Inlägg
Senaste Pedagogiska magasinet 2009/3 har temat ”Kvalitet – mönster eller monster?” Andra ämnen som berörs är ”bättre en smäll på käften” och ”att vara sig själv nog.”
Leif Mathiasson, chefredaktör, skriver i ledaren "All mänsklig utveckling ligger i att erövra det vi ännu inte vet - men som ligger i den potential som vår nuvarande kunskap rymmer" om mäthysterin som råder över allt i samhället. Att allt ska mätas. Väsentligt eller oväsentligt. Man söker efter enkla och entydiga svar (på komplexa sammanhang och på saker som skulle kräva en del åtgärder).
Han menar att i slutänden så leder detta inte bara till en trivialisering utan också till en skenbar legitimering av olika fenomen, en trivialisering som inte är oproblematisk.
Han skriver också att opinionsbildning inte alltid (tyvärr allt mer sällan?) handlar om tyngden i argument och åsikter, det handlar lika mycket om de ’rätta’ kontakterna och kanalerna för att synas och höras. Jo, man spelar på känslorna hos människor… Och gör det förmodligen mer eller mindre medvetet!
Om politik och polarisering har bland annat John Cleese och hans terapeut Robin Skynner skrivit.
Mathiasson skriver om förskolans och skolans uppdrag: att ge ALLA våra barn och ungdomar redskap – och beredskap – för framtiden. Något som handlar om inte bara fakta- och ämneskunskaper, utan om demokratisk kompetens och sociala förmågor (varför har inte alla dylika, kan man också undra? Bör också dessa barn få stöd och en chans att utveckla dessa förmågor, förmågor som vi alla föds med).
Han påpekar också vad utvärderingsforskare av olika skolor slagit fast gång på gång, nämligen att det bara är det mätbara som kan mätas. Vilket med nödvändighet innebär att man tvingas skala av och ta bort det som inte enkelt låter sig mätas. Och med detta följer att en risk för en urlakning av uppdraget är uppenbar, liksom att risken att alltmer av arbetet fokuseras på det som är just mätbart.
Han menar att övertron på tester, prov, betyg och allsköns resultatmätningar leder till en snöpt och instrumentell syn på kunskap, bildning - och utveckling. Den har inget utrymme för det som kanske är människans särmärke framför andra; förmågan att överskrida det som är, att övervinna sin begränsning och kliva in i det som är okänt och outforskat.
Ingen mänsklig utveckling sker genom att konstatera det vi redan vet. All mänsklig utveckling ligger istället i att erövra det som vi ännu inte vet, men som ligger inom den potential som vår nuvarande kunskap rymmer.
Vad handlar denna renässans för disciplin och auktoritära metoder och beteenden om? Jag har mina idéer om det…
Återigen ledaren kan alltså läsas här. Hela numret kan läsas genom att klicka på denna länk. Vad vi ser är en samhällelig backlash till mer auktoritärt tänkande och inte utveckling och nytänkande, nej.
Det där med att göras komplexa sammanhang ickekomplexa skrev Paul Krugman också om nyligen, men i detta sammanhang om förenklande av komplexa saker i den neoklassicistiska ekonomiska teorin. Men samtidigt har ekonomer svårt att förklara om ekonomi för vanligt folk slår mig, det är ett både/och här.
Ja, vad leder förenkling av komplexa sammanhang till? Och dessutom i kombination med de nyauktoritära tendenserna.
Läs om Krugmans inlägg här ”Neoklassicistisk ekonomis teori är mycket överförenklande – om att göra både individer och samhälle ickekomplexa…”
Tillägg på kvällen: Nej, fantasi och inlevelseförmåga är ganska liten, för att inte säga noll hos våra högsta maktkavare!? De vill bara ha lydiga ja-sägare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar