Om orättvisa villkor mellan människor och också litet om småföretagarvillkor…

om internationella kvinnodagen se här.

I debattartikeln ”Orättvisa livsvillkor består” av Carin Runeson (s) apropå internationella kvinnodagen, stod några saker som etsade sig fast:

”Stereotypa könsroller hindrar både män och kvinnor från att utveckla hela sin potential som individer.

Alla människor har rätt att leva i trygghet och med respekt för sin integritet./…/

Förväntningarna hos många arbetsgivare är fortfarande gammalmodiga. Ofta får en ung barnlös kvinna men inte hennes jämnåriga manliga arbetssökande frågan om framtida föräldraskap. Och så länge uttaget av föräldradagar och vård av barn vid sjukdom är ojämnt kommer det här synsättet att leva kvar. En annan aspekt av orättvisan är att kvinnor i högre grad än män har tidsbegränsade anställningar, deltidsanställningar eller på andra sätt osäkra jobb. Det gör det svårare att känna trygghet inför framtiden när det gäller möjligheten att försörja sig./…/

Rätten till fri abort är hotad i många länder och många har svårt att försörja sig själv där det saknas förskolor och föräldraförsäkring av svensk modell. Många kvinnor är därför beroende av att stanna hos en man, inte av kärlek och fri vilja, utan för att ha en chans att klara tillvaron för sig själv och sina barn. Här är det viktigt att komma ihåg den internationella solidariteten och rösta in fler kvinnor i EU-parlamentet när det är val den 7 juni.”

Ja, det är kvinnorna som förlorar allra mest på den politik som förs.

En tröst mitt i eländet är dock att det troligen är som Carin Runeson skriver att stereotypa könsroller hindrar både män och kvinnor från att utveckla hela sin potential som individer. Så vi förlorar alla på en tillbakagång till gamla könsmönster.

Och, ja, den politik som vår nuvarande regering nu för (och tyvärr socialdemokraterna påbörjade fast i mildare form) drabbar kvinnor mest. Och jag har funderat på om det är en ganska stor anledning till varför protesterna inte blivit större mot den?

Redan när det gällde alla utmattningssjukdomar i 90-talskrisens spår och försäkringskassans hanterande av dessa så funderade jag på om man tagit itu kraftfullare med inte minst arbetsmiljön på arbetsplatser om det varit män som i högre grad än kvinnor hade varit drabbade.

Över huvudtaget så ökar regeringen och dess politik på motsättningarna i samhället, inte bara mellan män och kvinnor kanske, utan också mellan andra grupper. Se Nils Gossas (mp) debattartikel ”Regeringen ökar motsättningarna” (ja, se fenomenet "söndra ocjh härska"!!):

”… nedmonteras också bit för bit både av den välfärd och av de sociala skyddsnät som under lång tid varit utmärkande för vårt samhälle.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att denna effekt är ett politiskt huvudsyfte för alliansregeringen och den viktigaste förklaringen till den snävt kamerala synen på statsfinanserna.

Den ekonomiska krisen används som förevändning för en politik som gynnar de redan välbesuttna och som i förlängningen leder till ett hårdare samhälle med ökade klassmotsättningar.”

Ja, man tar faktiskt till inget annat än det Naomi Klein kallar chockterapi!!

Se också Paul Krugman högerns (barnsliga) agerande i USA t.ex. i bloggpostningen ”Party of the uh-huh-huh-huh.”

Och Ulf Lundén berör också detta med klasskillnader i sin krönika ”Konst och fejkade psykoser”:

”Jag tycker att Anna Odell gick för långt eftersom både privatpersoner, ambulans- och sjukvårdspersonal drabbades av hennes rollspel. Samhället fick bära onödiga kostnader. Kanske drabbade det också någon som verkligen var i behov av en akut vårdinsats.

Hon har dock redan uppnått ett mål. Jag och många andra kulturjournalister har redan lärt oss hennes namn.

Dagens unga människor, som har blick för medierna genomslagskraft, vet vad som krävs för att uppmärksammas. Då räcker det inte med att göra en tavla med älg i motljus.

Jag står också kluven inför hela debatten. Är ändå inte detta en fullständigt ofarlig diskussion? Vad som aldrig diskuteras är rekryteringen till landets konstnärliga utbildningar. Det är knappast invandrarnas eller bruksorternas söner och döttrar som stormar in på Konstfack. De blir kvar på gatorna med sitt klotter och sin kreativa och destruktiva lust bultande i ådrorna. Bild-analfabeterna blir bara fler och fler i takt med att skolorna inte har råd med utbildade bildlärare. Frustrationen stiger. Klasskillnaderna ökar på alla plan.

