Mer om nyliberalismen...

Författarna till artikeln "Vad är nyliberalism - en kortfattad definition", Elizabeth Martinez och Arnaldo Garcia, skriver i sin kortfattade definition om vad nyliberalismen är [och de är rejält kritiska], men först citerar de ett uttalande från ett ”Interkontinentalt möte för mänskligheten och mot nyliberalismen” i augusti 1996 redan, där någon sade att

”… det högern erbjuder är att omskapa världen efter en enda stor mall där de kan köpa indianer här, kvinnor där…”

och han kunde enligt artikelförfattarna ha adderat

”barn, invandrare, arbetare och även hela länder som Mexico.”,

så här skriver de vidare:

1. ”marknadens regerande. Frigörande ’fri’ företagsamhet eller privat företagsamhet från alla band pålagda av regeringen /staten), det spelar ingen roll hur mycket social skada detta än orsakar. Större öppenhet för internationell handel och investerande, som i NAFTA. Reducera löner genom att göra arbetare ickefackanslutna och genom att eliminera arbetares rättigheter vunna över många år av kamp. Ingen mer priskontroll. Allt som allt, total frihet för rörelse av kapital, gods och service. För att övertyga oss om att detta är bra för oss, säger de att ’en oreglerad marknad är det bästa sättet att öka den ekonomiska tillväxten, vilken slutligen kommer att gagna oss alla.’ Det är som Reagans ’supply-side’ [översätter här väldigt snabbt, men detta betyder något i stil med tillhandahållandesida? Det finns säkert någon annan översättning] och ’trickle-down’ ekonomi – men på något sätt så sipprade inte denna rikedom ner särskilt mycket [Vad??? Gjorde den inte?].
2. Genom att skära ner i det allmännas utgifter för social service som utbildning och sjukvård [och så påstår Friedman att anledningen att företagsledarnas löner har ökat från att de när Reagan tillträdde var ca 40 gånger så stora som arbetarna, och nu är de ca 400 gånger så stora, med att det beror på den usla gymnasieutbildningen i USA!! Som privatiserats! Men denna privatisering skulle ju vara så bra!?]. Genom att reducera skyddsnäten för de fattiga och även underhåll av vägar, broar, vattentillgångar – åter i namn av att reducera statens roll. Naturligtvis, sätter de sig inte emot statens understöd eller skatteförmåner för businessen [nej, naturligtvis inte, så länge de själva tjänar på det, då är det okej med skatter!! Jag undrar vilka som värst har utnyttjat eller värst skulle utnyttja om vi fick lika gott skyddsnät som vi hade på 70- och 80-talen t.ex.? Om det inte är de som mest talar EMOT sociala skyddsnät!! Jag tror inte det är de som mest förordar dessa och är beredda att betala skattepengar till dessa som är överutnyttjare! Jag undrar vilka som i det längsta försöker försörja sig själva, vilken av dessa kategorier! Ärligt talat!].
3. Avreglering. Reducera statlig reglering av allting som kan minska vinster, inkluderande skydda omgivningen och säkerheten på jobbet [naturligtvis! Sådant kan ju också kosta pengar – på kort sikt, ja! Men på lång?].
4. Privatisering. Sälj statsägda företag, gods och service till privata investerare. Detta inkluderar banker, nyckelindustrier, järnvägar, tullbelagda vägar [??], elektricitet, skolor, sjukhus [för en spottstyver, allt detta som vi bidragit till att bygga upp med vårt arbete och de inkomster vi förtjänat på detta arbete, dvs. som vi alla som jobbat har jobbat ihop till för allas vårt bästa, realiseras ut!!!!] och även friskt vatten. Fastän det vanligtvis gjorts i namn av ökad effektivitet, vilket ofta behövts [man har måst motivera det med någonting!?], så har privatiserande huvudsakligen haft den effekten att den koncentrerat välståndet ännu mer i några få händer och tvingat det allmänna att betala mer för sina behov.
5. Eliminering av konceptet ’det allmänna goda’ eller ’samhället’ och ersättande det med ’individuellt ansvar’. Att pressa de fattigaste människorna i samhället att hitta lösningar till sin avsaknad av sjukvård, utbildning och socialt skydd helt själva – sedan klandrande dem, om de misslyckas, för att vara ’lata’ [Ja, jag tycker jag hört detta ganska mycket från visst håll!!!!].

Runtom i världen har nyliberalismen prackats på oss av mäktiga institutioner som IMF, Världsbanken och Inter-American Development Bank. Den rasar över hela Latinamerika. Det första klara exemplet på nyliberalism i arbete kom i Chile (tack vare Chicagouniversitetets ekonom Milton Friedman [exakt det Melanie Klein nu påpekar! Så det är inte bara hon som påpekar detta!]), efter en CIA-stödd kupp mot den populärt valda Allenderegimen 1973. Andra länder följde efter, med några av de värsta effekterna i Mexico, där lönerna sjönk 40 till 50% under det första året med NAFTA medan levnadskostnaderna steg med över 80%. Över 20 000 små och medelstora affärsverksamheter har misslyckats och mer än 1000 statsägda företag har blivit privatiserade i Mexico. Som en vetenskapsman sa ’Nyliberalismen betydde nykolonisation av Latinamerika.’!!!”

De skriver också:

”Republikanernas kontrakt med Amerika är rent nyliberalt. Dess supportrar arbetar hårt för att förneka skydd av barn, unga, kvinnor och planeten Jorden själv – och försöker få oss att acceptera detta genom att påstå att detta kommer att göra att vi ’slipper ha regeringen på ryggen’ [himmel så skönt!!]. Fördelarna med nyliberalismen tillfaller bara en minoritet av världens befolkning. För den övervägande delen kommer denna att medföra ännu större lidande än innan: lidanden utan de små, svårvunna vinsterna de sista 60 åren, lidande utan slut.”

Naomi Klein: Disaster Capitalism...

Nyliberalism och nykonservatism...

Hittade en artikel av Naomi Klein “Greenspan och mytbildningen hos den sanna troende.” som jag gärna vill försöka citera ur, snabbt översätta saker som jag egentligen inte är så insatt i (politik och ekonomi), men som jag reagerar på och funderar över…

Klein skriver bland annat:

”Mycket av debatten runt arvet efter Greenspan har cirklat kring frågan om hycklande; om en man som predikar laissez-faire och som upprepat grep in i marknaden för att rädda de rikaste spelarna./…/

Greenspan varnar nu världen för den farligt uppdykande backlashen mot kapitalismen. Tydligen har detta ingenting alls att göra med den politik om likgiltig avreglering som varit hans varumärke. Har ingenting att göra med de stagnerande lönerna beroende på fri handel och försvagade fackföreningar, inte vid pensioner som förlorats genom Enron- eller dot-com kraschen, eller hem som skakas i den nuvarande hypotekskrisen.

Enligt Greenspan så är den våldsamma ojämlikheten orsakad av en usel gymnasieutbildning (vilket alltså inte har någonting att göra med hans ideologiska krig mot den allmänna sektorn [han klankar ner på skolan, som trots ökande privatisering inte presterar bättre. Motsäger han inte sig själv?]).

Jag debatterade med Greenspan i ’Democracy Now!’ [Detta program?] nyligen och blev slagen av häpnad att denna man som predikar doktrinen om personligt ansvar vägrar att ta något sådant alls själv /…/

Så upptäckte han Ayn Rand. ’Det hon gjorde /…/ var att få mig att tänka varför kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt, utan också moraliskt,’ sa han redan 1974.

Rands idéer om ’girighetens utopi’ tillät Greenspan att fortsätta det han gjorde, den inpräntades ytterligare i hans [s.k.] service till företag med en kraftfull ny känsla av en slags mission [att rädda hela världen? För vårt bästa?]: att göra pengar var inte bara bra för honom [rationalisering av hans egen girighet?]; det var också bra för hela samhället [ja, tala om rationalisering?].

Naturligtvis så är ju den andra sidan av detta mynt det grymma ringaktandet av dem som utesluts. /…/

Rand har spelat sin roll som girighetsmöjliggörare för ett otal disciplar. /…/

Kanske det sanna syftet för hela litteraturen om trickle-down-teorin handlar om att befria entreprenörer för att kunna fullfölja de smalaste, närmaste fördelarna [fördelar som inte gäller stora flertalet, utan bara dem själva? Dvs. särintressen! Inte gällande det breda folket?] hävdande globala altruistiska motiv [ja, för folks och hela världens bästa får de det till?] – inte så mycket en ekonomisk filosofi som något omsorgsfullt utarbetat, retroaktivt rationellt [ja, rationaliseras i efterhand till något som är så bra, så bra?].

Det Greenspan lär oss är att trickle-down inte är en ideologi egentligen, trots allt. Det är mer som vännen som vi ringer efter någon skamfylld utsvävning, en vän som kommer att tala om för oss ’Slå inte på dig själv; du förtjänar det.”

Hittade också dessa länkar som var ganska intressanta och avslöjande; om neoliberalism (där det bland annat står om en uppsättning idéer om ekonomisk politik, som spritts de senaste 25 åren, och som gjort de rika ännu rikare och de fattiga ännu fattigare och denna artikel bekräftar bara det Klein skriver?) och neokonservatism (om neocons i USA och deras syn; att USA inte har försvarat sig tillräckligt mot hot utifrån, för att oerhört enkelt sammanfatta deras syn!?)…

Länkar jag hittade på Milton Frihetssons blogg…

Är det dessa idéer politiker i Sverige (och Norge?) nu arbetar hårt, inte bara på högerkanten och i hela alliansen, utan också inom socialdemokratin för att genomföra (seende upp till "experter" och "stora auktoriteter" som Greenspan&co)?? Nu ska de frälsa oss alla, bidra på sin nivå?? Med iver (och glädje och lust!!??) griper de sig verket an? Jo, det intrycket har jag fått av dem... Men vad är det de sysslar med?

Och finns det paralleller till det jag refererade till i föregående blogginlägg?

Vill också slutligen citera det Petter Larsson skriver i slutet av sin recension/artikel "Nyliberalismen växer ur gevärspipan" om Naomi Kleins nya bok:

"Går då nyliberalismens triumftåg mot sitt slut? Är vi på väg mot en värld av mer mänskligt hänsynstagande, den andra rörelsen?

Kanske. Men det inte säkert att den i så fall blir bättre. Precis som på 30-talet, är vänstervågen bara ett av flera svar. Framgångarna för högerradikala partier, från Front National och tyska NPD till Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet, liksom den nyväckta rysknationalismen, kan mycket väl också läsas som en reaktion på det frisläppta kapitalets brutalitet.

I så fall handlar de närmaste decenniernas kamp för vänstern inte bara om att krossa nyliberalismen, utan lika mycket om att stoppa de moderna fascisternas försök att kanalisera missnöjet."

Jo, jag ser det från en känslomässig och moralisk ståndpunkt (dum och ointelligent som jag är och utan att förstå ett enda dyft om ekonomi)!? Från den synvinkeln reagerar jag... Och det är det de som genomfört och fortsätter genomföra dessa idéer inte gör riktigt (de genomför den ungefär som Prokrustes säng? Folk ska med våld passas in i dessa - begränsande - teorier? ja, i Wikipedia står det att Prokrustes säng var ett tortyinstrument, där någon omformas ganska brutalt, en omformning som inte bara kan vara fysisk, utan lika väl kan vara psykisk! Och den används visst inom forskningen också: en tes får inte bli en Prokrustessäng och gå emot de empiriska resultaten. Prokrustes blev själv offer för sina egna metoder...)?

De ser det rationellt (dvs. enbart med "hjärnan"?), tror de, ser sig som räddare och frälsare? Anser de utan minsta skymt av tvivel? Och många runt omkring tror det också? Ja, det där med känslor och emotioner...

Tillägg 1 oktober: kolla ledare i ETC för en vecka sedan. Och ledare i denna veckas ETC om konspirationsteorier (hittar den inte nu på nätet)!!! Och Johan E. om konspirationsteorier i allmänhet.

Emotions/känslor...

Maple tree in autumn-colors... Sorry the picture isn't very sharp!! :-) It has been cloudy weather the whole day today...

---

The links linked to below are all in English (except the ones about "autism" and "experimental psychology" or as it stands in the text below "experimentell psykologi"). I have translated parts of them to Swedish... And translated parts from Miller's book "The Body Never lies" pages 138-139 (see below) thinking about phenomena in the society today; media, politics etc....

---

Alice Miller skriver i sin bok ”The Body Never Lies – the Lingering Effects of Cruel Parenting” i kapitlet ”Drugs and the Deception of the Body” (“Droger och bedragande av kroppen”) på sidorna 138-139:

”Som barn måste jag lära mig att tränga bort alla mina naturliga svar på skador som tillfogades mig, svar som raseri, vrede, smärta och rädsla. Annars hade jag blivit straffad. Senare i skolan var jag stolt över skickligheten jag hade utvecklat att kontrollera och begränsa dessa känslor. Jag såg denna förmåga som en dygd och jag förväntade mig också att mitt första barn skulle prestera samma sorts disciplin. Bara sedan jag hade lyckats befria mig själv från denna attityd var jag förmögen att förstå lidandet hos barn som har förbjudits att svara på skador på ett ändamålsenligt sätt och engagera sig i sina känslor på ett välvilligt sätt, så att de senare i livet kan bära de känslor de faktiskt har, snarare än att vara rädda för dem.

Tyvärr är det många människor som har gått igenom detsamma som jag. Oförmögna att visa sina starka känslor som barn, har de inga verkliga erfarenheter av dem och senare saknar de denna erfarenhet på ett allvarligt sätt [men inte alltid genom att vara medvetna om denna förlust]. En del av dem lyckas senare i terapi lokalisera och uppleva sina bortträngda känslor. Då är de förmögna att vända dessa till medvetna känslor som de kan förstå på basis av sin egen livshistoria och de behöver inte längre vara rädda för dem. Men andra förkastar denna väg därför att de inte kan eller inte vill anförtro sina tragiska erfarenheter till andra. I vårt nuvarande konsumtionssamhälle är en sådan attityd vitt spridd. Det ses som det rätta att inte visa sina känslor eller bara göra det i exceptionella fall, efter intagande av droger eller alkohol. Dessutom så är känslor (ens egna och dem hos andra) något att bli hånad för/göras narr över. I show business och journalistik är ironin en välbetald handelsvara, så det är möjligt att göra mycket pengar på bortträngningen av ens känslor. Även om man slutligen riskerar att förlora all kontakt med sig själv och blott och bart fungera som en mask, en ’som-om-personlighet’, så finns det alltid droger, alkohol och andra substanser att falla tillbaka på. Åtlöje [spott och hån] betalar sig bra, pengar är inget objekt [??]. Alkohol håller oss på gott humör [eller motsatsen!?] och starkare droger gör det ännu effektivare. Men eftersom dessa känslor inte är genuina/äkta, inte kopplade till den sanna historien i vår kropp kommer effekten att avta över tid. Högre och högre doser behövs för att fylla hålet som lämnats efter barndomen.”

Ja, en stolthet över att kunna kontrollera sina känslor, en förmåga som nästan också känns som en dygd (hos den duktiga flickan/pojken). Att visa starka känslor och reaktioner (inte minst indignation??) hånas ofta? Man ska inte visa känslor utan vara cool?? Känslor hånas och den som uttrycker dem görs ofta till åtlöje? Man använder ironi och cynism istället? Ett uttryck för förakt för svaghet?

”JAG minsann har koll på mina känslor!!”

Resulterande i en arrogans och att liksom flyta ovanpå bland annat? Är det så?

Igår var det ett läsarbrev på Millers webb, där en brevskrivare menade att biomedicinska forskare får högre poäng när det gäller autismspektrumdrag. Han (hon??) skriver bland annat:

”I ’högfungerande autism’ finns det inga försämringar/försvagningar/skador i de kognitiva förmågorna och det finns individer med denna diagnos som har åstadkommit enastående resultat/succéer i forskarkarriärer. I dessa fall är det huvudsakliga symtomet ’mindblindness’ [förståelse-, medvetenhetsblindhet] och avsaknad av empati.

Autistiska forskare från en medicinsk bakgrund är övertygade om att genetiska faktorer är orsaken [till ökande fall av autism, vilka man funderar kan bero på vaccinering hos barn eller kanske miljögifter, jag besökte en "by" i Bergslagen för att ackompanjera på en flöjtlektion för nu ganska många år sedan, där de hade byggt sina hus med naturliga material och verkade leva enligt Waldorfidéer, där man inte ville vaccinera sina barn mot någon barnsjukdom, minns inte vilken, just för rädslan för autism]. Dock, inte förrän den forskning som föreslår gener som orsak kan replikeras flera gånger och kan användas trovärdigt för att göra förutsägelser, kan den inte räknas som ’hård forskning’. Forskare som är ivriga att visa finger mot gener verkar ha glömt vikten av att kunna replikera fynd. De går ut i pressen och annonserar sina fynd utan den bas som upprepning [av fynd] ger. Det är humbugforskning. Jag tror att det är mycket troligare att ’mindblindness’ och avsaknad av empati i individer som har ’högfungerande autism’ är resultatet av oempatiskt föräldraskap – någonting som skulle kunna inträffa på liknande sätt i barndomen både hos medicinska doktorer och forskande vetenskapsmän. Följande artikel förser med välbelagda bevis att ALLA biomedicinska forskare och experimentella psykologer tenderar att få högre poäng när det gäller autismspektrumdrag än medelbefolkningen.”

Kolla också denna sida och denna blogg.

Miller svarar:

”Tack så väldigt mycket för ert brev och dessa länkar. Dessa tester förklarar mycket klart varför upptäckter från hjärnforskare som gjorts de senaste åren inte har använts för att bättre förstå mänskliga varelsers tillstånd som orsakats av upplevelser av rädsla tidigt i livet. För att förstå dessa kopplingar behöver vi vara i kontakt med våra egna känslor. Om vi är avstängda från dem saknar vi empati, för oss själva och för andra, och våra ’upptäckter’ som bara har gjorts med hjälp av datorer förblir fruktlösa fastän de är spektakulära och skulle kunna rädda miljontals liv genom att reducera det globala ignorerandet av dem som slår barn. Era mycket talande länkar förklarar varför de flesta människor till denna dag (inkluderande vetenskapsmän) fortfarande inte inser att barnmisshandel och förnekandet av dess faror inte är någonting annat än effekten av utstådda kränkningar av barn som har lämnat skador i hjärnan hos de en gång slagna förövarna.”

Björn Skifs - Akta Dej...

St.Matthew passion bwv 244 conducted by gustav leonhardt...

Skolan...

Träffade en manlig mellanstadielärare y igår i ett av personalrummen på en låg- och mellanstadieskola här när jag satt med min lunchsallad... y har jobbat på denna låg- och mellanstadieskola sedan 1980. En skola jag också haft elever på sedan jag började jobba här och också var s.k. kompanjonlärare i årkurserna 1-3 (integrerade klasser) i ca 10 år (förberedande musikundervisning istället för blockflöjtundervisning).

Lärarna var oerhört engagerade och denna skola låg i framkant pedagogiskt, det var väldigt kul att jobba där, då.

Detta bekräftade y och sa:

"Att vi hade yy och x (som skolledare), där den ena var administratör och den andra pedagogisk ledare, lär vi aldrig få igen!!"

Båda dessa var oerhört engagerade. Detta var före kommunaliseringen.

Och nu är skolledarna mest "räknenissar"!??? Och de beslutande (vilka idag är kommunpolitikerna) byts ut fortare än förr (då skolan var statlig, fast nu vill ju skoministerna återförstatliga skolan. Den del jag jobbar i har alltid varit kommunal)!??? När man tillsätter skolledare och rektorer tillsätter man inte nödvändigtvis personer med pedagogisk erfarenhet eller bakgrund.

En skolforskare, Gerhard Arfwedsson, har skrivit och sagt att i och med kommunaliseringen så kom en massa okunniga in och skulle styra skolan och alla misstag gjordes om som skolfolket redan gjort. Försökte googla på Arfwedson, men hittade inget direkt på honom eller hans fru Gerd, men se detta t.ex. Citat ur det länkade arbetet:

"Arfwedson and Arfwedson (1991) focus upon those questions constructed by didactics. These questions are: What? Why? And How? They have written: "Before teachers enter the classroom they must have decided first what they intend to deal with in the education, have some reason why that particular topic is important, as well as having thought out how they themselves and the students shall tackle the topic." (Arfwedson & Arfwedson, 1991, p. 19). The answer to these didactic questions provides in reality the education itself. It is important that the teachers illustrate a didactic globality since it is likely that a learner-centered education is influenced by many factors other than technical ones as Tabulawa (1998) in a completely different cultural environment (Botswana). There, the teachers' classroom procedures were modulated by the teachers' assumptions regarding the nature of knowledge and the ways it ought to be communicated, their perceptions of students, and the goal of schooling."

Jag kom med mina känslor och ikttagelser om förändringarna på denna låg- och mellanstadieskola (en av de större i denna kommun), t.ex. att lärarna knappt verkar sitta i personalrummet nuförtiden! (har de inte tid?).

Jo, detta bekräftade den manlige läraren:

"De unga lärarna rusar direkt till arbetsdatorerna och sätter sig där! Och kan ta med sig kaffekoppen dit!"

Ja, de privatsurfar? Vilket kontrollbehov vi måste ha många av oss?? Eller vad handlar detta om?

Fast så här är det på min arbetplats också!!?? På de få datorer VI har... Så det är mer där vi träffas. Förr ansågs detta vara ett problem; att vi sällan såg kolleger... Fast nu har vi många flerr konferenser än vi någonsin haft, så då träffas vi... Förr var det betydligt roligare med konferenserna, då hann man se fram emot att träffa folk??

Och kommunpolitikerna tillsätter en annan sorts chefer (andra sorters rektorer och skolledare), militärer, administratörer och inte människor med pedagogisk utbildning eller erfarenhet, som förr... Kanske både på gott och ont...

Vi har haft två rektorer som dock hade musikpedagogisk utbildning (den senare fattades något enstaka ämne för?), men de hade knappt jobbat alls som lärare innan de blev administratörer (den förre producent inom länsmusiken i några få år först, nu skolchef i en mindre kommun i närheten efter en sejour som symfoniorkesterchef!!!)... Fungerade de inte som lärare? Den förre alltför otålig och med vilda och högflygande planer och idéer, den senare med si och så hand med barn (trots att han var pappa till fyra barn och fick sina första två barn tidigt)...

Bara några små reflektioner och ikttagelser...

PS. att färre ungdomar engarerar sig politiskt kan det också ha med detta att göra; att de är så upptagna med en massa annat på något vis?

PPS. Se Solveig Östrem om (översatt från norskan till svenska) "Skolministerns mönsterrdagis undergräver barns lust att lära" ("The minister for education with his model-day-nurseries undermines the lust in children to learn ") som påminner oerhört mycket om liberalernas skolpolitik här i Sverige (är det ett allmänt fenomen och en allmän trend? Hu!!!) och "Vi behöver inte nannyhjälpen" *) ("We don't need the Nanny-help", which I entirely agree with), vilket jag verkligen håller med om, bland en massa intressanta artiklar på denna sida!!!

