Extremism, lobbyism, tea parties och så kallad "spontan resning", samt ännu mer om den "amerikanska drömmen"…

Boston Tea Party.

Jag läste Esbati nu på morgonen om ”Om längtan efter paranormala fenomen” och kommentarer till detta blogginlägg och började le, det var så bra skrivet. En av kommentatorerna, Lennart (Det progressiva USA), skriver att Johan Norberg kanske kan sticka över pölen och befria amerikanerna eller i vart Wall Street.

Kerstin från Motvallsbloggen (mina kursiveringar):

”…för en propagandist som Norberg så måste det ju vara bra att en massa folk tror det han har betalt för att få dem att tro.

Det betydligt intressantare frågan om vilket politiskt ett ekonomiskt system som är det bästa för de flesta befattar han och hans själsfränder sig inte med, av förklarliga skäl. De kämpar tappert vidare på maktens sida och för maktens sak, en alltid lika beundransvärd kamp.”

Ja, verkligen beundransvärd!?? Survival of the fittest, you know! Men hur är det med den amerikanska drömmen? Var ser vi den s.k. amerikanska drömmen egentligen?

Se "Det progressiva USA" om fenomenet tea parties i "'Tea-bagging', kan amerikanerna störta Obama?"

Paul Krugman skrev också om dessa teaparties i blogginlägget ”Mörkrets Armé(y)” (i min snabba amatöröversättning):

”Aha. Så tea parties är i stor omfattning drivna av ’Frihet fungerar’, vilken huvudsakligen är Dick Armey med en massa Koch-Scaife-Bradley-Olin stöd [länk från Transparent media i ’Medborgare för en sund ekonomisk grund’!! Och vad är 'sund ekonomisk grund'?].

[och detta är inget annat än] Samma gamla vanliga, samma gamla vanliga.”

Men man försöker få dem att se ut som om de är spontant organiserade och poppar upp här och där av sig själva, som (desperata) sjävständiga reaktioner mot Obamas politik.

Läs mer om Dick Armey på "Frihet fungerar" och om "Frihet fungerar" och teparties samt om "Boston Tea Party".

Se också om (desperata?) lobbyister som planerar teaparties i ”Spontan resning? Företagslobbyister hjälper till att orkestrera radikala anti-Obama tea party protester”:

“Trots dessa försök att få denna ‘rörelse’ att verka organisk [en naturlig reaktion på något dåligt?], så är de huvudsakliga organisatörerna för de lokala händelserna i själva verket lobbyistdrivna tankesmedjor som ’Amerikaner för välstånd’ och ’Frihet fungerar’ [mina översättningar]. De två grupperna är tungt bemannade och stadda vid väldigt god kassa och de ser till att alla de logistiska och offentliga relationerna fungerar tillräckligt bra för planerandet av kust-till-kust protester.”

Så hur spontan är denna resning egentligen? Hur är det egentligen med frihet och fritt tänkande kan jag inte låta bli att undra? Hur fritt tänker vi och hur fria är vi egenligen? Vad har vi blivit hjärnvättade med det senaste decenniet inte minst?

Om "The rant of the year" eller "Årets gormande" och att vara riktigt desperat (hmmm...) se denna video:

Tillägg: se gårdagens ledare i Aftonbladet "Den amerikanska drömmen är svensk”:

”Fattigdomen håller människor tillbaka i generationer. Även i Sverige. Samtidigt tycks alltså förutsättningarna för att en person ska lyckas bryta med sin bakgrund vara bättre i vårt samhälle än andra. ’Den amerikanska drömmen’ är som mest sällsynt (eller kanske just en dröm) i sitt eget hemland.

Den sociala rörligheten är sämst i USA tätt följt av Storbritannien, Italien och Frankrike. Höga skatter och omfördelande transfereringar verkar inte hämma rörligheten i samhället. Tvärtom. Länder med mer grundtrygghetsorienterade samhällssystem upp­visar en lägre rörlighet och Linds rapport pekar mot att små inkomstskillnader kan gynna den sociala rörligheten.

Liberaler brukar säga att har alla bara lika möjligheter i teorin, är samhället rättvist. Richard Tawney har kallat det för en 'grodyngelfilosofi'. De allra flesta grodyngel blir aldrig mer än grodyngel. De kan trösta sig med att i alla fall några av dem kommer att bli grodor och komma upp på land som framgångsrika medborgare med privat förmögenhet och medlemskap i skattebetalarnas förening.

Men teorin att stora ojämlikheter disciplinerar människor att jobba sig upp på stranden trots att de börjat som grodyngel verkar inte stämma med verkligheten. Och skillnaden mellan teori och verklighet är som bekant att i verkligheten är det skillnad mellan teori och verklighet. Begränsad välfärd, låga skatter och starka ekonomiska incitament bidrar inte till att människor rör sig uppåt i inkomstfördelningen. De fastnar.”

Motsägelser och förvirrande budskap, avregleringar OCH ökad reglering (fler kontroller), samt mer om skolan och den amerikanska drömmen...

Slog mig plötsligt när jag satt och skrev igår: Samtidigt som det har skett en enorm avreglering av marknaden i samhällen världen över så har det skett något annat parallellt. Nämligen att det vi anställda gör reglerats allt mer och mer?

Jag ser det inom mitt lärarjobb. Hur villkor och förhållanden har förändrats under den tid som jag har jobbat. Det var förresten en utlandsfödd kollega (pensionär om 1 eller 2 år) som påpekade detta tror jag i söndags under ett telefonsamtal på kvällen.

Hon sa nämligen något om att vår frihet har begränsats.

Och så stötte jag häromdagen på en artikel av den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz om just detta med avregleringar i ”Den ekonomiska krisen – kapitalistiska dårar” om fem nyckelmisstag under Reagan, Clinton och Bush II – samt om ett nationellt självbedrägeri. Och då slog det mig: finns det något samband här? Marknaden har av de starkast skrikande inte ansetts behöva ha några regleringar, men människorna verkande i denna marknad behöver fler och fler både regleringar och kontroller. Både på arbetsplatser samt i samhället i allmänhet.

Den lilla människan misstros, men marknaden har man det allra största förtroendet, tilltro och tillit för?

Vi har också kanske närmast hjärntvättats med att vi ska lita på marknaden samt samtidigt att misstro varandra. Och som grädde på moset (bara) se om vårt eget hus? Men är ensam stark?

Plockade också i denna veva fram Owe Wikströms bok ”Sonjas godhet - Medkänsla i en självupptagen tid.” För jag började också fundera över självupptagenhet och narcissim.

Att vi börjar misstro varandra och ifrågasätta varandra gynnar det egentligen någon? Vare sig rik eller fattig? Borde vi misstro och ifrågasätta något annat? Några andra?

I Lärartidningen som kom idag var temat (eller ett huvudtema) friskolor. Skolpersonal (rektor) har mött öppet rasistiska föräldrar som sagt:

”Jag vill inte ha mitt barn i en skola med en massa blattar!”

En lärare:

”Valfriheten leder tyvärr till segregation.”

Inte ens jag som lärare i kommunal musikskola fick uttrycka sådana farhågor eller andra ifrågasättanden när friskolor började etableras för dryga 15 år sedan (om jag minns rätt), för min studierektor, som tystade mig!

En annan lärare menar att genom att gå i en skola med barn från alla kulturer och hudfärger kommer en social kompetens som man har med sig resten av livet. Och fördomar motas. Något jag också försökte uttrycka då, men också blev tystad i.

I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:

”Måndagen 2 mars presenterade Skolverket resultatet av två stora undersökningar kring diskriminering och likabehandling i förskola och skola. Medierna hakade genast på med artiklar, reportage och inslag som med svarta rubriker målar upp den alarmerande mobbningssituationen i skolan.

Vad man missade är att det här inte är ännu en mobbningsrapport. Det i rapporterna som knappt lyfts fram i medierna eller av utbildningsminister Jan Björklund är den intressanta analysen och de åtgärdsförslag som Skolverket lägger fram./…/

Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.

Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion. /…/

Vi uppmanar Jan Björklund att omfördela mobbningsmiljonerna. Ta till dig av de analyser och åtgärdsförslag som presenteras i Skolverkets rapporter! Satsa resurserna rätt, inför ett normkritiskt arbetssätt i lärarutbildningen och i nationella kompetensutvecklingsinsatser.”

Och om BRIS-rapport se denna blogpostning och Björklunds reaktion på denna (orkar inte skriva om denna på svenska!!).

I insändaren ”Läraren är ingen kontrollant” kan man bland annat läsa om att det läggs fler och fler arbetsuppgifter på oss lärare som inte tillför eleverna något mervärde, i detta fall handlar det om vab-intyg (och tydligen har anrtalet vab-dagar inte reducerats tack vare dessa kontroller, så antingen fuskar folk på som tidigare, men på andra sätt, eller så har fusket inte varit så stort som man påskinit eller trott?).

Insändarförfattaren skriver att ska man ha en tjänst utförd, som i detta fallet att skriva intyg, så kostar det. Har socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson tänkt på det?

Hur ska intygen hanteras? Ska kopia sparas av det intyg som läraren ska skriva på och ska dessa behandlas som värdehandling? Ingen information har gått ut.

Hela denna idé är ett slag i luften:

• Vad kan intygas: endast att barnen varit i skolan?
• Läraren kan inte intyga att barnet varit sjukt. Inte heller att föräldern har varit hemma med barnet.
• Mor- eller farföräldrar, större syskon, granne, svart barnpassning kan lika gärna ha varit det och så vidare.
• Läraren kan inte intyga att föräldern jobbat hemifrån.
• Inte att familjen har åkt på semester och tagit vab-dagar, något inte heller en arbetsgivare kan intyga. Däremot kan en arbetsgivare intyga personalens vab-dagar.
• Vilka är det som ska kontrolleras: barnen eller föräldrarna?

Som avslutning skriver författaren:

”Vi måste fokusera lärarnas arbete på elevernas behov, inte vara samhällets kontrollapparat.”

Se också ”Utredarna” om ”Hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige” om utredningen ”Hur långt från trädet faller äpplet? - Och hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige?” av Daniel Lind, vilken också handlar om utbildningsmässiga förutsättningar i de skandinaviska länderna som gynnat den sociala rörligheten i de skandinaviska länderna.

Se tidigare bloggpostningar om den amerikanska drömmen.

Samhälle med stora sociala spänningar...

[Uppdaterad under dagen]. Jag köpte denna tygkasse (egentligen två stycken) när jag var i USA över jul och nyår. Ja, handlar inte texten på den om positivt tänkande slår mig nu? Som om jag inte sett det förut? Min pojkvän (amerikan) ville inte gå till affären med dessa kassar. Men vi har litet olika syn på detta med samhälle och politik... Jag tyckte bara det var kul att ha kassar med engelsk text, samt ha kassar jag tyckte var estetisk fina eller roliga!

Ytterligare litet högt tänkande efter ett telefonsamtal på förmiddagen: USA är ett samhälle med stora skillnader mellan människor. Enlig min upplevelse har de fattigaste i USA det mycket sämre än de fattigaste i Sverige (än så länge). De fattigaste där bor i förhållanden som de fattigaste i Sverige inte bor i. Och det är inte bara enstaka ruckliga hus man ser där, utan det ena efter det andra i vissa (många) områden.

Ett samhälle som detta skapar stora sociala spänningar med allt som följer av detta; stress, ökad kriminalitet, kortare livslängd osv.

Och det skapar inte en allmän driftighet heller, utom hos ett fåtal individer. Kanske försöker man till en början driven av den amerikanska drömmen om att kunna arbeta sig upp till rikedom och lycka. Men många tappar denna driftighet, för jag tror inte alls att det är så enkelt. Och landar i uppgivenhet och i värsta fall desillusion.

Och fortfarande har jag känslan att småföretagare i Sverige faktiskt har det bättre än småföretagare i USA. Det där med de fantastiska entreprenörerna är en myt och tron att man skulle prestera bättre rent allmänt av att ha det tufft och sämre skyddsnät är bara skitsnack. Det gäller för ett fåtal individer. Och den amerikanska drömmen finns i Skandinavien fortfarande, men håller raskt på att monteras ner!

Se Barbara Ehrenreich om lycklighet, depression och bruk av antidepressiva medel.

Ett sidospår: terapeuter och "hjälpare" verkar ha drivits med i det (ny)liberala tänkandet de senaste tjugo åren!! De OCKSÅ! Dvs. att lägga bördan på individen. Kanske skulle detta behöva en särskild bloggpostning, men kortfattat så kan du genom något magiskt trick tänka dig ”frisk”. Ansvaret ligger på DIG! Och det är klart att vi var och en har ett ansvar för oss själva, men vi kan också vara offer för förhållanden som vi inte kan påverka och då har vi rätt att reagera över det, dvs. känna det vi känner (Owe Wikström skriver bland annat om detta i sin bok "Långsamhetens lov"). Med risk att vi ifrågasätter förhållandena (och det är kanske det som är hållhaken!!!! ÄVEN för terapeuter!!!? Att vi riskerar ifrågasätta ”makten”, både den nuvarande, verkliga, och den "symboliska", vars ärenden även de går, hävdande att det är för klientens "eget bästa"!).

Men det är märkligt att de som pratar om individualitet behandlar människor i klump! Individen får skulden. I alla fall behandlar dem längst ner på samhällsstegen (sjukskrivna, arbetslösa, kvinnor och kanske också barn) i klump! Det är nämligen skillnad på individ och individ!? På något vis måste man förtjäna respekt först, eller? Detta är både snobbism och förakt för "svaghet"!?

Och apropå "negativt" tänkande, kanske pessimism, se apokalyps och om myter som styr den politiska debatten, t.ex. myten att Sverige halkar efter.

Ja, det gäller verkligen att vara "autonom"... Kunna tänka själv kritiskt, ifrågasätta... Försöka se.

Om att ta sig i kragen, att rycka upp sig - samt om ”möjligheternas land” eller "the American Dream"…

paradiset.

[Uppdaterad 19 mars, se slutet av denna postning]. Apropå artikeln “The Land of Opportunity” i New York Times och om (det ganska cyniska och arroganta och ickemedkännande) att “ta sig i kragen”. Här kommer min amatöröversättning:

“Möjligheternas land?

När de enorma inkomstskillnaderna ifrågasätts i USA kontrar hejaklacken för Amerikas fria marknader att alla har en chans att bli rik här. [De hävdar att] 'Inkomstfördelningen må vara skev, men den amerikanska ekonomiska rörligheten kan mäta sig med vem som helst'.

Den bilden är fel och i dessa dagar bidrar den till en massa orättfärdig politik, inkluderande nedskärningar i viktiga program som Head Start of Medicaid. Det sägs oss att de fattiga kan rycka upp sig och ta sig själva i kragen. President Bush kom undan med enorma skattereduktioner delvis därför att ickerika amerikaner, som utgör största delen av befolkningen, tror att alla har en chans att ta sig in i klubben [falskt hopp]. Tyvärr, den amerikanska drömmen är inte så brett tillgänglig.

Ny forskning kartlagd av OECD [den länkade rapporten handlar egentligen in om ekonomisk rörlighet mellan generationer, utan om en annan rapport, vilken också visar att USA ligger i botten], en statlig tankesmedja för de rika nationerna, har funnit att [den ekonmiska] rörligheten i USA är lägre än i andra industrinationer. En studie fann att rörligheten mellan generationer – människor som får det bättre eller sämre än sina föräldrar – är svagare i USA än i Danmark, Österrike, Norge, Finland, Kanada, Sverige, Spanien och Frankrike [se nedan hur denna artikel inleds, vid *]. I Amerika är chansen mer än 40 procent att om fadern finns i den femtedel som ligger i bottenskiktet vad gäller inkomstfördelning kommer hans son att också göra detta [dvs. chansen att man ska göra en klassresa är mindre här än i bland annat Sverige, se nedan]. I Danmark är motsvarande odds under 25 procent och de är mindre än 30 procent i Storbritannien [oddsen är alltså högre i Danmark än i Storbritannien också].

USA: s tröga och långsamma rörlighet är slutligen ickeförvånande. Välbeställda föräldrar för inte bara stora förmögenheter vidare i form av arv, de kan betala för bättre utbildning, mat och sjukvård för sina barn. De fattiga har inte råd att göra sådana investeringar i sina barns utveckling – och regeringen erbjuder inte tillräcklig hjälp med detta. I ett tal tidigare i år argumenterade Federal Reserves talman Ben Barnenke för att olikheter i belöningar ger bränsle till ekonomin genom att få människor att anstränga sig, ’Möjligheter ska göras så brett fördelade och lika som möjligt.’ Men problemet är dock att de som inte har inte har så många möjligheter heller.”

Propagandisterna för nyliberalismen har skickligt spelat på människors tendens att drivas av falskt hopp (medvetet eller omedvetet).

Och det där med medkänsla, apropå Björklunds skolpolitik… Hur och när ”lär” man sig det? Men man KAN återhämta sig från avsaknad av empati och medkänsla. Och att man behandlats dåligt är ingen ursäkt för att behandla andra dåligt i sin tur… Och om detta sker omedvetet är det heller ingen ursäkt.

Och framförallt är det ingen ursäkt om man använder makt man fått (eller tillskansat sig) där ens (förnekade) skador får så stor omfattning, som om man är politiker. Sådana politiker har man all anledning att kritisera och ifrågasätta och kan man gå hårt åt.

För att ha motståndskraft mot chock gäller det att vara informerad och därför ligger det i (viss) makts intresse att hålla folket okunnigt och blint lydande. Se Naomi Klein om att vara "shock resistant."

Jo, de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda.

Tillägg 19 mars: Och vad händer när enskilda människor inser sanningen? När de drabbas av hopp- och modlöshet. Insikten om att de INTE kommer att göra någon klassresa uppåt. För det är den sanningen är (mer i USA än i många länder i Europa). När de inser HUR begränsade möjligheterna faktiskt är. Att de sitter fast i förhållanden de inte kommer att ta sig ur, för att de helt saknar resurser. Svarar dessa då med att kreativt ta itu med sin situation?

Sanningen är att amerikaner reagerar precis som vi!? Med uppgivenhet och flykt från verkligheten. Och i de värre fallen med kriminalitet.

Nej, många människor stimuleras INTE av att de har det riktigt fattigt. Vilket många människor har det i USA (i högre grad än här i Sverige).

Varför försöker politiker bara med diverse gamla metoder att stimulera människor att jobba som idioter och prestera? Så ekonomiskt välstånd skapas. Kan incitament för att producera och göra ett bra jobb skapas på andra sätt, och borde de skapas på istället? Att stimuleras att arbeta för inte bara egen utan allas (allas vårt) bästa? Nej, vi är inte födda till egoister. Men somliga hävdar detta ju (för att rättfärdiga sitt eget beteende).

Kanske borde fler ifrågasätta den här sortens duktighetsideal? Och fundera över var kommer DESSA ifrån?

Dessutom skulle förmodligen viss kunna kommentera det jag nu skrivit med (ett arrogant och cyniskt):

"Jaha, men det är väl bara att välja? Antingen sätter man ett fritt liv, med lägre materiel standard [där man inte tävlar och stressar] eller så jobbar man på och tjäna pengar (helt rättfärdigt?) och kan leva materiellt gott."

Jaha, men ganska människor jobbar på och gör rätt för sig, utan att tjäna en massa pengar. Och utan att någonsin (kunna) komma att tjäna en massa pengar (i förhållanden som är utanför deras kontroll dessutom). Medan vissa tjänar så mycket pengar att de inte behöver jobba alla dagar i veckan och kan ändå ha det riktigt gott ställt, samt kan kosta på sina barn. Som det amerikanska tandläkarparet, där kvinnan jobbar måndag till onsdag och är hemma med barnen resten av veckan. Och de har det RIKTIGT gott ställt. Mycket bättre ställt än andra, som jobbar heltid - och tillhör medelklassen. För att inte tala om dem som tillhör arbetarklassen.

Så det där med "the American Dream"... Hur är det med den? Finns den? Borde vi sträva efter den?

Återigen så är mitt starka intryck att vi i Sverige (fortfarande) har en högre generell levnadsstandard än människor i USA. Med allt vad detta innebär, för samhällsklimat osv. Dessutom verkar våra barn och ungdomar få en massa fler möjligheter, sjuka och gamla få bättre vård - än så länge.

Och vad gäller privatisering av el, tele osv. så är det de med resurser som tjänar mest på detta? De med minst har inte tid eller energi att hålla på att välja (dvs. välja de "bästa" alternativen). Och privatiseringen verkar inte ha gjort dessa tjänster billigare för amerikanerna, heller?? De klagar minst lika mycket som vi på kostnaderna.

Tillägg på kvällen: Och de två rapporterna från OECD länkade och nämnda i denna postning kom båda 2007 tror jag, dvs. kom före den nuvarande ekonomiska krisen.

* “A report issued yesterday by the Paris-based Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) revealed the United States has the third worst level of income inequality and poverty among the group’s 30 member states. Only Mexico and Turkey ranked higher in those categories. OECD states in Western Europe, along with Japan, South Korea, Canada and Australia, all recorded better figures than the US, as did central and eastern European states, including Poland and Hungary.

The 300-page report, entitled ‘Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD countries,’ was based on three years of research into the relevant data of the organization’s member countries over the past two to three decades. With increased inequality and poverty levels recorded in three-quarters of OECD countries, the report’s central conclusion was that ‘the economic growth of recent decades has benefitted the rich more than the poor.’”

“En rapport från Parisbaserade OECD avslöjar att USA är den tredje sämsta vad gäller inkomstskillnader och fattigdom bland OECD-gruppens medlemmar. Bara Mexico och Turkiet rankas högre i dessa kategorier [Dvs. BARA i dessa två länder är inkomstskillnaderna och fattigdom HÖGRE än i USA]. OECD slår fast att Västeuropa, tillsammans med Japan, Sydkorea, Kanada och Australien alla fick bättre siffror än USA, så även central och östeuropeiska länder, inkluderande Polen och Ungern.

Den 300 sidor långa rapporten, med titeln ‘Alltmer ojämlik? Inkomstfördelning och fatttigdom i OECD-länder, var baserad på tre års forskning över relevanta data i organisationerna i medlemsländer över de senaste två till tre decennierna. Med redogörelse för ökande ojämlikhet och fattigdom i tre fjärdedelar av OECD-länderna, så är rapportens centrala slutsats att ’den ekonomiska tillväxten under de senaste decennierna har tjänat de rika mer än de fattiga.’”

Propaganda, retorik, användandet av ord, manipulering, missbruk av kriser…

Om propaganda och manipulering läs bokrecensionen ”Mot lögner och halvsanningar”:

”Erik Blomberg, en av 1900-talets stora svenska poeter och samhällskritiker, ägnade ett helt liv åt att komma det som han kallade ’krigets virus’ på spåren. /…/

1936, tre år före andra världskriget, sammanfattade han i essän 'Hur är kriget möjligt?' sina dittillsvarande rön.

Han skildrar där krigsindustrins, militärens, finanskapitalets, den politiska elitens och medievärldens förbindelser och visar hur denna symbiotiska hydra bär sig åt för att forma den allmänna opinionen och skapa acceptans för krig.

Det som berörde mig mest, när jag på sjuttiotalet läste Blomberg och skrev en bok om hans författarskap, var just hans vägran att betrakta kriget som mänsklighetens ständiga följeslagare, någonting biologiskt, ofrånkomligt och ödesbestämt./…/

Om man läser den noggrant blir man bättre rustad att motstå krigspropagandan och att genomskåda massmediala lögner och halvsanningar, både i fallet Iran och andra krishärdar.”

Och om retorik och hur man använder ord skriver Kerstn Berminge på Motvallsbloggen om ”Svenska folket – ett särintresse?”

V-politikern Leif Lindström skriver i debattartikeln ”Samhället har blivit ett räkneexempel” att (vanligt) folk ses mest som besvär och kostnadsställen (tänk så dyra de har blivit!), men maskiner, direktörer, styrelseproffs, EU-byråkrater/politiker och bankpalats är däremot nödvändigheter och ses som investeringar för framtiden.

Det verkar som om de med behov av arbete, offentlig vård eller service är de enda som kostar. Äldre kostar, barn kostar, sjuka kostar, arbetare kostar och så vidare.

Han skriver också om att man förr hade som ambition att förankra politiska beslut hos medborgarna. Något som sågs som naturligt i en representativ demokrati. Men idag är besluten en process mellan politiska företrädare och olika särintressen (lobbyister), framförallt på den privata/finansiella sidan. Ja, det var det där med begreppet ”särintresse” om användandet av ord och retorik. Förresten hur är det med kritiskt tänkande? Hör man alls talas om idag? Men makten har väl inget intresse av kritiskt tänkande och ifrågasättande människor?

Han skriver att samhället har blivit ett räkneexempel och frågan är om vi ska finna oss i det. Ja, vadå människovärde?

Läs också Josefin Brink i bloggpostningen ”Politisk matematik” en läsning jag varmt rekommenderar. Där hon skriver om borgerliga prioriteringar. Och att nu 30 000 offentliganställda riskerar bli arbetslösa. Motsvarande nästan exakt det senaste steget i jobbskatteavdraget. Istället för att skippa detta och rädda en massa personers jobb, så håller man stelbent fast vid sin politik.

”… som de missunnsamma tråkmånsar vi är, lät Vänsterpartiet Riskdagens Utredningstjänst räkna på hur det där jobbskatteavdraget nu fördelar sig mellan folk i olika inkomstgrupper. Bara för att kontrollera om det verkligen är låg- och medelinkomsttagare som tjänat mest på det.

Är det så, vilket regeringen ju gärna hävdar, så finns det ju något slags efterfrågestimulans i reformen som åtminstone inte är helt stollig i en lågkonjunktur.

Men så är det inte.

I själva verket tillfaller år 2009 drygt 52 procent av jobbskatteavdraget den mest högavlönade tredjedelen. De behöver inte öka sin konsumtion. De kommer rimligen inte att göra det heller i någon högre grad. Personer på de här inkomstnivåerna sparar om de får mer pengar. Och det blir det varken jobb eller skattintäkter av.

Den mest lågavlönade tredjedelen å sin sida, får hålla tillgodo med 8 procent av skattesänkningens totala värde.

De 15 miljarderna skulle kunna ha använts bättre. En miljard hade väl kunnat få stanna hos de mest lågavlönade. Medan de 14 miljarder som behövs för att behålla personalen i vården, barnomsorgen och skolan hade kunnat gå till just det.

Det skulle, till skillnad från att lägga dem på att ytterligare öka redan högavlönades utrymme för besparingar, ha hållit arbetslösheten nere och sysselsättningen uppe - vilket ju borde vara högprioriterat givet det allmänna läget på arbetsmarknaden.

Det hade i sin tur hållit 30 000 kommun- och landstingsanställdas konsumtion uppe och hållit ekonomin igång. Istället riskerar de att kastas ut i låginkomstträsket på riktigt med usel a-kassa. Eller rentav bara byta konto i kommunen från lönekontoret till socialkontoret.

Och behoven av de arbetsuppgifter de anställda i kommunerna gör försvinner ju inte som sagt. Så det blir väl de uppsagda undersköterskorna, barnskötarna, lärarna och hemvårdarna som istället får kliva i och ta hand om sina gamla arbetsuppgifter oavlönat när den kommunala servicen inte längre har råd och tid.”

Läs också hennes och Ulla Anderssons artikel ”Borgerlig strategi”:

”Den borgerliga regeringen har redan genomfört historiska försämringar i arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringarna. Samtidigt har flera av de myndigheter som är medborgarnas direkta möte med välfärdssystemen, som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, fått kraftigt minskade anslag och organiserats om i grunden. De nya, hårdare reglerna för att få ersättning är svårbegripliga för både medborgare och anställda, människor får vänta orimligt länge på utbetalningar och personalen är pressad till det yttersta.

Det är naturligt att en sådan utveckling leder till att allt fler känner missnöje och misstro mot de gemensamma trygghetssystemen. De som har möjlighet kommer rimligen också söka sig till kompletterande, privata försäkringar för att kompensera för bristerna i de gemensamma systemen. Detta uppmuntras av högerregeringen. Strategin är att skapa stöd för en gradvis avveckling av de solidariska, skattefinansierade välfärdssystemen genom att sabotera dem.”

Ja, detta är den chockterapi Naomi Klein skriver om!!?? Kriser används för att genomföra saker som människor normalt skulle sätta sig emot, solidariskt!

Se tidigare inlägg under kategorin "Chockdoktrinen."

Tillägg efter lunch: Håller på att rensa på datorns skrivbord och hittade artikeln "Missbruket av pengar blad medelålders män":

"Anders Borg säger att han ska se över ­bonusreglerna. Men vad hjälper det pensionärerna, som nu får betala med sina pensioner?

Marknadsmässiga löner, säger SSAB:s ­styrelseordförande Sverker Martin-Löf. Man undrar dock vilken marknad det är som just nu ropar efter bortskämda svenska direktörer och finansmän.

Många av dem tjänar så mycket att de aldrig kan göra av med sina pengar. De lägger pengarna på hög för att kunna mäta sig med sina kolleger. Störst hög vinner. De är medelålders män i mellangrå kostymer, men de beter sig som småpojkar som mäter sina … Ja, ni vet vad"

Och apropå "den amerikanska drömmen" berättar en 22-årig ung kvinna i artikel i lokaltidning om sina 2 år som au pair i Boston, USA. Hon hade en pojkvän från arbetarklassen:

"Genom honom fick hon se den amerikanska arbetarklassen. De hade varken råd att köpa bra mat eller att värma upp huset.

'Jag duschade i deras äckliga dusch och sådär..."

Men trots detta kändes detta mer som ett hem, än den betydligt mer välbeställda familj där hon tog hand om tre små barn och där särskilt pappan verkade ha svårt att handskas med sina barn.