Misstro och tillit och att tiga av skam...

Några morgontankar som jag slängde ner i skrift innan jobbet: Misstron mot politiker borde bekymra politiker! Bekymra dem ganska mycket. Jag började fundera om vårt demokratiska system är på väg att kollapsa? Tilltron till det allt mindre, i alla fall bland vissa kategorier? Misstron allt större.

Och detta gynnar högerextrema och allt mer auktoritära krafter, samt s.k. ”starka ledare”? Personer som inte har fått den position de fått i kraft av verklig förmåga.

Dessutom så får vänsterpolitiker ganska liten plats i media, vilket innebär att människor inte får några alternativ. Dessa politiker har svårt att nå ut, just på grund av media och deras ovilja att skriva om dessa?

Hur många människor som drabbats av de försämrade trygghetssystemen tiger och har tigit av skam över sin situation istället för att kraftfullt ifrågasätta hur de har det och om det är rätt att de har det som de har det? Kanske av skam hållit tyst om en situation som lett till den sits i vilken de befinner sig, men som de med rätta kanske kunde ha ifrågasatt?

Och detta med misstro och tillit, överdrivet beroende eller inga beroendebehov alls, dvs. när vi uppträder som om vi inte kan göra något av egen kraft utan andras hjälp eller omvänt strävar efter att uppträda som om vi aldrig behöver hjälp. Det senare kan jag se i frågor om antingen kollektiv ELLER individualism.

Men i ett sunt samhälle, en sund värld, en sund grupp, en sund familj så samexisterar båda. Dvs. i ett samhälle, i världen, i gruppen, familjen, kollektivet så kan man ha eller inte ha den djupaste respekt för individen och dess integritet och gränser i en gemenskap.Och om detta är möjligt beror på dess medlemmar och dess ledare.

Och detta kan saknas både i det totalt kollektivistiska som i det totalt individualistiska samhället!

Vilket innebär att även i ett totalt individualistiskt samhälle så kan man sakna respekt för den enskilda individen. Ett totalt individualistiskt samhälle innebär inte alls automatiskt att man verkligen respekterar den enskilda individen. Man kan se ner på denne/denna med förakt för svaghet.

Och tillit och misstro kan gå i båda riktningar; inte bara från individen mot samhälle, utan också i andra riktningen; från samhället mot dess individer. Det är likadant med solidaritet och lojalitet också?

I ett sunt samhälle så samexisterar grupp och individer. Individerna där inser att vi som människor både är beroende av andra människor, men också att vi i andra avseenden är oberoende.

Och det där med misstro och tillit läste jag ju faktiskt om för länge sedan under mina studier slår mig nu. Jo, det var visst Erik Homburger Erikson som lanserade detta begrepp apropå barn och deras utveckling?

Men jag tror att vårt förhållande till misstro och tillit har en verklig bakgrund - om vi verkligen kunde lita på tidiga viktiga vuxna. Jag håller inte riktigt med Erikson eller Piaget eller Freud idag. Jag tror att det som de tillskrev som varande medfödda drifter handlar om verkliga händelser som formade oss.

Men jag tror vi kan göra något åt detta, fast det bästa vore att vi inte hade blivit tvungna att göra det. Och jag tror att de som förnekar dessa tidiga saker skadar mest för andra människor. Se också återigen psykohistorikern Bob Scharf i hans essä "Leaders" (eller "Ledare"). Se tidigare inlägg om backward psychoclasses (efterblivna psykoklasser) och empathy deficits (empatiunderskott).

Hur hanterar en vuxen människa dessa saker? För med rätta kan även en vuxen känna misstro och brist på tillit, eller tilltro och tillit? Men hur hanterar vi dessa saker? Genom handlingsförlamning och hjälplöshet eller genom att aktivt försöka ändra sakernas tillstånd. Men det senare kan vi göra på ett konstruktivt eller ickekonstruktivt sätt. Dvs. inse när vi faktiskt kan och borde göra något och när vi inte kan göra något och kanske bör söka oss någon annanstans om det är möjligt.

Jo, vad vi ser, kanske inte minst i makten (på flera nivåer) är effekterna av mycket tidiga upplevelser, som förnekats.

Och, nej, det finns inte bara ett enda rätt sätt att föra politik.

Läs Paul Krugman i "Moral decay? Or deregulation?" eller "Moraliskt förfall? Eller avreglering?" Han spårar problemen i USA nu tillbaka till 1980.

