Underifrånperspektiv…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Jo, det är som Barbara Ehrenreich skriver svårare att genomskåda ett mänskligt mikrosystem när man betraktar det underifrån – när det snarare är så mycket mer nödvändigt att göra det. Och hon kunde göra det därför att hon kunde jämföra med ett annat perspektiv; det som en betydligt mer välbärgad har.

Jag tror att den osäkerhet och otrygghet som majoriteten av dessa människor (den understa femtedelen av den amerikanska befolkningen?) upplever på sikt om inte förr skapar en handlingsförlamning och avsaknad av kreativitet och problemlösningsförmåga (istället för tvärtom), de har fullt sjå att bara överleva och får allt svårare att få perspektiv på sin tillvaro och ifrågasätta förhållanden, vilket gynnar de mest välbeställda (på en materiell och ekonomisk nivå, men inte på en mänsklig nivå).

Och för vissa skapas en desperation, som kan leda till både desperata aktioner mot andra och självdestruktion. Och detta förlorar vi alla på. Kriminaliteten är också högre i samhällen med större ojämlikhet (USA, Storbritannien t.ex.) än i de med betydligt mindre (de Skandinaviska länderna t.ex.).

Medelklassen (inte minst den lägre) lever inte alls säkert i USA efter vad jag har sett. Och detta påverkar till exempel hälsan (hos alla i samhället, även dem som har det bäst ställt).

Samhällen med stor ojämlikhet mellan människor leder bland mycket annat till dålig mental hälsa, fetma, avsaknad av social rörlighet * (det skapar en handlingsförlamning hos dessa människor), något man kan läsa i t.ex. ”Inequality caused the broken society”:

“Richard Wil[kin?]son co-authored The Spirit Level, the book the Guardian suggested in March might be the most important of the year. It correlates the rise of income inequality with the indicators of an unhappy society: poor mental health, obesity, lack of social mobility. It charts their rise from 1979 via a brief reversal in 1992 and then their onward march from 1997.”

Men förakt för svaghet och empatiunderskott grundläggs tidigast I livet, liksom tendenser till att ingjuta skam och att känna skam istället för att berättigat ifrågasätta.

Och de med de starkaste försvaren (dem psykohistoriker kallar "the backward psycho-classes", dvs "de efterblivna psykoklasserna") tenderar att leda och tenderar (om de inte får en maktposition) att försvara den här sortens auktoritära ledare.

Jo, extremism och fundamentalism vare sig åt ena eller andra hållet (höger-vänster, upp-eller-ner) är troligen tecken på något "sjukt" (för att låna John Cleeses och Robin Skynners vokabulär) hos den individen, gruppen, organisationen, landet.

Men det finns också en tillbakalutad likgiltighet (se Owe Wikström). Dvs. kanske också en mittposition!?

Politik idag och debatter tenderar att polarisera (om inte annat i avsaknaden av att se "den andra sidan",som i detta fall de som håller på att glida ut i utanförskap) och det är också tecken på något "sjukt".

Och människor som annars skulle inta en mer balanserad hållning tenderar att inta mer extrema åsikter än de annars skulle. Människor spelas ut, i söndrande och härskande,i skapande av vi-och-dom-känsla. I svart-vit skildring (från alla håll, inte bara från ett håll).

Och människor som tillhör "de mindre lyckade" ingjuts skam, så att de tiger *, och genom detta tigande (att inte sätta namn på sin tillvaro och existens) får de än svårare att genomskåda sin situation. Och media för bara de "lyckades" talan. Ja, det är det där med att riva tigandets mur (men somliga i makten vill förhindra att denna mur rivs?).

Medan politiker och somliga "lyckade" dessutom slår sig för bröstet...

Och vad slags värld skapas av allt detta? Vad för ansvar har media? De ger bara folk vad de vill ha? Och de måste ju överleva. Måste de till vilket pris?

* En annan variant av det där med tigande - och de bästa förutsättningarna för social rörlighet; läs Utredarna i "Är det ok att arbeta för en folköl?"

Tillägg på kvällen: Läs Jonas Sjöstedt i "Konservativ populism."