Större jämlikhet i chanser och social rörlighet kommer inte att göra slut på fattigdom – mer jämlika samhällen är mer innovativa…

Bill Kerry.

Britten Bill Kerry från The Equality Trust skriver i bloggpostningen ”Större jämlikhet i chanser och social rörlighet kommer inte att göra slut på fattigdom” att en av de mer uthålliga myterna som regeringarna i ojämlika samhällen – som Storbritannien och USA – är ivriga att puffa är att medan de kanske är ojämlika så är deras samhällen dynamiska och tillåter de fattiga att resa sig upp ur fattigdomen och klättra uppåt på den sociala skalan. Detta är användbart för att på många nivåer föra en mittenpolitik.

Mitt tillägg: Men social rörlighet (klassresor) är mindre troliga i USA och Storbritannien.

Han fortsätter: detta betyder att gapet mellan rik och fattig kan ignoreras till stora delar och att man kan ansluta sig till personer, som den nya sortens socialdemokrat Peter Mandelson, som är ytterst avslappnade vad gäller att de rika blir ännu rikare så länge som det finns litet "fifflande i kanten" (???) och att de fattiga (förhoppningsvis) också blir litet rikare. Om Peter Mandelson se här. Han blev en av huvudarkitekterna till New Labour. Och var kampanjledare inför valet 1997 som slutade med en jordskredsseger, enligt Wikipedia.

Detta sprider också det subtila och försåtliga budskapet att de fattiga är skuld till sin egen olycka om de misslyckas med att resa sig upp ur fattigdomen, eftersom människor i Storbritannien och USA lever i länder med (påstått) gränslösa möjligheter. De försöker nog inte tillräckligt mycket är något som man då lätt kan tro (och vill tro för att rättfärdiga sig).

Detta leder till en fortsatt allmän och politisk förslappning i bekymren för dem som finns i botten i dessa samhällen – något som också spiller över i oförbehållsamt förakt mot de relativt missgynnade, vare sig det är unga människor från en fattig bakgrund, fångar, människor som söker en fristad eller invandrare menar Kerry.

Problemet är att tillgängliga bevis framkastar att Storbritannien och USA inte är särskilt dynamiska samhällen i vilka allt vidare jämlikhet vad gäller möjligheter leder till stor rörlighet uppåt, som en Alan Milburn verkar ha insett. Se också denna artikel. Och hans hemsida.

Och vad som är allra mest obekvämt/förargligt är att det verkar som om de nedsvärtade, förhärdade samhällena på kontinenten i Europa, (vilket sagts människor i Storbritannien och USA ) tyngda med höga skatter och massiva välfärdsbudgetar, presterar bäst av alla vad gäller social rörlighet.

Vad som också är intressant är att mer jämlika samhällen också tenderar att få fler patent per invånare än mer ojämlika samhällen, vilket visar att ojämlikhet inte är någon sporre för nyskapande heller!!!!

Hur har det blivit så här? undrar Kerry. Jo, ordet är: ojämlikhet.

När inkomstskillnaderna mellan rik och fattig ökar i den grad som det har i Storbritannien, är det ganska klart att fattigdom och deprivation, som så att säga återvinns genom generationer, helt enkelt har genomdränkt alla olika initiativ som man vidtagit med avsikt att ta itu med fattigdom har gått ut på att stötta större jämlikhet vad gäller möjlighet och att uppmuntra social rörlighet.

Mitt tillägg: men de brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett ifrågasätter denna metod. ”Jämlikhet till vad? Eller att ge alla en jämlik chans att bli ojämlika - att bara ha sig själv att skylla...”

Ta utbildning. Alla verkar hålla med om att det bästa sättet att skapa ett bättre samhälle är att investera i utbildning och att öka möjligheterna för dem som kommer från fattigare bakgrund att studera.

Dock, att studera i ett oerhört ojämlikt samhälle verkar vara en överväldigande kamp i uppförsbacke där låg social status i förhållande till andra ofta förstör prestationsförmågan skriver Kerry.

De samhällen som har ett mindre gap mellan rik och fattig har helt enkelt gjort berget något mindre, reducerat statusskillnader, och utbildningsprestationerna i dessa länder blir som resultat av detta mycket bättre.

Det verkar klart att i mer jämlika samhällen så är hela naturen och tonen i samhället vänligare, snällare och mer inkluderande – och sannerligen mer befrämjande vad gäller att studera och lära sig.

Dylika sammanhang har djupgående påverkan på barn och skamligt nog så är Storbritannien känt för att kanske vara den värsta platsen bland i-länderna att vara barn i.

Kerry ifrågasätter barns förmåga att utnyttja varje liten ökning i chanser som regeringen kanske kan klämma in i systemet.

Slutsatserna är uppenbara menar Kerry. Medan de måttliga vinsterna från existerande målförslag måste skyddas mot nedskärningar i utgifter, så behövs en massiv och utdragen omfördelning av inkomst från de rikare sektionerna i samhället till de fattigare sektionerna i samhället.

Storbritannien måste beslutsamt och enträget förflytta sig åtminstone mot skandinaviska och japanska jämlikhetsnivåer. Endast detta kommer att förändra deras samhälles natur och förbättra den övergripande kvaliteten i de sociala relationer som alla i Storbritannien upplever menar Kerry.

Endast detta kommer att tillåta dem att börja ta itu med inrotade problem som kommer av relativ fattigdom och deprivation. Inget annat kommer att göra detta. Allt annat är blott och bart att lappa över.

Och vi borde vara rädda om det vi har och har byggt upp och inte låta detta förstöras ÄNNU mer, tycker jag…