Folkförakt och finanskrisen...

Gustav Fridolin skrev i fredagens Aftonbladet om att ”Medier och makten sitter i samma båt.” De förstnämnda ska granska de senare, men kan man lita på att så sker? För journalister och politiker lever samma liv, med samma erfarenheter och ser världen utifrån samma utsiktspunkt på en liten kulle bekvämt belägen aningen högre än alla andra och riskerar att missa viktiga diskussioner som förs på kullens skuggsida.

Han skriver:

”När riksdagsledamöterna nu, samtidigt som varslen slår rekord, höjer sina löner med 1 600 kronor så är det ingen som kommer med ifrågasättanden [i journalistkåren inte minst och framförallt]. Knappt heller när EU-parlamentarikerna höjer sina löner med det tiodubbla.

Det uppfattas väl som litet pinsamt och oartigt [och som avund, inte som fullt berättigat ifrågasättande; att makthavare t.ex. föregår med gott exempel!?]. Ingen morgonsoffa tussar ihop en levnadsglad pensionär med större drömmar än plånbok som förväntas vara tacksam över 68 kronor mer i månaden med en riksdagsledamot.

Ibland sägs det att sådana debatter inte ska föras för att det skulle göda politikerföraktet. Jag oroar mig mer för det folkförakt som tycks växa bland makthavarna.”

Några funderingar: Vi är så hjärntvättade det senaste dryga decenniet (ja, kanske längre) med att inte vara avundsjuka, att unna, så vi har sakta slutat att ifrågasätta eller kanske ens se vissa (kanske de flesta) orättvisor.

Är inte detta prat om den kungliga svenska avundsjukan en härskarteknik (denna eller denna), för att tysta ner berättigade ifrågasättanden och kritik?

Vid Stockholms universitet har forskare formulerat

"...fem motstrategier:

• Tag plats
• Ifrågasättande
• Korten på bordet
• Bryta mönstret
• Intellektualisera

De har även formulerat fem bekräftarstrategier:

• Synliggörande
• Respekterande
• Informera
• Dubbel belöning
• Bekräfta rimliga normer"

Framförallt de fem senare var väldigt bra och intressanta, som: att synliggöra/synliggöras [peka på], respektera [respektfullt lyssna på dem under], informera [ja, göta det pedagigiskt, men fortfarande med full respekt för dem man informerar om dera intelligens, färmåga och vilja att fatta det som är högst rimligt, men dock inte det som är orimligt - bör man nog tillägga!] och bekräfta RIMLIGA normer [jättebra sagt! RIMLIGA normer!].

Se också Åsa Petersén i ledaren ”Islands finanskris, en naturkatastrof”, där hon bland annat skiver:

”Islands tre banker har gått omkull och tagits över av staten./…/

Drífa Snædal är en av Islands mest kända feminister och partisekreterare för det gröna vänsterpartiet.

– Krisen grundlades när ett tjugotal unga killar började spela monopol över hela världen med den isländska befolkningen som garanti, säger hon.

Det isländska banksystemet privatiserades mellan 1998 och 2003. Bankerna såldes till våghalsiga affärsmän som gav sig av utomlands och köpte och belånade om och om igen tills finanskrisen kom och pengabubblan sprack.

Syndabocken framför andra heter David Oddson. I 13 år var han statsminister för det statsbärande självständighetspartiet, motsvarande moderaterna. Då såldes bankerna ut. Nu är han riksbankschefen som vägrade se riskerna i ekonomin./…/

Börsklipparna betraktades som kungar. De skulle ta över hela världen, säger Sigfus Konradsson.

Han när inget större hopp om att männen bakom krisen tvingas vara med och betala notan. De har ordnat det för sig, på konton utomlands.

Drífa Snædal hoppas att finanskrisen ska föda islänningarnas längtan efter balans i samhället. Mindre klyftor mellan inkomster, mellan klasser, mellan kvinnor och män.

- Vi som har velat reglera finanssektorn har kallats avundsjuka, gammalmodiga och framgångsfientliga, säger hon.”

Ja, det var det där med härskarstrategier!!??

I wikipedia står det om dessa:

”Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en dominant grupp behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot personer från andra grupper.

Uttrycket är ursprungligen myntat av den norska socialpsykologen Berit Ås som beskrev fem härskartekniker 1976 och beskrevs redan på 1980-talet i svensk litteratur. Vanligtvis är det någon av dessa fem som avses med termen härskarteknik, men Berit Ås har själv utökat listan med två till och i vardagligt tal används ibland ordet härskarteknik om allmänt ohemula maktmanipulationer.

Andra tänkare och debattörer har också beskrivit och delat upp härskartekniker på lite andra sätt^, men Berit Ås ursprungliga definition och beskrivning är dock den som är klart dominerande.”