Om att ta sig i kragen, att rycka upp sig - samt om ”möjligheternas land” eller "the American Dream"…

paradiset.

[Uppdaterad 19 mars, se slutet av denna postning]. Apropå artikeln “The Land of Opportunity” i New York Times och om (det ganska cyniska och arroganta och ickemedkännande) att “ta sig i kragen”. Här kommer min amatöröversättning:

“Möjligheternas land?

När de enorma inkomstskillnaderna ifrågasätts i USA kontrar hejaklacken för Amerikas fria marknader att alla har en chans att bli rik här. [De hävdar att] 'Inkomstfördelningen må vara skev, men den amerikanska ekonomiska rörligheten kan mäta sig med vem som helst'.

Den bilden är fel och i dessa dagar bidrar den till en massa orättfärdig politik, inkluderande nedskärningar i viktiga program som Head Start of Medicaid. Det sägs oss att de fattiga kan rycka upp sig och ta sig själva i kragen. President Bush kom undan med enorma skattereduktioner delvis därför att ickerika amerikaner, som utgör största delen av befolkningen, tror att alla har en chans att ta sig in i klubben [falskt hopp]. Tyvärr, den amerikanska drömmen är inte så brett tillgänglig.

Ny forskning kartlagd av OECD [den länkade rapporten handlar egentligen in om ekonomisk rörlighet mellan generationer, utan om en annan rapport, vilken också visar att USA ligger i botten], en statlig tankesmedja för de rika nationerna, har funnit att [den ekonmiska] rörligheten i USA är lägre än i andra industrinationer. En studie fann att rörligheten mellan generationer – människor som får det bättre eller sämre än sina föräldrar – är svagare i USA än i Danmark, Österrike, Norge, Finland, Kanada, Sverige, Spanien och Frankrike [se nedan hur denna artikel inleds, vid *]. I Amerika är chansen mer än 40 procent att om fadern finns i den femtedel som ligger i bottenskiktet vad gäller inkomstfördelning kommer hans son att också göra detta [dvs. chansen att man ska göra en klassresa är mindre här än i bland annat Sverige, se nedan]. I Danmark är motsvarande odds under 25 procent och de är mindre än 30 procent i Storbritannien [oddsen är alltså högre i Danmark än i Storbritannien också].

USA: s tröga och långsamma rörlighet är slutligen ickeförvånande. Välbeställda föräldrar för inte bara stora förmögenheter vidare i form av arv, de kan betala för bättre utbildning, mat och sjukvård för sina barn. De fattiga har inte råd att göra sådana investeringar i sina barns utveckling – och regeringen erbjuder inte tillräcklig hjälp med detta. I ett tal tidigare i år argumenterade Federal Reserves talman Ben Barnenke för att olikheter i belöningar ger bränsle till ekonomin genom att få människor att anstränga sig, ’Möjligheter ska göras så brett fördelade och lika som möjligt.’ Men problemet är dock att de som inte har inte har så många möjligheter heller.”

Propagandisterna för nyliberalismen har skickligt spelat på människors tendens att drivas av falskt hopp (medvetet eller omedvetet).

Och det där med medkänsla, apropå Björklunds skolpolitik… Hur och när ”lär” man sig det? Men man KAN återhämta sig från avsaknad av empati och medkänsla. Och att man behandlats dåligt är ingen ursäkt för att behandla andra dåligt i sin tur… Och om detta sker omedvetet är det heller ingen ursäkt.

Och framförallt är det ingen ursäkt om man använder makt man fått (eller tillskansat sig) där ens (förnekade) skador får så stor omfattning, som om man är politiker. Sådana politiker har man all anledning att kritisera och ifrågasätta och kan man gå hårt åt.

För att ha motståndskraft mot chock gäller det att vara informerad och därför ligger det i (viss) makts intresse att hålla folket okunnigt och blint lydande. Se Naomi Klein om att vara "shock resistant."

Jo, de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda.

Tillägg 19 mars: Och vad händer när enskilda människor inser sanningen? När de drabbas av hopp- och modlöshet. Insikten om att de INTE kommer att göra någon klassresa uppåt. För det är den sanningen är (mer i USA än i många länder i Europa). När de inser HUR begränsade möjligheterna faktiskt är. Att de sitter fast i förhållanden de inte kommer att ta sig ur, för att de helt saknar resurser. Svarar dessa då med att kreativt ta itu med sin situation?

Sanningen är att amerikaner reagerar precis som vi!? Med uppgivenhet och flykt från verkligheten. Och i de värre fallen med kriminalitet.

