Inlägg
[Uppdaterad under dagen]. Har gått och funderat på detta någon dag samtidigt med läsandet av Barbara Ehrenreichs bok om positivt tänkande (som jag läste ur här och där på flygresan hem från USA, se tidigare postningar), här litet högt tänkande: gymnasiechefen i kommunen där jag bor hade ledarutbildning för lärarlagsledare i fredags. Han sa att nuvarande skolminister Jan Björklund har forskaren Lennart Grosin som förebild.
Så nu googlade jag på Grosin, som förordar mer kravställande i skolan enligt vår högsta chef (som i grunden visst är militär precis som Björklund).
Jag har inte tagit del av Grosins idéer eller forskning, men kom plötsligt att tänka på det Max Blumenthal skriver i boken ”Republican Gomorrah – Inside the Movement that Shattered the Party” (som jag också köpte genom Amazon i USA och ska läsa när jag får tid); om den amerikanska kristna högern, den amerikanske barnpsykiatrikern James Dobson med sin ”Focus on the Family” och boken ”Dare to Discipline”, som översatt blir ungefär ”Våga disciplinera” (och våra kristdemokrater sätter bland annat familjen högt) och en återgång till mer auktoritära metoder.
Om denna bok kan man läsa (se sista länken ovan):
“This book is very disturbing. In this book, Dobson calls children demeaning [förnedrande, nedlåtande] names such as: tyrant, dictator, little spitfire [brushuvud], terrors, brat [snorvalp, skitunge], bratty, rebel, tornado, ‘little fat-fingers’, ‘fat little legs’ and ‘spindly legs.’ Dobson claims to present a Christian approach to raising children in this book. But all these cruel names show that he completely ignores Jesus’ injunction to ‘Take heed that you do not despise one of these little ones’ (Mt. 18:10). Dobson is not ordained in any religion, he has no religious credentials, and he is not a pediatrician or any other type of medical doctor.
Dobson appears to be obsessed with ‘defiance,’ using that word dozens of times in this book.
In Chapter 4 Dobson goes into more detail about corporal punishment, recommending using objects (not the hand) to hit and whip children, starting as young as 15-18 months old for ‘defiance.’”
Blumenthal menar att (bland annat) Dobson spelar ut sin egen personliga kris i politik och samhälle. Se kapitlet ”The King of Pain” ("Smärtans kung") ur hans bok.
Är det Grosin kommer med quick fixes och enkla, slagkraftiga recept på hur man ska lösa (påstådda och egentligen ganska komplexa) problem i skolan?
Och det otäcka med detta är att detta förmodligen tilltalar människor som har blivit respektlöst behandlade tidigt i livet, men som är tvungna att idealisera det och som vill utsätta andra (medvetet eller omedvetet) för detsamma genom att försköna det, genom att bland annat behandla det uppväxande släktet på samma (eller nästan samma) dåliga, skadande sätt. Dessa hejar på sådana här idéer, röstar på politiker som förordar detta, utan att reflektera över om saker och ting är betydligt mer komplexa än så.
Och "samhället" ger sitt bifall till detta. Se också om att lyda och hålla tyst.
Ja, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som har mest att anledning att förneka att de blev dåligt behandlade tidigt i livet) tenderar att leda. Dvs. de mest skadade tenderar att leda. Och tenderar att få andra skadade med sig.
Men som sagt har jag inte läst Grosin annat än kollat den första länken jag länkat ovan om honom och den gav mig obehagskänslor…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar