From the Swedish film based on the child-book "Ronia, The Robber's Daughter" by Astrid Lindgren. On the photo: Hanna Zetterberg Struwe, Ronia in the film, and Dan Håfström, Birk in the film. Click on the picture to go to Astrid Lindgren site.
Om mig och denna blogg...
Jag använder denna blogg för att försöka förstå fenomen i samhället som jag reagerar på och jag vill också ibland bara dela saker jag läser. Jag jobbar heltid, så min tid att skriva är begränsad, även om det kanske inte verkar så. Det jag skriver här är mitt höga, och förhoppningsvis personliga, tänkande och funderande utifrån det jag läser och känner.
From the openair museum illustrating the early prehistory of Lapland; the Stone Age - very interesting, or?? I was very interested however, tiringly interested in some person's eyes?? :-) A cousin and his little son. Another one of my favorites. Click on the picture to get more information.
I was born in Umeå in Västerbotten, Sweden, and moved during childhood stepwise to Skåne in the south, and at last back to just below the middle of Sweden where I still live.
I am educated both as piano-pedagogue and church-musician and have a full time employment as piano-pedagogue. Church-music is side work.
I am interested in a lot of things and will blog about things I read, psychology, society, history, nature, my work too hopefully, and my everyday life… And both in Swedish and English.
Not yet painted and not with a lot of firewoods lying behind it... No snow, strange... This is below the middle of Sweden. This house was built 1980-81.
The cottage where mom lives, april 2007. The houses and yard are surrounded by woods on two sides. Walking round the corner you are out right into the nature, almost! Nice! The nature-loving Swedes you know... One of my uncles has constructed this cottage. It was built 1977 I think.
I work fulltime. In a fulltime employment we have 67 pupils each week. But if we do other things the amount is reduced. I feel if it shall be fun to play myself I need to play at least 3 hours per day. Then my fingers obey and I can express things better… So I guess you can’t say I am working little. My writing is for myself in first hand; to process and express things. And here I can collect things for myself like in a library. But if people find this blog I would like to share what I read, media I have access to, as for instance teachers papers and pedagogical magazines, how the discussions are in them as the issue school and pedagogy is so big here, and of course I would also like to share music I like and find interesting and think has something to express…
A museum…
Click on the picture to go to the slideshow. Pictures are taken with my cell (mobile) phone camera.
Even more about me
I grew up in the middle-class as the oldest of six siblings coming very close. My dad was educated agronomist and worked as headmaster for agricultural schools the last 25 years of his work-life. And we grew up on agricultural schools. My mom is educated as nurse. Two of my siblings have walked in our dad's path and work as agronomists, the fourth sibling is engineer (college), the fifth occupational therapist (something with which she doesn't work as now) and the youngest is educated from school for Social workers and has a teachers education too.
My political compass
Click on the picture to get to the site where you get your political compass.
Sweden
Where Sweden is located in Europe, and the world. Click on the picture to go to the official gateway to Sweden.
[Uppdaterad under dagens lopp]. Två artiklar parallellt som speglar hur det är i samhället och världen? Först Amnestys årsrapport "De fattiga får betala finanskrisen"
"Finanskrisen är de rikas fel, men de fattiga får betala priset, skriver Amnesty Internationals chef Irene Khan när läget för de mänskliga rättigheterna 2008 gås igenom i Amnestys årsrapport.
Världen vilar på en krutdurk av social oro som är på väg att explodera, och behöver därför nytt politiskt ledarskap som följer nya ekonomiska teorier, hävdar Khan.
Uppdelad värld - frossare och utblottade
I förordet till den 350-sidiga årsrapport som land för land går igenom begångna övergrepp beskriver Khan världen som uppdelad i två nivåer: En präglad av frosseri, den andra utblottad - där de många görs fattiga för att tillfredsställa girigheten hos några få.
Mänskliga rättigheter har ignorerats i takt med att 'den oreglerade globaliseringens stenkross svept fram' över världen, skriver hon.
Brist på mat, arbete, rent vatten, mark och bostäder, och ökande klyftor, osäkerhet, främlingsrädsla, rasism, våld och förtryck - allt detta formar tillsammans en global kris som kräver globala lösningar.
De senaste två decennierna har globaliseringen, ofta via dess verktyg Internationella valutafonden och Världsbanken, fått statens roll i samhällen att krympa ochge upp sitt ansvar för mänskliga rättigheter till förmån för marknaden, resonerar Khan vidare, men ser nu en chans till förändring.
'Nu öppnas en möjlighet att stoppa statens tillbakadragande från den sociala sfären, och skapa en mer människorättsvänlig modell,' skriver Khan.
Detta ekonomiska och politiska fokus är följden av att Amnesty sedan 2001 vidgat sin definition av mänskliga rättigheter till att omfatta också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.”
Globaliseringen är bra att skylla på för politiker och makthavare? För att slippa ta ansvar, slå näven i bordet och kraftigt ifrågasätta saker? Och här handlar det om personer som betalas rejält för det enorma ansvar de tar.
Har de som ställt till det egentligen ställts till svars heller?
Och vilka jagas i samhället, inte bara här i Sverige utan i andra länder; i USA verkar man också prata om "folk" som missbrukar socialförsäkringarna, hör och häpna (söndrande och härskande)?
”Fler infektioner blir dödliga [om inget görs]. Många ingrepp som i dag är rutin blir omöjliga att genomföra. Medellivslängden minskar med tio år och fler barn dör i späd ålder.
Det blir följden om vi fortsätter att missbruka antibiotika, säger Gunnar Kahlmeter, överläkare och ordförande i Europeiska kommittén för antibiotikafrågor, till Dagens Nyheter.
Redan i dag dör ett tiotal svenskar varje år på grund av bakterier som blivit resistenta mot antibiotika och myndigheterna har i dag hyfsad kontroll på fem olika resistenta bakterier. Men fler sorter blir långsamt motståndskraftiga.
- Det finns inga nya antibiotika i pipelinen. Läkemedelsföretagen är knappast intresserade av att utveckla läkemedel som myndigheterna inför restriktioner på, säger Gunnar Kahlmeter till DN.
Om tjugo år är risken stor att sjukdomar som i dag kan botas, som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation, blir dödliga. Det kan också bli omöjligt att genomföra hjärt- och kärloperationer och att sätta in höftproteser, säger han.”
För att vi inte har tid (eller råd?) att vara hemma och sjuka när vi är sjuka, utan kräver antibiotika och doktorer har svårt att säga nej?
Och se även Pierre Gilly i artikeln "Hopp om en ny morgon?", där han bland annat också skriver om elitutbildningar. Något jag länge har tänkt blogga om utifrån några artiklar ur Lärarnas tidning: "Självbilden haltar för elever i särskild undervisningsgrupp", samt om att det är "Lättare få extra stöd till barn som utreds", dvs. om behovet av diagnostisering och etikettering.
Segregering istället för integrering. Vi spelas ut mot varandra - och låter oss spelas ut!?
'Det är inte bara de fattiga som lider av effekterna av ojämlikhet, utan majoriteten av befolkningen /.../ En förklaring /.../ är att ojämlikhet ökar stressen rätt igenom samhället, inte bara bland de minst gynnade /.../
Kronisk stress påverkar nervsystemet och i sin tur immunsystemet.
När man är stressad är man mer benägen för depression och ångest och det är mer troligt att man utvecklar en mängd kroppsliga åkommor inkluderande hjärtsjukdom, fetma, drogberoende, mottaglighet för infektioner och snabbare åldrande.
Samhällen där inkomsterna är relativt lika har låga stressnivåer och höga tillitsnivåer, så att människor känner sig säkra och ser andra som samarbetsvilliga.
[och vad handlade pratet om 'trygghetsnarkomani' egentligen om?? Ja, kan det handla om 'rädsla för trygghet' hos den som lanserade det begreppet?? Och vem lanserade det? En som tillhör makteliten möjligen? Att uttrycka sig så gör att majoriteten av människor av skam tiger? Kanske? Och inte kommer med rättmätiga och rättfärdiga krav? Och det där om att ord speglar värderingar! Ibland ganska så föraktande och uppdelande... Förakt för svaghet hos dem som snarare borde ha en massa empati och vara upplysta?].
