fredag 15 januari 2010

Samhällen med stora skillnader mellan människor föder misstro och mindre social rörlighet (ingen "amerikansk dröm"), utsvultna lejon jagar sämst...

Sam Walton.

[Uppdaterad 16 januari]. I blogginlägget ”Smärtsamma myter om smärta och långa sjukskrivningar” på bloggen Ett hjärta RÖTT för några dagar sedan fastnade några ord, nämligen något om misstro, att misstro.

I detta fall handlade det om misstro mot sjukskrivna, framför allt dem med smärttillstånd. Och, jo, det har varit helt opportunt att ifrågasätta de sjukskrivna, dvs. att misstro dem samt dra alla över en kam som fuskare.

Därför att somliga (men inte alla) bland dem som har det bäst ställt vill försämra socialförsäkringarna och de måste hitta argument att göra detta på. En effekt av detta är (kanske inte helt omedvetet) att skapa samhälleligt bifall för att jaga denna grupp människor.

Och vi andra vanliga dödliga ska tänka positivt, ursäkter för misslyckande är inte tillåtna (ansvaret är helt och hållet vårt eget, har inget med system att göra), offer och ”gnällspikar” fördöms. Men tänk om detta slår tillbaka mot dem som slår sig för bröstet!

Och hur är det med andra fuskare i samhället, inte minst bland höjdarna i samhället? Som kanske fuskar till sig betydligt mer per capita. Och hur är det med deras moral och känsla för solidaritet? Skapas en misstro från gräsrötterna mot dem också i det samhällsklimat vi nu har?

Så här stod det i blogginlägget:

”En annan som har forskat i ämnet är Jan Lidbeck, överläkare och chef för Smärtrehab vid Helsingborgs lasarett. Han menar att det finns många gamla seglivade myter när det gäller långvariga smärttillstånd.

Myter – som gör att smärtpatienter ofta blir misstrodda och kränkta av såväl läkare som av samhället.”

Slog mig att jag nyligen läste något om samhällen med höga nivåer av misstro som jag mindes det. De fungerar sämre (förstås). Och vice versa så fungerar samhällen med höga nivåer av tillit bättre. Och så tror jag att det är.

Kollade i de böcker jag senast inhandlat (har alla råd att köpa böcker som vissa andra gör?) och fann det jag sökte i förordet skrivet av Robert B. Reich (en person vilken min amerikanske pojkvän av någon anledning inte har så stort förtroende för, jag kände inte till honom tidigare) till ”The Spirit Level. Why Greater Equality Makes Societies Stronger ” av Richard Wilkinson och Kate Pickett (den amerikanska utgåvan).

Reich skriver i sitt förord (i min översättning från engelskan):

”The Spirit Level ser på de negativa sociala effekterna av stor ojämlikhet. /…/ Författarna finner inte överraskande att där det är större skillnader i välstånd, finns förhöjda nivåer av social misstro [man litar inte på varandra]. De argumenterar övertygande att stor ojämlikhet är dåligt för ett samhälle, och att mer jämlika samhällen tenderar att prestera bättre när det gäller många mått på social hälsa och välstånd (s. VI).”

Ja, stor ojämlikhet är socialt dysfunktionellt skriver han vidare, och skapar misstro och inte tillit, bland människorna som lever och verkar i dessa. Och i slutänden tror jag att människor i dessa samhällen generellt presterar sämre också.

Han beskriver de enorma skillnaderna i inkomst mellan människor i toppen av inkomstligan och dem i botten och hur dessa har växt i USA sedan 60-talet. Den rikaste familjen i USA, grundaren av Wal-Mart Sam Waltons familj, har en sammanlagd förmögenhet på 90 miljarder vilket nästan motsvarar det de 40 procent som är i botten, dvs. det som 120 miljoner människor äger tillsammans (95 miljarder). Och enskilda VD:ar, celebriteter och idrottsstjärnor tjänar också fantasibelopp.

Han skriver att

”Sådan ojämlikhet undergräver tilliten, solidariteten och ömsesidigheten på vilken ansvaret som samhällsmedborgare vilar. Det skapar en ny aristokrati vars privilegier vidmaktshålls över generationer (ett av de slående fynden i denna bok är att USA har mindre social rörlighet än många andra fattigare länder). Och det föder cynism bland resten av oss (s. VIII).”

Tillägg 16 januari: Paul Krugman skriver i artikeln ”Learning from Europé” att social rättvis och utveckling kan gå hand i hand. Och Joseph Stiglitz säger att

”Teorier som förespråkar avreglering och öppna marknader har visat sin ineffektivitet.”

Inga kommentarer: