Klassisk högerpolitik (som avsiktligt?) skapar klyftor och motsättningar igen...

Diverse artikeltips.

För det första se diskussionen "Kapitalismen måste avskaffas" mellan Michael Moore och Naomi Klein i Aftonbladet idag:

”Naomi Klein: Din film manar till revolt mot det kapitalistiska vansinnet. Men samma vecka som filmen premiärvisades syntes en annan revolt på tv-nyheterna: de så kallade tea parties, republikanska protestmöten som passionerat försvarade kapitalismen och motsatte sig sociala reformer.

Michael Moore: Jag är inte så säker på att protestmötena innebar en revolt till försvar för kapitalismen, jag tror att det fanns en annan agenda. Det finns ett antal amerikaner som fortfarande inte har förlikat sig med det faktum att landet leds av en svart amerikan. Jag tror inte att de uppskattar det. Sedan organiserar sjukvårdsföretagen och andra näringslivsintressen vad som förefaller vara ett spontant utbrott av medborgerlig upprördhet. Det är något jag alltid har beundrat hos den politiska högern – de är organiserade, de är hängivna, de stiger upp i gryningen och kämpar för sin sak. På vår sida ser jag inte motsvarande grad av engagemang.

Högersympatisörerna dök upp på de möten som var öppna för allmänheten om sjukförsäkringsreformen i augusti – men var fanns vänstern? Och sen tänkte jag: Oj då, det är augusti. Har du någonsin försökt organisera någonting med vänsterinriktning i augusti?

NK: Vänstern är förvirrad när det gäller Obamaadministrationen. De flesta människor stödjer idén om en offentlig sjukförsäkring, men de kunde inte samlas kring den eftersom den inte finns på den politiska dagordningen.

MM: Det är därför som Obama hela tiden vänder sig om och undrar var de miljoner människor är som skulle stödja honom, men ingen står där eftersom han valde en halvmesyr i stället för en verklig reform. Hade han valt att försöka genomföra den verkliga reformen – en riktig, offentligfinansierad allmän sjukförsäkring – tror jag att många miljoner människor skulle stödja honom. Obama inser nu att, vad han än trodde om möjligheterna att samarbeta över partigränserna, så är den andra sidan inte är intresserad av någonting annat än att förstöra allt han står för.”

Läs Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i ”Borgs klassiska högerbudget” om att den budget som regeringen lagt är en typiskt borgerlig budget, med brutala trygghetsförsämringar och sänkt skatt för den som tjänar mest. Där vi bland annat kan läsa att mediesituationen har handlat om att göra oppositionen svarslös, samt att vi nu är tillbaka till 60-talets klassklyftor.

Samt läs recension i DD över boken"Kasinoekonomins fall" skriven av Lars Ahnlund (Leopard förlag), ”Hela storfinansen måste tyglas – Bonusdirektörerna är bara gyllene ohyra i ett ruttet system.” Loretta Napoleoni skriver att ”Du förlorar och baronerna vinner – vakna upp innan det är för sent.”

Och Göran Greider skriver i ledaren ”Besöket från en åldrad framtid gjorde mig glad” idag:

”…irländarna gick till folkomröstning om Lissabonfördraget - när ni läser det här är det avgjort - och tänkte att EU-eliterna helt enkelt aldrig ger sig:

Irländarna röstade fel förra gången och då måste de rösta igen för att det till slut ska bli ett ja.

En liberal ledarskribent lät mycket oroad över vad ett nej skulle innebära för Europeiska Unionens effektivitet. När jag hörde henne blev jag än mer bekymrad över att hon tyckte att EUs effektivitet var långt viktigare än att demokratin fungerar.

Hur kan någon oroa sig mer över en organisation än över demokratin? [men nu måste hon ha hoppat högt av glädje när de korkade nej-röstande irländarna hade vettet att denna gång stanna hemma från röstlokalerna, medan de ja-röstande, kloka och vettiga gick dit?]”

Och han skriver om forskning som säger att de som föds idag i högre grad kommer att uppnå 100-årsdagen:

”Godhet, i vart fall det vi förknippar med godhet, strömmar ur barnets oskuld och den mycket gamla människans erfarenhet.

Rapporter av det där slaget brukar emellertid skrämma slag på framförallt ekonomer; de ser framför sig en växande försörjningsbörda för de arbetande generationerna. Men de begår två, kanske tre tankefel när de oroar sig./…/

För det andra brukar det visa sig (och jag har läst några forskningsrapporter också om detta) att arbetsplatser där det finns många äldre faktiskt är mer effektiva än där det finns övervägande yngre (även om det bästa givetvis är en blandning).

Arbetsplatser med många äldre har större vana vid att hantera förändringar och kan lösa problemen litet lättare eftersom de varit med om liknande saker tidigare.

Det tredje misstaget som begås av dem som oroar sig för allt högre livslängd är att de nästan alltid saknar förmågan till systemkritiskt, utopiskt tänkande.

Den så kallade lyckoforskningen har ju rätt så tydligt visat att människor blir lyckliga av att levnadsstandarden höjs - men dock bara till en viss gräns. Någonstans på sextiotalet nåddes förmodligen den genomsnittliga levnadsstandard där lyckan inte längre kan ökas genom ytterligare standardstegring (obs, detta gäller genomsnittet; kampen för en jämlik fördelning är evig).

Om åttio år borde vi rimligen för länge sedan ha insett att fortsatt, evig tillväxt och standardstegring inte är något bra mål varken för individer eller samhälle.

Vi kan sakta ner på arbetstempot, acceptera att vi inte behöver så många prylar och kanske istället inse att det som alstrar mest total lycka i ett modernt samhälle är social jämlikhet.”

Är det inte så att småfolket kontrolleras och regleras mer och mer, men de riktiga höjdarna går fria? Man misstror vanligt folk som påstås missbruka systemen och därför krävs hårda regleringar och kontroller där (och coacher med mera!). Men banker eller marknad behöver inte regleras! Är det andra aktörer där? En annan slags människotyp som är aktiva där? Men vilka är det som egentligen gör störst skada för ekonomin och samhället i stort?

Jag tror dock inte att vi är födda giriga, jag tror inte att det är en medfödd natur hos någon enda av oss. Men utan tvekan finns det giriga människor! Och egentligen tror jag inte att systemen skulle behöva göra oss giriga heller!

Och återigen; den amerikanska medelklassen (utom den högre medelklassen) verkar få hålla i pengarna? De har inte flera datorer i en familj, alla har inte mobiltelefon verkar det. Fast man har oftast varsin bil. Min pojkväns f.d. fru pratade ironiskt om

”(dubbel)garage med vidhängande (betydligt mindre påkostat bostads)hus.”

Och i USA har individualismen verkligen slagit igenom, vadå lojalitet eller solidaritet? Var och en är sin egen lyckas smed? Och det verkar inte vara så enkelt att lyckas där, som man vill få oss att tro - och få amerikanerna själva att tro.

Se också denna också intressanta recension av Ahnlunds bok. Om en avsaknad av livfull debatt om krisen i svensk media (tidningar och TV), en som man sett i andra delar av världen (England, Frankrike, Tyskland och USA). Ja, amerikaner verkar vara betydligt mer bekymrade än vad vi är!

Ja, hur var det Krugman skrev?"Livet är lätt om du är konservativ. Även om konservativa misslyckas totalt när de är i maktställning, kan de vända detta och säga, ’Titta – detta bevisar vår poäng. Staten (regeringen) fungerar inte!" och en av hans kommentatorer: "Vad än problemet är i den privata sektorn, så kommer högern att se statens agerande som roten till problemet." (Mike)