måndag 31 december 2007

Fransk chokladtårta...

Efter två promenader idag, en lång på förmiddagen och en kortare nu i skymningen, håller vi nu på att förbereda nyårsmat. Vi gör helt enkelt fläskfilé- och potatisgratäng med en massa grönsaker till (hoppas jag!!).

Jag har bakat en chokladtårta. Här kommer receptet:

Fransk chokladtårta.

Smörj och bröa en form, 22 cm i diameter.

Bryt 100 g mörk blockchoklad (jag tog 70%-ig) i mindre bitar och smält den i vattenbad eller mikrovågsugn tillsammans med 100 g smör eller margarin (jag tog riktigt smör).

Vispa 2 ägg och 2 dl strösocker riktigt vitt och poröst. Och vänd ner 1 3/4 dl mjöl litet i taget omväxlande med den smälta chokladen.

Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av 225 graders ugn i ca 15 min, tårtan blir litet kladdig inuti.

Låt tårtan svalna något eller helt.

Bryt 80-100 g blockchoklad i bitar och smält med ca 50 g smör och bred ut den smälta choklad- och smörblandningen över tårtan. Låt glasyren svalna helt.

Servera med vispad grädde i skål till.

Addition June 10: have baked this cake today. See those pictures and explanation in English on how I did (with my fantastic English, observe the irony!)...

That about holidays…

Holidays can trigger things? Demands to be so happy, smile… I can imagine a parent for whom holidays means tensions (his or her story)… Sensitive children feeling this. They have probably also experienced outbursts from a parent (I see a father here). But not being allowed to react on this. Have had to suppress feelings of anger, rage and fear? Horrified, wanting to scream, escape, being protected... Eyes full of tears with horror and fear.

The children had to think of another parent (a mother) and her (most often) feelings, her needs of, I don't know, creating the happy family, maybe even the model family? The children had to show smiling faces and glittering eyes. Especially those days, but also at other times and occasions. Not to forget all those other occasions.

I also came to think about defences, those Bosch writes about, as now False Power Anger. We all use the same defences, women as men, but individuals tend to prefer certain… Women False Hope and men False Power. And we all use the Primary defence under all other defences, meaning that we blame ourselves. For instance we blame ourselves that we can't be so happy strikes me now!
Bosch means that the ones who have most reasons to use the Primary Defence are more prone to depressions. She sees connections here, that the Primary defence causes depressions. And she also writes that those with a strong False Power defence are at risk of being more effective if they try to harm themselves… Their trials to commit suicide is more "successful"...

Now I am writing from my memory of what Bosch writes.

If we admitted those things we would help people with those problems. And I think (stronlgy believes) it is possible to do things to “cure” those things… Contrary to what many many "experts" think!!?? Which means the only option isn't to cope with them!! Or having to deal with this miserable life.

If the society wasn’t in such a denial. I am a bit angry...

Maybe I return to this topic later.

But I wish all from deep in my heart a
Happy New Year.

Jamtli and Wilhelm Peterson-Berger...

photo on Wilhelm Peterson-Berger.
I am spending the holiday in Östersund. This was suddenly decided yesterday. My youngest sister lives here. We drove here yesterday by car on winter-roads (see pictures below). But I am traveling back south by train.

As I am very interested in history we tried to find out if the open-air museum Jamtli is open today on New Years Eve. But it isn’t unfortunately. But above the link to this museum. and to the permanent exhibitions, about the Sámi culture, the Vikings, Hunter-gatherers etc.

About Jamtli at Wikipedia. The creation of Jamtli was inspired by Maihaugen in Norway (a place I didn't know until now googling about it).

At the isle Frösön in the lake Storsjön the Swedish composer Wilhelm Peterson-Berger lived in a house he called Sommarhagen.

Here about the Wilhelm Peterson-Berger institute (which I didn't know existed). Peterson-Berger has written several piano-pieces (national-romatic!!) of which "Sommarsång" ("Summer-song") is fairly well-known here. In note-books called "Frösöblomster". Wagner was an inspirer for Peterson-Berger...

Peterson-Bergers "Sommarhagen" is inspired by viking's houses, in the national-romatic style here then. As Anders Zorn's home in Mora and also as Carl Larsson's studio in Sundborn. I have visited all these places (even the private parts of Carl Larsson's home as I played paino-trio with one of his grand-children and her husband). All these artists lived at almost the same time.

None of these men were easy to live with I think... Peterson-Berger was never married.
Peterson-Berger picking mushrooms on the roof of Sommarhagen.

PS. Kolla Ett hjärta RÖTTS sammanfattning av det gångna året!!

söndag 30 december 2007

Det där med proportioner…

foto på Lars-Eric Petersson (i förgrunden).

Apropå detta inlägg på bloggen ”Ett hjärta RÖTT” kom jag att tänka på krönikan som Jan Guillou skrev i Aftonbladet dagen före julafton, ”Fälld för ett par jeans – friad för en miljard” om
”… den sällsamma historien om hur en estnisk tonårsflicka åkte fast för en
stöld av ett par jeans, medan svenska direktörer kan sno en miljard och gå
fria.”

Att som väntat blev verkställande bonusroffare Jan-Eric Petersson på Skandiabolaget Skandia frikänd i hovrätten. Visserligen hade han och direktörskompisarna snott en miljard från bolaget, blåst småsparare och förstört ett av Sveriges äldsta bolag. Vilket förstås inte är brottsligt.

Den politiska förklaringen till detta menar Guillou är att rättssamhället betyder att stjäl man ett par jeans ska man ovillkorligen straffas, kosta vad det kosta vill. Snatterilagen är kristallklar och uttrycker utan tvekan medborgarnas syn på snatteri menar Guillou. Den estniska tonårsflickan kom hit med en färja från Tallinn och åkte fast på Åhléns för stöld av märkesjeans för 900 kronor. Hon anhölls och kunde inte utnyttja sin returbiljett. Satt anhållen i tio dagar till en kostnad av 3 300 kronor per dag, dömdes till villkorlig dom och sattes på en färja tillbaka till Tallinn på skattebetalarnas bekostnad.

Men ”snattar” man miljoner eller miljarder är det annorlunda. För miljardtjuvar är lagarna oklara och medborgarnas syn på miljardstöld uttrycks inte i lagarna.

Det är makten som stiftar lagar!??

Det där med moral och moral… Och skillnaden mellan folk och folk… Maktens enorma, oerhörda arrogans!!??

Hmmm, här kan man tala om empatiunderskott…

Guillou menar att de här personerna fortfarande kan bli dömda för skattebrott, fast bara i småsummor i jämförelse med den stora bonuskuppen på 32 och 25 miljoner. Men de här familjerna kommer att vara förmögna hundratals år framöver skriver han. Ätten Ramqvist på sitt slott i Mälaren kommer att efter några generationers drill i schweiziska internatskolor att framstå som gamma fin överlass och snart kommer ingen i omgivningen att komma ihåg varifrån pengarna kommer.

Se Guillous bok ”Tjuvarnas marknad” som handlar om just denna affär, Skandiaaffären.
Kerstin Berminge skriver också om "korruption", "löftes-" (vilket Skandiaaffären handlar om: om du får, så får jag... Fenomen vi ser på alla nivåer?? Från den lägsta till den högsta?).

foto på Jan Guillou.

* I Wikipedi står det att Lars-Eric Petersson var son till en ICA-handlare och att han minns att de fick äta utgången falukorv... Hans två söner har agerat perifert i Skandiaaffären också står det...

lördag 29 december 2007

Vägar i livet…










Snön är så gott som borta. Det är dimma fortfarande nu fram emot lunch!! Och regnar litet och är ganska isigt ute. Så det är inte lika kul att gå ut och gå, men det ska jag göra i alla fall. Till och med uppe i skogen får man gå vid sidan av stigen, uppe i snö som finns kvar och bland mossa och sly! Det avverkas här i skogen och det luktar så gott av virket som ligger i höga travar. Fast skogsmaskinerna förstör en hel del… Om inte annat blir det ofta djupa spår efter de enorma hjulen och skogsbilvägarna ganska sönderkörda emellan varven..

Användningen av häst var nog oerhört skonsammare mot naturen, fast människan slet nog betydligt hårdare… Maskinerna avverkar verkligen snabbt! Det hann jag se när jag promenerade förbi dem igår!

En av mina bröder hade en nordsvensk häst som han gjorde vårbruk med när han jobbade som naturbrukslärare. Och han har även provat att köra i skogen med häst. Fast det är nog mer en kul grej.

Bläddrade i Millers ”Vägar i livet” igår för att jag letade efter något, men fann då andra saker, så jag minns inte nu vad jag ursprungligen letade efter.

Det stod om den (fiktiva) amerikanska kvinnan Nancy vars enda barn hade Downs Syndrom. Det står om vad detta innebar för Nancy (på sidan 106):
”För första gången i mitt liv upplevde jag kärlek utan den tidigare fruktan
för utnyttjande, missbruk och lögn [som hon upplevt under sin uppväxt, från sina
föräldrar i första hand, i en socialt välanpassad familj får jag intrycket!?]
/…/ som äldsta dotter fick jag ta på mig hela ansvaret för de andra syskonen och
jag fick alltid ta förebråelserna när de andra ställt till med något. Jag var
redan tidigt mor, inte bara åt mina syskon utan också åt mina föräldrar. Ingen
av dem hade någonsin tagit något ansvar för vad de gjorde eller sade.”

På sidan 31 ur brev från den manlige terapeuten, Daniel, till den kvinnliga, Claudia, (med vilken han hade en kärleksrelation som ung och vilka nu mötts igen många, många år senare i jobbsammanhang) bland mycket annat (inte minst om deras relation och liv i mellantiden, där båda separerat från mindre bra relationer) om omskärelse och manliga läkare som fortsatt genomför dylika utan förmåga att ifrågasätta dem (tidigare blev 80 % av de nyfödda pojkarna i USA omskurna och i terapi har de upplevt ur bedragna de kände sig av sina mammor som inte förhindrade dessa in grepp, vilka gjordes av påstådda hygieniska orsaker) skriver Daniel i brev till Claudia:

”…antingen förnekar de [läkare som utför ingreppen] att det här rör sig om
ett trauma eller också bagatelliserar de följderna.”
Och så är det i (en massa) andra sammanhang. Att man förekar traumat/det traumatiska och/eller bagatelliserar följderna.

På sidan 27 står det om hur man kan undvika onödiga traumatiseringar hos småbarn eller åtminstone lära sig att bättre förstå dem, så att man kan hjälpa barn så länge de är små att i tid bearbeta trauman. Men då gäller det att man varken förnekar eller bagatelliserar dessa saker som Miller också skriver på något annat ställe.

Daniel klandrade också sig själv för problem han hade i sitt första äktenskap. Men hade turen att i sitt andra (tillsammans med bearbetande av det han upplevt) uppleva något annat, vilket gjorde att han ännu klarare såg på sitt första äktenskap och sin skuld i det (att det inte bara var hans fel, därför att han och hans fru var så olika som människor? Att hans första fru var väldigt otillgänglig, så hur mogen Daniel än hade varit hade djupare kontakt varit kanske omöjlig. Men ändå drogs de till varandra och fick en son och en dotter tillsammans). Daniel reflekterar över sin relation med sin mamma och vad han har upptäckt angående den som vuxen och hur han fortsatt att tillfredsställa moderns behov hos sina kvinnor, behov som den lille pojken omöjligt kunde fylla (och heller inte skulle fylla alls).

Men insikt enbart räcker inte för att förändra beteendet (eller snarare inte för att förändra känslorna). Jo, kanske lyckas man i terapi förändra beteendet (och får därmed bifall av terapeuten som den duktiga gosse/flicka man är!! Dvs. tillfredsställer terapeutens, omedvetna, behov!?). Men många upplever förr eller senare att ganska litet egentligen har ändrats. För det kan inte förändras nämnvärt bara genom mental gymnastik/akrobatik och att detta inte går betyder inte att det är något som helst fel på individen ifråga. Man behöver få göra något slags känslomässigt arbete… Kanske ”bara” få berätta för någon som förmår lyssna och följa en.

Och jag tror att även tidiga skador går att åtgärda, men det kräver troligen en del jobb (ibland en massa jobb och kanske en massa tunga, jobbiga saker på vägen: kraschade relationer av alla slag, att man skadat andra och då inte minst de som varit mest beroende av en…).

Och man skulle kunna vidta förebyggande/preventivt arbete, genom upplysning och genom att ta reda på, göra sig medveten. Varje ny generation skulle inte behöva göra samma hårda arbete som den tidigare! Saker skulle kunna gå att undvika. Om vi började prata om dessa saker, betydligt mer och öppnare, helst helt öppet!!
foto på Roger Fjällström.

torsdag 27 december 2007

Christmas pictures...

































Quite mixed pictures...

Varför är sanningen så skandalös?

[uppdaterad 28 december i slutet]. Se detta läsarinlägg om terapeuter.
Och vidare detta läsarbrev till Miller 26 december om jultomten igen och 6 december om ”Varför är sanningen så skandalös?” (min översättning):
”När jag började läsa ert arbete [era böcker], träffade jag en terapeut,
kanske den tredje, på lika många år. Nyligen ’avskedade’ jag henne. Ända till
denna terapeut hade jag huvudsakligen varit övertygad om att jag helt enkelt var
en problematisk klient eller patient.
Jag kände att jag inte utvecklades för att jag inte lyckades lyssna, eller följa mina terapeuters anvisningar, böner (?) och föreskrifter [klienten tog på sig ansvaret och skulden]. Nu tänker jag annorlunda.
Ert arbete hjälpte mig att reflektera över vikten av tidig barndom och erfarenheter under inflytande av vårdgivare (genom)lidna då. Det blev av yttersta vikt att skrupulöst noggrant recensera, genom muntligt berättande för min dåvarande terapeut, historien om min tidiga barndom. Efter att noggrant ha läst ”Gisela och Anita” ur ”Thou Salt Not Be Aware” ville jag upptäcka mina egna blockeringar.
Sorgligt nog ville min terapeut inte följa mig på denna väg. Under den sista sessionen tillsammans lade jag mig ner och började berätta om en händelse som ägde rum när jag kanske var 3. Inte mer än 5 minuter in i min redogörelse exploderade min kropp bokstavligen av känslor. /…/
För all smärta som for inuti min kropp då, var jag också lycklig, jag var
extatisk därför att jag visste att jag var på väg mot helhet.
Dock såg min terapeut det inte på det sättet. Jag behövde få fortsätta gråta och snyfta, sedan behövde jag fortsätta min historia. Istället försökte min terapeut rikta mig bort från denna inre upplevelse, frågande mig hur jag kände, som barn.
Jag ville inte göra detta. Det kändes fel. Jag ville helt enkelt bli lyssnad på till jag var färdig.
Min terapeut anklagade mig, precis som hon hade gjort då i ett antal månader, att alltid vilja ha kontroll [och var kommer eventuella kontrollbehov av? Behov som borde bli undersökta och förstådda i terapin!!??]. Jag vägrade ofta att följa tonen hon angav, valde istället att berätta historier om mitt liv.
Den eftermiddagen slog min terapeut fast att genom min önskan att berätta om min tidiga barndom ville jag ’stanna’ i mitt förflutna och att hon inte skulle låta mig göra detta. Hon förstod inte att jag ville berätta och arbeta igenom mitt förflutna för att slutligen landa i nuet.
Jag var trött på att försöka förklara min syn för henne [och hade upptäckt att
det också var meningslöst?].
I backspegeln känner jag att min förra terapeut inte var beredd/färdig att höra min historia, kanske därför att hon hade misslyckats att lösa sina viktigaste [egna] smärtor.
Jag kommer ihåg min första intervju med henne. Som svar på varför hon hade valt detta yrke/denna sysselsättning svarade hon att hennes jobb gav henne ’utmaningar’. Det verkar som om hon såg varje patient som en lek/ett spel som skulle lösas. Hon såg sig också som en ’levnads-coach’. Jag frågade henne också om hon själv hade gått igenom terapi för att hitta sitt autentiska jag. Hon svarade egenrättfärdigt att terapi var en del i hennes träningsprogram. Jag påpekade det faktum att deltagande i terapi inte betydde att hon hade nått autencitetens nivå. Hon försökte försvara sig genom att slå fast att som min terapeut skulle hon inte
avslöja personliga detaljer om sitt eget förflutna för mig, sin klient. Jag
påpekade det uppenbara: jag bad inte om några detaljer, inte ens en summering.
Jag frågade bara: ’Har du gjort det arbete som du föreslår att jag ska
göra?’ Till slut svarade hon ja, men hon verkade vara skakig, osäker på sig
själv.
Om det är något gott som kan dras ut ur denna min sista erfarenhet,
är det att jag är säkrare över vad jag behöver i terapi, och känner mig mer
bemyndigad att förhandla om vad jag behöver under en session. Jag kommer att
göra mig av med en terapeut mycket fortare om han/hon inte är villig att göra
resan med mig till de ’underjordiska rikena’. I mellantiden hoppas jag att hitta
en ersättare snart.”
Miller svarar brevskrivaren ovan bland annat följande:
”Ni ser ut att kunna försvara er mycket bra mot övergrepp och dumma svar.”
Men hur många har den självsäkerheten eller självtron? Och kan göra detta så relativt lätt.
Ju bättre de kan göra detta, desto mindre behöver de troligen hjälp… Ju mindre de kan göra detta, ju mer behöver de troligen hjälp.
Men återigen som Miller skriver på sidan 161 i ”Vägar i livet”:
”Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet
och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma
farvatten som sektguruns, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften
producerar bara /…/ självdestruktivt beroende som står i vägen för den enskildes
befrielse.”
En annan klients erfarenheter:

