible to help even the worst criminals and incest perpetrators to recover through therapy (group-?), if they get the opportunity to question and see as wrong what they endured one when they grew up and was very small. Even much damaged has been helped and has shown positive results!? But unfortunately there are people that are too damaged…

”Since most of us have had to repress our childhood pain, we are not able to understand what childhood needs really are. Most of us believe that physical needs are the only real survival needs, and that meeting emotional needs is not vital. This is a mistake. In order to survive emotional needs should be met. When they are not, it is only thanks to our ability to repress the truth that our emotional needs will never be met, that we can secure our survival. Since almost all of us have had to do this, our society is in what could be termed a state of collective Repression and Denial of the truth about childhood. As a consequence, the effects this has on individual lives, society, and ultimately the world we live in, are also repressed and denied.”

And these emotional needs are also denied by many so called helpers!??? Or they think it is enough just to talk about it? And this denial is the cause for “contempt for weakness” even among helpers (therapists, psychologists, psychiatrists etc.)?? The helpers are in denial about those needs themselves to a large degree?? They haven’t really understood their importance? And what it causes if a child doesn’t get them met?? Therefore they can behave fairly contemptuously against people with problems and people that doesn’t manage to recover enough rapidly or at least during a certain amount of therapy?? Yes, I am fairly critical…

”The effects of repressing and denying the truth about childhood suffering are manifold. On a global level we see wars, poverty, hunger, environmental pollution fuelled by greed and hatred.”

If we deny our early needs what can happen later in adulthood? What expressions can this denial and repression take? More or less harmful depending on the power we have?? We try to fill them with substitutes?? But substitutes are always substitutes!!?? We try to fill our childhood needs, which can never be filled afterwards (but grieved instead), and don’t live a real adult life to different degrees depending on how damaged we are and how much we have had to repress!?

“On a societal level we see the suffering of millions due to emotional pain, addictions and crime. On a family /individual level we see suffering because so few are able to maintain loving relationships and many are lonely. And then at he end, or beginning of all, there is the child. The child that is born innocently into this word but whom can only survive the pain inflicted on her by repressing the terrible truth. The terrible truth which is hidden within the privacy of the family and the home, and of which so few are aware. And so we allow the destructive cycle to go on and on and on, without knowing that we do so.”

We maybe can’t change the world, but we can maybe change our own lives??

---

Sidorna 47-49 i kapitel “Emotionella behov; väsentliga/oundgängliga för överlevnad”och ”Kollektivt förnekande och förnekande” i boken “Att återerövra det sanna självet” av Ingeborg Bosch:

”Det är viktigt att förstå att ickemateriella saker som kärlek, respekt [genuin], fysisk beröring som att kela med och bli hållen i [på barnets villkor], emotionell värme [äkta sådan], en förnimmelse av säkerhet är nödvändiga för barnets verkliga överlevnad. I vårt västerländska samhälle finns det en stark tendens att tänka att fastän kärlek, respekt, fysiskt tillgiven beröring, emotionell värme och säkerhet osv., är viktiga, så är inte en avsaknad av dessa saker livshotande.

Phyllis Davis illustrerar den viktiga och oundgängliga naturen i emotionella behov. Hon rapporterar några förfärliga fakta om tidig död hos barn: ’I början av det nittonde århundradet [början av 1800-talet?] dog mer än hälften av alla barn under det första halvåret. Sjukdomen kallades ’marasmus’, ett grekiskt ord, som betyder ’att försvagas bort’ [???]… (bara för femtio år sedan) var den vidast proklamerade metoden i barnuppfostran baserad på råd publicerade 1894 i Care and Feeling of Children av doktor Holt. Sluta med allt vaggande, ta inte upp barnet när det gråter, ge det mat bara på bestämda tider enligt ett schema och undvik att ’skämma bort’ det genom att ta upp det onödigt mycket utanför nödvändig matning och blöjbyte, var några av doktor Holts råd /…/

Dessa dogmatiska råd har överlevt och även idag håller vissa föräldrar och doktorer fast vid detta ’vetenskapliga’ sätt att uppfostra barn… Det var inte förrän efter andra världskriget som orsaken till marasmus och oförklarlig spädbarnsdöd nåddes och en koppling kunde göras till avsaknad av beröring. Spädbarnsdöden minskade noterbart på de platser som ökade mängden beröring av spädbarnet /…/

I tidigt femtiotal [???] började människors ögon öppnas för faktumet att spädbarns emotionella behov är lika starka som deras behov av mat, vilket låter förstå att avsaknad av att få dessa behov mötta kan få svåra konsekvenser och till slut leda till död; död genom ’marasmus’. Precis som avsaknad av mat till slut kan leda till död genom hunger om denna avsaknad är stor nog.”

Hon skriver om Harlows apor och deprivation som ytterligare en illustration av betydelsen av emotionella behov.

”Resultaten indikerar rent generellt att permanenta psykologiska effekter kan bli följden såvida inte adekvata substitut för modern tillhandahålls /…/ Fastän både värme och mat tillhandahölls av surrogatmödrarna så verkar inte denna tillfredsställelse vara tillräcklig för att producera normalt beteende avkomma. Harlows apbabyar föredrog definitivt surrogatmodern med frottéklädsel över tvättsvamp, vilken uppmuntrade till kelande; det krävs mer även av apmoderskap än värme och tillfredsställelse av hunger.’