Se också detta debattinlägg om straff och konsekvenser i barnuppfostran (about punishment and consequences in raising children in the family, and later in school too)... Se också kommentarerna till artikeln.

Och se blogg om att nolltolerans drabbar de redan svaga. Anna Luise Kirkengen skriver om barn som utsatts för diverse övergrepp och hur detta kan ruinera deras skolprestationer totalt, liksom också hela deras liv...

About power-battles, a question of who has the power!!?? Who is right and who is wrong!? Phew!!!

I ett brev till Alice Miller kommer temat kommunikation och bristande sådan (eller kanske nästan total avsaknad av sådan) upp!! Redan hos den lilla babyn, som reagerar med kolik, där man pratar om ett kolikbarn, istället för att se och förstå vad barnet försöker kommunicera (men saknar ord för, som bara kan reagera)! Vad känslomässiga övergrepp kan orsaka... Att ett barn behöver bli taget i famnen... Detta barn reagerar kanske inte alls med kolik (vågar man säga detta??).

Ytterligare tillägg: passionen, lusten, glöden, intresset, viljan att åstadkomma förändringar, förbättringar saknas känns det! Visionerna är noll och intet!? Långsiktigt tänkande existerar inte?? Långsiktiga mål finns inte...

En organisationskonsult strax över 60 år (i botten sjuksköterska) sa att kortsiktigheten inom skolvärlden visat sig då skolledaren/rektorn ringer med noll varsel och undrar om hon kan komma och hålla föredrag nästa vecka

"...för då har vi studiedag".

Denna organisationskonsult (som jobbade som handledare, i eget företag, och tog uppdrag inom olika verksamheter och förvaltningar, organisationer osv. och kunde jämföra) menade:

"Framförhållningen verkar vara obefintlig, inte minst inom skolan!! Undra på om folk blir/är trötta!!!"

och drabbas av utmattning, om inte förr så senare, när man liksom i hela organisationen bara ser till nästippen ungefär och bara genomför det som just nu ligger framför. Risken är ju då också stor att man tar på sig mycket mer än som är hälsosamt, för man får liksom då ingen känsla för hur mycket man gör!!?? Till slut går man liksom på som en zoombie!?

Hon sa också något om tendenserna hos vissa (kanske framförallt kvinnor) att liksom kavla upp ärmarna

"...till de sitter runt halsen..."

Ja, som en snara verkligen och orsakar andnöd... Undra på om vissa får andnöd!?

Vi pratade också om tydligt/otydligt ledarskap...

Till dessa rektorer som rinmgde i sista minuten fick hon tala om att

"Nej, jag är inbokad en (eller kanske 1,5) månad framåt (ibland kanske mer)!"

Jag funderade över detta redan då, över vad dessa skolledare egentligen har lärt sig? Har de haft medarbetare (bland annat lärare) som "räddat" dylika situationer och skolledarnas missar genom att rycka in trots att de varit fullbokade?? Och kanske gjort det gång på gång? Vilket också inneburit att skolledarna aldrig har måst lära sig saker den hårda vägen liksom!!?? Och detta har nog varit bekvämt och praktiskt! Även om de kanske inte direkt tänkt:

"Asch, det ordnar sig ju!!?"

Men kanske har fler än vi vill tro litet kallsinnigt räknat med att saker löser sig (inte bara omedvetet men också faktiskt medvetet)??

Och vilka är det som har löst saker och ryckt in som räddande änglar?? (dumma som de är! Så de får väl för fan skylla sig själva!!! Ja, det får de, helt klart!! obs ironin. Och vilka är det som klandrar individerna som jobbat sig fördärvade, kan man också undra eller?).

*) Som Solveig Örstrem skriver: barnen exponeras i dessa TV-program!! Ja, har de själva gett sitt medgivande (har någon överhuvutaget funderat i dessa banor)? Kan ett barn ge det? Ska det göra det? Kan det förväntas ta det ansvaret själv? Så vad kan denna påtvingade medverkan i dessa program innebära för barnet/barnen? Övergrepp? Bara genom den hör sortens exponering (som dåliga barn också?)?? Bara det i sig är ett övergrepp...

Jag kom också att på ett begrepp skolläkaren Lars H. Gustafsson lanserade i en intervju med honom i pedagogiska magasinet om tendenser i skolan som han helt frankt väljer att kalla nyauktoritära! I Solveig Örstrems artikel om nannyprogrammen skriver hon om att kritikerna av nanyprogrammen blev anklagade för att utöva maktens arrogans...

Hon bemötte detta och konstaterade hur de med makt och styrka (mediebolag) kan välja att strunta i kritik (jag läste detta väldigt snabbt). Ja, och det är detta vissa makthavare inte minst i detta land också ägnar sig åt, dvs. detta sker både här och där i samhället och är liksom mer legitimt/opportunt igen!!?? I kraft av sin makt och position (och sin trygga ekonomi) kan dessa (tänker på en alldeles speciell) välja att strunta högaktningsfullt i kritik och ifrågasättanden av privatmoralen... På ett ganska öppet arrogant sätt segla ovanpå... Och blir också uppbackad i detta av en massa småfolk...

Borde inte fler vara betydligt mer indignerade än de är?? Jag läste några enstatrak ord från Alice Miller i ett svar på läsarbrev, där hon kallade detta

"ignorance of the power (eller the society)??)"

I artikeln var det en nanny (norsk) som hade skrivit en debattartikel där hon kallade fackmänniskors kritik för utslag av maktens arrogans?? Där makten bestod i akademisk kunskap... Men Örstrem menade att hon ju själv visade prov på arrogans...

Och vidare om ignorering, arrogans och aggressivitet i kommunicerandet (ytterligare fenomen i media inte minst) se detta brev till Miller om "Another Unaware Person", om en Gordon Ramsey som besökte en Larry King i hans program (intervjuprogram? Jag ser ytterst litet på TV). Där programledaren visst kan vara väldigt kränkande mot gästerna i sitt program.

Han blev tillfrågad av en som ringde till programmet om den aggressivitet som han visar mot andra har att göra med att han tvingades bevittna när hans alholistpappa spöade upp hans mamma när han var ett litet barn. Svaret blev

"Nej, inte alls. Det har ingenting att göra med mamma eller pappa."

Istället menade han (utan minsta tvekan) att det hade att göra med det att omges av andra kockar/köksmästare och att detta kallas "passion" (för det de gör, inte att vara agressiv eller att det de visar är aggression?). Larry King's bror lär enligt brevskrivaren vara drogberoende vilket brevskrivaren snarare bekräftar det han tror...

Brevskrivaren skriver något i stil med:

"Hans självbedrägeri befinnerpå ett sådant avstånd från verkligheten. Och saken är den att jag är säker på att de flesta människor som ser detta program tar hans ord bokstavligt, som om han vet vad han talar om. Jag skulle troligen trilla av stolen om han sa något annat än vad han säger. Oh Alice, vad det är frustrerande att se sådan ignorering."

Se Kajsa Borgnäs om eliter!!! Ett väldigt intressant och bra skrivet inlägg.

Ja, detta inlägg startade med skolan och slutade med en massa annat! :-)

Tillägg kl. 19.55: läs Erik Berg om skolbyggnader och friskolor...

----------------

Now playing: St John Passion by J.S. Bach - track 1
via FoxyTunes

More from the diary...

Things I read triggered the following thoughts:

"Am I impossible to talk to? Not worth to talk to? It's no idea? (but who is this about? Is it me with necessity?)"

Something I read (about familial environment):

"... not fleeing from problems but talking about them in a natural way. If one on the contrary is scared for and flees from talking about deeper feelings one gets problems to solving conflicts which occurs."