”… jag kunde säga som det var att jag inte hade fullt förtroende för honom
men hade förhoppningar om att det skulle kunna byggas upp /…/
Terapeutens
bemötande var ofta snorkigt, nedlåtande och det var vanligt att han var ironisk,
hånfull och förödmjukande mot mig. I stället för att hjälpa mig att bygga upp
min självkänsla, trasade han sönder den med sina ständiga ifrågasät­tanden
av min person [förstärkande av det försvar som den holländska terapeuten
Ingeborg Bosch kallar det ursprungliga försvaret, ett försvar vilket innebär att
barnet från ca 1, 5 till 2 års ålder klandrar sig själv för hur det blir
behandlat, att dess behov inte fylls osv.].
Dessa ständiga ifrågasättanden,
brist på bekräftelse, inkännande och empati gjorde mig allt mer osäker,
frustrerad och min tro på mig själv vittrade sönder. Han intalade mig att han
var så viktig för mig. Kombinationen av detta och hans nedtryckande av mitt
själv gjorde mig mycket beroende av honom. Detta beroende förstärktes av att han
hade goda perioder som terapeut, som följdes av tvära kast med ifrågasättanden
och aggressivitet mot mig.
När jag sa till honom att jag inte accepterade
hans ifrågasättande, ironiska bemötande eller aggressivitet, blev han antingen
mer arg eller sa att ’en terapeut behöver inte stå ut med vad som helst’.
Han lade skulden på mig, för att få honom lugn tog jag ofta på mig skulden.
Terapin fungerade sedan en tid igen till nästa period av kränkningar och ilska
från hans sida, o.s.v. Processen kan liknas vid det som sker i kvinnomisshandel
på ett psykiskt plan, känslomässig misshandel. Jag blev nedtryckt av honom, han
utnyttjade mitt underläge och gjorde mig beroende av sig. Han sade ofta till mig
’jag är så viktig för dig’. Jag uppfattade att han hade stora behov av att bli
om­tyckt och beundrad. Han hade mycket svårt för minsta kritik. /…/
I
den senare delen av terapin krävde han att få använda tid för att prata om hur
han kände sig. Vid ett sådant tillfälle sade han ’du får mig att känna mig usel
som terapeut, människa och man’. Det mycket olämpliga av en terapeut att i
upprört tillstånd säga detta till sin klient är uppenbart. Jag var helt fången
på ett psykologiskt plan och klarade inte att ta mig ur denna terapi.
Vid
ett tillfälle var jag verkligen på väg att gå ifrån terapin för att avbryta. Jag
hade fått nog av kränkningar. Då bad han mig stanna och berättade sedan för mig
hur mycket han tyckte om mig och att han kommit att fästa sig vid mig [vems
behov handlade det om??]. Jag blev kvar i terapin. Att jag inte hade kraft att
ta mig ur beror dels på min grundproblematik som förstärktes kraftigt av hans
nedlåtande beteende som jag beskrivit.
Han visade nästan ingen förmåga till
psykologiskt hållande när jag behövde prata om känslomässigt svåra ämnen, han
visade en oförmåga att lyssna alltså. Vilket inne­bar att det kändes
omöjligt att prata om detta och jag uttryckte därför ett behov av hållande.
Han blev arg och sa att han inte kunde hålla om mig och han tog det tydligen
bokstavligt. Kanske uttryckte jag mig i bildlika termer, men mitt behov handlade
naturligtvis om ett hållande på ett psykiskt plan.
Efter en tid sa
tera­peuten att han tyckte vi skulle försöka med att han höll i mig
kroppsligt [återigen vems behov handlade det om? Klientens eller terapeutens?].
Det blev så att jag flyttade fram min stol och satt bredvid honom och han höll
min hand. Jag upptäckte efterhand, till att börja med på ett omedvetet plan tror
jag, att när jag satt och höll hans hand blev han aldrig arg på mig. Att sitta
nära honom och hålla handen blev som en säkerhet för mig att samtalet skulle bli
lugnt. Jag kom inte vidare i det svåra jag behövde prata om. Det behövs
natur­ligtvis ett annat hållande för detta, på ett psykiskt plan. /…/
Jag blev under terapins gång utbränd, var helt sjukskriven ett och ett halvt
år, vilket jag med distans och mer egna kunskaper blir alltmer övertygad om, att
detta berodde på den omfattande fru­stration och stress, samt den
nedvärdering och kritik som jag blev utsatt för av terapeuten då jag sökte hjälp
men blev stjälpt.
Terapeuten gick ofta in i kamp med mig samt i
försvarsställning, vilket är tecken på bristande professionalitet. Det är inte
det terapi handlar om, vem som har rätt eller fel alltså. Hans förmåga, vilja
och/eller kunskap samt förmåga att lyssna på mig och respektera mig har i mycket
hög grad brustit.
Efter ca fem års terapi, varav jag under de sista tre åren
haft tre samtal i veckan, avbryter han plötsligt terapin. Han säger den x/x att
det inte blir någon avslutning eftersom det är han som avbryter terapin. Han
säger att han kan tänka sig att träffa mig några gånger för att han ska berätta
var­för han vill avbryta terapin. Jag går dit en gång till en vecka senare,
men känner att detta enbart skadar mig eftersom han ägnar timmen åt att prata om
sig själv.
En sak som jag fick veta då var att han hade svårt för att han
upplevde att jag iakt­tog honom för mycket under terapitimmarna. Han sa att
han kände det som att jag såg minsta ögonryckning i hans ansikte! Terapin kom
att handla mycket om hans behov och det var även det som hände när han plötsligt
ville avbryta tera­pin. /…/
Här uttryckte han sig på ett slingrande sätt
som han har gjort tidigare. Det har handlat om tillfällen då han inte stått för
det han sagt. /…/
… jag konfronterade honom med hans slingrande och inte
helt sanningsenliga sätt att sköta detta. Jag sa även att jag var trött på att
backa för honom och att ta på mig skuld för alla problem som uppstod i
terapirelationen.
Nästkommande terapi­timme sa han att han ville avbryta
terapin [tillit till hjälparen vadå?]. Det var ett hårt slag eftersom jag
upplevde att jag var så beroende av honom. Jag trodde aldrig att terapeuten
skulle avbryta terapin så plötsligt, utan en riktig avslutning. Någon sorts
tillit hade jag ändå till honom. Det var chockartat för mig. Det kändes som att
någon närstående hade dött, en overklighetskänsla. Men med distans till det
hela, kan jag se att denna terapeut inte var någon att lita på överhuvudtaget.
Normalt har man en avslutningsperiod på minst sex månader för en längre terapi
som detta gällde.
Men terapeuten har inte bedrivit denna terapi
professionellt och inte hel­ler avslutningen. Det var ingen avslutning utan
ett avbrott, där han inte ens rekommenderade någon annan terapeut, trots att han
uttryckte att detta avbrott av terapin skulle bli mycket smärtsamt för mig.
Efter det plötsliga avbrottet som innebar en stark känsla av övergivenhet och
ett djupt tillitsbrott behövde jag söka både andligt stöd och akut
psykoterapeutstöd, dessutom klarade jag inte att arbeta på ett par veckor. /…/
Om klienten mår sämre en period ska inte detta leda till störningar i
terapirela­tionen. Man går ju i terapi för att det är problem man behöver ha
hjälp med. Dessa problem ska inte leda till konflikter med terapeuten, om
terapeuten funge­rar professionellt. Men denna terapeut klarade inte detta,
han visade högst brist­fällig inkännande och empati. Terapeuten saknade
förmåga till (psykologiskt) hållande i för mig svåra känslor.
Han tog
uttalanden av mig som om de var riktade mot honom per­sonligen. Reagerade
som om vi hade en personlig, privat relation. När jag be­rättade om en dröm
där han i drömmen la armen om mina axlar, frågade han ’är du tänd på mig, just
nu’. Det kändes mycket obehagligt och närgånget, med denna sexualiserande
tolkning. En mer professionell tolkning av drömmen kunde ha varit, ett behov av
förståelse och empati. Jag har haft en del andra ’hjälpare’ då jag var utbränd,
läkare och sjukgymnast, där har jag verkligen fått hjälp och stöd.
Jag
upplevde att terapeuten kunde stödja mig ibland när jag var sjukskriven pga.
utbrändhet men många gånger blev jag sämre efter samtalen hos honom, då han
saknade kunskaper om vad det innebär att vara utbränd. Hans lynniga och mycket
ojämna humör blev ännu mer påfrestande för mig under denna period. Jag kunde se
fram emot en terapitimme efter att det varit bra föregående timme hos honom, men
han kunde då plötsligt vara mycket retlig och otrevlig. När jag inte backade
längre och tog på mig skuld struntade terapeuten i mig.”