Till skillnad från ojämlika samhällen där de rika lider av rädsla för de fattiga, medan de längre ner i den sociala ordningen upplever statusångest och tittar upp på dem som är mer 'lyckade' [mitt citationstecken] med bitterhet och på sig själva med skam /.../
Statusångest och hur vi svarar på den är grundläggande i vår djurnatur verkar det som [detta har jag bloggat om i tidigare bloggning om boken 'The Spirit Level', se länkningar sist i denna postning]. /.../
I /.../ länder där det är ett stort gap mellan inkomsterna hos rika och fattiga så är mental sjukdom, drog- och alkoholmissbruk, fetma och tonårsgraviditeter vanligare, antalet mord högre, förväntningar vad gäller livslängd kortare och barns utbildningsprestationer och läs- och skrivkunnighet sämre.
De skandinaviska länderna och Japan hamnar genomgående på den positiva delen i detta spektrum. De har de minsta skillnaderna mellan höga och låga inkomster.
[ja, fortfarande är det så, att vi har relativt små inkomstskillnader i Sverige!!! Men hur länge till, med den regering vi har och de strömningar som finns - och kanske uppgivenhet hos vissa (många??)?]. /.../
Länderna som har det bredaste gapet mellan rik och fattig och den högsta förekomsten av hälso- och sociala problem är Storbritannien, Amerika och Portugal. /.../
Politiker behöver veta att, med Careys ord, 'Genom att minska inkomstojämlikhet, kan de förbättra hälsa och välmåendet i hela befolkningen [inte bara hos dem som har det sämst ställt!!! Utan även hos dem som har det bättre/bäst ställt].
För att hjälpa till att sprida och bredda detta viktiga ämne, så har författarna till 'The Spirit Level' skapat en webbsida [The Equality Trust].”
Effektivitet och kreativitet verkar heller inte öka, annat än kanske initialt för enskilda individer, i samhällen med stor ojämlikhet. Det är mitt intryck av hur det är i USA. Social rörlighet är ju också minst i dessa länder OCH USA jämfört med de Skandinaviska länderna. Se tidigare inlägg om den amerikanska drömmen, vilken forskning visat är en myt...
”Den viktigaste anledningen till människans olycka är att hon har lärt sig att sitta tyst på sitt rum. Om våra behov inte blir mötta, om rättvisa inte sker, är det för att vi inte är beredda att lämna våra hem och agitera för förändring.
Vi svälter inte, vi är inte godtyckligt satta i fängelse, vi kan rösta, resa och läsa och skriva vad vi vill bara på grund av politisk aktivism under föregående generationer (!!!).
Nästan alla parlamentsledamöter tillstår det när man pressar dem.
Om det inte varit för offentlig/allmän protest skulle de inte vara parlamentsledamöter.
Likväl, fastän människorna i detta land (Storbritannien) är milda och fredliga som aldrig förr, så har våra parlamentsledamöter introducerat fler vittomfattande förtryckaråtgärder än vid någon annan tidpunkt sedan andra världskriget.
Tusentals harmlösa, socialt ansvarskännande människor finns nu i straffregister. Denna lagstiftning har genomdrivits genom en övervakning som har blivit mer aggressiv, inkräktande och påträngande de senaste månaderna.
Polisattackerna på G20-demonstranter (som kommer att uppmanas till rättslig granskning av Climate Camp) är bara de senaste uttrycken för det ökande statliga våldet.
Varför händer allt detta?”
skriver han (i min amatöröversättning). Fredliga demonstranter ses som farliga, som potentiella terrorister?? Se dock Greider om så kallade autonoma anarkister.
Ja, hela det politiska spektrat, det politiska etablissemanget, har dragit högerut, nyliberaliserats; även inte minst socialdemokratin i Sverige och Labour i Storbritannien, med allt vad det inneburit och innebär.
”Avslöjanden om parlamentsledamöters ersättningsanspråk och de väldokumenterade överdrifterna hos bankmännen illustrerar några av de skadligaste effekterna av ojämlikhet - egoism, girighet och korruption.
Att bo i ett land med stora inkomstskillnader gör alla mer medvetna om klass, social position, välstånd och fattigdom: detta gör att skillnaderna betyder mer. Det reducerar självvärde och sålunda underblåser det önskan om ägodelar som betecknar status.
