Paradigmskifte eller?

Läs Göran Greider i ledaren ”Politiskt paradigmskifte? – Det var ju den frågan som den så länge förhärskande markandsliberala doktrinen glömde ställa: Hur är ett samhälle möjligt?”:

Ӏr det ett politiskt paradigmskifte som siktas? Jag vet inte.

Men så mycket är klart att det politiska etablissemanget världen över har tagits på sängen.

… [en] tafatthet [som] lyser /../ ur ögonen på varenda ledande politiker i västvärlden, möjligen med undantag för Barack Obama, vars stab nu sitter och filar på ett krispaket av historiska proportioner.

Att den svenska Alliansregeringen är tafatt överraskar knappast någon, ty vare sig det gäller försämringen av a-kassan eller utförsäljningen av statliga företag har den visat att den lever i den gamla världen, den som fanns före krisen. Värre är att även socialdemokratin under de senaste tio, tjugo åren nästan helt gjort sig av med de insikter som vanns under förra århundradets kriser för kapitalismen.

Försvaret av utgiftstaken - i sig en djupt anti-keyensiansk idé - har nästan varit religiöst, en vördad relik från nittiotalskrisen.

Så var står vi? Framförallt ser vi framför oss ett samhälle som gjort sig idépolitiskt urarva: Arbetarrörelsen har glömt både Marx och Keynes och man kan bara hoppas att yrvakenheten nu leder någonstans.

Det kan nämligen vara så att den nuvarande krisen handlar om betydligt mer djupt liggande problem än vad som framgått.

Sedan åttiotalet har den finansiella sektorn expanderat våldsamt.

Enorma mängder kapital - framförallt pensionskapital - har flutit omkring och aldrig riktigt hittat några långsiktiga investeringsobjekt.

I stället har bubblor kunnat blåsas upp i än den ena branschen och än den andra, såsom IT-bubblan kring millennieskiftet.

Under årtionden har emellertid nödvändiga investeringar i den offentliga sektorn i vid mening inte gjorts, därför att regeringarna i sin marknadsliberala nit inte varit intresserade av det.

I USA tycks Obamas stab nu äntligen ha fått upp ögonen för det: broar, vägar, bostäder, järnvägar, sjukhus - överallt präglas samhället av något som nästan liknar ett förfall. Ändå är det på dessa områden som de riktigt stora investeringarna behöver göras och kan göras, av sociala skäl men också av ekonomiska och - inte minst - klimatmässiga skäl.

Om ett paradigmskifte verkligen föreligger, så är det där det i såfall till slut måste visa sig: Samhällen som nu börjar intressera sig mer för den offentliga halvan av ekonomin, för infrastrukturen, för skolor och bostäder, ja för de långsiktiga men nödvändiga investeringarna i det som i slutändan gör ett samhälle möjligt.”

Samt i ”Var är vänsterns chockdoktrin?”:

”Plötsligt framställs de nästan som hjältar i media: Bo Lundgren, Mats Odell, Anders Borg. Finanskrisen har lyft dem ur opinionsträsken och de strålar mot kamerorna. ’Det är jag som äger Carnegie’, undslipper sig den förre moderatledaren när han kriskvällen kliver förbi vakterna in på den anrika bank som just klappat ihop. Egot växer. Men själv kan jag inte uppleva det som annat än en lektion i absurdism. /.../

Den finansiella kris som nu sveper genom världen borde innebära ett drömläge för alla kritiker av den doktrinära marknadsliberalismen. Räddningsaktionerna från statligt håll - I USA, Europa och nu även Kina - saknar motstycke i kapitalismens historia och innebär i alla fall idéhistoriskt att Milton Friedman lämnat oss och att den nyss dödförklarade Maynard Keynes nu står livs levande mitt ibland oss. Men bara delar av Keynes praktik, inte hans världsbild. Därför att idag finns det knappt några systemkritiska impulser kvar inom den intellektuella vänstern som verkligen irriterar makten; på sin höjd gläder sig väl denna vänster åt det litterära faktum att Das Kapital klättrar på försäljningslistorna.