Tillägg 28 december: se tidigare inlägg med ytterligare hänvisningar i dessa inlägg.

onsdag 26 december 2007

Paulo Freire och de förtrycktas pedagogik...

Fick detta tips och påminnelse om pedagogen Paulo Freire av en vän. Vari bottnar maktbehov undrar jag dock.

Vill vi utbilda lydiga, effektiva medborgare – eller kritiska medmänniskor? Människor som ifrågasätter och vågar ifrågasätta? Som vågar ställa frågor? Som tänker själva? Som i verklig mening är skapande och kreativa? (eller är kreativitet, verklig sådan, farlig för makten i själva verket?).
Eller som det står i denna artikel (jag bloggar i Windows Explorer här och denna verkar krångla så här är länken i annan form också: http://tonelb.stud.hive.no/pedagogikk/nasjonalepr%C3%B8ver.htm):
"Ønsker vi å utdanne lydige, effektive borgere – eller kritiske
medmennesker? Er 'det integrerte menneske' det samme som 'det ensrettede
menneske'? Ønsker vi en 'kjøttkvernpedagogikk' a la Pink Floyd, 'The
Wall'?"

Mer om Freire och det han stod för (mina kursiveringar):

"De undertryktes pedagogikk: bevisstgjøring, meningsfylte temaer og praksis
All undertrykking er illusjonsmakeri. Undertrykkeren formidler en falsk
kunnskap om verden, som forteller de undertrykte at forholdene de lever under er naturgitte og uforanderlige. Dette er den antropologiske motsetningen mellom undertrykker og undertrykt. Slike maktmyter forteller at undertrykkelsen er rettferdig, og at de elendige kan takke seg selv for den situasjonen de er i. De undertrykte er fratatt sine egne stemmer, de lever under 'taushetens kultur' - og Freires mål var å gi de undertrykte sin stemme tilbake.

Maktmytene videreføres gjennom en undervisning der den ene parten former og definerer kunnskapen, og den andre parten passivt tar imot. Dette kaller Freire for 'bank-undervisning'. I 'bank-undervisningen' er læreren det eneste subjektet –
hun fører monolog, og fyller elevene med sine fortellinger. Læreren setter
kunnskapen sin inn i banken, dvs. hun fyller eleven med sin egen kunnskap, uten
å ta hensyn til elevens livsverden. Den læreren som klarer å fylle eleven til
randen med kunnskap, er den beste læreren, og den eleven som lar seg fylle uten å stille spørsmål, er den beste eleven. Eleven blir et objekt, og ved å lagre og reprodusere den tildelte kunnskap, lar hun maktsamfunnet hente denne ut igjen 'med renter' når hun vokser opp til et funksjonelt, ureflektert og lydig redskap for det bestående.

Den som har makt til å bestemme hvilke utsnitt av virkeligheten som er verdt å formidle – dvs. pensum - , og har kontroll over hele læringsprosessen, har makt til å forme verden. Og målet med undervisningen blir da at eleven skal tilpasse seg verden – ikke omforme den. Freire skriver:

'Undertrykkelse – overveldende herredømme – er nekrofil. Den næres
av kjærlighet til døden, ikke til livet. Bank-oppfatningen av undervisning som tjener undertrykkernes interesser er også nekrofil. Den er basert på et mekanisk, statisk, naturalistisk oppsplittende syn på bevisstheten, og gjør elevene til mottakende objekter. Den forsøker å beherske tenkning og handling, får mennesker til å tilpasse seg sin tilværelse og hindrer deres skaperkraft.' (De undertryktes pedagogikk, kap. II)"

tisdag 25 december 2007

Medmänsklighet och solidaritet…


Se Helle Kleins ledarkrönika idag ”Samhället borde tro på människan”. Där hon bland annat skriver (mina kursiveringar):

”Också i vår tid ljuder katastrofalarmet. Klimatkrisen är påtaglig men också krigen och lidandet som dagligen sköljer över oss på tv- och datorskärmar. Samtidigt förvägras människan ett värde i de stora marknadssystemens elitisering. /…/
Inkarnationens kyrka måste leva i världen och vara engagerad i samhällsdebatten.

Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om kyrkans diakoner som ifrågasatte Stockholms stads allt hårdare socialpolitik.
’Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det’,

säger Cecilia Matton, diakon i Hässelby.