Men, hmmm, skriver Krugman, beror det som hände då på tillbakagång vad gäller Kalvinistisk dygd, hände inte något annat runt 1980?

”Kan inte riktigt minnas… någon vars namn börjar på bokstaven ’R’?

Jo, Reagan gjorde det.

Vändningen mot budgetunderskott var ett direkt resultat av den nya Irving-Kristol inspirerade” politiska strategin med skattesänkningar, där man inte oroade sig för 'accounting deficiencies of government.'

Under tiden så kan den plötsliga ökningen av hushållsskulder i hög grad tillskrivas finansiell avreglering.

Så vad hände? Förlorade vi vår ekonomiska moral? Nej, vi var offer för politik.”

Och detta håller nu på att ske här!?? Nu upprepas samma dumma saker här av vår högerregering?

De fattiga och de rika och miljön…

[Snabbloggning och översättning igår kväll, nu en liten uppdatering 30 september. Samt uppdaterad med en länk i slutet 17 oktober]. Lennart på bloggen ”Det progressiva USA” skriver i ”Slutet nära för Hummerbilarna, den mest groteska av alla USA-symboler?” om

”…General Motors bensinslukande militärinspirerade Hummerbilar i vilka labila amerikanska män på högerkanten kunde leka soldater i förorterna. Om man måste invadera främmande och helst muslimska länder för att hålla nere bensinpriserna så de här galningarna kunde fortsätta att tuta och köra, så var det inga problem med det.

Men nu verkar det trots allt som om Hummern som en symbol för de allra sjukaste dragen i det amerikanska samhället äntligen kan vara på väg till historiens skräphög”.

Han citerar en artikel i vilken man kan läsa:

“’Hummer drivers believe they are defending America’s frontier lifestyle against anti-American critics,’ the study notes, adding that Hummer owners employ the ideology of American foundational myths, such as the ‘rugged individual,’ and the ‘boundless frontier.’”

Men hopp finns, man ser allt oftare hybridbilar och s.k. smartbilar i Silicon Valley och även rena elbilar.

Och britten George Monbiot skriver i ”The Population Myth” (”Befolkningsmyten”); att människor som hävdar att befolkningstillväxten är den stora orsaken till miljöförstöring har växlat från klander av de rika till klander av de fattiga.

Han skriver att det inte är någon tillfällighet att de flesta som är upptagna av befolkningstillväxten är de som inte har för avsikt att skaffa så många barn (eller kanske inga alls) och som är välmående och vita: för det är den enda miljöfaktor för vilken de inte kan klandras! För de har vanligtvis inte så väldigt många barn!

En enligt Monbiot (annars) briljant vetenskapsman James Lovelock hävdade till exempel nyligen att de som inte ser att befolkningsökning och klimatförändringar är två sidor av samma mynt antingen är okunniga eller inte vill se sanningen. Dessa två enorma miljöproblem går inte att separera och att bara diskutera en samtidigt som man ignorerar den andra är irrationellt.

Men en avhandling i tidskriften Environment and Urbanization visar att de platser där befolkningen har växt snabbast är de i vilka koldioxiden har växt långsammast. 63 % av befolkningstillväxten ägde rum på platser med väldig låga utsläpp (David Satterthwaite, September 2009. The implications of population growth and urbanization for climate change. Environment & Urbanization, Vol 21(2): 545–567. DOI: 10.1177/0956247809344361).

Denna avhandling pekar också på att omkring en sjättedel av världens befolkning är så fattig att den inte producerar några betydande utsläpp alls. Detta är också den grupp vars befolkningstillväxt sannolikt är störst.

Många av utsläppen fattigare länder klandras för borde i rättvisans namn höra till oss. Skogskövlingen i fattiga länder till exempel drivs för det mesta för att kommersiellt leverera timmer, kött och djurfoder till rika konsumenter. Fattiga på landsbygden gör långt mindre skada.

Medan det finns svaga samband mellan global uppvärmning och befolkningsökning så finns det en stark koppling mellan global uppvärmning och välstånd. Monbiot har tagit sig en titt på några superyachter för att underhålla ministrarna i Labourregeringen på ett sätt som de är vana vid som han skriver, dvs. tala ett språk så att de förmår ta in fakta.

Och han visar exakt hur mycket dessa yachter förbrukar i bränsle till exempel. Och för att riktigt övertyga så brassar han på med ett av de värsta exemplen, en WallyPower 118, som förbrukar 31 liter bensin/km om den körs på maxhastigheten som är 60 knop (ca 111 km/tim? Det är 310 liter på en mil!).

Han fortsätter med att naturligtvis måste en ägare av en sådan båt punga ut med teak- och mahognyinredning, ha med några vattenskotrar på båten, transportera gäster till marinan med privatplan och helikopter och bjuda dem på sushi och kaviar och naturligtvis visa vad ett sådant här vidunder kan prestera och därför köra så snabbt att han/hon gör mos av halva det marina livet i Medelhavet. Som ägare av en sådan här yacht kommer jag att skada biosfären mer på tio minuter än de flesta afrikaner tillfogar under en livstid.

En person som umgås med de mycket rika berättar att bland bankirerna i de rikare delarna runt Thames brukar människor värma sina utomhuspooler till badtemperatur året runt. De gillar att ligga i poolen på vinterkvällar och titta på stjärnorna. Kostnaderna för detta är 3000 pund/månad (vilket är nästan 34 000 svenska kronor/månad i dagens växelkurs).

Etthundratusen människor som lever som dessa bankmän skulle knäcka vårt livsförsörjningssystem fortare än 10 miljarder människor som lever som afrikanska bönder menar han. Men de superrika har i alla fall det fina sättet att de inte förökar sig särskilt mycket, så rika gamla män som slår på människor angående mänsklig förökning (som James Lovelook?) bryr sig inte om dem, de superrika alltså.

James Lovelock är precis som Sir David Attenborough beskyddare av Optimum Population Trust (OPT). Det är en av ett dussin kampanjer och stiftelser/välgörenhetsinrättningar vars enda syfte är att avskräcka folk från att föröka sig i namn av att rädda biosfären. Men Montbiot har inte lyckats hitta en enda kampanj som riktar sig mot effekterna efter de väldigt rika.

I maj fanns det visst en artikel I Sunday Times med rubriken ”Miljardärklubb utmanar för att tygla överbefolkningen.” Den avslöjade att några av USA:s ledande miljardärer har mötts i hemlighet för att bestämma vilken god sak de skulle stödja. Konsensus framgick där de skulle backa upp en strategi i vilken befolkningstillväxten skulle tacklas som ett slumrande katastrofalt miljömässigt, socialt och industriellt hot. De ultrarika har med andra ord bestämt att de väldigt fattiga är de som skräpar ner planeten, är de som skapar miljöförstöringen.

The Optimum Population Trust kommenterar över faktumet att världen går igenom en demografisk övergång: befolkningstakten saktar nästan överallt och antalet människor i världen kommer att nå sin toppunkt i detta århundrade, troligen omkring 10 miljarder människor. Största delen av befolkningstillväxten kommer att äga rum bland dem som konsumerar knappast någonting.

Men ingen emotser en konsumtionsövergång. Människor förökar sig mindre när de blir rikare, men de konsumerar inte mindre de konsumerar mer. Som de superrikas vanor visar finns det inga begränsningar vad gäller mänsklig extravagans.

Konsumtionen kan väntas öka med ekonomisk tillväxt tills biosfären slår tillbaka (??). alla som förstår detta och fortfarande anser att befolkningen, inte konsumtionen, är det stora problemet gömmer sig, med Lovelooks ord, från sanningen. Det är den värsta sortens förmyndarmentalitet som klandrar de fattiga för de rikas excesser.

Så var är de rörelser som protesterar mot de motbjudande rika som förstör vårt levande system? Var är de direkta aktionerna mot superyachter och privata jetplan? Var är klasskriget när du behöver det?

Det är på tiden att vi vågar sätta ord på problemet. Och det är inte sex; det är pengar. Och det är inte heller de fattiga; utan de rika.

Och de fattiga får betala priset!

Läs också om "Musen som röt i Pittsburgh."

Och Birgitta Hambraeus i ”En bluff att staten har ont om pengar”

Hambraeus tipsar också om ”Ekonomisk reform” (där hon särskilt tipsar om ”Torsten Svenssons ESO-rapport DS1996:37, Finansdepartementet ’Novemberrevolutionen - om rationalitet och makt i beslutet att avreglera kreditmarknaden.’” och James Robertson inför G20 mötet våren 09 i ”G20 Agenda Must Include Monetary Reform, A Crash Campaign”) och Ulf Lundén i ”Gå och se Jävla finnar!” i Dalademokraten.

Se Ekonomisk reforms blogg och ”James Robertson – Working for a sane alternative.”

Tillägg 17 oktober: Se Only a blockhead i postningen ”It’s not sex, it’s money.”