Storbritannien är en av de mest ojämlika länderna bland i-länderna och som ett direkt resultat har det bland de sämsta hälsonivåerna och sociala problemen.
Det finns ett överflöd av statistiska bevis att, i tillägg till puffande för statustävlan och girighet, så gör större inkomstojämlikhet samhällen mer dysfunktionella på många andra sätt.
Till exempel, mer jämlika samhällen fungerar bättre när det gäller barns välbefinnande, fetma, samhällssammanhang, antal tonårsgraviditeter, mental hälsa, nivåer av förtroende, barnadödlighet, fängelsetal och våld.
Fördelarna med större jämlikhet upplevs av nästan alla i samhället, rik lika väl som fattig.
Richard Wilkinson säger:
'Svaret är inte bara hårdare reglering, det är också större jämlikhet. Ju större inkomstskillnader, ju större är social uppdelning och ju svagare blir samhällslivet.
Större jämlikhet är helande, det minskar statustävlan och statusångest som driver på konsumism.'”
"På en kommersialiserad marknad rör vi oss bort från samhällsansvaret och den farmaceutiska omsorgen./.../
...tillgängligheten skulle kunna ha förbättrats inom ramen för monopolet./.../
... om vi ser till vårt grannland Norge, så uppkom de flesta nyetableringar i storstadsområden, men personalstyrkan ökade inte – det vill säga minskad personaltäthet. Är det ökad service? För Farmaciförbundet innebär bättre service en fortsatt säker och trygg läkemedelsanvändning. Bra service ges av kompetent personal med uppdraget att ge en producentobunden information – utan hänsyn till företagets bärkraft.
Med riksdagsbeslutet kommer Sveriges invånare få försämrad tillgång till information och rådgivning av kompetent personal. Nu blir det marknadskrafterna som ska styra, apotekens samhällsansvar får stryka på foten och Mammon kommer att styra i högre grad. Farmaciförbundet befarar att fokus nu blir ett annat för apotekspersonalen. Det kan bli svårare att stå upp för sin yrkesprofession där goda råd och service till läkemedelskonsumenten varit i fokus./.../
Ökad tillgänglighet kan medföra risker. I Norge har förgiftningsfallen ökat och i USA är 33 procent av alla levertransplantationer ett resultat av överkonsumtion av paracetamol (till exempel Alvedon). Dessa risker har regeringen inte tagit tillräcklig hänsyn till. Dessutom ser vi inte hur det gagnar ett livligare apoteksföretagande att släppa receptfritt till handeln./.../
Nu är det dagsatt flytta fokus från företagsformer till att sätta fokus på att Sverige ska bli ledande för att utveckla läkemedelsanvändning som minimerar skador och kostnader. Ställ krav du också [se George Montbiot angående detta nedan, vid *].”
”Istället för att försöka lyfta fram våra egna hjärtefrågor som de absolut viktigaste frågorna att driva, måste vi börja se sambanden mellan olika maktordningar.”
George Monbiot skriver två intressanta artiklar om ämnen som berör eller tangerar detta ovan, i "Captive knowledge" (ungefär "Fjättrat kunnande") kortfattat sagt om hur forskning finansieras i Storbritannien och vad detta troligenh kommer att innebära för vad slags forskning som kommer att bedrivas. Se tillägg nedan.
Och i * "The Barbarians at the Gate" skriver han om att människor har lärt sig att vara tysta och fogliga och stanna hemma, inte gå ut och protestera eller höja sina röster (i min snabba tolkning) och att detta är ett problem för politiken.
Jag skulle vilja skriva mer om båda dessa artiklar senare.
Tillägg på kvällen: snabb översättning av Montbiots första bloggpostning.
Därför att våra universitet har gjorts om till forskningsavdelningar för företag av regeringen. De ägnar sig inte åt kunskap för dess egen skull längre: nu är deras högsta ambition att hitta nya sätt att göra pengar.
I slutet av förra månaden ägde en tyst intellektuell revolution rum, inte uppmärksammad av media. Styrelsen för forskning, som sörjer för 90 % av finansieringen av akademisk forskning i Storbritannien, introducerade nya krav på människor som söker forskningsanslag: nu måste de beskriva det ekonomiska inflytandet av det arbete de vill göra.
