Det där med klass igen...

Göran Greider beskrev klassamhället i ett anförande om arbetarlitteratur, och om det är ett levande begrepp längre, och senare ledare nyligen, med följande ord:

"...den allmänna synen på klassbegreppet i samhället./.../

I många årtionden nu har klassfrågorna mörklagts. I den politiska offentligheten har det väl på sista tiden i och för sig fått en viss renässans, men fortfarande är det så att själva ordet arbetarklass nästan är bortopererat ur det politiska språkbruket./.../

I stort sett har det ersatts av en bild av samhället där 70 procent anses tillhöra en relativt trygg medelklass - med en liten överklass däruppe och en relativt liten så kallad underklass därnere.

Överklass - medelklass - underklass - det är orden som i dag används för att beskriva hur samhället ser ut. Och i mina ögon är det givetvis uttryck för en enorm blindhet.

Det är också ett sätt att desarmera samhällskonflikterna: En underklass på tio-tjugo procent av befolkningen utgör ju inget hot. Vilket däremot den arbetarklass utgör som samlar mer än halva befolkningen, inklusive de som är allra längst ner. En fallucka har öppnats i samhällsdebatten./.../

...varje gång en ekonomisk kris får botten att gå ur samhället - ja, då vaknar klassbegreppen till liv. Så var det i början av nittiotalet - då skedde det mätbara förändringar när det gäller klassidentifikation - och så tror jag att det blir nu. Om det ska få några idépolitiska konsekvenser beror helt och hållet på om några politiska rörelser förmår fånga upp det där och skapa politiskt medvetande av det. Det är där jag är litet pessimistisk, måste jag säga.

När jag för mer än tio år sen gav ut en bok om klassfrågan räknade jag med att ungefär 55-60 procent av befolkningen tillhör en brett definierad arbetarklass. Den ser delvis annorlunda ut än för trettio år sen - färre industriarbetare, fler tjänsteanställda, fler kvinnor etc. Men så har det alltid varit med arbetarklassen: Den har förändrats oavbrutet under 150 år. Man kan aldrig kliva ner i samma arbetarklass två gånger./.../

Sociologiskt existerar klassamhället precis som tidigare, det är bara det att det inte längre beskrivs i dom termerna./.../

Kritiken har ända sedan början av åttiotalet stått helt oförmögen att hantera den här breda realistiska berättandet som det är fråga om. /.../

...berövad litteraturen har blivit sina kollektiva dimensioner:/.../

Men det som är speciellt för denna litteratur - och det är ett drag som delas med den klassiska arbetarlitteraturen - är att det finns ett alldeles särskilt förhållande till den egna erfarenheten. Och den står i centrum bland annat därför att den i något avseende upplevs som talande för många fler än bara det egna jaget.

Det är ju någonstans det som är hemligheten med denna litteratur: den unikt egna erfarenheten som en spegling av något kollektivt och något kollektivt som skaver mot den officiella samhällsbilden./.../

Men en sak är viktig: Jag tror att det som saknas nu också är viljan att oavbrutet skriva om historien om arbetarlitteraturen."

Jo, han har rätt, visst har vi ett klassamhälle fortfarande! Och ett med större klyftor.