Man skulle lite bryskt kunna säga att vi alla lever i ett slags bisarr samhällsinstallation.

Vem som står för denna idé vet vi mycket väl. Den består av en liten privatiserad överklasselit som äger och bestämmer allt. Har vi i grunden någon lust att anlägga motstånd och bygga en alternativ samhällsskulptur?”

Ja, har vi det? Och det gäller att skrika högt (högst) och synas!!?

Apropå småföretagarvillkor: Min pojkvän som är småföretagare i USA sa igår att han funderar om han ska ”drop out” från att fortsätta ha sjukförsäkring. Som jag skrev i mitt föregående blogginlägg "Åt den som haver skal varda givet..." så kommer hans sjukförsäkringspremier att öka ganska dramatiskt de kommande åren. Till viss del beror det på stigande ålder (55 år) om jag har förstått det rätt. Så den som behöver sjukförsäkringen mest får betala mest och den som behöver den minst (kanske inte alls) får betala minst!! Klart att det är logiskt - och "rättvist" i mångas (?) ögon.*

Som det har låtit på honom så skulle också detta att anställa människor i hans småföretag (möbelfinish och –renovering) innebära en MASSA extra pappersexercis. Jag får känslan att det amerikanska samhället är (kan vara??) oerhört byråkratiskt, kanske minst lika byråkratiskt, om inte mer, som Sverige.

Åter till det med sjukförsäkringar så får människor anställda i till exempel skola och sjukvård sina försäkringar betalda av arbetsgivaren. Detta gäller alla företag, stora som små? De är dock inte SKYLDIGA att ge sina anställda dessa förmåner (och för att straffa en anställd kan man sluta betala dessa försäkringar).

Men det kanske kan vara ett sätt att få personal, attman som arbetsgivare betalar dessa försäkringar? ÄR ett sätt att få personal! För människor vill inte starta eget (som vår gemensamma kvinnliga vän som är psykoterapeut), utan vill bli anställda, för de tjänar bättre på detta och får då diverse försäkringar betalda via arbetsgivaren.

Min känsla att småföretagare inte har det bättre än i Sverige förstärks snarare än blir svagare. Jag får snarare känslan förstärkt att småföretagare i Sverige har det bättre än småföretagare i USA har det!

Jag vill också tillägga att min pojkvän och jag har litet olika politiska åsikter, så det är inte så att min pojkvän är liberal. Han röstar överhuvudtaget inte. Propagandan om socialistspöket har dock slagit rot hos många? Kanske inte minst hos dem som har det kärvast! Vilket nog de allra mest välbeställda nog inte har något emot.

Men är till exempel inte New York ett liberalt fäste? Och där bor människor med mer utbildning?

Förmodligen har storföretagen mer ekonomiska resurser att "förse" sina anställda med till exempel sjukvårdsförsäkring. Lättare att göra det än småföretag? Och det är de med mest resurser som gynnas, både på företagar- som individnivå!?

Jag hoppas att vår nuvarande (djävla skit- skulle jag vilja skriva, och nu gjorde jag det också) regering (hoppas att den är just bara tillfällig) inte hinner förstöra ÄNNU mer än vad den hittills har gjort! Och jag hoppas att vänsterblockets politiker vågar bli mer radikala än de är och inte bara jamsar med "eliten"... För jag tror att vår skandinaviska modell var väldigt bra och faktiskt skapade en hög allmän levnadsstandard, en som t.ex. USA inte har enligt det jag har sett.

Artiklarna finns också här.

* Min pojkväns tandläkare, en kvinna gift med en tandläkarkollega, jobbar bara måndag till onsdag, så hon ska kunna vara hemma med barnen. De bor visst riktigt flott och bra. Jag berättade det för min mamma och hon sa att ja, så var det på 50-talet, tandläkare blev förmögna. Och de har fortsatt haft det rätt bra, trots (!!??) vårt socialistiska system!?

Tandläkararvodena gör min pojkvän riktigt arg (rentav upprorisk). Han jobbar och står i för de pengar han tjänar och får punga ut större delen av dessa pengar på tandläkaren, som han säger. För att få ner kostnaderna anlitar man blivande tandläkare där det finns tandläkarutbildning. Vilket innebär att man får vara beredd att avsätta gott om tid (om man kan - och vilka kan?) för att sitta i väntrummet, samt kanske också för själva behandlingen, vilken kanske tar längre tid än för en färdig och kanske också rutinerad tandläkare.

Jo, min pappa var kanske lika arg när han hade besökt ögonläkaren på 50-talet? Han sa då att:

"k. ska bli ögonläkare!"

Något jag dock inte "blev". Föregångslandet USA låter ju nästan som det vore 50-talets Sverige!!