‘Försummelse och kränkningar/övergrepp, avsaknad av uppmärksamhet från en ointresserad eller självcentrerad förälder och fysiska straff lämnar alla skadande spår i de fundamentala synapskopplandena i nervarkitekturen, vilka är svåra att ändra senare i livet.’

Min kommentar: men hjärnforskning visar att hjärnan har betydligt fler möjligheter att återhämta sig än vad man trott.

”Till slut vill jag referera till Robert Prentskys forskning, vilken också klart illustrerar det enorma inflytandet som följer när emotionella behov hos ett barn förblir otillfredsställda. Hans forskning visar hur de första åren i livet hos kriminella, som är skyldiga till extremt grymma och våldsamma brott skilde sig på ett sätt från de kriminella som hade begått mindre grymma och grova brott. De väldigt våldsamma kriminella hade blivit skickade från fosterhem till fosterhem eller hade växt upp i hittebarnshem. Deras personliga historia indikerade svår emotionell försummelse och senare en väldigt liten chans att anpassa sig eller att skapa band med andra i sin omgivning, beroende på avsaknad av kontinuitet i relationer.”

Min kommentar: se också Jonatan Pincus forskning om seriemördare.

“Precis som i fallet med Harlows små apor, finns det rikliga bevis som visar att barn har starka känslomässiga behov. Barn behöver mer än föda och fysisk värme. Säkerhet, kelande, kärlek, respekt och närande fysisk kontakt osv. under deras första år är oundgänglig för att säkra överlevnad och hälsosam emotionell utveckling.”

Och man har visat att det är möjligt att genom bra terapi (grupp-?) kunna hjälpa kriminella och incestförövare, om de får ifrågasätta och betrakta som orätt det de själva varit med om. Till och med med så skadade har man haft positiva resultat, fast tyvärr kan nog somliga vara alltför skadade för att kunna hjälpas?

”Eftersom de flesta av oss har måst tränga bort vår barndomssmärta, är vi inte förmögna att förstå vad barndomsbehov verkligen är. De flesta av oss tror att fysiska behov är de enda verkliga överlevnadsbehoven och att fylla känslomässiga behov inte är livsviktigt. Detta är ett misstag. För att överleva behöver emotionella behov mötas. När de inte blir det, är det bara tack vare vår förmåga att tränga bort sanningen att våra emotionella behov aldrig kommer att bli mötta, som vi kan säkra vår överlevnad. Eftersom nästan alla av oss har måst göra detta, skulle vårt samhälle kunna betecknas som varande i kollektiv bortträngning och förnekande om sanningen om barndomen. Som en konsekvens måste också effekterna som detta har på individuella liv, samhälle och slutligen världen vi lever i också trängas bort och förnekas.”

Och dessa emotionella behov är också förnekade av många så kallade hjälpare!??? Eller de tror att det är tillräckligt att prata om det? Och detta förnekande är orsaken/roten till ”förakt för svaghet” även bland hjälpare (terapeuter, psykologer, psykiatrer osv.)?? Hjälparna är själva i förnekande av dessa behov i stor utsträckning?? De har inte riktigt förstått deras betydelse? Och vad det orsakar om barnet inte får dem mötta?? Därför kan de bete sig ganska föraktfullt mot människor med problem och människor som inte lyckas återhämta sig tillräckligt snabbt eller åtminstone under en viss bestämd tid eller mängd av terapi?? Jo, jag är ganska kritisk…

“Effekterna av att tränga bort och förneka sanningen om barndomslidande är mångfaldiga. På en global nivå ser vi krig, fattigdom, hunger, miljöförstöring närd av girighet och hat.”

Om vi förnekar våra tidiga behov vad kan då hända senare i vuxenlivet? Vilka uttryck kan detta förnekande och denna bortträngning få? Mer eller mindre skadliga beroende på den makt vi har?? Vi försöker fylla dem med substitut?? Men substitut är alltid substitut!!?? Vi försöker fylla våra barndomsbehov, vilka aldrig kan bli fyllda senare (men sörjda istället), och vi lever inte vuxna liv i olika grad beroende på hur skadade vi är och hur mycket vi har måst förtränga!?

“På en samhällelig nivå ser vi lidandet hos miljoner beroende på emotionell smärta, (drog)beroenden och brott. På en familje/individ nivå ser vi lidande därför att så få kan bibehålla kärleksfulla förhållanden och många är ensamma. Och sedan i slutänden, eller i början av det hela, finns barnet. Barnet som oskyldig föddes in i denna värld men vilken bara kan överleva smärtan som påfördes henne genom att tränga bort den förskräckliga sanningen. Den förskräckliga sanningen som är gömd i familjens och hemmets privata sfär och vilken så få av oss är medvetna om. Och så tillåter vi den destruktiva cykeln att fortsätta och fortsätta och fortsätta, utan att veta att vi gör [just] detta.”

Vi kan kanske inte ändra världen, men vi kan kanske ändra våra egna liv??