Nej, många människor stimuleras INTE av att de har det riktigt fattigt. Vilket många människor har det i USA (i högre grad än här i Sverige).

Varför försöker politiker bara med diverse gamla metoder att stimulera människor att jobba som idioter och prestera? Så ekonomiskt välstånd skapas. Kan incitament för att producera och göra ett bra jobb skapas på andra sätt, och borde de skapas på istället? Att stimuleras att arbeta för inte bara egen utan allas (allas vårt) bästa? Nej, vi är inte födda till egoister. Men somliga hävdar detta ju (för att rättfärdiga sitt eget beteende).

Kanske borde fler ifrågasätta den här sortens duktighetsideal? Och fundera över var kommer DESSA ifrån?

Dessutom skulle förmodligen viss kunna kommentera det jag nu skrivit med (ett arrogant och cyniskt):

"Jaha, men det är väl bara att välja? Antingen sätter man ett fritt liv, med lägre materiel standard [där man inte tävlar och stressar] eller så jobbar man på och tjäna pengar (helt rättfärdigt?) och kan leva materiellt gott."

Jaha, men ganska människor jobbar på och gör rätt för sig, utan att tjäna en massa pengar. Och utan att någonsin (kunna) komma att tjäna en massa pengar (i förhållanden som är utanför deras kontroll dessutom). Medan vissa tjänar så mycket pengar att de inte behöver jobba alla dagar i veckan och kan ändå ha det riktigt gott ställt, samt kan kosta på sina barn. Som det amerikanska tandläkarparet, där kvinnan jobbar måndag till onsdag och är hemma med barnen resten av veckan. Och de har det RIKTIGT gott ställt. Mycket bättre ställt än andra, som jobbar heltid - och tillhör medelklassen. För att inte tala om dem som tillhör arbetarklassen.

Så det där med "the American Dream"... Hur är det med den? Finns den? Borde vi sträva efter den?

Återigen så är mitt starka intryck att vi i Sverige (fortfarande) har en högre generell levnadsstandard än människor i USA. Med allt vad detta innebär, för samhällsklimat osv. Dessutom verkar våra barn och ungdomar få en massa fler möjligheter, sjuka och gamla få bättre vård - än så länge.

Och vad gäller privatisering av el, tele osv. så är det de med resurser som tjänar mest på detta? De med minst har inte tid eller energi att hålla på att välja (dvs. välja de "bästa" alternativen). Och privatiseringen verkar inte ha gjort dessa tjänster billigare för amerikanerna, heller?? De klagar minst lika mycket som vi på kostnaderna.

Tillägg på kvällen: Och de två rapporterna från OECD länkade och nämnda i denna postning kom båda 2007 tror jag, dvs. kom före den nuvarande ekonomiska krisen.

* “A report issued yesterday by the Paris-based Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) revealed the United States has the third worst level of income inequality and poverty among the group’s 30 member states. Only Mexico and Turkey ranked higher in those categories. OECD states in Western Europe, along with Japan, South Korea, Canada and Australia, all recorded better figures than the US, as did central and eastern European states, including Poland and Hungary.

The 300-page report, entitled ‘Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD countries,’ was based on three years of research into the relevant data of the organization’s member countries over the past two to three decades. With increased inequality and poverty levels recorded in three-quarters of OECD countries, the report’s central conclusion was that ‘the economic growth of recent decades has benefitted the rich more than the poor.’”

“En rapport från Parisbaserade OECD avslöjar att USA är den tredje sämsta vad gäller inkomstskillnader och fattigdom bland OECD-gruppens medlemmar. Bara Mexico och Turkiet rankas högre i dessa kategorier [Dvs. BARA i dessa två länder är inkomstskillnaderna och fattigdom HÖGRE än i USA]. OECD slår fast att Västeuropa, tillsammans med Japan, Sydkorea, Kanada och Australien alla fick bättre siffror än USA, så även central och östeuropeiska länder, inkluderande Polen och Ungern.

Den 300 sidor långa rapporten, med titeln ‘Alltmer ojämlik? Inkomstfördelning och fatttigdom i OECD-länder, var baserad på tre års forskning över relevanta data i organisationerna i medlemsländer över de senaste två till tre decennierna. Med redogörelse för ökande ojämlikhet och fattigdom i tre fjärdedelar av OECD-länderna, så är rapportens centrala slutsats att ’den ekonomiska tillväxten under de senaste decennierna har tjänat de rika mer än de fattiga.’”