Socialen sänder numera folk till kyrkan i stället för att hjälpa dem med deras grundläggande rättigheter.
’Det dras åt och trycket ökar åt vårt håll. De fattigaste hamnar i kyrkans
knä. När vi konfronterar socialen så nekar man och säger ’så hänvisar vi
aldrig’’,

säger Tor-Björn Willberg, diakoniassistent i S:t Görans församling.

Diakonerna har dock fått sina misstankar bekräftade. En utslagen kvinna med tandproblem fick avslag på tandvårdskostnader av socialen. I avslaget skriver socialsekreteraren att ’hon kan tillgodose sitt behov av tandvård genom att ansöka om fondmedel hos församlingen’.


Det är bra att kyrkans socialarbetare slår larm och vägrar bli en del av ett nytt hårt samhälle som mer tycks bygga på välgörenhet än på solidaritet. Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, där vi möts som jämlikar och därför har ansvar för varandra. Välgörenhet kan på sin höjd ge plåster på såren men läker inte söndrade gemenskaper och förändrar inte orättvisor.


Stockholms stad drar ned på socialbidragen. Den borgerliga alliansens mål har varit att minska kostnaderna med 100 miljoner i år och det blir ytterligare besparingar på omkring 100 miljoner kronor nästa år. Utsatta stadsdelar dras med dålig ekonomi och biståndsbedömningarna blir allt hårdare.
Samtidigt skärper staten kraven för a-kassa och sjukersättning. De som redan
har det svårt får det ännu svårare.

Skattesänkning för oss välbärgade går före solidarisk välfärd. Människovärdet står på spel i vår tid. I krigets logik, i klimatkrisens utnyttjande av människor och miljö liksom i ekonomismens förakt för svaghet [se Miller om Abraham som offrade sin son Isak *, det som Pirandello beskriver i sin text 'War"!!?? These links are in English too. An essay by Arthur Silber is quoted in the second]. Med konsumismens blick betraktar vi varandra utan att se varandra och känna vårt solidariska ansvar [kalkylerande: hur nyttig är han/hon egentligen för mig och mitt?? Utan att se den andra människan. Seende denne/denna ännu mindre än tidigare??].


Inkarnationens blick ser däremot Människan – och manar oss till medmänsklighet. Julen är medmänniskoblivandets högtid. Om kyrkan tror på människan, kan väl också samhället göra det?”


Med skammens rodnad på kind och mössan i handen och blicken sänkt ska de "misslyckade", "svaga" stå? Vadå, mänsklig värdighet? Eller människokärlek? Och de som sitter i makten behöver aldrig ta konsekvenserna av de beslut de tar... Kanske behöver heller inte deras barn eller barnbarn göra det heller, därför att de ekonomiska resurserna och kontaktnäten finns? Eller de får betala priset på andra sätt? Jag tror inte någon enda av oss gagnas av detta samhälle...
Se detta inlägg på bloggen Do Nothing Day, om låg- och högtröskeltro.
* Ur två av Arthur Silbers essäer: “Skräckens rötter: bibringande av lydnad och förnekande i barndomen” och ”Skräckens rötter: hävdvunnen förstörelse av oskulden – och av liv” (min översättning från den engelska texten, i länken ovan finns den ursprungliga texten på engelska, mina tillagda kursiveringar nedan):

"... den bristande uppmärksamheten på dessa ämnen och den envisa vägran att
erkänna deras bevisliga betydelse/vikt och förklarande makt är i sig själv bevis
på den avgörande naturen i dessa idéer. För majoriteten av människor är en viss
identifiering, och det spelar ingen roll hur väldokumenterad eller starkt
bevisad den är, helt enkelt för farlig för att bli uppmuntrad eller stödd. Och
sålunda iscensätts världshistoriens tragik igen och igen och även in i vår tid.

Återigen avslöjar detta hur förvrängd vår medietäckning har blivit. I vårt nuvarande kulturella klimat gör människor nästan vad som hest för att distrahera sig ifrån ämnen och fakta som borde vara viktiga.

Den stora majoriteten människor tillbringar sin tid att diskutera ämnen
om vilka det är näst intill omöjligt att få en komplett, full version av fakta,
ämnen som är vida irrelevanta i vilket fall – när fakta som stirrar dem i ögonen
och vilka bär omisskännligt betydelsefulla innebörder, blir helt ignorerade. …
vad skulle möjligen kunna förklara den utstuderade vägran att erkänna det som
stirrar en i ansiktet? Varför är det så många människor som gör motstånd mot att se det som är mitt framför deras ögon?

Och majoriteten människor kommer inte ens att erkänna existensen av detta problem: de vill inte medge att de ignorerar ett avgörande ämne som ligger i klar dager. Hur som helst, gör de detta. När världen fortsätter att stöta ifrån sig det som mycket väl kan vara dess förstörelse och när människor vägrar att ens erkänna vad som händer, åser du en världsvid version av Den stora lögnen: lögnen är så enorm att dess storlek hindrar människor från att identifiera det som finns mitt framför dem, skrikande fakta rakt i deras ansikte. Och jag påstår det av följande anledning: det är samhällets vägran att erkänna den djupa, grundliga skadan som tillfogas oskyldiga barn på ett oräkneligt antal sätt, vareviga dag, som är den djupaste roten till det mesta, om inte all, ondska som vi möter idag. Och det är den andra delen i detta överväldigande betydelsefulla och vida ignorerade problem - detta förnekande från nästan alla vuxna av smärtan som tillfogades dem som barn.

Detta är sättet på vilket vuxna demonstrerar hur bortkopplade de är från sitt eget förflutna, hur de förnekar och blir dissocierade från sina egna själar och hur de blir så villiga att föra vidare en tanklös grymhet på barnen i nästa generation. Och detär också därför människor är villiga att klamra sig fast vid politiska åsikter och ideologier som inte leder till något annat än förstörelse och död /.../.

I sin bok, 'Den dolda nyckeln', diskuterar Alice Miller historien om Abraham och Isak utförligt. Hon hade sökt en illustration att använda som bokomslag till den tidigare boken 'Du skall inte märka'! Och stötte då på Rembrandts målning. Hon noterar att: ’Faderns hand täcker hela ansiktet på sonen och hindrar dennes seende, tal, ja, även andning.

[Hon skriver vidare:] Huvudlinjerna i min bok (offrandet av barnet, det fjärde budet som förmanar oss att hedra föräldrarna och den på barn av föräldrar påtvingade blindheten) verkade finna en central fokus i Abrahams gest.’ När jag satt i arkivet och tittade på bilderna såg jag plötsligt i dem en symbolisk representation av vår nuvarande situation.

Obevekligt produceras vapen för den uppenbara avsikten att förstöra nästa generation. Men de som genom vapenproduktionen ökar sin förmögenhet, sin prestige och sin makt lyckas med konststycket att inte tänka på det slutliga resultatet. Precis som Abraham ser de inte vad deras händer gör utan de är helt upptagna av att fylla kraven ’uppifrån’ samtidigt som de ignorerar sina känslor.

De lärde sig att förneka sina känslor som barn; hur skulle de vara förmögna att behålla förmågan att känna nu när de är fäder [själva]? Det är för sent för det. Deras själar har blivit rigida och de har lärt sig att anpassa sig. De har också glömt hur man ställer frågor och hur man lyssnar på dem [dessa frågor]. Alla deras ansträngningar riktas nu mot att skapa en situation – krig – i vilken deras söner också kommer att bli oförmögna att se och höra. … frågorna från den yngre generationen är tystade. Att tvivla på visdomen hos staten ses som förräderi. Varje diskussion eller övervägande av alternativa möjligheter är eliminerade i ett enda slag /…/

...den yngre generationen kommer att marschera, sjunga sånger, döda och bli dödade och de kommer att stå under intrycket av att de utför ett extremt viktigt uppdrag. Staten kommer verkligen också att sätta det de gör högt och belöna dem med hedersmedaljer, men deras själar – de barnlika, levande, kännande delarna av deras personligheter – kommer att vara dömda till den yttersta passivitet /…/

I många år var Alice Miller en ensam röst i mörkret. Hennes budskap, ödeläggande enkelt men med det sorts innebörder som människor vägrar att möta ansikte mot ansikte, sågs alltför kontroversiellt: våld mot barn [inklusive brist på respekt mot dem och deras behov, naturliga, medfödda och helt rättmätiga] skapar ett våldsamt samhälle. /…/

Vittnen till plötslig politisk omvälvning rapporterar igen och igen med vilken förvånande lätthet många människor kan finna sig i den nya situationen. Över natten kan de försvara helt andra åsikter än dem de hade dagen innan – utan att ens notera motsägelsen. Med bytet av maktstruktur har gårdagen helt försvunnit för dem /.../

Moral och pliktutförande är konstgjorda åtgärder som blir nödvändiga när något väsentligt fattas. Ju mer framgångsrikt en person nekats tillgång till sina känslor i barndomen, ju större är arsenalen intellektuella vapen och måste försörjningen av moraliska proteser bli, därför att moralen och känslan för plikt inte är källor till styrka eller fruktbar jord för äkta känslor. Blod flyter inte i konstgjorda lemmar; de är till salu och kan tjäna många herrar. Det som ses bra igår kan – beroende på dekret från regeringspartiet – ses som ont och korrupt idag, och vice versa
/.../

Detta är fallet med människor som hade den stora lyckan att vara säkra på sina föräldrars kärlek även om de måste göra dem besvikna angående vissa förälderliga förväntningar. Eller med människor som, fastän de inte har haft denna goda tur i början, lärde sig senare… att riskera förlusten av kärlek för att återfå sitt förlorade själv. De kommer inte vara villiga att överge den igen för vilket pris i världen om helst."

måndag 24 december 2007

Christmas Eve,,,

the Christmas Eve, painting by the Swedish painter Carl Larsson.
[updated December 26 and 27 in the end]. See the articles "The Warmth of a Swedish Christmas Tree" and "Christmas Eve". In the last article it stands:

"The 'Tomte' is the Swedish name for Santa Claus and originates from a dwarfish guardian of the farm. It was when the artist Jenny Nyström in the 1880s painted the Tomte as a combination of the little goblin and Father Christmas that it became the most important symbol of Christmas in Sweden.

One other central element of Swedish Christmas is the food. The typical meal starts with a smorgasbord - consisting of various kinds of pickled herring, liver pâté, smoked sausages, cabbage, meatballs, 'Jansson's Temptation' (a potato gratin with pickled sprats) and the much longed-for ham - often followed by 'lutfisk' (dried ling previously soaked in lye) and rounded off with rice pudding.

One oddity in Sweden, as in the other Nordic countries, is that the festival culminates on the day before Christmas, i.e. Christmas Eve, 24th December. This is the day when the Christmas lunch or dinner is eaten and the presents distributed. It is also the day when most Swedes watch the incredibly popular Walt Disney cartoons on TV."

Merry Christmas
or
God Jul!
PS. About "jul".
Läs också 14 korta små julsagor och om Jesus och det sociala miraklet av Göran Greider!! Och återigen om det senaste genidraget vad gäller utnämningar av alliansregeringen (kan denne person möjligen ha en massa dyr konst på väggarna hemma, som investering och för att det ser så fint ut?? Sådan som vanligt folk inte har råd med! Och vad har han för böcker i bokhyllan? Vad slags musik lyssnar han på? Lyssnar han alls på musik? Går han på teater eller dansföreställningar, möjligen på film, annat än av ren snobbism? Ursäkta ironin).
Jinge om att floskelbotten är nådd. Helle Klein nämner samma sak som Jinge…

Addition December 26: See this Readers' letter at Millers webb about being punished for telling the truth. Do we see this in adult-life too: people being punished for telling (the) truth(s)??

It also struck me about empathy deficits again, now concerning therapists. Isn't it empathy deficits from a/the therapist that doesn't/didn't understand the needs in a small (or even bigger) child for care, attention, genuine respect, being listened to really etc.? And from the therapist saying: "But haven't we spoken enough of childhood now?" What should then be spoken about? Don't the roots, the origins of problems later, come from childhood? Even if the adult, no matter how harmed in childhood, has responsibility for her/himself, for doing something about her/his problems (but she/he also need proper help for this, and is entitled to demand that too).
Diminishing, belittling, even blatantly ignoring and denying the truth!!?? And by this also walking in the powers' leading-strings? In parent-figures leading-strings!? Though neither behaving destructively nor self-destructively, neither by ignoring clients truths or just by dealing with them intellectually nor harming themselves (and none of these things lies in the genes I think, genes aren't to blame for neither destructiveness nor self-destructiveness).
Feeling (genuine) empathy would be too risky for the therapist? Then he/she would be in risk of coming in contact with his/her own childhood and her/his experiences then??
So afraid for the parents still without being aware of it??

Tillägg 27 december: se denna läsarartikel om psykologer.

söndag 23 december 2007

Christmas sauna-bath…

the sauna here looks a little like this one.

I have taken a sauna-bath (bastubad in Swedish), something I really enjoy.
In this article it stands that sauna-bathing is relaxing: "If you are freezing take a sauna-bath".
Christmas Eve is the most important day for us here, the secularised people, not the Christmas Day.
See more about Swedish Festivities.

sauna-bathing in earlier times.

Tillägg på kvällen: Läs Helle Klein om lysande kvinnor - och alliansens kulturpolitik (om Holstein i kulturrådet). DD skriver också i kulturdelen om denna utnämning i artikeln ”Holstein, hujedamej!” Peter Hultqvist och Kurt Kvarnström skriver om högerns brutala julklappar . Se också krönikan ”Är du godkänd lille vän” , ”Ingen borde tiga” och ”Lundén är förbannad på LO”.

lördag 22 december 2007

Läkarvetenskapen om tomten...

bild på Jenny Nyströmtomte taget härifrån.
[uppdaterad 23 december i slutet]. Kolla detta läsarinlägg:
"Läkarvetenskapen om tomten". :-)
Har du eller en annen i familien tenkt å leke nisse i år? Du vil kanskje tenke deg litt om etter å ha lest hva psykiatrisk og medisinsk forskning sier om denne leken. ADVARSEL: Denne artikkelen har 7 års aldersgrense.

Det har vært hissig debatt blant psykiatere om hvorvidt det er positivt eller
negativt for barn å tro på
julenissen. Dette kan vi lese om i artikkelen Julemandssyndromet og andre risici forbundet med julen i tidsskriftet til den danske legeforeningen.

Ett argument er at barn ikke har godt av at foreldrene lurer dem. - Barnets glede julaften er i virkeligheten en følelse av lettelse. Julenissen er borte i nok ett år. Den konstante følelsen av å bli lurt og løyet for av foreldrene, stopper endelig opp, heter det i en artikkel.

Heldigvis viser vitenskapelige undersøkelser at barn kun i en periode av barndommen tror på nissen, og at deres forventninger til julen egentlig er
begrenset.

En større undersøkelse av barn og deres foreldre viste at når gennomsnittsbarnet er 7,01 år gammelt, tror det ikke lenger på nissen, og jo smartere barnet er, desto raskere finner det ut av sannheten.

Forklaringen som foreldrene hyppigst brukte for å overbevise sine barn om at nissen fantes, var at han bor på Nordpolen. Dette er imidlertid et høyst diskutabelt faktum. Artikkelen Do reindeer and children know something that we don't? i tidsskriftet til den kanadiske legeforeningen sier at nissens hjemsted sannsynligvis er i Lappland i Finland.

Vel halvparten av foreldrene brukte også forklaringer som at julenissen kun kommer med gaver til snille barn, og at nissen vet om barn er snille. Det er derfor
ikke så merkelig at barna ikke følte noen skuffelse når de fant ut at nissen ikke eksisterte.

Det er karakteristisk for barn at de later som om julenissen eksisterer for å glede sine foreldre. Barns hensyn og lojalitet overfor sine foreldre er som kjent nesten grenseløs.

Den hyppigste reaksjonen hos foreldre når barna oppga troen, var bedrøvelse (40
prosent). Forfatterne kunne derfor konkludere med at barnets erkjennelse av
nissens manglende eksistens var vanskeligere å akseptere for foreldrene enn for
barna.

Ikke bare psykiatrien, men også den somatiske medisinen har fått øynene opp for
nisse-forskning. Å være fanget i skorsteinen har blitt en egen
diagnose.

Voksne som planlegger å iføre seg nissedrakt og leke nisse, advares mot at det krever mange års trening for å bli like smidig som den riktige nissen til å komme seg opp og ned gjennom pipa.

Atskillige personer har kommet alvorlig til skade ved å benytte pipa som inngang til huset. Kliniske funn ved fastklemming i skorsteinen er kvelning, hud- og
luftveisforbrenninger og blødninger. Diagnosen heter
The Santa Claus Syndrome.

Den danske artikkelen tar også opp en rekke andre faremomenter knyttet
til julen.

Nå venter vi spent på at Sylvia Brustad tar konsekvensen av de innsikter
nisse-forskningen har framskaffet. Inntil videre får vi bare ønske hverandre
en riktig god jul, og håpe på det beste."

PS. Se detta läsarbrev på Millers webb om "Santa Claus and Deception."

Links in this posting are in English.

Tillägg 23 december: Kolla denna julsaga av Katrine Kielos om den gränslösa människan. Hur man kompenserar (eller kan kompensera) bristen på självkänsla. Sorgligt och tragiskt... Men troligen är det som hon skriver.

Miljö och hälsa...

[uppdaterad 23 december i slutet]. Nu så här i juletid om miljö och hälsa, artiklar ur tidskrifterna "SKTF-tidningen" och "Miljö&Hälsa". Hoppas jag stavar rätt nu på den lånade datorn. :-)
I den förra tidskriften fanns denna lilla notis:

"Risken finns att medinflytande blir en extra börda och att det inte förbättrar vare sig hälsa eller produktivitet. Arbetslivspsykolog Bo Jonsson i Gävle kommun varnar på arbetsmiljösajten Sunt Liv för att stor frihet i kombination med otydligt ledarskap kan bli en börda istället för en befrielse."

I Miljö&Hälsa står det på sidan 13 angående undersökning bland närmare 2000 kontorsanställda i 18 europeiska länder inklusive Sverige, som svarat på frågor om vad som genererar mest stress, att:

"Stress på jobbet ger arga, frusterade medarbetare. /.../
Ett problem med kontorsarbete är att man är en del av en större grupp och därför måste stå ut med en ständig kamp om tid, plats och tillgångar såsom kontorsmaskiner, befordringar och bonus, vilket skapar stress. För att få
anställda att känna sig mindre stressade måste de känna att de har kontroll över
sitt arbetsliv och sin arbetsmiljö, säger Lucy Beresford, en av Storbritanniens
mest respekterade psykoterapeuter [efter att ha analyserat rapporten]. En
stor källa till stress är långa och meningslösa möten, vilket hälften av
respondenterna svarar. Enligt Lucy Beresford skapar det undermedvetet en känsla av att vi inte styr eller har kontroll över vår egen tid, något som människor
värderar högt."

Vidare står det om höga halter av antidepressiva och smärtstillande medel samt hormoner i fisken i Riddarfjärden i Stockholm. Läkemedel som vi stoppar i oss kissar vi ut, men reningsverken förmår inte bryta ner dessa medel med dagens teknik. dessutom behöver läkemedelsföretagen utveckla läkemedel som inte är fettlösliga och som lättare går att bryta ner.
De förhållanden som nu är kan resultera i att fisken blir oätlig, men vad värre är att problemet kan gå vidare i näringskedjan till andra arter. Miljödirektören vid Stockholms läns landsting Åke Wennmalm menar att problemet är oöverskådligt.
Läs här och här om detta.
Man kan också undra vad vi lever för liv, när vi i så stor grad behöver antidepressiva och smärtstillande medel...
Vidare fanns det en lång artikel i "Miljö&Hälsa" nr. 9/2007 om gästarbetares boendevillkor när de är här och arbetar. Det står bland annat att:

"Många bostäder för utländska gästarbetare är helt oacceptabla och
gränsar till misär. Men de som bor där kan eller vågar inte klaga."

Vidare att det är som att förflytta sig 100 år tillbaka i tiden, till villkor som liknar dem statarna levde under. Höganäs kommun har producerat en broschyr för hur boende till gästarbetare ska ordnas.
PS. I lokaltidning i Södra Norrland fanns två insändare igår om den påstådda 1000-lappen i jobbavdrag, som äts upp av avgifter av div. slag skriver insändarskribenterna. Tyvärr kan jag inte länka dessa insändare. De var mäkta förargade på en man i MUF som skrivit några dagar tidigare om det överskott på 900 kr som medel-Svensson nu får tack vare vår regering...
Tillägg 23 december: Johan Sjölander om raset för regeringen, vilket han inte tror beror på Reinfeldts osynlighet, utan på den förda politiken… Och att människor faktiskt reagerar mot denna.

När det lider mot jul (As Christmas Nears)...

Betlehems stjärna (the Star over Betlehem)...

torsdag 20 december 2007

War by Pirandello...

photo on Luigi Pirandello.
"War" by Pirandello:
"The passengers who had left Rome by the night express had had to stop until dawn at the small station of Fabriano in order to continue their journey by the small old-fashioned local joining the main line with Sulmona.

At dawn, in a stuffy and smoky second-class carriage in which five people had already spent the night, a bulky woman in deep mourning was hosted in--almost like a shapeless bundle. Behind her--puffing and moaning, followed her husband--a tiny man; thin and weakly, his face death-white, his eyes small and bright and looking shy and uneasy.

Having at last taken a seat he politely thanked the passengers who had helped his wife and who had made room for her; then he turned round to the woman trying to pull down the collar of her coat and politely inquired

'Are you all right, dear?'
The wife, instead of answering, pulled up her collar again to her eyes, so as to hide her face.
'Nasty world,'
muttered the husband with a sad smile.

And he felt it his duty to explain to his traveling companions that the poor woman was to be pitied for the war was taking away from her her only son, a boy of twenty to whom both had devoted their entire life, even breaking up their home at Sulmona to follow him to Rome, where he had to go as a student, then allowing him to volunteer for war with an assurance, however, that at least six months he would not be sent to the front and now, all of a sudden, receiving a wire saying that he was due to leave in three days' time and asking them to go and see them off.

The woman under the big coat was twisting and wriggling, at times growling like a wild animal, feeling certain that all those explanations would not have aroused even a shadow of sympathy from those people who--most likely--were in the same plight as herself. One of them, who had been listening with particular attention, said:
'You should thank God that your son is only leaving now for the front. Mine has been sent there the first day of the war. He has already come back twice wounded and been sent back again to the front.'

'What about me? I have two sons and three nephews at the front,'
said another passenger.
'Maybe, but in our case it is our only son,'
ventured the husband.
'What difference can it make? You may spoil your only son by excessive attentions, but you cannot love him more than you would all your other children if you had any. Parental love is not like bread that can be broken to pieces and split amongst the children in equal shares. A father gives all his love to each one of his children without discrimination, whether it be one or ten, and if I am suffering now for my two sons, I am not suffering half for each of them but double...'

'True...true...'
sighed the embarrassed husband,
'but suppose (of course we all hope it will never be your case) a father has two sons at the front and he loses one of them, there is still one left to console him...while...'
'Yes,'
answered the other, getting cross,
'a son left to console him but also a son left for whom he must survive, while in the case of the father of an only son if the son dies the father can die too and put an end to his distress. Which of the two positions is worse? Don't you see how my case would be worse than yours?'
'Nonsense,'
interrupted another traveler, a fat, red-faced man with bloodshot eyes of the palest gray.

He was panting. From his bulging eyes seemed to spurt inner violence of an uncontrolled vitality which his weakened body could hardly contain.
'Nonsense,'
he repeated, trying to cover his mouth with his hand so as to hide the two missing front teeth.
'Nonsense. Do we give life to our own children for our own benefit?'
The other travelers stared at him in distress. The one who had had his son at the front since the first day of the war sighed

'You are right. Our children do not belong to us, they belong to the country...'
'Bosh,'
retorted the fat traveler.

'Do we think of the country when we give life to our children? Our sons are born because...well, because they must be born and when they come to life they take our own life with them. This is the truth. We belong to them but they never belong to us.

And when they reach twenty they are exactly what we were at their age. We too had a father and mother, but there were so many other things as well...girls, cigarettes, illusions, new ties...and the Country, of course, whose call we would have answered--when we were twenty--even if father and mother had said no. Now, at our age, the love of our Country is still great, of course, but stronger than it is the love of our children. Is there any one of us here who wouldn't gladly take his son's place at the front if he could?'

There was a silence all round, everybody nodding as to approve.

'Why then,'

continued the fat man,

'should we consider the feelings of our children when they are twenty? Isn't it natural that at their age they should consider the love for their Country (I am speaking of decent boys, of course) even greater than the love for us? Isn't it natural that it should be so, as after all they must look upon us as upon old boys who cannot move any more and must sat at home? If Country is a natural necessity like bread of which each of us must eat in order not to die of hunger, somebody must go to defend it. And our sons go, when they are twenty, and they don't want tears, because if they die, they die inflamed and happy (I am speaking, of course, of decent boys). Now, if one dies young and happy, without having the ugly sides of life, the boredom of it, the pettiness, the bitterness of disillusion...what more can we ask for him? Everyone should stop crying; everyone should laugh, as I do...or at least thank God--as I do--because my son, before dying, sent me a message saying that he was dying satisfied at having ended his life in the best way he could have wished. That is why, as you see, I do not even wear mourning...'

He shook his light fawn coat as to show it; his livid lip over his missing teeth was trembling, his eyes were watery and motionless, and soon after he ended with a shrill laugh which might well have been a sob.

'Quite so...quite so...'

agreed the others. The woman who, bundled in a corner under her coat, had been sitting and listening had--for the last three months--tried to find in the words of her husband and her friends something to console her in her deep sorrow, something that might show her how a mother should resign herself to send her son not even to death but to a probable danger of life. Yet not a word had she found amongst the many that had been said...and her grief had been greater in seeing that nobody--as she thought--could share her feelings. But now the words of the traveler amazed and almost stunned her. She suddenly realized that it wasn't the others who were wrong and could not understand her but herself who could not rise up to the same height of those fathers and mothers willing to resign themselves, without crying, not only to the departure of their sons but even to their death. She lifted her head, she bent over from her corner trying to listen with great attention to the details which the fat man was giving to his companions about the way his son had fallen as a hero, for his King and his Country, happy and without regrets. It seemed to her that she had stumbled into a world she had never dreamt of, a world so far unknown to her, and she was so pleased to hear everyone joining in congratulating that brave father who could so stoically speak of his child's death. Then suddenly, just as if she had heard nothing of what had been said and almost as if waking up from a dream, she turned to the old man, asking him

'Then...is your son really dead?'

Everyone stared at her. The old man, too, turned to look at her, fixing his great, bulging, horribly watery light gray eyes, deep in her face. For some time he tried to answer, but words failed him. He looked and looked at her, almost as if only then--at that silly, incongruous question--he had suddenly realized at last that his son was really dead--gone for ever--for ever. His face contracted, became horribly distorted, then he snatched in haste a handkerchief from his pocket and, to the amazement of everyone, broke into harrowing, heart-breaking, uncontrollable sobs.”

About Pirandello here and here.

Fler tips om musiksidor på nätet...

Här ytterligare tips om musiksidor på nätet från Fotnotennummer ovan: barn och sång, Sweden midi-music och violin.nu. Om Gunnar Valkare här, han gjorde en massa bra musikpedagogiska saker under 70- talet och början av 80-talet.

Demokrati, frihet och inflytande eller...

Två inlägg om s.k. inflytande och demokrati. Kommentator hos "Ett hjärta RÖTT" här:

”fundersam - Intressant tanke, det där om att avtal som ingåtts under tvång inte är bindande.

Min hyresvärd tecknar el-avtalet här. Innebär det då att jag har rätt att vägra betala den delen av hyran, då jag inte själv fått välja elleverantör?

Jag vet inte vilken värld du upplever, men vad jag vet finns det inget tvång att vara medlem i en fackförening. Man söker medlemskap. Och man kan när som helst söka utträde också, till skillnad från EU.

Vad exakt anser du vara tvång?

Att en affärsägare säger att du måste betala annars får du inte varan? När ICA:s ledning säger åt butiken som fuskmärker köttet att de inte får vara med om de fuskar?

Löneförhandlingar innebär att arbetarna begär ett pris för sina varor (arbetet) och arbetsgivarna säger vad de är villiga att betala för dessa varor, precis som i vilken affärsuppgörelse som helst. Om arbetaren inte är nöjd kan den utöva påtryckning (strejk, blockad) och omvänt kan arbetsgivaren, om den vill, stänga arbetaren ute från jobbet utan lön (lock-out). Det är precis samma sak som när du prutar på en vara på torget.

När det gäller byggsektorn ska man minnas att just byggnadsarbetarna drabbades extremt hårt av arbetslöshet under början av 1980-talet och början av 1990-talet. Jag tror att konflikten i Waxholm till stor del handlar om en rädsla för en ny lågkonjunktur, så man är rädda om jobben som finns.

För en sak är säker - ingen arbetsgivare ställer upp för dig när du blir arbetslös.

Om du med tvång menar att dina arbetskamrater kräver att du ska vara med i facket, då kan jag förstå dig. Det finns ett grupptryck på arbetsplatserna. Och det av den enkla anledningen att man har förstått att man bara kan stå emot arbetsgivaren tillsammans. En och en är man chanslös, eller om man så vill maktlös.

Det bästa vore om facket inte skulle behövas. Att var och en som arbetar inom en organisation hade lika stor makt över organisationen. Men så är det inte.”
Och Kerstin Berminge här i en kommentar på sin blogg (min kursivering):
“Slutligen: Tiden bestämmer ingenting. Att tala om 'andra tider' eller 'förändrade tider' är ren rappakalja. Det är människor som styr politiken, inte något underligt övernaturligt väsen vid namn 'Tiden', 'Utvecklingen' eller 'Globaliseringen'. Och för att se vilka som verkligen bestämmer brukar man bara behöva följa pengarna. Vilka är det som tjänat ohemult på de senaste 15 årens politik? Och vilka är det som vill tjäna ännu mer, och vad är det de vill genomföra?”

I på nyheterna nu på morgonen om nya sjukskrivningsregler som införs 1 juli nästa år. Min känsla: incitament för att förändra något på arbetsplatser blir alltmer noll och intet… Och urusla chefer får härja och kommer kanske att härja ännu mer som det alltmer verka bli?? Och ta ut sina aggressioner och frustrationer på personal under??