Styrelsen definierar inflytandet som de 'demonstrerbara bidrag' som forskning kan ha på samhället och ekonomin. Men hur visar man inflytandet av 'forskning i det blå' [vet inte hur detta egentligen ska översättas, i min hastiga översättning här!!] innan den har genomförts?
Idén är att överföra kunskap från universitet till industrin för att hjälpa upp Storbritanniens ekonomi och för att hjälpa oss att lyfta oss ur recession säger regeringen.
I princip är det ingenting fel att kommersialisera forskning. Men att pracka på dylika villkor på bedrivandet av all forskning berikar oss inte; det utarmar oss, reducerar undret över universum till siffror i en revisors liggare.
Tänk dig att Charles Darwin skulle ha måst fylla i en ansökningsblankett innan han äntrade Beagle:
'Förklara forskningens möjligheter att påverka nationens hälsa, välstånd och kultur. Till exempel: att främja verkställandet av global ekonomi och särskilt Storbritanniens... Vilka är de realistiska tidsplanerna för att förverkliga förtjänsterna [av den forskning som nu söks anslag för]?'
Om Darwin hade varit beroende av anslag från brittiska forskningsstyrelsen skulle han aldrig ha satt segel.
Regeringen insisterar att ingenting fundamentalt har ändrats: att Haldaneprincipen, som fastslår att regeringen inte ska lägga sig i forskningsbeslut, fortfarande håller.
Detta är humbug av samma sort som tidningsägare använder. En del av dem insisterar på att de aldrig lägger sig i de beslut deras tidning fattar. Men de tillsätter (chef)redaktörer som delar deras syn och som vet exakt vad som förväntas av dem.
Alla styrelseordförandena för de fem forskningsstyrelserna, som finansierar vetenskap, och ordförandena för de tre högre finansieringsfonderna för utbildning (som står för kärnfinansieringen) är eller var högre bolagschefer.
Dessa män (!!!) är övervakade av ministern för forskning och innovationer, Lord Drayson. Innan han blev minister så var Paul Drayson VD för ett farmaceutiskt bolag som hette PowderJect.
Han var inblandad i en kontrovers som i mångas känsla symboliserar avsaknad av ett effektivt skydd mellan regering och handel.
30 November 2001 beslutade den brittiska regeringen att köpa stora mängder av ett smittkoppsvaccin som heter Lister strain. Det enda bolag som hade tillräckligt av detta var en firma som heter Bavarian Nordic.
6 december 2001 befann sig Paul Drayson i en liten grupp affärsmän som åt frukost med premiärminister Tony Blair. Vid ungefär samma tidpunkt donerade Drayson 50 000 pund till Labour.
Strax efteråt försökte regeringstjänstemän köpa vaccin av Bavarian Nordic. De fick höra att de var för sent ute. PowderJect hade just köpt de exklusiva distributionsrättigheterna för Storbritannien. Så regeringen var tvungen att köpa vaccinet från Draysons företag.
De betalade PowderJect 32 miljoner pund. 20 miljoner pund mer än PowderJect hade betalat Bavarian Nordic.
Premiärministerns kansli och Paul Drayson vägrade båda att besvara frågor om huruvida Lister strain diskuterades vid frukosten på Downing Street. Det är inte klart huruvida Lord Drayson vid den tidpunkten var medveten om regeringens beslut att välja Lister strain./.../
...universitet 'står redan nu för drivfjädrar (till exempel i form av befordransanalys)' för att förmå forskare att engagera sig i affärer. Om din forskning inte ger någon några pengar kommer du troligen inte att komma särskilt långt.
Även bedömd objektivt så är denna politik inte förnuftig. Den långsiktigt hälsosamma kunskapsekonomin beror på 'forskning i det blå' som svarar bara för sig själv: när vetenskapsmän är fria att följa sina passioner är det troligare att de gör dessa slumpartade upptäckter vars påverkan på samhället och ekonomin är både vidsträckta och omöjliga att förutsäga, Tvingad att samarbeta med industrin är det mer troligt att de kommer att följa tillämpningar av redan existerande kunskap än att försöka utvidga den kända världens gränser.
