Om ”den som inte arbetar ska heller inte äta” och skillnaden mellan ”bidrag” och bidrag och subventioner…

klicka på bilderna för att göra dem större.

[Uppdaterad 15 oktober. Det där stämmer alltså inte; att de som arbetar alltid får äta sig mätta, ens i de rikaste länderna, där somliga andra lever i överflöd. Se också slutet av bloggpostningen för mer länkar]. Ja, läs vidare om vad Barbara Ehrenreich skriver. Om låglönearbetare i USA. Något vi kan vara på väg mot med den politik som förs och de strömningar som finns i samhället, men med några årtiondens förskjutning?

Men ”bidrag” eller subventioner har inte minskat för alla i USA (det är nämligen skillnad på folk och folk).

Somliga ligger kvar på den frikostiga, höga nivån (och för andra har det dragits ner kraftfullt). Den höga, frikostiga nivån finns kvar för vissa, nämligen de bidrag som går till dem som äger sina egna bostäder och som vanligen är mer välbeställda!

Ehrenreich konstaterade att hon som tillfällig låglönearbetare inte kunde undgå att märka att de boendesubventioner som hon normalt får i sitt vanliga liv (drygt 20 000 dollar, dvs. ca 160 000 kronor, i ränteavdrag) skulle ha tillåtit en verklig låglönefamilj att leva i relativ lyx. Om hon hade haft tillgång till dessa pengar kunde hon ha bott helt annorlunda än hon nu fick göra.

Hyror men inte löner är synnerligen marknadskänsliga. Trots arbetskraftsbrist så påverkas inte lönerna inom vissa sektorer alls. Greenspan trodde att de ekonomiska lagar som kopplar samman arbetslöshet och löneökningar kanske inte längre gällde, vilket Ehrenreich menar innebär att detta är som att säga att lagen om tillgång och efterfrågan har upphävts.

Att lagen om tillgång och efterfrågan inte gäller överallt har jag redan märkt här! Så detta prat är rätt mycket skitsnack och används för att täppa till munnen på vissa?

Lä också Helle Klein om ny- och värdekonservatism, samt mer om subventioner och bidrag i Johan Ehrenbergs ledare ”Skatten som inte finns – Johan Ehrenberg om kampanjen mot marginalskatt’”:

”Alla arbetsgivare betalar sedan sociala avgifter för pension och sjukförsäkring. Det är en skatt som kan höjas och sänkas fullständigt oberoende av lönen vi får ut.

Ingen i Sverige får automatiskt höjd lön om pensionsavgiften sänks. Eller när Maud Olofssons sänkta arbetsgivaravgifter införs. Att blanda ihop sociala avgifter med individernas inkomstskatt är alltså mest ett sätt att trixa med siffror.

För en propagandist är siffran 40 procent för Wallenbergs och andra rikas inkomster inte ett särskilt bra argument. Ingen blir upprörd över att mindre än hälften av en inkomst är skatt. Det är svårt att tycka synd om höginkomsttagare med det som argument. Därför räknar man bort den normala lönen, tittar bara på de sista tiotusentals kronorna i månaden och diskuterar sedan denna del som en skatt i sig själv. En ’marginalskatt’.
Det här är en gammal metod. Det var något DN och andra använde på 80-talet då man år efter år pratade om ’marginalskatt’. Det hela var en lyckad kampanj, till slut svängde även Kjell-Olof Feldt, och socialdemokratin gick ihop med Folkpartiet om en skattereform.

Den blev starten på 90-talskrisen genom att offentlig sektor förlorade över 40 miljarder kronor per år i en skattesänkning som skulle vara ’självfinansierad genom dynamiska effekter’.
Skattesänkningen motiverades med att höga ’marginalskatter’ var av ondo. De rika ville inte jobba, läkare stannade hemma, det lönade sig inte att anstränga sig och få högre lön.

Att inget av detta stämde med verkligheten hade ingen betydelse.

Det enda som hände när skatten sänktes var att offentliga sektorn fick underskott och privata sektorn började aktiespekulera i högre grad. Det finns inga som helst belägg för att vare sig jobb eller arbetslust ökade i landet.

Ingen betalar ’marginalskatt’, alla betalar skatt på hela sin inkomst. Är inkomsten högre betalar man något mer i skatt än om den är lägre. Få är upprörda över det.

Utom höginkomsttagare och deras representanter.”

Läs Jonas Sjöstedt i ”En vända med Maud.”

Tillägg 15 oktober: Läs mer av Jonas Sjöstedt i ”Stödet för Obama sviktar”:

”Bristen på sjukförsäkring är en huvudorsak till ohälsa, otrygghet och fattigdom för amerikaner. Låga löner och svagt försäkringsskydd är ett annat huvudproblem. Fackligt organiserade amerikaner har som regel både bättre betalt och bättre försäkringsskydd än oorganiserade. Majoriteten av amerikanerna skulle vilja vara med i facket men företagen slår effektivt sönder försök att organisera sig. Varje år avskedas tusentals arbetare som försöker starta fackklubbar. Lagarna ger mycket lite skydd åt fackligt aktiva och underlättar i praktiken företagens försök att fördröja eller krossa facklig organisering.”

Och läs även bloggen ”Det progressiva USA” om möjligheten att bli rik i USA ”Rik i USA. Larry Samuels The Rise and Fall of American Wealth Culture”:

”USA har länge varit synonymt med just mycket rika män, få kvinnor blir riktigt rika i USA /…/

Det är också viktigt att komma ihåg att det är ungefär lika lätt att bli mångmiljardär i USA som att vinna penninglotteriet. Så för varje Steve Jobs, Bill Gates, Larry Ellison, Larry Page och Sergey Brin så finns det tiotusentals IT-entreprenörer som hankar sig fram på mycket blygsamma inkomster.

Det finns en intressant grupp av mycket rika svenskar i USA och det är de svenskor som har gift sig med rika amerikanska män, typ Anna Anka.

Svenskor ligger mycket högt på den amerikanska äktenskapsmarknaden och för den som inte drar sig för att gifta sig med en 30 år äldre man så finns det rätt många miljardärer att välja bland.”