More thoughts that have been triggered:

"My feelings - genuine or not genuine?? But how shall I know if I don't test them or get the opportunity to test them?"

I have made additions in all the three last blogs, in the end of them...

---

Kolla detta och detta.

----------------

Now playing: Psalmer i 2000-talet - En psalm om tiden Sv.ps. 827
via FoxyTunes

Vara funktionshindrad/being disabled...

Fika med två kolleger idag efter lunchkonsert... Vi pratade om ditten och datten. En av dessa kolleger hade varit på föredrag på en ungdomsgård med en ung man, Magnus, som är rörelsehindrad. Han sitter i rullstol och har så gjort hela sitt liv tror jag.

Denne Magnus berättade att han var helt beroende av hjälp med allt. En kväll när hemtjänsten hjälpt honom i säng hade de glömt två lampor tända i hans rum och larmklockan i ett annat rum. Och det vet vi ju; hur svårt det kan vara att sova i ett rum med lampor tända...

Med mycken möda hade Magnus ålat sig ur sängen och iväg och själv lyckats få tag i larmklockan (vet inte om han nådde lysknapparna).

En annan gång hade han måst sitta på toaletten i två timmar innan den som lämnat honom där kom ihåg att han satt på toaletten...

Magnus hade också varit på Mallorca, men den resan höll på att gå om intet därför att han måste åka i så god tid till flygplatsen att han skulle måste ta taxi (minns inte detaljerna). Denna taxiresa till flygplats och sedan hem igen skulle gå på ca 10 000 kr... En summa Magnus inte kunde skaka fram själv. Då erbjöd sig en okänd kvinna att betala dessa 10 ooo kr. Magnus vet fortfarande inte vem hon är!!!

Musik betyder oerhört mycket för denne Magnus som spelar i musikskolan, i en verksamhet för funktionshindrade, där de använder en massa tekniska hjälpmedel (spelplattor bl.a.) och datorer...

Innan Magnus hamnade på en skola i Örebro kändes livet ganska mörkt, men så kom han dit och lärde sig värdesätta sig själv mer, mycket mer...

Slog mig hur otroligt viktig social omsorg och trygghet är och att dessa saker är tillgängliga för alla totalt oberoende av ekonomi!!! Hur gärna jag är med och betalar för denna - genom skatt... Trots att jag inte är någon höginkomsttagare, utan en "medelinkomsttagare" verkligen...

---

Watch the linked home-site for the disabled man Magnus!!! Click around there, on for instance "bilder" (which means photos or pictures), on Magnus and all his activities!!!

Music means a lot as you can see under "bilder", click on "musiklektioner" there ("musiklektioner" means music lessons in English)!!!

Things I have thrown down in my diary recently…

Even on a political level: perpetrators play on shame feelings in the victim or the victims!? Leaders that are sound/sounder don’t have to play on such things in people???

Further; insight isn’t enough to change a behavior… Experiencing something that sounds alarming to the amygdale… But what it is about; I mean I can imagine and interpret the possible events that are underlying… Jenson writes that if you rewrite your story/history the failure will be inevitable. Then I am not really open to what it’s really about!? I invent a truth that protects me against the real truth, or that's the risk??

And the alarm can be about all unprocessed things? Things that are triggered more or less? Instead you should need to, or try to, meet the fear more “unprejudiced” (probably not easy at all and feeling almost impossible? Probably feeling extremely scary?).

If the child had been allowed to react adequately with fear, anger, rebellion etc. and got an opportunity to process what she/he experienced, difficult, painful events (which the grown up maybe didn’t think was difficult or even painful), if she/he got an opportunity to express what she felt, and got help with that, including see who was failing, then she/he shouldn’t have had to suppress less things??

Addition in the evening: if already the baby had been allowed to express feelings and needs (anger, fear etc.), without making her/his mom feeling as a lousy mother, or maybe making her angry... Or without making her/his father angry, irritated etc....

Addition September 28: who had the responsibility for whom? For her/his feelings and needs? Actually? And who should have responsibility for the other part? On whom was it and should it be possible to put demands? And on whom not?

Why should (and still shall) the children have to understand someone that maybe ever tried to understand himself or never showed hardly any fingertip-feelings towards others (and least children)? Where the understanding wasn't mutual...

Neoliberals (also confessing to the objectivism) what are their needs about? Are they perverted needs? Do they allow others to exist? To coexist? Really?

Especially when these needs are "exercised" on behalf of others!!?? is that a sign of not perverted needs? But struck me; these unfulfilled needs (and the following egoism) can't it be hidden and "disguised" under a mask of good behavior and good manners?? As our foreign minister's??? Arrogantly floating on top of everything, not seeing himself forced to answer questions he doesn't like?? (and what is that a sign of too? Abuse of power? Now he has the power, so he can allow himself this, and do it very arrogantly??? What people's feelings and reactions? Over injustices and strange things?).

Back to childhood: the children were taught to be really, really good, even this wasn't necessarily outspoken:

"If you are (I am) really, really good and don't have any demands (i.e. becomes entirely invisible, in a way, and in others ways not, because the child wasn't allowed to put her/his light under the bushel either!! Talk about contradictions!? Confusing??) - then!!"

The false hope strengthened!! Including denial of needs (natural, original, underlying, adequate and completely justified childhood needs, not only of food, cloths and shelter)...

The child had to protect her/his mom, had to

"think of mom!!"

So whose needs was it about actually??? The children's or the grown ups (and not only the mom's but also the dad's)? But who has and should have responsibility for a grown up? In first hand she/he her/himself and secondly another grown up - shouldn't it??

Fusk...

Kolla Tommy Jensen om fusk i socialförsäkringarna...

---

PS. En kommentator i ett annat blogginlägg använde begreppet "paranoia" om misstron från regeringen gentemot vanligt folk... Ja, i retoriken som används så... Man använder denna (misstro) för att motivera försämringar? Och har använt detta!? Medvetet också!!? Och systematiskt, till vi alla är helt övertygade?

Men faktum är ju som Jensen skriver; varför balanseras inte detta med att faktiskt också påpeka hur många som trixar och fixar med att vara hemma med sjukt barn och tar igen det man inte kunde göra på dagtid genom att åka till jobbet på kvällstid (eller sitta hemma och göra jobb på kvällen)?

Och ett tag pratade man också om "sjuknärvaro" (men det har man nu sluta med), hur många som av lojalitet och solidaritet med sina arbetskompisar går till jobbet för att man inte sätter i vikarier för sjuka (och annnan sorts fråvaro, för att spara) och föralldel för att ganska många tror sig vara oumbärliga (men det är bara vissa som anklagas, föraktfullt, för att tro sig ara oumbärliga,att höga chefer tror det det frågasätter ingen - för de ÄR ju verkligen oumbärliga!!??).

Jag har en känsla av att de förkylningar som florerar idag är av en annan karaktär än förr... Det är fler "konstiga" infektioner" känns det... Kan det bero på en kombination av att folk går till jobbet/skolan/förskolan med sina förkylningar och smittar ner andra, inklusive att vi jobbar och stressar mer än förr och liksom tänjer mer på kroppen? Och förkylningar och infektioner blir liksom litet allvarligare?? (min amatörteori).

Vad för moraliska föredömen är våra makthavare (och andra höjdare i samhället) heller?

Men trots många dåliga föredömen på hög/högsta nivå försöker nog ganska många (även bland småfolket, som vänder på slantarna också!!! Liksom säkert också människor i högre positioner!) leva efter vissa moraliska principer?? För sitt eget samvetes skull? För att kunna sova någorlunda gott på natten? Eller?? (Jamen, skulle någon kanske här invända; Har du aldrig tagit en penna eller ett gem på jobbet?? Så, jo, det är nog bäst att hålla tyst...).

Denna retorik gör att ganska många av oss av skam tystnar/tystnat och inte ger oss in i debatten!! För, jo, nog har jag tagit ett eller annat gem och litet sådant (och privatsurfat, fast ivårt jobb har vi kontoret med oss, har inga egna arbetsrum och har oerhört begränsad tllgåg till arbetsdatorerna, som vi också är många om: vi har tre, säger TRE, datorer i våra två arbetsrum på muskskolan tillgängliga på över 30 heltidsanställda och ett antal deltids- och använder våra egna, privata bilar i jobbet osv.)!!?? Och att vi tystnar blir nog ingen ledsen över???

Det där med proportioner... Och verkliga fakta?

Ochså "konsumerar" vi mer än någonsin tidningar av typen "MåBra"!! Och behöver läras att äta bättre, motionera, stressa mindre, ta hand om våra kroppar... Som Jensen skriver: men om vi nu är så orädda om vår hälsa... Nej, jag förstår inget... Men jag nog vara oerhört naiv??? Och väldigt bortkopplad från verkligheten??

Vad var det Anja skrev i sin blogg?? Om hur det är att vara människa... Ja, hur är det? Och någonstans tror jag hon skrev något i stil med (enlig min tolkning och som jag minns det) att i vissa sammanhang förväntas vi ta ansvar, och verkligen ANSVAR, (och tros kunna göra det!!??), men i andra tros vi inte göra det kanske alls (eller ha moral tillräckligt), utan, ja, vi klappas på huvudet liksom och behandlas rentav som om vi var sm barnungar som inget fattar, istället för att bemötas respektfullt och lyssnas med på med respekt och aktning!!! (men det är klart, har man inte fått lära sig detta tidigast i livet... Så eter man sig just så respektlöst som vuxen, alternativt rycks ner och kanske inte ens ser respektlöshet, utan lägger liksom skulden på sig själv i stil med: "Jamen, har jag inte tagit ett och annat gem och kanske inte bara det..." Ja, försvaret klandrande av sig själv triggas igång med full styrka, när vi faktiskt blir eller upplever oss kränkta?? Kanske är det ofta så att kränkning, faktisk sådan, gör att vi klandrar oss själva, därför att vi behöver försvara oss och förneka att de faktiskt handlar om en kränkning och kanske en grov sådan?? Ka detta innebära att de som minst bordeta åt sig tar åt sig mest?? Bir allra mest skamsna och därför upphöjer rösten ÄNNU mindre??? Och det passar makten??? De vill gärna få folk att skämmas, för då tystnar många!?? Så de strängarna spelar man gärna på, eller en viss sorts politiker och makthavare!?? Och gör det kanske först ganska subtilt, men vid behov kan de ta till grövre medel. Och i värsta fall, riktigt grova medel?? Ju sämre, och mindre sunda, de är *).

"Vad vet du!! Du lilla!! Vad har du att komma med!??"

Ungefär. Från oben liksom!!??

Och underliggande orskar tas det inte itu med, utan vi blir liksom kollektivt bestraffade (precis så som ofta skedde i skolan; där en hel klass blev bestraffad för några få killar som tog upp allt utrymme kanske, både på alla flickors och de tysta, snälla illarnas bekostnad!! Fast det fanns säkert anledningar till att stökiga kilar agerade ut, men det borde ha tagitsitu med istället).

Och det är exakt detta vi också ser i vuxenlivet: där somliga tar upp allt utrymme liksom och agerar som de där killarna i skolan: genom att liksom sätta skräck i alla (kanske överföra sin egen förenkade rädsla på andra???)...

Jo, det är nog som Anja skriver: vi är rädda för känslor!!?? Med allt som ligger därunder kanske!??

*) John Cleese och hans terapeut Robyn Skynner skriver faktiskt om mer eller mindre sunda ledarstilar i en av sina böcker...

Fick förresten deras bok "Familjen" rekommenderad av en terapeut och psykiater... Han trodde på deras idéer om familjedynamik... Och deras (kontroversiella??) idéer om att (min tolkning igen) demokrati i familjn faktiskt integynnar barn och deras känsla av trygghet och struktur om pappan abdikerar från sin roll som auktoritet och intar samma roll som mamman liksom...

Att pappan blir liksom mer auktoritär?? (Är det den sortens ledarstil vi har sett mer och mer av i världen och ser mer och mer av? Dock ibland under förklädnad av något annat? Inte i ett öppet förakt, men när strålkastarna liksom släcks, hur låter det då?? Bara en grej som slår mig just här och nu... Hmmm, låter detta "paranoit"?)

Och för att återgå till psykoterapi, så trodde följaktligen denne terapeut och psykiater att terapeuten måste träda in som den ställföreträdande pappan och låta sina klienter få en annan, bättre och korrigerande upplevelse nu i terapi??? Av den starke, auktoritative (läs: autoritäre??) pappan, som tryggt har allt i sin hand (inga svagheter här inte???).

PPS. Och apropå om moral och moral: i en debattartikel i Klassekampen i Norge skriver en forskare, psykolog och författare om nymoralism till försvar för en person (nu död?) vars biografi nu kommit som avslöjar att han hade sex med 14-15 åriga pojkar när han bodde i Italien på 30-talet. I artikeln står bland annat:

”Den senere tids offentlige diagnostisering i media om av hva som er pedofili og den samtidige karakteriseringen av pedofile som monstre, er svært urovekkende.

Denne ganger er det den avdøde krimforfatteren Sven Riverton Elvestad det gjelder, og som det sies var homofil, bodde i Italia på 30-tallet og som hadde sex med gutter på 14 - 15 år. Er det slik, så er han verken pedofil eller kriminell.

Sammen med mange andre land i Europa, som blant annet Island, Tyskland, Østerrike og Spania, har Italia en seksuell lavalder på 14 år. Det er derfor skammelig overfor en avdød forfatter å sette i gang en hekseprosess, slik Tom Skjeklesæther gjør, uten å kjenne de faktiske forhold og uten å vite hva begrepene han bruker står for.

For der første er den medisinske definisjon på pedofili, seksuell tiltrekning til barn i førpubertetsalder, men media bruker det glatt om alle som har sex med noen under den seksuelle lavalder, som i Norge er 16 år. Pedofili er heller ingen legning, som mange skriver, men en tilstand som i hovedsak skyldes tilknytningsskader som er grunnlagt i barndommen. Enkelte forskere stiller nå også tvil om pedofilibegrepet i det hele tatt har noen verdi som en beskrivelse av en psykologisk tilstand.

Den økende moralske panikk og avsky som vi har sett de siste tiårene knyttet til seksualitet og pedofili, har sterke røtter i den angloamerikanske konservative religiøse bevegelse, godt støttet opp av Bush-administrasjonen. De har innført regler som sier at dersom en gutt på 8 - 9 år blir tatt for å leke sexleker med andre små barn, vil han bli registrert som potensiell seksualforbryter.

Noen av oss husker Raul Wuthrich saken fra 1999, hvor den elleve år gamle Raul ble sett av naboen mens han hjalp sin lillesøster å tisse. 90 dager senere, midt på natten kom politiet fra Jefferson County i Colorado og arresterte Raul for seksuelt overgrep på sin søster. Den vettskremte gutten ble puttet i et ungdomsfengsel med ungdom som hadde begått ran og drap. Familien som også hadde statsborgerskap i Sveits, fikk senere hjelp av en statsadvokat til å flykte til Sveits. Mens sterke religiøse bevegelser støttet av politikere i USA, i dag mer enn noen gang før, mener at homofili, abort, prevensjon og sex før ekteskapet er kardinalsynder, og at «pedofile» er rene monstre, begynner nå også Polens konservative katolske seksualsyn å røre på seg. Nå vil de ha en europeisk kampanje mot abort. Uten en viss årvåkenhet kan media lett bli med på å opprettholde denne moralske fordømmelsen.

Seksuell tiltrekning til små barn har i over hundre år blitt sett på som en sykdom. Det er ikke noe personen selv velger. Hvis det nå hadde vært slik, som alt tyder på at det ikke er, at Elvestad var «pedofil», så kunne Skjeklesæther altså godta han drakk for mye og var homofil, men at han på toppen av det hele også skulle vært syk, ville vært for mye. Der gikk grensen.

Mens mange av de intellektuelle og radikale på 1970- og 80-tallet sto for et differensiert og nyansert syn på seksualitet og seksuelle problemer og hadde stor toleranse for individenes smerte og lidelse, ser vi nå at de samme gruppene lett lar seg fange av en snikende fundamentalisme spesielt på det seksuelle området. Dette viser hvor lett det er å bli fanget av en moralsk diskurs som ikke gir rom for verken medmenneskelighet, nyanser eller anstendighet.”

Här svar på detta, vilket jag tyckte var så bra:

”Det er oppsiktsvekkende at en psykolog, Thore Langfeldt, ikke skiller mellom følelse og handling når det er snakk om seksuell tiltrekning og seksuelle overgrep (Klassekampen 22. september). Man trodde et slikt skille var vesentlig for psykologer.

Burde ikke psykologer bli flinkere til å opplyse allmennheten om de alvorlige konsekvensene for mange ofre for seksuelle overgrep, slik at potensielle overgripere der ute kunne velge å søke hjelp framfor å begå overgrep?

Overgripere har sikkert både gode og dårlige sider, men for ofrene deres kan en monstrøs side være høyst reell. Pedofiles eget selvbilde, derimot, virker ikke så verst ut fra hva man kan lese på deres nettsteder. De påstår nemlig at de er de eneste voksne som virkelig elsker barn, fordi de elsker hele barnet! Og hva med alle overgripere som lever som prektige familiefedre i et voksent samliv og likevel forgriper seg på barn? Skal vi synes synd på dem fordi de er syke, selv om de har voksne seksualpartnere?

I Langfeldts begrepsverden kan en trettenåring ikke bli offer for en pedofil, siden pedofile tiltrekkes av prepubertale barn. Dette er sprøyt. Riktignok kan det mange ganger være problematisk å kalle en attenårings tilnærmelse overfor en trettenåring pedofili. Men hva med en 40-åring? Det er heller ikke slik at de som forgriper seg på prepubertale nødvendigvis slutter når barnet når puberteten. For mange som har vært utsatt for overgrep fra førskolealder av, har overgrepene ikke opphørt før offeret selv har kommet seg bort, henimot voksen alder.

Hva kaller Thore Langfeldt dem som vil ha sex med trettenåringer? Lege og førsteamanuensis Pål Gulbrandsen skrev i en kronikk i Aftenposten i fjor at han har hørt menn si i fullt alvor at «de er jo klare når de har fått mensen ». Gjør andre begreper enn pedofili handlingene mer akseptable?

At Langfeldt i denne sammenheng også kommer trekkende med noen vanvittige eksempler fra konservative, fundamentalistiske miljøer, er frekt. I slike seksualfiendtlige miljøer kan det være økt risiko for seksuelle og andre fysiske overgrep. Tror han det er det folk ønsker?"

Tillägg 28 september: kolla detta inlägg från Erik Berg.

Something worth reading and considering...

Read Arthur Silber in his essay "Let's Make It About You: Can We Stop the Slaughter Now?"

“Considering the subject matter of this post, I must severely criticize myself in advance. Given the point I will try to make, my own perspective is utterly unimportant. To mention my despair and the sense of bleak futility that pervades my view of my own writing is the height of self-indulgence. But I will mention these factors very briefly, if only to explain in part why my writing now occurs in fits and starts.

I have written repeatedly on certain themes for several years now. I try to present my central ideas in new ways, to offer additional historical evidence for my contentions, and to make connections between seemingly disparate phenomena that I have not addressed earlier. But no matter what I attempt to do here, I make no headway whatsoever. It seems to me that my writing has no effect at all. That certainly has been true with regard to the likely coming conflict with Iran, which is the single greatest catastrophe that lies before us. But my essays have had no discernible effect in connection with any of the threats that hang over our heads. It often seems to me that to continue writing about foreign policy and the destruction of constitutional government in the United States is only my own brand of narcissism. Forces are in play that are far beyond the ability of any of us to influence, short of a massive national strike that continues for a long period of time. To expect complacent, ignorant, self-satisfied Americans to undertake such a project in anything close to the required numbers is a fool's dream.

I mention narcissism because that is our subject here. I've written about the national and nationalistic narcissism that suffuses American government and the American populace generally a number of times. This self-absorption springs from our conviction of "American exceptionalism," and our unshakeable belief that we are "the Good Guys" in a way that no other people ever has been, or ever can be. But as I noted in an earlier essay…”

Yes, what is ones writing about? Plain narcissism? Does anything changes? Is it possible to change anything? Yes, what forces are in play actually??

See this interview with Naomi Klein... Where she says:

"In Iraq I was shocked by level of resistance on the part of Iraqis to the privatization of factories. I quote one worker in my book who worked in a vegetable factory: "We will either burn it down or blow ourselves up inside it. We will not be privatized." It's a measure of just how wrong the occupation forces were that the Iraqis would be so shocked that they'd be easy to marshal from point A to point B."

It wasn't as easy as they thought to "win this fight". But now this resistance shall be struck down?? By exhaustion if necessary?? (is this like Vietnam??)

Also see this interview about why they aren't speaking as much about Klein's book in USA as we do in Europe (do we here in Sweden, and why not I ask ironically??).

And the most recent review about the tactics in USA to privatize the Public Sector (which they are trying with here in Sweden now). And this about "Every Catastrophe is an Opportunity" (horrible!!).

Skillnad på folk och folk...

Ja, är det skillnad på folk och folk? Och hur?

Nog är det märkligt?? Funderar på språkbruket på nätet.. Och drar paralleller till en tjockhudad far som måste skyddas… Som själv inte alltid var så fin i kanten, varken i det han sa eller i sina attityder!!! Som man kanske kunde kalla bufflig mnga gånger!!?? Och där mamman liksom måste betona att hon respekterade honom i alla fall! Men på något märkligt sätt behövde man inte skydda andra eller påpeka med eftertryck att man respekterade dem!!!

Och andras bufflighet accepterades inte alls, var det inte så??? Den var förbehållen en (eller kanske några få till; av manligt kön)?? För "han var ju sådan"! Men att andra var sådana, kanske på andra sätt det sågs inte mellan fingrarna med? De åste liksom ta ansvar för sig och sitt och sina mindre bra bteenden (som att på kvinnligt vs klandra sig själv, att inte kunna låta saker rinna av, som mannen kunde, vilket blev en positiv egenskap!!).

Men vilken var mest arrogant och vilken mindre?? Och var den förre särdeles benägen att rannsaka eller ifrågasätta sig själv? Men denne hade inte klarat något sådant? Var för känslig, måste skyddas?

Borde inte alla ha samma rätt – och samma skyldigheter!!?? Bedömer man efter samma mallar? Ser man med samma glasögon på alla? Märker man kanske inte alls hur man bedömer/dömer??

De mer arroganta får liksom vara det?? Det är okej??

Och när andra vars tålamod brister börjar svara emot, argumentera emot och kanske provocerats så till den grad att han/hon svarar med samma mynt, vad händer då?

Då börjar de mer arroganta klaga?? Då rycker man in till deras försvar?

Och är det fenomenet projektion man ser här och där; där man anklagar andra för det man själv lider av i hög grad???

Å det är klart, man kan kanske undra om det är projektion jag nu ägnar mig åt??