Men kunskap handlar inte bara om inflytanden. Den handlar om under och insikter och skönhet. Mycket av den kanske aldrig skulle få en användning/tillämpning, men den gör världen till en rikare plats, på sätt som Lord Drayson och hans gelikar borde anstränga sig att uppfatta.”
[Tillägg 19 maj]. En sjukförsäkring i USA kostade 12 000 dollar för några år sedan för en man som var strax över 85 år. För en 55-årig man kostar den 2 880 dollar i år, 3 600 dollar nästa år och 4 200 dollar året därpå.
Med dollarkursen idag (7,87) innebär det 78 700 kronor i sjukförsäkring för den 85-årige mannen för några år sedan (och hur mycket betalar han idag? Betalar kvinnor lika mycket?). Den 55-årige mannen betalar 22 666 kronor, han betalar 28 332 kronor nästa år och 33 054 kronor året därpå.
78 700 kronor i årspremie innebär för min del, med en medelinkomst 10 000 mindre än den skatt jag betalar nu. Och amerikaner betalar ju faktiskt skatt OCKSÅ OVANPÅ dessa försäkringsavgifter. Dessutom är kriminaliteten högre, så antagligen är andra försäkringar också dyrare där än här.
Och om kriminalitet och våldsamt samhälle så skrev de i ”Varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre” att man sedan 1984 har byggt ETT nytt college, men TJUGOEN nya fängelser i en stat som Kalifornien. Och människor får livstidsfängelse för ganska små brott som butiksstölder i stater USA.
Min pojkvän blev jättehäpen när jag berättade att fängelset i den stad jag bor inte längre är fängelse utan vandrarhem.
Människor verkar inte vara särdeles solidariska med de system som fortfarande finns.
”Stjäl alla handdukar när du åker hem!”
uppmanades en kvinna som varit på sjukhus och fött barn!!!
Vad kostar alla skyddssystem i det tuffare samhället?
Så vilka är vinsterna (räknat i pengar bara)?
Se om Folkhälsoinstitutets rapport om hälsan bland unga, arbetslösa i Sverige idag, att en av sex unga kvinnor har försökt ta livet av sig och var fjärde ung man har haft tankar på självmord, unga, arbetslösa mår allt sämre. Undra på det, med den propaganda man fört de senaste 15 åren om arbetslösa och sjukskrivna fuskare!!??
Tillägg 19 maj: Robert Sundberg skriver om denna rapport från Folkhälsoinsitutet i ledaren "Arbetslöshet och självmord":
"För det är kanske samhället som är sjukt snarare än individen. I Sverige är ju mycket knutet till hur en person lyckas i arbetslivet.
Numera straffas dessutom en arbetslös av (de borgerliga) politikerna, med lägre ersättning vid arbetslöshet och högre inkomstskatt än för dem med arbete. Är den arbetslösa personen känslig kan den känna att den ligger samhället till last, utöver en känsla av att vara misslyckad utifrån intryck från medier och reklam om hur en lyckad person i 20-årsåldern bör vara."
[Uppdaterad under dagens lopp]. Mitt i nästa hektiska arbetsperiod har jag hunnit tänka, på bland annat kommunaliseringen av skolan apropå nedskärningar överallt i den.
Om skolan hade fortsatt vara statlig hade vi inte sett de nedskärningar vi nu ser? Nedskärningar av kommunala politiker som prioriterar upprustning av idrottsarenor, byggande av slakteri (i kommun i södra Norrland, något den/de moderata politikern/politikerna dock inte fick igenom), byggande av galleria mitt i liten norrländsk stad och så vidare.
Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med följande:
“I och med kommunaliseringen av skolan kom en massa okunniga (politiker) in och alla misstag som gjorts tidigare gjordes igen.”
Sidospår: Vad har detta ytterligare inneburit för dem jobbande i skolan? Kan det ha varit en ytterligare bidragande faktor till höga ohälsotal? Se också om individualism.
Och i och med att politiker sitter bara fyra år i taget vad innebär det ytterligare för verksamheter som skolan till exempel? Friskolor är lösningen? Dit högerpolitiker vill få det?
Men jag tycker att skolan (och en del andra saker i samhället) borde vara vår gemensamma angelägenhet, ÄR vår gemensamma angelägenhet.
