Inlägg
[Uppdaterad 4 oktober]. Slog mig om ideologisk fastlåsthet, inflexibilitet, fundamentalism igår precis innan jag startade en LÅNG arbetsdag…
Nej, jag är INTE så särdeles förtjust i högern, varken i Sverige eller någon annanstans i världen. Även om jag alltid har tillhört medelklassen (och inte den lägsta medelklassen). Och tänkte att inte är högern flexiblare eller mindre auktoritär än vänstern, apropå en diskussion jag hade med min pojkvän i USA om politik nyligen.
Tänkte på detta med fadersfigurer som gör att (ganska många, eller kanske fler och fler med tiden) av dem under förlorar i konturerna och slutar tänka själva. Något vi ser i partier även något till vänster.
Och kritiseras fadersfigurerna kan det väcka oerhört starka reaktioner, liksom om fadersfiguren faller och inte visar sig fullkomlig. Och detta kan sätta igång ett kraftigt förnekade och försvarande av honom (för det är oftast män som får sådana här positioner?).
Inom mitt jobb finns också läror eller metoder med nästan guruliknande figurer.
Jag råkade stöta på den amerikanske psykologen och filosofie doktorn Bruce Levine. Han kom för 2 år sedan med boken “Surviving America's Depression Epidemic: How to Find Morale, Energy, and Community in a World Gone Crazy” (Chelsea Green Publishing, 2007). Vars titel blir ungefär “Att överleva Amerikas depressionsepidemi: hur man hittar moral (eller kampanda), energi och sammanhang i en värld som har blivit galen.”
I denna tar han upp att genom att inte på allvar konfrontera samhälleliga källor till depression så har amerikansk mental hälsovårds institutioner blivit del av problemet snarare än dess lösning.
Boken kommer med ett alternativt angreppssätt som omfattar hela vår mänsklighet, vårt samhälle och vår kultur. Och depression omdefinieras (som en problematisk strategi för att stänga inne smärta) på ett sätt som gör bestående förvandling mer trolig.
Han skriver bland annat i “Introduction to Surviving America's Depression Epidemic”:
“During her annual physical examination, a nurse friend of mine mentioned that she had been depressed. Her hurried physician tried his best to say something empathic: ‘So, who’s not depressed? If you work in health care, you’re depressed.’
Americans live in the age of industrialized medicine, and everyone—inside and outside of health care—is now in the same boat. Doctors are financially pressured to be speedy mechanics, and patients often receive assembly-line treatment, which can be a painful reminder of their assembly-line lives. While most Americans manage to go to work and pay their bills, more than a few struggle just to get out of bed, and growing numbers feel fragile, hollow, hopeless, and defeated.
In 1998, Martin Seligman, then president of the American Psychological Association, spoke to the National Press Club about an American depression epidemic: '[W]e discovered two astonishing things about the rate of depression across the century. The first was there is now between ten and twenty times as much of it as there was fifty years ago. And the second is that it has become a young person’s problem. When I first started working in depression thirty years ago . . . the average age of which the first onset of depression occurred was 29.5. Essentially middle-aged housewives’ disorder. Now the average age is between fourteen and fifteen.’”
Så detta fenomen är inte bara svenskt? Hör och häpna.
Seligman lanserade begreppet "inlärd hjälplöshet," ett begrep som tydligen legat till grund för en nyliberal skola som menar att generösa välfärdssystem söver och passiviserar. Jag är osäker på om Seligman verkligen stöder dessa nyliberala idéer.
Men hur som helst, vare sig han gör det eller inte, så tror jag att roten till hjälplöshet och maktlöshet ligger någon helt annanstans. Se den holländska terapeuten Ingeborg Bosch om rötterna till hjälplöshets- och maktlöshetskänslor hos vuxna, som hon menar ligger i tidig barndom, då vi verkligen VAR makt- och hjälplösa och ligger i det som skedde då (och senare under uppväxten, kanske inte bara i hemmet, utan också förstärkt i skolan och samhället osv.) när vi verkligen var makt- och hjälplösa. Och var tvungna att stänga och tränga bort av det som skedde då.
Dessa känslor tar vi med oss upp i vuxenlivet, om vi inte fått hjälp att bearbeta dessa, och vi inte, allra helst tidigt i livet, varken kunnat eller fått ifrågasätta hur vi blev behandlade och hur vår hjälplöshet utnyttjades och missbrukades. Och dessa tendenser till känslor av makt- och hjälplöshet hos även vuxna människor utnyttjas (ibland väldigt skrupulöst) av människor i maktpositioner (förmodligen både oerhört arrogant, cyniskt och medvetet, men också under/omedvetet).
Fast personer i maktställning utnyttjar kanske ännu mer tendenser hos människor att känna skam och att av skam tiga? Känslor vilka också har rötter tidigt i livet och som senare också ofta har förstärkts.
Och jag påstår ingalunda att jag har kommit tillrätta med dessa saker själv. Men jag har (förhoppningsvis) en viss insikt i och medvetenhet om dem och sådan är en god start jämförd med totalt förnekande. Naomi Klein säger dessutom också apropå politik att "Information is shock resistance", dvs. information ger motståndskraft mot chock(terapi). Och det gäller här också: genom medvetenhet kan du lättare se. Samt undvika att själv allvarligt skada.
Se tidigare inlägg om I. Bosch, depression, fundamentalism, M. Seligman, guruism, defences/försvar, denial and idealization mechanisms samt om lack of flexibility.
Tillägg 4 oktober: Och apropå hälsa och trygghet så har forskning också visat att i länder med större jämlikhet mellan människor (de Skandinaviska länderna hittills till exempel) så är hälsan bättre i ALLA samhällskategorier (även bland de rika) jämfört med samhällen där skillnaderna är stora (USA, Storbritannien och Portugal). Nej, hungriga lejon jagar knappast bättre, särskilt inte när de kommit till en viss gräns, då jagar de riktigt dåligt och gör knappast ett bra (eller ens kreativt) jobb! Och för att fortsätta den metaforen; hur är det med de dästa lejonen (dvs. de som verkligen lever i överflöd)?
Å, andra sidan så sa min pojkvän i USA att USA har världens fetaste fattiga eller något sådant.
Se inläggen ”Den själsliga nivån: varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre och om kulturens fiende och dess och musikens kraft…”, ”Mer om varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre...” och ”Mer om ojämlika samhällen: engelska parlamentsledamöters och bankmäns girighet - en följd av ojämlikhet i inkomst...”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar