söndag 28 februari 2010

Magiskt eller positivt tänkande och om varför röstar människor på en politik som egentligen inte gynnar dem ett dugg…


Intervjun med Steven Greenhouse på Democracy Now kan läsas här.


Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Bright-Sided – How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America” (översatt ungefär: ”Ha en ljus syn – hur det obevekliga befordrandet av positivt tänkande har urholkat Amerika”) i kapitlet ”How Positive Thinking Destroyed the Economy” (ungefär ”Hur positivt tänkande knäckte ekonomin”) om hur positiva tankar strömmade ut i universum i mitten av det första decenniet av 2000-talet. Om någon – gudom eller utomjording – besatt de medel som kunde omvandla dessa utflöden till begriplig form, skulle de bli överväldigade av bilder av slankare kroppar, större hem, snabba befordranden och plötsligt förvärvande av stort välstånd.

Men universum vägrade att spela sin tilldelade roll som någon slags postcentral, som distribuerade allt detta. I komplett trots mot ”the law of attraction”, länge framställd av positivt-tänkande-guruerna, så blev saker sämre för de flesta amerikanerna, inte bättre.

De fattiga, inkluderande dem som sökt andligt ledarskap från predikare av välstånd, sådana som Joel Osteen och Creflo Dollar, förblev fattiga och ökade till och med i antal.

Mellan 2002 och 2006, medan ekonomin ”växte livligt”, dvs. trots ekonomisk tillväxt, så ökade antalet låginkomstfamiljer officiellt med 25 procent av alla familjer med barn. Ser vi samma trend här i Sverige? På grund av tron på skattesänkningar som mirakelkuren? Att sådana ska generera välstånd till alla, eller åtminstone till dem som verkligen anstränger sig?

Den traditionella arbetarklassen, som en gång överlappat medelklassen, såg sina inkomster minska och anständigt betalda jobb – i till exempel tillverkningsindustrin – försvinna. Man kände sig ”klämd”, något som illustreras av böcker som Jared Bernsteins ”Crunch: Why Do I Feel So Squeezed” (varför känner jag mig så hop/inklämd?) och Steve Greenhouses ”The Big Squeeze: Tough Times for the American Worker” (den stora hopklämningen - tuffa tider för den amerikanska arbetaren).

Tjänstemannamedelklassen, som är den primära marknaden för självhjälpsböcker, motivationsprodukter och coachtjänster, fann sig själva i rollen som föremål för samma sammanträngande/hopklämmande krafter.

Men alla såg inte sina utsikter minska eller sina livsstilar hejdade. Den motsatta sidan (the flip side) av all denna fattigdom och otrygghet var det ofattbara och enorma ackumulerandet av välstånd i den översta ytterligheten i det ekonomiska spektrumet.

USA blev det mest polariserade av första världens samhällen och ännu djupare delat än det hade varit före förra depressionen (runt 1930) skriver Ehrenreich (som är amerikanska).

Andelen inkomster före skatt som gick till den allra högsta 1 (EN!!!) procenten av de amerikanska hushållen ökade med 7 procentenheter mellan 1979 och 2007, till 26 procent, medan andelen inkomster som gick till de 80 procenten i botten föll med 7 procentenheter. Som David Leonhardt gjorde gällande i New York Times:

”Det är som om varje hushåll i de 80 procenten i botten skriver ut en check på 7000 dollar [ca 49000 svenska kronor] varje år och skickar den till de 1 procenten som befinner i toppen.”

Och hur har de 1 procenten i toppen använt sitt svällande välstånd? Jo, naturligtvis på högavkastande investeringar, men också på nivåer av konsumtion som nog skulle ha slagit forna tiders rövarbaroner med häpnad.

Strax före den stora depressionen, i det i högsta grad polariserade 1920-talet, hade det funnits gott om personer som organiserade fackföreningar och radikala aktivister, som smädade överdrifterna hos de rika och misären hos de fattiga.

Men i det tjugonde århundradet så har en helt annorlunda och talrikare art ideologer förkunnat det motsatta budskapet – att allt är okej med vårt djupt ojämlika samhälle och de som är villiga att anstränga sig kommer att få det mycket, mycket bättre.

Arbetsgivare förlitar sig på positivt tänkande för att blidka offer för nedskärningar och för att pressa fram ännu mer heroiska offer från överlevare skriver Ehrenreich i min amatöröversättning.

Inte är ekonomisk ojämlikhet ett bekymmer för de positiva tänkarna, eftersom alla, ja, faktiskt ALLA, kan kastas in i välstånd när som helst enbart genom att fokusera sina tankar.

Sannolikheten, skriver Ehrenreich, att amerikaner kommer att röra sig uppåt från sin ursprungsklass är mindre trolig, än att tyskar, kanadensare, finländare, fransmän, svenskar, norrmän eller danskar kommer att göra det.

Men myten, förstärkt av stärkande och uppiggande doser av positivt tänkande, envisas. Som två forskare vid Brookings Institution uppmärksammat 2006, litet syrligt:

”Den starka tron på möjligheter och rörlighet uppåt är den förklaring som ofta ges för den amerikanska toleransen för ojämlikhet. Majoriteten av amerikaner som kartlagts tror att de kommer att ligga över medelinkomst i framtiden (även om det är en matematisk omöjlighet).”

Psykologer och terapeuter stöttar också ”opportunistiskt” i allt högre grad detta positiva tänkande är en känsla jag fått. Något Sigrun på Sigruns blogg tar upp i ”Nullpunktet i en selv”

”Det spelar ingen roll om man könslemlästar barn, skrämmer, våldtar och misshandlar dem.

Inte heller om man, när blir de blir vuxna, tvångsinnlägger dem, lägger dem i bälten, eller använder spruta och elektrochock.

Trauman kan nämligen få en att växa!


Ja, det vet vi väl redan, men det är inte sant att det som inte dödar oss gör oss starkare (det påståendet ingår i vad somliga skulle kalla "svart pedagogik"). Och Sigrun vet att många traumatiserade blir sjuka och dör för tidigt, inte klarar att jobba osv. - men litet svinn får man väl alltid räkna med som hon skriver!?

Och man kan fråga sig varför människor som inte alls tjänar på den politik som förs röstar på den? Se artikeln ”What Makes People Vote Republican?” eller ”Vad får människor att rösta republikanskt?”:

”Vad får människor att rösta republikanskt? I all synnerhet kan man undra varför röstar arbetarklass och landsbygdens människor vanligtvis på pro-företagsrepublikaner när deras ekonomiska intressen skulle tjänas bäst av demokratisk politik?

Vi psykologer har undersökt ursprungen till ideologier ända sedan Hitler gav oss Tysklands bästa psykologer och vi för länge sedan rapporterade att sträng uppfostran och ett antal personliga osäkerheter arbetar tillsammans för att vända människor mot frihet, mångfald och framåtskridande [men min känsla är också att de som påstår sig puffa för frihet och mångfald egentligen inte är intresserade av detta annat än för sin egen högst privata del, tänker här på våra så kallade liberaler. Se också artikeln ’Discipline Is The Problem – Not The Solution’ apropå vår nuvarande skolministers politik med hårdare tag].”

Men nu när man kan kartlägga hjärnan etc. så har man kommit fram till att:

”… konservatism är ett delvis ärftligt personlighetsdrag som predisponerar vissa människor att vara kognitivt inflexibla, förtjusta i hierarkier och överdrivet rädda för osäkerhet, förändring och död.

Människor röstar republikanskt därför att republikaner erbjuder ’moralisk klarhet’ – en enkel vision av gott och ont som aktiverar djupt liggande rädslor hos stora delar av väljarkåren./…/

… republikaner utnyttjar falska anklagelser, fraser och rädslor för att lura amerikaner in i understödjande politik (som ’krig mot terrorismen’ och avskaffandet av ’arvsskatt’)/…/.”

Men jag undrar hur och var man kunnat visa detta i hjärnan? Om forskarna visat på särskilda gener (och i så fall måste det vara en kombination av gener) eller snarare områden i hjärnan som är olika hos konservativa och liberaler och vad är detta tecken på? Kan det de visat i hjärnan snarare visa vad vi utsatts för under vår uppväxt av vår omgivning och i vad mån vi fått ifrågasätta det? Både i den allra första och närmaste omgivningen, men också den senare? Men jag tror att dessa psykologer är sanningen på spåren: varför beter vi oss destruktivt och självdestruktivt?

Inga kommentarer: