Inlägg
Kirkengen skriver vidare om forskning vad gäller sammanhang mellan bröstcancer och olika belastande händelser (på sidan 41 i ”Hvodran krenkede barn blir syke voksne”):
”Ingen av studierna frågade efter information angående upplevelser av våld, missbruk eller nisshandel.
Här är vi tillbaka till min två patienter med bröstcancer som jag talade om inledningsvis. Skulle jag försöka att definiera deras ’coping style’ i jämförelse med den tidigare nämnda studien, skulle de inte ha passat in i någon av de sju kategorierna. De skulle möjligen på den grunden inte ha blivit inkluderade i den studien [alls]. Skulle jag dessutom tänka mig deras svar i sammanhang med studien om belastande händelser, antar jag att att de varken skulle ha nämnt sin kränkande uppväxt, sina alkoholiserade äkta män eller deras våldsupplevelser år ut och år in [kan också vara emotionellt våld?], därför att de blivit upplärda att anse sig själva som skyldiga till att bli misshandlade och vant sig att tiga om dessa socialt skambelastade erfarenheter [redan tidigast i livet och det räcker inte med insikt för att förändra dessa mönster tror jag], precis som sociologiska studier dokumenterat.”
Och dessa två kvinnor levde inte på samhällets botten heller! Deras män hade realtivt höga positioner och ekonimin var helt okej…
Kirkengen skriver vidare på samma sida:
”Den första studien handlar om ett bidrag till en pågående diskussion om hur man ska förstå en ökande dokumentation av ett sammanhang mellan bruk av antibiotika – för olika typer av infektioner, bland dessa också urinvägsinfektioner – och bröstcancer. Forskarna tror inte att antibiotika ’orsakar’ bröstcancer, men att en hög förbrukning av antibiotika för bestämda typer av infektioner speglar ett immunsystem som är överbelastat av något annat än den aktuella infektionsorsaken. Det vill säga att man antar att det finns en gemensam grogrund för både cancer och bakterier som inte är definierad [än].”
James W. Pennebaker skriver om berättandets positiva effekter på bearbetandet av saker… Bland annat på sin hemsida. Och jag hittade också artikeln ”Open up! Writing About Trauma Reduces Stress, Aids Immunity”. Se också t.ex. ”Writing to heal”. Och Miller skriver väldigt mycket om vikten av öppen, äkta kommunikation och om att prata om saker...
Men det som passar en kanske inte passar andra, så detta är bara en metod bland många.
Kirkengen visar på ännu en metod: att läkare görs medvetna om dessa faktorer i en helt annan grad än de faktiskt är medvetna och att de empatiskt ställer frågor till sina klienter. Framförallt om behandlingar inte ger några resultat (och patienten bedöms som somatiserande? Dvs. som man om inte förr så senare diagnosticerar som lidande av något psykiskt - "bara"? Jag har ju en nära anhörig som jobbat som sjuksköterska och jag funderar över hur man egentligen ser på patienter och resonerar om dem sinsemellan, och framförallt hur detta har gjorts tidigare? Så undra på om patienter också tiger och försöker framstå som allt annat än lidande av något "psykiskt"? Och att inte minst äldre patienter gör så?) och man inte kan påvisa några egentliga medicinska fel…
Kirkengen beskriver ganska skakande om kvinnor som fått en massa organ bortopererade under många års behandling utan att man egentligen har åstadkommit något... Och om patienter som försiktigt har framfört hypoteser om att det de lider av kan ha något med deras tidiga/tidigare upplevelser att gör, men att läkaren inte har forskat vidare, dock ibland gjort en notering, ibland inte i journalen.
Psykitriker är inte så mycket bättre tror jag Kirkengen anser...
Och Kirkengen skriver också om läkarens maktposition och vad den betyder för hans/hennes klienter/patienter.
Nu är jag litet trött, så jag tränger inte djupare in i detta än så här, nu. Allt det här är ganska kontroversiellt fortfarande!??? Och det handlar om något mycket mer än psykosomatik... Går längre än detta vetande och dessa insikter... Vilket Kirkengen också skriver om i sina omfångsrika böcker!!
En annan läkare som också skriver om detta är den isländska läkaren Linn Getz. Så allt fler börjar intressera sig för detta??Kirkengen skriver också om Alzheimer... Och benskörhet...
-//-
What I quoted above (see the English excerpt “How Abused Children…) see below, I am a bit tired and in a hurry so now I am almost only quoting things, and quoting much :-). And I refered to James W. Pennebaker and some sites I found in a hurry right now; about the healing impacts of narration, of narrating what you have experienced and gone through. And I also mentioned very shortly that Kirkengen has written about the power position a physician has.
But there are other physicians which are aware of this problem and the actual impact it has and can have, about the authority they in fact have, and what this can mean and "cause". For instance there is a Swedish doctor, Lars H. Gustafsson, who has written about this in a book that came fairly recently called "En läkares samvete..." Which translated would be something like "A physicians conscience", and I think that heading says things! :-). But there are probably others which are aware of this problem (but i guess many also aren't?):
“None of the studies sought information regarding experienced violence, abuse or maltreatment.
Here we return once again to my two patients with breast cancer. An attempt to describe their coping styles according to the above mentioned study would reveal that they fit into none of the seven categories. They might, therefore, have been excluded from the study. Moreover, when I imagine how they would have answered the study’s questions regarding stressful events, I doubt they would ever have brought up their childhood violation experiences, their alcoholic husbands or their years living with violence. They were, after all, raised to see themselves as bearing the guilt for being abused and were accustomed to keeping silent about these socially shameful and stigmatizing experiences, in line with what sociological studies have documented.”
“The first concerns a contribution to the on-going discussion of how to make sense of the increasing documentation of a correlation between the use of antibiotics against various kinds of infection, urinary tract infections among them, and breast cancer. Researchers do not believe that antibiotics “cause” breast cancer but, rather, that the need for high dosages of antibiotics to combat specific types of infection reflects an immune system that is overburdened by something other than the actual cause of the infection. In other words, one can assume that both the cancer and the unidentified bacteria share common fertile soil.
Again this about allostatic overload..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar