Nathans historia...

Fallbeskrivning om Nathan på sidorna 120-122 ur boken "Primal Healing", citerad på ett annat forum, min något fria översättning:

”Jag har balanserat på kanten senaste tiden. I själva verket har jag redan tippat över den, men av goda skäl. Alla konspirerar mot mig, till och med terapeuterna. Det var så jag gick in till min terapitimme i tisdags [i det tillståndet, den sinnesstämningen].

Så ni alla tror att jag röker brass igen och du har talat om detta för alla de andra terapeuterna och alla hatar mig nu. Valerie (min terapeut) svarade inte mycket på detta, utom att säga

'Hur får detta dig att känna?'

Jag försätter mig alltid i situationer; det är alltid någon som är ute efter mig. Jag blir alltid klandrad för någonting och det slutar alltid med att alla hatar mig av en eller annan anledning. När jag säger detta börjar jag känna en knut av spänning i magen och en djup sorg. Min ögon börjar bli dimmiga [av tårar?] och det är svårt för mig att tala. Vad händer? Valerie säger att jag inte känner att jag är tillräckligt bra, att jag inte gör tillräckligt och att inget jag gör kommer att vara gott nog/tillräckligt! Jag kan inte tillfredsställa någon. Jag kan inte vara perfekt! Jag börjar bryta ihop och gråta.

Känslan fortsätter att tränga igenom mig och mitt gråtande blir allt allvarligare. Jag förlorar all känsla för tid och så plötsligt rakt i det blå poppar denna Flashback upp i mitt huvud. Jag är tillbaka i gymnasiet under en datalektion och gömmer mitt ansikte i armarna och låtsas sova medan alla andra är fullt upptagna med sitt arbete. Jag var i ett ynkligt, bedrövligt skick då och jag tillbringade vanligtvis mina dagar i klassen sovande eller låtsandes att jag sov. Läraren kallade fram mig till sin kateder och jag tänkte

'Oh shit, jag är i trubbel igen!!'

eller kanske att hon skulle fråga mig om något var fel. Det var i själva verket det som jag ville att hon skulle säga:

'Är någonting fel, Nathan? Hur är det fatt? Kan jag hjälpa dig? Du kan tala med mig. Jag kommer att lyssna.'

Men, nej, hon frågade mig någon dum fråga om mitt hemarbete. Jag svarade och gick tillbaka till min bänk för att sova.

Nu rinner tårarna därför att ingen kan se hur ont det gör, ingen vill hjälpa mig, ingen bryr sig och jag känner mig värdelös! Mina muskler börjar knyta sig och jag börjar hosta. Jag hostar och hostar och hostar, ända till det känns som om jag ska kräkas. Men det gör jag inte. En press verkar lösgöra sig efter dessa hostattacker och jag bara ligger (?) där kraftlös och överflödad av tårar. Jag lugnar ner mig litet och Valerie säger

'Be om hjälp!

'Nej, det vill jag inte!'

'Be.'

'Nej, det vill jag inte; de skulle ha kunnat tala [med mig!?]. De skulle ha kunnat vara förmögna att se hur mycket smärta jag bar på, hur sårad/skadad jag var.'

'Be.'

'Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Jag behöver hjälp!'

Och jag är tillbaka i det, i full gråt, med spasmer, muskler som styvnar, hostande. Det håller på så här till jag kommer ihåg telefonsamtalet jag gjorde.

Bara för ett par dagar sedan, på mors dag, när jag, mer av skuld än någonting annat, ringde min mamma.

'Grattis på mors dag,'

sa jag. Men allt jag hörde var hur bra min bror gör saker. Han hade just köpt en ny motorcykel, han hade precis fått en ny hund, han gjorde ditten och han gjorde datten. Och jag känner mig som skit, därför att mitt liv är skit och jag kan inte få det hela att fungera.

Hon fortsätter att liksom skrubba det in i mig, får mig att känna mig värdelös. Ingenting som jag gör är tillräckligt bra. Jag kan inte göra någonting riktigt; jag är en sådan besvikelse! Här kommer tårarna igen. Jag inser att dessa känslor i nuet härstammar från detta. Dessa minnen av att vara försummad och manipulerad hela mitt liv.

Men inte bara det, allt eftersom timmen börjar gå mot sitt slut, säger min terapeut att hon inte tror att jag röker brass och att hon inte sa någonting dylikt till de andra terapeuterna. Allt satt i mitt huvud. Oviljan är inte verklig, konspirationen är inte verklig, känslan av att alla är emot mig är inte verklig. Alltihop var bara en känsla, jag som agerade på en känsla.

Och för mig är detta det svåraste att ta. Att inse att mina känslor förvränger verkligheten så mycket att jag inte kan tala om vad som är verklighet längre och sedan att inse att det är så jag har gjort hela mitt liv. Att jag upprepat denna onda cirkel igen och igen och igen. Jag tänker på hur mycket tid som jag har slösat på att jaga dessa falska idéer. Alla de osanna saker mina känslor fått mig att tro och hur mycket detta (omfattningen med vilken detta) har gjort mitt liv till en enda röra/oreda.

Men jag känner mig befriad när timmen slutar, som om en tyngd just har lyfts. Och det är detta som gör denna terapi så häpnadsväckande. Det är vad som gör dessa terapeuter så häpnadsväckande. De är förmögna att dra dessa saker ur dig, saker du inte ens visste fanns där och inte bara erkänna/känna igen dem, men också känna dem så att du kan ändra dem och återuppbygga ditt liv, ett verkligt liv.”

foto på Arthur Janov.

Full beskrivning och recensioner av Janovs bok.

Se igen vad Miller skriver om primal självterapi.

Liberalism och frihet...

vinterbild från denna sida.

Borde inte liberaler vara betydligt mer frisinnade - och medkännande och kreativa, om de verkligen hyllar frihet, än vad de är (i mina ögon i alla fall)?

Vad har de egentligen för syn på barn och barnuppfostran (kolla föregående blogginlägg ang. debatt mellan Lärarförundets ordförande och skolministern i Sverige ang. "säkerheten i skolorna")? Eller snarare, vad för syn borde en verklig frihetsivrare ha? Om barn har fått lära sig att jobba i sina anletens svett, fått lära sig att hålla tyst och vara lydiga, då kanske de förtjänar frihet, först i barndomen/ungdomen och senare möjligen också i vuxenlivet?

