Om att tjäna på och exploatera katastrofer och kriser…

[Något redigerad 24 januari. Tillägg 25 januari: läs Motvallsbloggen i "Haiti - den neoliberala drömmen". I det första citatet på engelska står (i min översättning):

"Mediatäckningen av jordbävningen kännetecknas av ett nästan totalt avskiljande av katastrofen från den sociala och politiska haitiska historien./.../ Man slår upprepat fast att regeringen var totalt oförberedd att handskas med krisen.Det är sant. Men man säger inte varför./.../

Den amerikanska regeringen, FN och andra makter har hjälpt den haitiska eliten att utsätta landet för neoliberala planer som har sugit ut massorna, skövlat landet, ödelagt infrastrukturen och gjort regeringen handlingsförlamad."

Eliten behöver ingen kontroll eller några regleringar? Och det är märkligt att människor inte reagerar över detta mer än de gör. Fast det beror kanske på hur media skildrar saker!? Det är märkligt att människor stöttar eliten, fast de själva inte tjänar ett jota på det och kanske allra mest de som INTE ALLS tjänar på den (och så är det i USA också). Någon psykologisk mekanism (självdestruktivitet)?

Den modell vi haft i Sverige, med ett mellanting mellan kapital och stat (att vi har en balans mellan dessa båda), om jag fattat det rätt, är kanske inte så dum. Och borde vi hålla fast vid. Borde inte minst de så kallade socialdemokraterna, samt deras partners, hålla fast vid. Istället för att också köra nyliberal poltik (dock light).

I Kulturhyllan i DD står det i "Mycket vill ha mer":

"Många människor är arbetslösa. Piskan viner över sjuka och pensionärer.Det hindrar inte Investors (Wallenbergs maktbolag) vd Börje Ekholm att kräva rejält lönelyft för sina styrelseledamöter. Marcus Wallenberg kvitterade ut 7,5 miljoner kronor, Jacob Wallenberg tjänade 5,3 miljoner och Michael Tretow 5, 6 miljoner på sina styrelseuppdrag. Ekholms yttrande (när princip nollavtal krävs av dem på golvet) är skandalöst girigt och lika finkänsligt som en elefant i porslinsbutik."

Ja, män i strikta kostymer anser sig mer värda än andra människor, som det står i bildtexten?]:

Journalisten och författaren Naomi Klein talade i New York för ett tag sen och adresserade krisen i Haiti (min översättning från engelskan):

”Vi måste vara absolut klara över att denna tragedi - som delvis är naturlig och delvis onaturlig – under inga omständigheter får användas för att, för det första, ytterligare skuldsätta Haiti, och, för det andra, driva igenom impopulär politik som ligger i våra företags intressen. Detta är inte en konspirationsteori. Man har gjort dylika saker gång på gång.”

Amy Goodman säger något i video 1 ovan om Kleins kommentarer om vad som pågår på Haiti nu och vilka som redan tjänar på katastrofen.

Klein (i min översättning):

”Men som jag skriver i Chockdoktrinen, så används kriser ofta som förtext för att driva igenom politik som inte kan drivas igenom under tider av stabilitet. Länder som befinner sig i perioder av extrem kris är i desperat behov av hjälp, de pengar de kan få, och är inte i ett sådant tillstånd att de kan förhandla om villkoren för utbytet på ett rättvist sätt *.”

*[och detta har utnyttjats, både ekonomiskt och för att driva igenom impopulär politik som annars inte skulle ha kunnat drivas igenom, av dem som satt in hjälp och pengar, något Klein skriver om i Chockdoktrinen]

Klein skriver vidare på sin hemsida att (min översättning):

"Läsare av Chockdocktrinen vet att the Heritage Foundation har varit en av de ledande förkämparna för att exploatera katastrofer för att driva igenom sin impopulära pro-företagspolitik.”

Hon hänvisar till ett dokument som visar på detta. Där de…

”… är på det igen, inte ens väntar en dag för att utnyttja den förödande jordbävningen på Haiti för att genomdriva sina så kallade reformer. Följande citat drog the Heritage Foundation brådstörtat in och ersatte med ett mer diplomatiskt citat**, men deras första instinkt var avslöjande ***:

’I tillägg till att förse med omedelbart humanitärt bistånd, så erbjuder USA:s svar på den tragiska jordbävningen tillfällen att omstöpa Haitis sen länge dysfunktionella regering och ekonomi liksom att förbättra den allmänna bilden av USA i regionen.’”

**[när man insåg hur människor reagerade och fortsatt skulle reagera? Så det hjälper att människor reagerar!?]

***[de skrev ursprungligen som följer]

Klein drar paralleller till hur orkanen Katrina hanterades och hänvisar till en lista på idéer som republikanen Paul Teller skickade i ett mejl rörande pro-fri-marknadidéer om hur man skulle svara på orkanen Katrina.

Men flera amerikaner reagerade starkt negativt på den bloggpostning som Klein hänvisar till (om jag förstod det rätt), "Saker att komma ihåg medan vi hjälper Haiti", från the Heritage Foundation, vilket verkligen känns bra.

Se den första kommentaren, i min fria översättning och tolkning:

”Denna artikel är verkligen avskyvärd. Faktumet att skribenten i första hand tänker i termer av ’hur man ska utöka imperiet’ istället för ’hur man ska hjälpa haitierna’ är verkligen oroande.