Var är vänsterns chockdoktrin? Arbetarrörelsens? Jag ser mig omkring men märker inte många spår av den. Den debatterande vänster som finns kvar tycks för länge sedan ha släppt intresset för de tunga ekonomiska frågorna, för socialpolitik och till och med för idépolitik.

För övrigt verkar det nu klarlagt att queerfilosofi och de sista resterna av poststrukturalismen inte erbjuder några vitala redskap för att förstå de frågor som plötsligt påverkar hela planeten.

När den amerikanska bolånekrisen exploderade kom det inte som en överraskning för den som åtminstone hjälpligt följt den ekonomiska utvecklingen. Men när den väl var ett faktum var högerns tankesmedjor, i USA såväl som i Sverige, snabbt ute och förklarade i artiklar och rapporter att den skyldiga egentligen är staten som lagt sig i för mycket! Vänstern däremot, den höll nästan tyst./…/

Nej, jag inbillar mig inte att vi bevittnar slutet för denna kapitalism. Beslutsamheten hos regeringarna är imponerande: Systemet ska icke tillåtas kollapsa och injektionerna för att väcka liv i ekonomin är nästan gränslösa. Vem vågar ens drömma om samma beslutsamhet när det gäller klimatet eller världsfattigdomen? I vart fall har den länge dominerande synen att staten är maktlös vederlagts med åtskilliga biljoner skattedollar.

Varför är det till exempel bra med statligt ägande? Så länge jag kan minnas har ingen på allvar ställt frågan utan att se modlös ut. Men jag kan räkna upp flera fördelar:

1) Det ger långsiktighet; staten kan se bortom en konjunktur.
2) Statligt ägande ger mer makt åt demokratin. På marknaden räknas makt efter hur stora ekonomiska resurser du har men i demokratins sfär gäller en människa en röst. Om det offentliga äger mycket betyder det att även den fattigaste har ett visst inflytande över samhällsekonomin.
3) Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare.
4) På stora områden kan bara offentligt ägande garantera en jämlik tillgång till de tjänster som verksamheterna erbjuder; det gäller skola, vård och omsorg.
5) När verkligt djupa ekonomiska kriser inträffar visar det sig alltid att en omfattande offentlig sektor bidrar till att stabilisera ekonomin. Staten kan gå med underskott i en lågkonjunktur, vilket ett privat företag inte kan.

Inför ett handlöst fallande Volvo, som riskerar att förlama hela Västsverige, bör frågan resas varför inte företaget skulle kunna köpas upp av staten eller av AP-fonderna och inriktas på att få fram världens ledande miljöbil? Man kan också undra varför skandalbanken Carnegie inte behålls i statlig ägo? Och varför är det inte självklart att inför en annalkande kris öka ersättningsnivån i a-kassan och ta bort karensdagen? När Mona Sahlin talar så engagerat om a-kassan reducerar hon den tyvärr till en välfärdsfråga enbart för den enskilde löntagaren, trots att a-kassan är ett krisbekämpningsinstrument för hela samhället.

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.”

Samt slutligen Anne-Marie Lindgren i ”Moderaterna och jobben” där hon bland annat skriver om:

”Idén att de anställdas ekonomiska trygghet i osäkra tider ska göras beroende av patriarkal välvilja från företagen hör hemma i 1800-talet.

Den fungerade dessutom inte ens då. Vilket var skälet till att arbetarrörelsen drev fram samhälleliga system där företagen tar sitt sociala ansvar genom att ekonomiskt bidra till försäkringar, som kan träda in och ger skydd i lägen där det enskilda företaget inte kan erbjuda vare sig jobb eller lön.

Något syrligt kan man notera att det är denna form av löpande socialt ansvar - exempelvis socialförsäkringsavgifter - som moderaterna brukar kritisera som konkurrenshämmande och ekonomiskt belastande; som bekant har man ju också gjort sitt bästa för att på olika sätt minska dessa ’bördor’.”

Artiklarna finns också här.

Uppdatering 27 november: Läs Motvallsbloggen om en arrogant Bildt.