För friheten måste man först förtjäna? De svaga, sjuka, arbetslösa osv. förtjänar inte friheten? Och om så är, när passerar man gränsen för rätten till frihet? När är man tillräckligt förtjänt av frihet så att säga?

Och vad är verklig, äkta frihet?

Medan jag nu förflyttat mig mellan olika arbetsställen har jag funderat vidare... Också om förakt för svaghet... Förakt för sjuka, de mindre kompetenta, för dem som är "oförmögna" på olika sätt...

Jag har sett när duktigheten går för långt... Vilka konsekvenser duktigheten kan få... I alla fall för vissa.

Och samtidigt får man inte vara duktig, inte för duktig, i vissa sammanhang...

"Måste du alltid...!! Man måste inte...!!"

Det var någon som sa apropå chefer:

"Ni måste, men de behöver inte (undra på att man blir arg)!"

Detta går igen i en massa sammanhang!? Inte minst i olika maktsammanhang, där det handlar om att ha olika mycket makt, alltifrån föräldra-barnrelationen till en massa andra i olika sammanhang och på olika nivåer. Och då kan det handla om att man missbrukar sin makt. Om mer eller mindre grovt maktmissbruk.

Mycket som är ologiskt och motsägelsefullt här och där...

Kolla detta blogginlägg.

Tillägg på kvällen: kolla följande två insändare "Alliansens tomma ord om utanförskap" och "För sjuk för sjukintyg".

I den första insändaren står det (mina kursiveringar nedan):

"Marie Lenholm (m) säger i DD 26 november att alliansen satsar på att bryta med utanförskapet och få fler i jobb genom att göra det lönsamt att arbeta.

Tala då om för mig hur den som är sjuk och inte kan arbeta blir friskare genom sänkt sjukpenning? Vore det inte bättre att satsa på att människor får rätt vård och behandling? Den psykiska ohälsan i samhället ökar sedan många år, det är väl känt, och står för en stor del av sjukskrivningarna. Se då till att leg psykoterapeuter får arbeta med dem som har 'ont i själen' på samma villkor och taxa som sjukgymnaster får göra med dem som har ont i ryggen. Stick inte huvudet i sanden! Tomma ord hjälper inte, agera!

Ingegerd Wahl
psykiater, gestaltterapeut".

Och slutligen en litet småkul grej: skidspår.se!!

PS. Kolla detta inlägg och här några citat ur kommentarerna:

"[Erik Berg:] Det verkligt allvarliga, tycker jag, är just det du lyfter i slutet, anvarslösheten. I ett system som bygger på att man överlåter prioriteringar åt en högre ordning - marknaden - behöver ingen ta på sig ansvaret för konsekvenserna. När människor dör i den modellen skrivs det inte på marknadsaktörernas konto utan betraktas mer som en ofrånkomlig egenskap hos tillvaron i största allmänhet.

Det finns ett akut behov av att göra upp räkningen med vad den oreglerade och ansvarslösa kapitalismen kostar mänskligheten. /…/

…slutet för den nuvarande epoken av vanvett som gjort en del av mänskligheten oerhört rik. Just därför kommer alla sådana initiativ motarbetas av svartjordsspekulanter och deras likasinnade som har mycket att vinna på status quo.”

Kommentator svarar:

”Du tar upp en viktig fråga, Erik!

Utöver ansvarslösheten som du nämner har det kapitalistiska systemet en annan central brist: kortsiktigheten.

Det är oförmågan att agera långsiktigt solidariskt som satt oss i den här situationen….”

Kolla Josefin Brink om "Vindrutetorkarekonomi".

Göran Rosenberg om ”friheten att välja”:

”Att få folk att göra som man vill genom att intala dem att de därmed bara gör som de själva vill, är en om och om igen tillämpad politisk duperingskonst. Att Stalin kompletterade sin duperingsförmåga med terror, deporteringar och massmord, hind-rar inte att det finns vissa likheter mellan hans erbjudande till Kozlovskij och erbjudandet till oss alla att fritt kunna välja just de produkter vi själva vill ha på den offentligfinansierade välfärdsstatens allt fler marknader för vård, skola och omsorg.

SOM EXEMPELVIS friheten att när vi blir gamla och svaga kunna välja bland allt fler leverantörer av offentligfinansierade hemtjänster såsom tvättning, städning och promenad till affären. Det finstilta villkoret i den valfriheten är att sådana tjänster först måste beviljas av kommunen och att den ökade friheten att välja ofta visar sig sammanfalla med hårdare regler för vad vi har rätt att begära av de leverantörer vi har rätt att välja. Och ett minskande utbud av annat än hemtjänst att välja på. Den som i stället för hemtjänst skulle vilja välja ett särskilt boende har på sex år fått 22.000 färre platser att välja på.

Också på andra områden tenderar retoriken om ökad valfrihet att gå hand i hand med förväntningar om ökade besparingar. Den statliga vårdgarantin, om någon minns den, skulle garantera att om vi inte inom nittio dagar fick specialistvård i ett landsting så skulle vi kunna välja att få den i ett annat. En tänkbar förklaring till att 130.000 patienter till dags dato fått vänta längre än garanterat är den begränsade offentliga förmågan eller viljan att betala vad en sådan garanti i praktiken kostar.

Så har exempelvis antalet vårdplatser på svenska sjukhus halverats de senaste femton åren, vilket lett till att Sverige i dag har lägst antal vårdplatser per capita i Europa.

DEN SENASTE varianten av Stalins valfrihet är erbjudandet att fritt välja till vilken vårdcentral vi vill gå med vår offentliga sjukvårdspeng. Är vi inte nöjda med behandlingen på en vårdcentral ska vi kunna gå till en annan. Vill vi öppna en egen vårdcentral eller husläkarmottagning är det bara att ansöka om auktorisation. Vill vi bli framgångsrika måste vi locka till oss fler kunder (ja, man säger så numera) än konkurrenterna. Vill vi bli rika måste vi locka till oss fler kunder som kräver mindre tid för pengen än kunder som kräver mer. /…/

I Halland, där ett motsvarande system redan införts, går en tredjedel av vårdcentralerna med förlust och måste antingen skära ner eller locka fler kunder. Vårdval Stockholm lanseras med en broschyr på vars omslag en sjuksköterska, likt en servitris på krogen, håller fram tre olika menyer. Vad broschyren inte berättar är att alla menyerna i princip erbjuder samma vård till samma pris. Än mindre att den offentligfinansierade sjukvården styrs utifrån en bedömning av behov och inte utifrån en beräkning av efterfrågan.