Är det som det alltid varit från tidernas begynnelse och allra tidigast i livet, först mellan syskon (systrar och bröder), senare i skolan och slutligen också i vuxenlivet? Man ser mellan fingrarna med en kategori, de högljudda, platstagande pojkarna och deras beteende och språkbruk?? Ett beteende eller språkbruk man inte skulle tolerera från en tjej kanske alls?

Kanske skulle man inte tolerera det från vare sig tjej eller kille? Tolerera det lika litet från båda??

Redan när jag läste pedagogik 1984/85 pratade vi om detta: hur forskningen visat att vi upplever att tjejer som pratar nästan lika mycket som killar upplevs prata mycket mer!!! Eller om tjejer/kvinnor pratar lika mycket som killar/män så uppplever BÅDE män OCH kvinnor att kvinnorna pratar mer och ibland MYCKET mer!! Och tror det benhårt ända till man kan visa genom att ha mätt det att tjejerna faktiskt pratade en aning mindre i själva verket, fast då tenderar man att inte riktigt tro på mätningen!

Man har helt konkret mätt talartid... Men dessa teman hör jag inte idag längre sedan ett antal år!! Pratar man inte om dem längre? Är de inte opportuna längre?? Är de inte aktuella längre, för nu uppfattar vi det inte lika snett? (tror dock inte att det är så... Att vi uppfattar det mindre felaktigt. Kanske är det snarare tvärtom; att vi inte märker det igen eller längre!? Men jag kan ju ha fel).

Men förmodligen finns det en massa tysta, "försiktiga"män också!! Men de som tar plats gör det desto mer??? Kanske BÅDE på bekostnad av kvinnor OCH de tysta, mer försynta männen!!!? Och hur är det nu som flera har sagt att "godheten" borde upphäva sin röst betydligt mer än den gör??

Kolla här t.ex. hur förnärmade de med det mer arroganta språkbruket kan bli (i alla fall sett med mina färgade glasögon)... Och här när man liksom måste trösta??? (eller läser jag fel?).

Vad händer när man helt tappar allt tålamod`När man blivit provocerad tillräckligt länge och mycket?? Hur "snäll" man än är från början?? Och får ett utbrott??!! Ett riktigt rejält??

Jo, som kompis skrev: kanske man med åren förlorar allt mer av tålamodet!!??

Och jag svär aldrig normalt... Men jag kan göra det - ibland!! Och då kanske jag verkligen svär, med eftertryck på "jävla" och "fan"!?? :-) För jag blir så otroligt arg, så jag ser rött!?

När jag blivit provocerad tillräckligt?? (av - får jag säga det?? Dumhet!??).

PS. Det där liksom klappandet på huvudt von oben... (ägnar jag mig åt sådant själv??)

Hur sårad och förnärmade de själva kan bli!!! Men de verkar inte märka hur de själva låter eller beter sig!??? (är det sådant som kan vara tecken på "narsicssim"?? Lider vi alla av detta, mer eller mindre? NÅGOT litet drag av narcissim? Men somliga mer och andra mindre?).

Är det så att vissa får hålla på "för de är ju bara sådana"? Och andra får man såra och förnärma, kanske hur mycket som helst och de har inte rätt att reagera liksom heller??

Undra på om en ilska byggs upp?

Vadå, ömsesidig respekt??? Lika stora rättig- som skyldigheter!?? Lika stora (eller små) krav!? Dock litet större för den som står i någon slags maktposition gentemot den under eller de som står i något slags beroendeförhållande av något slag: politisk ledare, chef, doktor och liknande, förälder... Och lärare ju... osv.

PS. Skummade kommentarerna till detta blogginlägg... Vilka kommentarer från somliga... Bristen på empati och arrogansen...

A village at the country-side in the middle of Sweden...

I spoke with my mom, and of some reason we happened to talk about the village in which she lives since thirty years. And the people there... Mom and dad bought this small piece of land 35 years ago I think as a place for vacations... Later they built one small and one bigger timber-house here, and two barns... And moved there five years before dad's retirement.

It was the windows to the big house I painted this summer...

But it wasn't this I wanted to write about... I am thinking about society and politics further... From our point of view in this country maybe??

In this village there was a farmer, maybe 100 years ago. He sounds to have had some money so he could borrow money to people in the village. I don't if they had problems to pay it back, but there were poor people, and this more wealthy man could buy more an more land, and not least forests! Farmers with forests use to be fairly rich...

This farmer got wealthier and wealthier and I get the impression he took advantage of other people's not so successful or lucky lives!!!

He got two sons, and the farm was divided into two parts, one to each son when the father died. And they lived on each part of the main road in the village! Yes, in fact!

These two sons in turn got one son each, and daughters too... Two cousins have been living to this day on each side of the main road or public highway. One pretty lazy and the other working hard... One of them, the "lazy" one is still living, in his seventies I think, the other the hard working died in his sixties as his wife...

Mom said that the hard working wasn't so well seen in the village, she had got the impression of. He was fairly greedy (probably as his great grandfather???). By the way, all people in this village seem to be related to each others in all thinkable ways, they have children here and thee with all different partners!!! :-)

And one of the daughters to these cousins and the sister to the lazy farmer got pregnant with one of their farm-hands, but they weren't allowed to marry, so the girl that was born never grew up with her father, but got a stepfather (which I think functioned fairly well as stepfather and was very fond of his stepchild. This daughter is one year younger than I am, but we met in other circumstances, not in this village, which I have never lived in, only visited on vacations etc. But I like the nature very, very much, and i feels as I have roots here, in my a bit traveling-about-upbringing in a middle class and Academic family).

Some years ago, when dad was still alive, they got problem with the well up in the forest, with water to the house-holds. They started to think about boring for water... The hardworking farmer, neighbor to mom and dad, had a lot of animals (pigs and meat-cattle I think), so they needed fairly a lot of water to them... But I am not sure if they also had an own well on their land??

By the way, they discussed drilling on his land, but he said he wanted to be freed from paying at all for either the drilling or the building of a pump-house as he let people bore for water on his land. People got pretty angry (maybe they had experienced this before??? And was a bit fed up with it?). And thought it was very greedy!!!

Then mom and dad offered people to bore on their land. Said and done. So now the pump-house stands on their land, in a corner of it, near the two timber-houses...

Knowing what it is about I think too that he was very greedy...

We also spoke of the man (and his wife) which has the small gas-station here... Despite he has severe problems with alcohol (straight said: he is alcoholic) he has managed to keep this going all these 35 years mom and dad have been living here!! He has been living in a quite nice, yellow house... But his economy had recently been bad or it was something so the question was if he should be allowed to have this house further...

"But where should he then live?"

I asked. I got horrified! Should he live out on the street? And his wife too??? This came so near!!!

Mom didn't know. I don't know if she had thought about it at all either...

When I drove home from work this evening I thought further on how things seem to turn out here in the society... The alcoholics who shall care for them?? If the society doesn't who shall then?? Private people take pity over them - if they are lucky?? And people with other problems??

And think if it should get even more of the sort of people mentioned above (again): people with money earning money on behalf of others and doing it deliberately too!!??

What about human dignity??? And what is life worth??

One of my sisters and her "husband's" dog has got problem with a knee or something, and this dog isn't more than three years, so it is early... She has gone on medication till now, inflammation-checking... But she still has problems, so they had taken her to the animals hospital in the town where I live. There they had x-raged her... They said she needed to be operated....

Now they have an insurance on her, so they can do this... But the hospital sees so they get well-paid... From the insurance company... This made me reflect too... On how things are developing here when it comes to medical care for humans beings... Think if physicians do the same when it comes to human beings... Wasn't it cheaper the politicians said they are striving or??? (thumb down for the government we have here now!!! I say UGH!!!! from deep in my heart).

Have been sitting here writing, writing, writing... Maybe I should do some work emailing!!! And then "make evening"!!! I should have practiced one hour more, but I think I shall skip it... Try to practice more tomorrow...