Inlägg
Max Blumenthal.
[Uppdaterad i slutet 2 november]. Fortsättning från föregående blogginlägg. Min snabba bloggpostning, tolkning och översättning av engelsk text.
Journalisten Max Blumenthal skriver i utdrag ur sin bok ”Republican Gomorrah” att Erich Fromms analys i ”Flykten från friheten” ger en kuslig men förutseende beskrivning av det auktoritära tänkesätt som driver på den rörelse som på alla väsentliga punkter har tagit över det moderna republikanska partiet: nämligen den kristna högern (det han kallar "rörelsen" nedan).
Över de senaste fem åren så har Blumenthal intervjuat hundratals av den kristna högerns ledare och aktivister, deltagit i dussintals av deras samlingar och konferenser, lyssnat på otaliga timmar av dess radioprogram och varit i "rörelsens hus för dyrkan", där inga journalister har varit tillåtna.
När han började undersöka rörelsen så upptäckte han som han skriver ”en kultur av personlig kris som ligger på lur bakom dess aktörer och deras uttryck för förbittring.”
Detta är det som binder ledare och lärjungar tillsammans menar han. Den kristna högen består i hög grad av människor som behöver avlösning. Och utlopp för aggressioner och hämnd?
Medlemmar hänvisar kryptiskt till rörelsen som ”Familjen”.
Blumenthal skriver att för att ansluta sig till den kristna högern krävs en process av bekännelse (synda-, eller bikt), omvändelse och underkastelse inför en sträng fadersfigur.
Den kristna högerns Jesus är motsatsen till fredens Jesus, en hård, öppet maskulin patriark som i stormiga uppträden och med svärdet höjt anklagar sekulariserade fiender; han är ”överhuvudet i ett fruktansvärt sällskap, uppstigen på en vit häst, med sitt tveeggade svärd, hans skrud doppad i blod”
enligt rörelsens propagandist Steve Arterburn.
Blumenthal menar att porträttet av manlighet, potens och rörelsens allsmäktige macho-Jesus representerar den omvända spegelbilden av den svage mannen. Och svagheten nödvändiggör dess motsats, en motsats som måste demonstreras.
Som Fromm förklarade: ”begäret efter makt är inte grundat i styrka utan i svaghet. Det är uttryck för det individuella självet att stå ensam och leva. Det är det desperata försöket att få sekundär styrka där äkta styrka saknas.”
En motsägelse: individualism kontra (den religiösa, vilket är något annat?) gruppen? Individualism prisas, men samtidigt dras många till diverse rörelser och inte sällan till närmast sekt- och frälsarliknande grupper?
Nu högt reflekterande: Tänker också på vad den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver om vrede; som kan ge ett barn en falsk känsla av makt. Något som skyddade barnet DÅ, men som hos en vuxen (och kanske framförallt hos en man med stor makt) kan orsaka enorm skada (se Hitler, Stalin och senare diktatorer).
Och jag tror att Alice Miller har rätt när hon skriver, och säger, att de rättmätiga behov hos barnet som inte fylldes då skapar hål som är bottenlösa; man kan aldrig fylla dem. Hur mycket makt och/eller pengar man senare än får, så får man aldrig nog, de där ofyllda behoven blir aldrig tillfredsställda. För de här behoven skulle ha fyllts DÅ.
Och de kan inte fyllas symboliskt heller. Hade det varit möjligt, så skulle ju personer med makt, pengar, som dyrkas och beundras och ses upp till, ha kurerats. Och inte vilja ha eller behöva mer beundran eller makt.
Däremot, om man klarar av att sluta förneka det man gick miste om och får, eller tar sig, rätt att ifrågasätta det som skedde och se det som fel så kan detta behov försvinna successivt. Och orsaka allt mindre skada för en själv och andra.
Miller och flera andra terapeuter menar att det också finns ett starkt samhälleligt förnekande. Dvs. samhället vill inte riktigt ta in och erkänna vad barn upplever eller HUR de upplever saker, därför att de flesta av oss har fått något av detta tidigt i livet, så vi har alla mer eller mindre anledning att förneka hur skadliga saker som görs mot barn är. Men denna bloggpostning skulle inte handla om detta riktigt.
Blumenthal skriver också om den excentriska miljonären Howard Ahmanson Jr (född 1950) vars ärvande av en enorm förmögenhet bokstavligen gjorde honom vansinnig, något som snabbt krävde att han måste tas in på en institution, men som så fann lättnad som en av extremhögerns mest pålitliga finansiella änglar.
Läs artikeln “The Nightmare of Christianity” by Max Blumenthal.
Bloggpostning om "The King of Pain" följer.
Tillägg 2 november: se Andreas Gustavsson i "USA-höger trött på Obama" och Martin Halldin i "Guds egen kanal". Och bloggen Det Progressiva USA i ”Dede Scozzafava. Extremhögern på marsch i New York, Republikanerna radikaliseras”.