DEN SISTNäMNDA skillnaden är helt avgörande för vad slags valfrihet det handlar om. I ett system där den styrande principen är allas tillgång efter behov, kan inte alla samtidigt fritt få välja vad de vill ha. /…/

Den nya valfrihetsretoriken tenderar därmed att mörklägga den i särklass största utmaningen för den offentligfinansierade sjukvården i Sverige: det växande gapet mellan stegrade individuella förväntningar (på vad var och en har rätt att få) och tilltagande offentliga begränsningar (för vad vi kan ge till alla).

Jag är inte emot valfrihet. Jag är bara för klarspråk om valfrihetens villkor.

Och om konsekvenserna för den offentligfinansierade sjukvården av en valfrihet som i sin retorik driver upp de individuella förväntningarna och i sin praktik undergräver den offentliga förmågan att finansiera dem.”

Det gäller att vara frisk - och ha gott om pengar?? DÅ får/har man valfrihet!!?

Billigare att bygga sandlådor än fängelser...

bild från "Agnes egen sida om spel".

[uppdaterad 30 november]. Kolla denna insändare där det bland annat står:

"'Hårdare tag' är redan för sent, det är ett totalt misslyckande för dem som är satta att styra. Det behövs en långvarig omprogrammering av dem som redan är i skiten, samt en öppnare attityd mot dem som kan tänkas dras till denna hantering. /.../ Det är billigare att bygga sandlådor till småkillarna än att bygga fängelser till männen."

Och kolla denna sida om Agnes egen sida om spel !

Which translated is something in the style "Agnes' own site about computer-games!" Watch it!!

Tillägg 30 november: Maria Abrahamsson i Gomorronsoffans nyhetspanel * nu på morgonen litet fritt: folk borde vara mer tacksamma mot alliansen. Nu har de mer pengar i fickorna, arbetslösheten sjunker och färre är sjukskrivna.

För att det bakifrån: att sjukskrivningarna minskar beror det på att folk är friskare? Som ett trollslag blivit friskare?

Kanske folk också ser på nära håll vad politiken innebär och många värdesätter andra saker än att ha pengar på fickan, även fast de har jobb, inte är sjuka, är oerhört friska? Och vi har haft det bra ekonomiskt också under det s.k. högskattesamhället... Ju...

Jag undrar också om detta med frihet är släkt med överdrivet beroende- eller oberoendebehov? Se Pia Melody...

Göran Greider i ledaren ”Samhället måste desarmeras” idag skriver något om kontrollsamhället… Men hur går detta ihop med liberalernas frihet? Är (ny)liberalerna mindre kontrollivrande än andra? Och varför inte?

I Greiders ledare står det bland annat (mina kursiveringar):

”Risken nu är att skolvärlden reser murar omkring sig och bevakningskameror inom sig. Kontrollsamhället tar ett steg till framåt. På samma sätt går tongångarna efter attentatet mot åklagaren i Trollhättan. Kombinationen av mediehets, otryggare samhälle och en statusjakt som får så många att känna sig misslyckade blir till slut explosiv. Det problemet kan i längden inte lösas med hårdare övervakning.

Själva samhället måste desarmeras.”

Se dokumentären ”Syndabockarna” om rötter till våld… En dokumentär i vilken skolministern vägrade låta sig intervjuas...

* Tydligen har skolministern (som är liberal) tillsamman med Lärarförbudets ordförande diskuterat säkerheten i skolorna apropå ett knivdåd i Stockholmsskola igår... Ett TV-inslag
vilket jag dock inte sett.

Det där med att ta itu med grundproblem, erkänna dem?

Work...

A lot of snow today! Here two pictures taken from outside my window at work today.

And like this it is to play when one is six years and have played only eleven lessons, here playing "Echo"! See below! With pedal and everything! If it is echo it is you know! Then one must use pedal and play over the whole piano!

I am going to do a video-recording with a pupil, not five yet, next Friday I think! For the web perhaps, if the recording is successful. Or actually it is a colleague who is going to film how we work. Very exciting for the small girl I think!!

Oh, they are so cute!

Addition later in the evening: a bit ironically; maybe I should start to use my power as teacher and learn all those small, and older, kids what hard work is!? Think how that would be... If you saw them in real life, struggling to manage all fingers, keys, rhythms... Then you can't think in those paths...

And for the ones who have come to the stage or position we are has certainly meant a lot of work. And to continue working means more work...

And think if I should label these small children as this and that... Very silently...

For Swedes: see this...

Kolla denna vintersida!!

Hurra för vintern!
Nej, se det snöar!

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt. Hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter, som vi ha önskat. Hurra!
Då ta vi kälkarna fram och vantarna på.
Och sen i backen vi åka, hej vad det ska gå!

Och fram med skidan och fram med skidan, och sen på backarna opp.
Vi stå på näsan, vi stå på näsan ibland när vi gör ett hopp.
men inte lipar vi, nej, det gör ingenting
om man i drivan den mjuka ett tag rullar kring.

Och isen ligger, och isen ligger liksom en spegel så klar,
och snabbt som vinden, och snabbt som vinden på skridsko fram vi då far.
Vi sätta rovor ibland och slå ytterskär.
Hurra för vintern, för vintern, som äntligt är här!

Felix Körling

The Pharmaceutical Industry and Psychiatry…

photo on Friedrich Nietzsche.

A philosopher Einar Øverenget in Norway is worried over the connections between the pharmaceutical industry and the psychiatry. His impression is that psychiatry is in moral crisis. Here a posting in Norwegian media about this, with a heading that translated would be something in the style ”Lack of culture and cowardice”.

This philosopher has been writing about the psychiatry the whole autumn and he feels people are worried about the development of psychiatry. People have taken contact with him via phone, text-messages on cell-phone, e-mail, yes, even in the grocery store. People are afraid of going out in public with their concerns about these issues.

It’s the same with the critic about the use of diagnosis. People in the profession which criticises the diagnostic are at risk of being met with ruling-techniques where they also are labelled as "divergent". A normal human being doesn’t criticize the psychiatry, even if the opposite of being critical is to be uncritical as it stands in this article (quite ironically???). People shall just uncritically accept and swallow everything, silently and obediently? Keep quiet?

A study was published in USA last year about the bonds between the pharmaceutical industry and the psychiatry, and it got a lot of attention there according to the author of the article (see links in th article!).

I also came to search for facts about the fascism (in English and in Swedish), Nietzsche's übermensch (here too) and found something about the Great Man theory a theory I didn’t know existed.

If I had time I should have written about what Miller writes about Friedrich Nietzsche, what formed him and his ideas. Maybe more about that later. About Nietzsche at Wikipedia. About Alice Miller, her books and Nietzsche at The Natural Child Project.

Once again I came to think of what Anna Luise Kirkengen writes about the vulnerable human being and the philosopher Avishai Margalit. And the most vulnerable later in life are the ones that were most badly treated early in life, maybe very early in life? Treating our children the best way possible from the outermost beginning would be to give them the best start and a greater ability to handle things later in life? Handle them constructively...

The Wall of Silence which has descended everywhere in society the last decade? People afraid of speaking out loudly about things? Not least at workplaces?

Corelli: Concerto Grosso in G minor...

The Christmas concerto, which the Youth Symphony Orchestra at my work is going to play on Sunday. Performed by Orpheus Chamber Orchestra.

Stockholm's Lucia...

Lucia in Globen in Stockholm 2005. I have been sitting here burning CDs with Christmas music and wondered if there was something about Lucia at youtube and found this, with our strange tradition Lucia.

Empathy and emotional intelligence...

winter picture from the Ice-hotel in Jukkasjärvi.

Can empathy be taught? Are we born more or less emotionally intelligent or more or less empathic (some are more empathic by nature than others)? Can emotional intelligence be taught? Can one tell children or anyone to be more empathic or to love anyone?

Or from where does empathy (and emotional intelligence) come?

Does it come from our capacity as grown ups to meet the child, even the very small child, even the newborn and even the foetus, with empathy, care, respect?

And if we didn’t get this as small how do we handle this later in life? How do we learn empathy and thus emotional intelligence?

Miller thinks we need to have compassion and empathy for the child we once were to be able to be empathic and compassionate with other people…

I think she is right. If empathy and compassion – and emotional intelligence is learned from outside so to say, it can never be really genuine…

Can children be told to love each others or anyone else? Doesn’t a child love when there are reasons to love (if it hasn’t been disturbed earlier)? Can’t a child be trusted to love when the time and place and circumstances are the right, when there are reasons to love? Is it a lack of trust in the child it is about? Grounded in what? Confidence in oneself as grown up, or a lack of confidence, depending on what?

How do we as grown ups handle or deal with this? Can we decide to feel in other ways? Is insight about these things enough?

Or do we have to deal with this on a deeper level? Even do a hard work? Not only for others (or our children), but also for ourselves and our lives and the quality of or lives?

And that about being learned emotional intelligence and empathy from outside so to say, training it from outside, what message does this forward? As the message a lot of therapy-methods forward!? Telling the person exposed for the training or therapy: there’s something wrong with you.

“You have to learn!”

Isn’t defences strengthened rather than the opposite? For instance in this case the defence to blame oneself, what Ingeborg Bosch calls the Primary Defence.

And it is as Bosch writes about Golemans emotionally intelligent person:

“The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy [and I would say that this can’t lead to real genuineness or authenticity, but the false self is maybe even more strengthened instead].”

Another message that is forwarded in these sorts of training and therapies: an inborn evilness that has to be controlled and checked!? Exactly as many of us was treated earliest in life more or less (very few, if any of us, haven’t got something of this, though some have had the luck to get very little of this and those probably sees things clearer, as those do who have been able to process things)!? The message

“You are bad! [i.e. not worth loving]”

Noone (or very few) want to explore what and if there is something behind that badness or evilness!?

Instead we resort to training our compassion, empathy and emotional intelligence from outside. But of course, if there are no other options, and a person is desperate… He/she picks every straw he/she can, sad to say, and the more harmed re at risk getting stuck with saviors?

Do man therapists and the like need someone under them? Do they need to “demonstrate” (maybe entirely unconsciously) their superiority and be the one on top, maybe for the first time in their lives? Depending on their story? Which they haven’t go help to process or acknowledge?

And Pia Melody actually means that telling a child how and what to feel, how to react, how to this and that is a violation. Yes, so she says!? And I would say it is a demonstration of lack of trust and confidence in the child and its good will!? Isn’t it? And from where does this distrust in the child comes? An expression of what? And as Miller writes: you can question a child, but you just don’t question other things or persons, which is entirely out of question! You can put blame on a child, but not on other authority figures… You can direct anger at individuals below yourself in power…

What many therapists and the like is empathy deficits? But from where does empathy deficits come? I don't think this is something we are born with though...

During a tutors-education just a few years ago I joined at the Royal College of Music in Stockholm we spoke a lot about empathy...

Yes, it's one thing to talk about it and another to be genuinely empathic!? And i it possible to learn from outside or can we even decide to start being empathic? But with this not said we shouldn't stop caring about questions about empathy and compassion...

We should need to do a probably hard work... And it would be possible to prevent everything lack of empathy and compassion causes in this world... A psychologist said to me:

"Each generation has to conquer its own".

No, I don't think it has to be so!!! The hard work so many of us have to do (or should have to do, but don't do) wouldn't be necessary if we started to speak more openly about these things and make steps to prevent these things: child abuse of all kinds (not only physical or sexual abuse, but also emotional, how "mild" it even is or "harmless" in our adult eyes. And if these things were so harmless and mil, wouldn't it be easier then to admit to those "small" crimes? And if it isn't - why isn't it?). Even sorts we as grown ups view as fairy harmless. I think things like these can cause more pain in a child than we can imagine, and that it is so painful isn't because some children are so extremely sensitive, but because children in general actually are so sensitive.

But I don't advocate that we as adults are allowed to behave badly, egoistically or anything like this, because we were harmed once and now are "entitled" in some strange way to act all those earlier suppressed/repressed things out. Or allowed to take revenge...

How harmed we even are we still have responsibility for our actions, what we say and do...

And I am very critical to a lot of therapy... And help of all kinds... I don't believe one can decide to just go out and change things... Yes, we CAN but then not without a lot of energy in curbing self-destructive traits... We should need to process these things instead, and if we succeeded in that things would change of itself much more?? Is this only illusionary from my part? I let this be an open question...

And if the harm is so severe, why not preventing it the best we can? And understand even more about what is actually harming and destroying and causing problems? And speaking openly about it, man to man... Why aren't we? Where lies the roots to this?

Some morning thoughts just like that...

PS. But some concepts are more healthy than others?

PPS. And I should want to add some thoughts about individuals with low IQ, such as children with Downs Syndrome and their spontaneity... Intelligence can be a problem...
And the spontaneity in dogs for instance... Showing feelings...

Things we have curbed? Feeling things from top to toe... And showing it.

A child acting out, being silent or behaving strangely(even being psychotic) hat is that child trying to say? I the right method to start training EQ-training?

If a child hasn't got the right or proper "models" for what genuine care, compassion, love, empathy etc. are can this be taught from outside? Yes, a child can still be saved?? Even very harmed have been (if they haven't been too damaged or injured), with stamina (uthållighet) from empathic pedagogues (and/or other empathic grown ups) Miller has written. And group-therapy has helped severe criminals...

Now I HAVE to do some work here!

Addition in the evening: See eqi.org on Alice Miller. And also earlier blogpost on therapy and pedagogy.

Emotional intelligence...

Photo on Steve Hein.

I got some tips from a friend about this site about emotional intelligence as an answer to what Bosch and Freyd has written about Daniel Goleman. Here critical review of Daniel Goleman.
And also see this site.
Steve Hein's personal web-site.

Addition November 28: I think EQ-training is manipulative... That's the impression I have got through reading books about it...

Vilka som gnäller egentligen...

John Stuart Mill.

Några bra kommentarer på en annan blogg (mina kursiveringar):

"Kommentator 1:

Nyliberal [som i en kommentar skrivit följande]: 'Däremot på vänsterkanten blir det ett ramaskri så snart något bidrag eller någon socialförsäkring ändras minsta lilla.'

Jag bor själv ute i Danderyd och är aktiv i olika föreningar i min närmiljö.

Nyliberal, om det är några som klagar i detta land så är det moderater och välbetalda. Man behöver inte tala längre än någon minut med dessa så har de flesta lyckats peta in något om de allt för höga skatterna [himla sant!!!?? För alltför många av dessa? Man kanske dock inte ska dra alla över en kam? För ett antal år sedan hade jag en kvinna närmare 60 år som ville lära sig spela piano, hon kom hit till Sverige som krigsbarn under andra världskriget eller efter det, under uppbyggnaden av Tyskland efter kriget? Tll en familj med en dotter i hennes ålder. Senare återvände hon och förälskade sig i mannen i familjen, som var 35-40 år äldre. De gifte sig. Dottern hade gift sig och flyttat till ett lågskatteland nere på kontinenten. Denne man var företagare i trakten, väl ansedd (av patrontyp?? Dock kanske snäll och gemytlig), och hade gott om pengar. Mannen dog i början av 90-talet i mycket hög ålder. Och kvinnan ärvde en massa pengar, skog, fastigheter. Bland annat ett fritidshus ett par mil utanför den stad vi bor i. I samma veva som vi hade kontakt var kvinnan tvungen att betala för sophämtning från detta fritidshus och hon hade haft ett brevledes utbyte med kommunen om detta. Om att få avgiften reducerad. Tja, hennes pengar är kanske bundna? Hon har inga barn, så inga som ska ärva efter henne annat än syskon med barn i Tyskland. Tja, jag reagerade... Antagligen skulle jag ha betalat denna sopavgift om jag haft fritidhus och ekonomi för att ha ett sådant... Att hon var moderat var ingen henlighet, kanske trodde hon jag var det också, eller röstade på annat blått parti, med den bakgrund jag har? Vilket jag inte gjorde eller inte gör idag heller, mindre än någonsin].

Jag bodde tidigare i Örebrotrakten. Men efter några år i Danderyd placerar jag numera det 'svenska gnällbältet' till Stockholms norra höginkomsttagarkommuner.

Kommentator 1: Att så många moderatministrar visat sig vara 'fuskare' förvånar mig inte alls.

Låg betalningsvilja.
Girighet.
Dubbelmoral.
Nedlåtande attityd till andra som av olika skäl har det svårt [sant!!!].
Kverulans över egna 'lyxbekymmer [sant!!!! 'Lyxbekymmer' var rätta ordet!].
Ovilja att ställa upp i olika föreningar.
Allt som kan stämplas som 'typiskt svenskt' är dåligt [men själva är de inte sällan ganska konservativa??? Och okulturella alt. snobbiga!? Hmmm, höga tankar jag har!?].
Blåögd syn på USA.

Se där några kännetecken som jag, av egna erfarenheter, allt mer börjat förknippa med dessa människor. De nya människorna i de nya moderaternas nya Sverige?

Kommentator 2 (vänsterliberal): På tal om liberalism och frihet. Det är stor skillnad på JS Mill [se också här om Mill] och Ayn Rand för att ta ett exempel.

För en nyliberal innebär frihet en maximerad egoistisk frihet d.v.s. JAG har rätt att göra precis vad JAG vill och använda precis vilka medel JAG vill för att nå dit JAG vill. Och allt som hindrar, står i vägen kallas tvång [vilken sorts erfarenheter bakom detta??].

För en socialliberal handlar det mer om frihet som delas lika, d.v.s.: MIN frihet tar slut där DIN frihet tar vid.

Frihet anses som något viktigt och vackert och bör komma till så många människor till del, som möjligt. Största möjliga lycka till största möjliga antal.
Denna frihet bör då även gälla alla levande varelser inklusive djur. Det var socialliberaler som startade djurrättsrörelsen, feminismen, etc. Detta är för mig en betydligt större frihetstanke än den nyliberaler förespråkar som bara går ut på frihet enbart till dem som de tycker förtjänar den.

Nya moderater sällar sig den senare klassen där sjuka/arbetslösa ska tas ifrån så mycket självbestämmande/frihet som möjligt så att alla de andra ska få mer."

Ja, vilka är det egentligen som gnäller? Gnäller mest? De som har det kärvast? Eller de som kanske har det minst kärvt??

Vissa ska hålla tyst, lyda och arbeta som bävrar och skämmas ögonen ur sig om de inte gör det eller kan det!!?? Medan andra slår sig för bröstet i all sin egen förträfflighet??

Som en tanke: Kerstin Berminge har skrivit ett intressant blogginlägg om ”Liberalismen à la Johan Norberg”, där hon bland annat skriver om ”fanatiska utopister”! :-)

Och avslutar sitt inlägg med:

"Egentligen skulle jag vilja hävda att precis sådant sönderslående av 'småfolkets' samarbete sysslar dagens nyliberala regering med, när den, under lögnaktiga påståenden om motsatsen, går till attack på och river möjligheterna för samverkan inom facken."

Ja, folk ska polariseras och splittras?? Smart!!?? Och de som inte trivs i detta...? Och söker hjälp... De anpassas och om inte det hjälper stoppar man ett piller i dem!?? Och så tjänar läkemedelsindustrin på detta... Pust!!

---

This blogposting was about: Who are complaining actually? The wealthy or the poorest? Ironically wondered.

The "small-people" shall be held down everywhere in society? Starting in school with discipline, learning to obey and be quiet? I dislike this from deep in my soul! Ugh!!! As I have written about before.

And what are children acting out, for instance at school? I think I see things in my work, because with the smallest pupils the parents are present at the lessons... And I sometimes (or now and then) wonder about pupils that are older and comes alone.

Is it something in me that influences the parents? Of course one can wonder!?

Yes, who is spoiled actually?

Flying confessions of a free woman…

photo on Jennifer Fox.

A friend of mine wrote that she had seen the fifth part of the series (documentary) "Flying confessions of a free woman". Done by Jennifer Fox, travelling all over the world, to different cultures, seeking the answers to how it is to be a woman today.

Here you can see the first part of this series (in English). The series home site. About the series at Swedish TVs site.
My friend wrote (my free translation):

“It is a striking pictures emerging [via the series]: women in all cultures all over the world are controlled by men. Obviously men need to control women. The methods differs from culture to culture [more or less], but it’s the same everywhere. Something interesting is that it is women themselves whom perform the control on behalf of the men. Either through self-control or through controlling other women.”

I haven't seen this series though... And I don't feel a lust seeing it either to be honest of some reason (despite who tipped me about it!)... As my friend's husband it looks! :-)

On the Swedish site it stands something in this style:

”Living the free life.
Jennifer and her friends, all 30+, live the free life in New York. But are they actually as free as they think or believe or maybe pretend? Most of their lives look mostly confused.”

Thinking about the roots again... Why people live self-destructively and/or destructively, about patriarchate, authoritarianism... Playing people out against each others to keep them in control and check - why that need? Occurring everywhere, on all different levels, from the micro to the macro level... Is this inevitable? Does it have to be so? Should it have to be so? What does this mean for relations? For the nearness in them?

Addition: Words coming for me; The need for power… Denial of needs… Perverted needs… Exaggeratedly dependent, or with no dependence needs at all… What is all this expressions of?

The Swedish leader-writer and editor-in-chef Göran Greider wrote in a leader today about "Politics Through Shock - Göran Greider on the Art of Terrifying People to Retain the Power [and Control]" ("Politik genom chockverkan - Göran Greider om konsten att skrämmas för att behålla makten" freely translated to English). And in it it stood about "authoritarian power holders" awakening when people get shocked. He writes that he thinks they love crisis, shocks and frightened voters.

To get unpopular things through politically, things people normally wouldn't accept, the ones with power uses crisis and even provoke them. The Swedes voted "Yes" for EU 1994, but wouldn't have done this he thinks if there hadn't been an economical crisis then (with a coming steel bath, that had started already then, with all that followed and still follows from that steel bath). We were threatened with all horrible things that would occur if we stood outside EU.

But later when we voted for EMU (2003), the economy was better and the Swedish people said "No" to EMU. Even then we were threatened... But nothing of what was painted up as a coming disaster if we didn't join EMU has occurred. But the media is quiet about this.

This morning there was a review of a new book, "Krigets färger" in Swedish by Arkadij Babtjenko, about the war in Chechnya started 1994 I think (Tjetjenien in Swedish). See this article in Swedish "The war made me to a different human being". A war Melane Klein mentions in her book "The Shock Doctrine"...

They mentioned all the war-veterans in the review... How many lives have been sacrificed? For what? Why? Both soldiers and civilians lives...

From where the need to exercise power? See the psycho historians about the most backward psycho-classes...

PS. (More about the theme men and women, and the differences between them). Helle Klein om Doris Lessing som fräckt ifrågasatte

”...Svenska Akademiens prismotivering om att hon skulle vara 'den kvinnliga erfarenhetens epiker'. Vadå kvinnliga erfarenhet? Det är mänsklig, sade Lessing.

I dag skriver Birgitta Holm bra i Svenska Dagbladet om Lessing och 'det kvinnliga'.

'Om jag fick döma skulle Orhan Pamuks erfarenheter, förra årets pristagare, vara mycket mer specifikt manliga än Lessings är kvinnliga.', skriver Holm.

I Pamuks fall sägs inte något om ”manlig”, där heter det i prismotiveringen: ”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning.”

'Den manliga melankolin är hela stadens, mannens betryck, hela Kulturens. Samma sak kan sägas om alla de närmare hundra manliga författare som har fått priset genom åren. Deras erfarenheter är allmängiltiga, det är mannens berättelse som är den universella', konstaterar Holm.

Svenska Akademiens prismotivering för årets nobelpristagare visar att vi ännu år 2007 ser kvinnors erfarenheter som 'avvikande'. Det manliga är norm.
Intressant.

Det påminner om det märkliga uttrycket 'kvinnliga präster'....”

Hela inlägget var så bra, så jag kopierade nästan hela!! Hmmm…

Pratar man om manliga präster?

Is therapy actually pedagogy - should it be…

[Updated November 27 and 28 in the end]. Something I read yesterday evening in another forum, in a reply to a posting, swiftly before I go for a walk in the snow before lunch and meetings at work and pupils in the afternoon (my italics in the texts below). I am fairly critical to a lot of phenomena in psychotherapy and psychiatry, thinking it is manipulative...

What they are doing are too often "more of the same"?? Strengthening defenses instead of the opposite I have a feeling from my autodidact view. And the former blogpost: brain-tests like these are also a result or manifestation of the phenomenon to intellectualize, to be honest? My feelings are fairly mixed to this...

The commentator put the finger on something I have tried to find words for I think (the mail came; my salary/wage has been raised, I think I got rewarded for my work. Hmmm, the clever... Both glad and with mixed feelings. A bit tired being so clever and hardworking and loyal. But I am interested and cares a lot about the ones I work with).

And should we teachers be therapists?

By the way see this readers' letter at Miller's web. Where Miller answers for instance:

“I was distressed to the core when I read your letter for which I thank you wholeheartedly. At the same time, I felt a sort of gratefulness for the fate that helped the lively, brave and bright little girl not only to survive the terrible jail of her horrific parents but also to remain sound to keep the full clarity and the unusual courage in order TO SEE and TO ACCUSE, without ‘buts,’ without illusions, without self-betrayal. This stance is only very rarely encountered, and your letter will certainly help others to recognize their own situation and to forgo the ‘buts.’ /…/…here, the child has the strength to also speak for countless other children who are forced to bear the more or less visible delusion of their parents for years and to experience it as NORMAL. Formed by this ignorance, they often remain blind for the suffering of children during their whole lives and still recommend physical punishment. They work for senseless ‘research,’ for the pharmaceutical industry, organize wars, produce cruel movies and don’t know at all that they still ‘live’ in the prison of their sick parents because they never had the courage to see through the delusion and thus continue to poison the world with the toxin that they had to swallow as children.”

Here the exchange I wrote about in the beginning of this blogpost:

Subscriber:”I had, a psychologist, [who] said after a while: ‘Haven't we spoken enough of childhood now?’”

Commentator:“No doubt you realized this really means the therapist didn't want to speak more about it.”

And why not? Was he afraid of doing this? Of personal reasons (even if he wasn’t aware of these reasons)?

Commentator: “But she/he used the dishonest word ‘we’.”

Yes, that’s true! Couldn’t he have said

“I (in my opinion I) think we have spoken enough about childhood!”

Commentator: “As if it was a joint realization. What is the point of a psychologist becoming a therapist if she doesn't understand that a client may need to explore unfinished business from childhood -- until her client feels that all the necessary connections have been made.”

So true, needing to explore unfinished business! Processing things with another person, not doing it on her/himself… Even processing unconscious things.

Commentator: “I don't know what your psychologist wanted to do instead.”

No, what? But an idea comes later, see below.

Commentator: “If a psychologist is not actually a healer, but a pedagogue, she/he may believe that her job is to ‘teach’ coping strategies [believe that he/she actually is a pedagogue!]. That's a symptom of misguided assumptions underlying many schools of psychotherapy. I think it's dishonest or deluded to claim that teaching 'strategies' is something other than 'skills training'. That's teaching, not psychotherapy. It shouldn't be advertised as 'therapy'. The practitioners should be honest and call themselves 'coping skills trainers'. The word 'psychotherapy' becomes devalued if they use it for skills training. /.../ Dictionary publishers should add a caveat to definitions of the word to warn the public that it's often misused by 'skills trainers'.”

Yes, that’s so true!! They (most of them in fact) are skill trainers? Training the already good girls and boys to become even better! The best of the best!!?? Because who seek/search therapists? Isn’t it the ones that are aware that there is something that ought to be done!? And the ones that don’t, don’t think they need to change or work on anything? The ones that maybe most would need therapy are the ones that avoid all this "stuff", digging in the soul!? I think John Cleese and his therapist Robin Skynner wrote something about this!? That it’s the “healthiest” that seek therapists…

Commentator: “It just turns the search for a therapist who cares about your feelings into a difficult task.”

Yes, true! And genuinely cares, and isn’t talking about emotions and feelings intellectually only! As if these feelings were objects or how I shall describe it, objectifying feelings and emotions in fact. But this probably puts high demands on the therapist!? His/her own unprocessed things (which probably exists, otherwise he/she wouldn't have thought of this work) might be triggered then? And these things are probably extremely painful (and much more common than we usually believes)...

Commentator: “If skills training actually [my italics, because do they actually or automatically lead to improvements, and why not?] improves coping abilities and interpersonal relationships, it should be taught in schools -- for the benefit of society as a whole.”

Yes, why not?? Much more than we do!

And I came to think of what the Dutch therapist Ingeborg Bosch writes about Daniel Goleman and his emotionally intelligent individual, and I think is very interesting and so true:

“The reader should be aware that many of the ideas on emotional development put forward in Mr. Golemans book are contrary to PRI [Past Reality Integration therapy] ideas. In PRI it is not considered as desirable for young children to control their ‘socially undesired’ emotions or feelings such as fear and anger. When this sort of behaviour is desired by adults of children PRI regards it as poisonous pedagogy /…/ Also, many of the behaviors that are considered by Mr. Goleman to be essential elements of ‘emotional intelligence’, are considered by PRI to be defenses [False Hope and False Power Denial of Needs] employed in order to avoid feeling pain. The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy.”

And is this actually “healing”?

And Jennifer Freyd writes at page 195 in her book:

“For a child dependent on abusive caregivers, lack of internal connection can help maintain some sort of external connection to necessary others. But I disagree with those such as Daniel Goleman (1985), who suggest that while truth is generally a good thing, some times even privileged members of our society are best served by living with ‘vital lies’ in which the truth is best kept from oneself and one’s intimate partners.”

Addition November 27:

An article in a Norwegian newspaper “My life in half an hour” (not worth more!?? And today reduced to just a few minutes!):

“Psychiatry-critics. I dropped their pills, so they dropped me. Psychiatry isn’t different from the rest of the society; they want obedient and humble victims *, living up to the role with /…/ repentance and submission **. And at last – adjustment.”

Pills are the solution. Doctors’ time for the patients is very limited. They don’t take a deep going anamnesis, one doctor sat with his back towards the patient during the whole session. The patient meets new doctors each time…

The Norwegian physician Anna Lise Kirkengen thinks physicians (General Practitioners for instance) should take up even the childhood story when they are taking up the anamnesis...

In one of our newspapers here it stood work environment, about the Swedish Work Environment Authority that they are going to get fewer recourses to their work, and the consequences of that... It stood that it would be better with prevention, to avoid things...

I get so tired. And I don't like what is being done... Things should be done right from the first beginning a man said. Yes, that about prevention...

Yes, we shall keep quiet, be obedient, work like beavers. More about working like beavers... And if we don't thrive in this existence we are given a pill, yes, silenced with a pill!!?? Too many psychiatrists, psychologists - and physicians contribute to this!? Walking in the power's leading-strings!? Maybe with too much to do they too, so it is easier to prescribe pills than doing anything else? They don't have the strength to really hear what people have to say? Noone has that strength, all working like beavers. The exceptions are few!?? Putting ourselves and the society in a trap??