Men tänk om vi gav dem deras demokratiskt valda president tillbaka och slutade jobba så hårt /…/ för att dra nytta av folket som lever där.

Dålig artikel… dålig författare… förfärliga underliggande värderingar som föreslås… detta är inte vad USA borde ’handla om’, särskilt inte i det tjugonde århundradet. Ugh!”

Läs också ledarna ”Det ruttna i Röda Korset” av Johan Ehrenberg, ”Vinnare Förlorare – universums herrar bryr sig inte om dem som faller” av Maria-Pia Boëthius, ”Varenda dag rasar samhället ihop” av Göran Greider:

”Den bok som denna ytterst konstlösa

dikt är ett förord till

är en av de värsta böcker jag läst:

på varje sida något som gör ont

och något som smakar vanmakt.

Man ska inte läsa den från pärm till pärm,

eller så är det precis det man ska göra:

Då kommer den som läser att förändras.

Kan man tvinga ministrar

eller Försäkringskassans ledningsstab

eller rentav journalister att läsa hela denna bok?

Jag önskar att det vore möjligt,

för ingen vill egentligen höra

talas om det som står här.

Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten.

Tunga saker måste lyftas, människor

böja sig, eller rotera på överkroppen

för att klassamhället ska bestå:

Ord som post-industrialism eller informationssamhälle

är i slutändan bara bedrägerier.

Kött i en charkdisk är tungt,

precis som barn på ett daghem är tunga

eller till exempel en borrmaskin är tung för den

som tvingas hålla den i en obekväm ställning.

Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje,

det är sant, till och med jag har känt den

fast det var underligt länge sen nu,

på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,

eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen

fick sjunka ner i sängen efter att vi

släpat henne till toaletten och tillbaka.

Men det är det lägst betalda kroppsarbetet,

det ofriaste, som samhället vilar på:

Hus måste byggas, korridorer städas, maskiner

användas och till och med flyttas.

Och maskiner vibrerar och gör till slut

en hand alldeles stum.

Jag har släktingar i den här boken.

Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora

arbetarklassen, männen och kvinnorna

som skrattar genom smärtan,

monotonin och den Stora vanmakten.

Det borde vara förbjudet att vara statsminister

om man inte arbetat med kroppen

och med de sämst betalda jobben:

jag tror inte att man kan lita på en sådan människa.

Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras

till exempel i det som kallas försäkringsläkare

(fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation

bara på grund av att de ställer upp på det jobbet).

De träffar ju aldrig den sjuke

men vet att hon eller han ljuger:

denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa.

Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.

Jag ser mig omkring och tänker att det

verkligen är knappt,

bara med en ständig sista ansträngning,

som detta samhälle håller ihop.

Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon,

när några av dom som livslångt

bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,

för det gör många av dem

och när de gör det blir de straffade

en gång till: Med fattigdom.

De knän, leder och axlar som bär samhället

går till slut sönder och nya människor

måste sättas in medan de

som förbrukats alltså måste förnedras

ännu en gång så att varje upprorsgnista släcks.

Kring människor som lever med en daglig smärta

ser man ibland ett slags dimma, kall,

fuktig, den tränger in i allt.

De gör allt för att dölja den där smärtan,

för i samhällets ögon är smärtan

ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.

Vem har makten över arbetslivet?

Kroppsarbetaren är den som har minst makt

över sitt arbetsliv och det beror på

att kroppsarbetet utgör grunden

för detta samhälle:

Hur skulle det se ut om grundstenarna

plötsligt började röra på sig?

Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet,

montören eller städaren

en dag samfällt bara går hem

för att sträcka på kroppen och ge

den sin rättmätiga plats i världen?

Kommentar:

Dikten utgör förord till Carina Nilssons bok 'Utanförskap - för vilka och varför?', som handlar om arbetsskador och hur folk slåss med försäkringskassan, utgiven på Hjalmarson och Högberg 2009.

Carina Nilsson är utredare på LO och socialdemokratisk politiker i Uppsala.”

Samt vidare artikeln ”Du är inte ensam, Otto” av Martin Halldin om att köpa examina (vilket rabalder det blev när Refaat El-Sayed en gång blev avslöjad med sin falska doktorshatt kontra Littorins mastersexamen i företagsekonomi vid det ökända Fairfax universitetet), ”Strindberg visste hur spriten tog” i Hyllan i DD om att krogarna nu får ha öppet till fem på morgonen, men att detta främst är ett värnande om krogägarna, för

”De är ju gubevars entreprenörer – det vill säga världens frälsare.”

Men redan Strindberg visste som sagt hur spriten tog.

Se slutligen Ulla Andersson i ”Girighet ska kosta – Ulla Andersson (v): ’Dags för en särskild bonusskatt.’”

Tillägg på kvällen:

Erik Berg skrev redan för tre år sen att ”It does not trickle”:

”Den globala slummen är nersippringsteorins slutpunkt. När jag diskuterar med Tracy som är sömmerska i en av Kisumus slumområden, Manyatta, är det hon som lyfter begreppet. Trickle Down används ofta i Kenya för att legitimiera de stora klyftorna, säger hon och konstaterar syrligt: ’you see, the problem is: it does not trickle.’”

Han skriver också i sin senaste bloggpostning om en annan form av exploatering, denna gång i Sverige.