* At the same time people are accused for being unable to quit the victim-role!!! For playing victims!! In therapy too!! Jenson has written about this. Maybe more about that later.
** Should apologize for their whole existence, all nuisance they cause for all and everyone!!?? For not having anything to contribute with, and for not having had anything to contribute with ever!! Be ashamed!!! Go away! Don't show up again!! (where did we meet this first in life?).

"Repentance" means "ånger" in Swedish.

Tillägg 28 november: En tredje kommentator kommenterade utbytet ovan om terapi som svar till ”subscriber”:

Commentator 2: ”What you write about your psychologists/psychiatrists, I agree with x [the first commentator]. They were the ones being manipulative and being scared. And these are not exceptions in the world of therapy, but rather standard procedure. But they feel confident by what they believe because they have that diploma from years of schooling, and never had time to question anything.

Therapists are parent-defenders. Otherwise they would have the parents on the chair and not their victims.”

Dvs. något i stil med:

”Jag håller med x [kommentator 1] om det du skriver om psykologer/psykiatriker. De var de som var manipulativa och rädda. Och de är inga undantag i terapins värld, utan snarare standardproceduren. Men de känner sig trygga/självsäkra/säkra med det de tror på därför att de har sina diplom från åratal av utbildning/skola och har aldrig haft tid att ifrågasätta någonting.

Terapeuter är föräldraförsvarare. I annat fall skulle de ha haft föräldrarna i stolen [som patienter] och inte deras offer.”

Jo, han har rätt? Detta är power-abuse? Och i extremfall går man verkligen maktens ärenden... Även terapeuter (och kanske inte minst psykiatriker, genom att droga ner patienter***) gör det, men kanske inte alltid genom att vara medvetna om det? Skulden läggs på individen... Och individer ska anpassas? Utan att de uttryckligen bett om det...

Tror de trots allt att individer är födda till självdestruktivitet och/eller destruktivitet?
Se bland annat vad Jonatan Pincus funnit (i bland annat denna artikel) i sin forskning om seriemördare och de allra värsta brottslingarna.

*** Så vi inte tvingas lyssna på vad de försöker säga och ge uttryck åt??

Right Brain v Left Brain…

“... do you see the dancer turning clockwise or anti-clockwise? [click on the link or on the picture to see the moving dancer. For me she changed directions :-)].

If clockwise [medsols], then you use more of the right side of the brain and vice versa.

Most of us would see the dancer turning anti-clockwise [motsols] though you can try to focus and change the direction; see if you can do it.

LEFT BRAIN FUNCTIONS
[my swift translations].

uses logic/använder logik
detail oriented /detaljorienterad
facts rule/fakta bestämmer
words and language/ord och språk
present and past/nu och gånget
math and science/matematik och vetenskap
can comprehend/kan fatta, omfatta, begripa
knowing/vetande
acknowledges/erkänner
order, pattern perception/ser, varseblir ordning och mönster
knows object name/vet sakers, objekts namn
reality based/verklighetsbaserad
forms strategies/kan skapa, forma strategier
practical/praktisk
safe/säker

RIGHT BRAIN FUNCTIONS
uses feeling/använder känslor
"big picture" oriented/kan se den ‘stora bilden’, orienterad mot att göra detta
imagination rules/fantasi, föreställningsförmåga styr
symbols and images/symboler och bilder, metaforer
present and future/nu och gånget
philosophy & religion/filosofi och religion
can ’get it’ (i.e. meaning)/kan 'greppa det', uppfatta betydelse, meningen
believes/tror
appreciates/uppskattar
spatial perception/spatial, rumslig varseblivning
knows object function/vet hur saker, objekt fungerar
fantasy based/fantasibaserad
presents possibilities/presenterar möjligheter
impetuous/häftig, impulsiv
risk taking/risktagande”

Full moon…

On my walk yesterday afternoon during dusk it was wonderful colors, and a full moon. I had to try to take photos of it with my cell phone (mobile) camera and do it before it was too dark for the camera.

It stands about full moon in the Swedish part of Wikipedia that earlier the light from the full moon was used for outdoor activities as harvest, hunting and fishing. I can imagine it was needed…

About the Lunar phases in Swedish.

From "Förskoleforum"...

From the forum "Förskoleforum". I was tipped about this forum at "Leka Lära Leva".

One of the pictures is about the game "Passing the Parcel"!

About pre-school or nursery-school in Sweden (oh, hmmm, that's what nursery schools are!?). And also see here.

And about Swedens Music- and Culture schools.























The game Passing the Parcel:

"Passing the Parcel is a game where you write down different things for the participants to do like 'Sing a song', or 'Act like your favourite teacher' or 'Recite your favourite nursery rhyme', non-embarassing and interesting things of course. Fold up each activity and put all the chits into a bowl.

All participants sit in a circle around the bowl. A 'parcel' is passed around and the music is played. Whoever holds the 'parcel' in the hand when the music stops must pick up a chit from the bowl and do whatever is written in the chit.

The person playing the music should sit in such a way so that the participants are obscured from view to avoid any partiality. The last one standing (or sitting for that matter) does not have to pick anything to do and is declared as the winner."

Addition in the afternoon: “Language, music and rhythm goes hand in hand” a project in Bollnäs, Hälsingland .

Oh, hmmm again, am I proof of that (that these things goes hand in hand)?? At least gladly exploring language as if I was, I don't know, in nursery school or something myself!? :-) And do I have music or rhythm in me at all? I have returned from a walk, thought out there:

"Did I choose this work to stay alive, to survive, to have contact with the child? To have any contact at all with it?"

There were no other options in fact? Had to become big early with so many siblings coming so close and parents extremely occupied with their works and lives and everything... The big and clever big-sister!? Managing everything on my own.

In fact, this with computers: I bought my first computer only five years ago, and what I know I have learned myself mostly... Not phoning any support ever... I have a brother in law that has helped me a couple of times: when I got my both computers... This is very symptomatic for me I think.

2, 5 years later I joined an English forum for the first time (dealing with powerful things too) and hadn't used my English since I quited the gymnasium many years earlier. All these years between occupied with work, studying...

Struggling to be good enough. The road didn't lay there straight in front of me.

And I lived 30 km north of Bollnäs for five years, from I was 18. So I have connections to this place, but the family has no other roots to this part of the country at all...

"Chit" means "kort skriftligt meddelande: biljett; intyg" or "barnunge" in Swedish. "Chit of a girl" is a "jäntunge" in Swedish.