Jag läste det bra blogginlägget “Nä, nu gör jag snart slag i saken...” och det triggade ytterligare tankar; om politiker ser att det finns levande människor, människor av kött och blod, i andra änden av de beslut de fattar?
I skolan har man börjat använda begrepp som kund, i vården brukare och politiker mediatränas, vilket det länkade blogginlägget bland annat handlade om. Man pratade ett tag om att vi skulle vara serviceinriktade i skolan och jag minns inte allt. Men har servicen blivit bättre vare sig här eller där? Eller har den snarare blivit sämre alla slagord och all retorik till trots.
Ja, är det just DET vi ser överallt - EMPATIUNDERSKOTT?
En massa fenomen är uttryck för just empatiunderskott? Ironiserande, sarkasmer, förnedrings-TV osv.?
Lena Nevander-Friström skrev i någon av sina böcker att stress gör vissa (men inte alla, beroende på tidig historia: mitt tillägg) människor känslokalla och cyniska (i boken "Fångad av arbete"). Deras sätt att skydda sig!? Fast på sikt så skadar detta också denna individ.
Andra drabbas av utmattning. Ja, man har i stressforskning funnit kopplingar mellan empati och utmattning.
Kanske är dessa fenomen två sidor av samma mynt: större eller mindre brist på empati för en själv leder antingen till känslokyla eller att man bara tänker på andra. Jag tror dock inte att man bara kan lära sig att tänka annorlunda, på längre sikt så leder detta inte till några allvarliga förändringar.
Kanske skulle ganska många politiker (och ledare, formella och informella, på alla nivåer) behöva ifrågasätta sig själva och det/vad de sysslar med? Varför de gör det, för vilka de gör det? Vilkas mandat de har fått?
Men förmodligen är det de som minst behöver göra det som gör det mest och de som mest skulle behöva ifrågasätta sig själva som inte gör det och troligen ALDRIG kommer att göra det? De senare kommer att klamra sig fast vid makten med alla medel de har, inte sky några medel för att hålla sig kvar där? Men när det gäller politiska ledare så behöver vi, folket, ju inte rösta på dessa...
Vad sorts ledare vi väljer kännetecknar också hur frisk (dvs. ickeskadad, icketraumatiserad) befolkningen är!? Vilken uppfostringsstil som råder i det samhället, i hemmet och senare i skolan osv. En stil präglad av äkta respekt, aktning och inte av straffande, eller full med straff och inte präglad av respekt och aktning för den uppväxande individens känslor, tankar, grundläggande behov. Behov som vi har oberoende av kultur eller tid i historien och som inte har med gener eller "läggning" att göra.*
* Ens "läggning" har till största delen (kanske nästan hela?) att göra med hur man blev behandlad tidigt och den strategi man var tvungen att ta för att överleva. Till exempel att klandra sig själv, det terapeuten Ingeborg Bosch kallar Primary defence eller ursprungligt försvar. Se också klandring av offret.
Så att "skylla" sin känslighet, osäkerhet, stora behov på ens läggning är att förneka vilka som var upphovet till denna överdrivna känslighet, osäkerhet och kanske stora behov. Och att slå sig för bröstet: jag minsann lider inte av något sådant är förakt för svaghet. Och oempatiskt. Är också en form av förnekande. En annan form av förnekande.
"Jag har inte sett verket, men när man hör henne redogöra för bevekelsegrunderna för sitt konstverk blir bilden verkligen ganska annorlunda. Det visar sig att hon i många, många år hade allvarliga psykiska problem och togs in för behandling; hon fick vid någon tidpunkt tydligen diagnosen schizofreni. När hon spelade psyksjuk och såg ut att vilja kasta sig ner från en bro, så var det en gestaltning av vad hon redan varit med om i verkliga livet: Hon hade flera år tidigare balanserat på det där räcket.
Wallrafferiet i psykvården var alltså inte ett besök i en främmande värld, utan i en värld som uppenbarligen hela tiden varit närvarande i henne; hon förefaller ha traumatiska minnen av den vård hon fått."
"...den kritiska granskningen är svag. Kanske för att det rör sig om kollegor? Och i den mån det granskas är det ibland av karaktären illa dolda nålstick mot konkurrenter./.../
De förstnämnda har trots allt en årlig mångmiljardbudget och hundratals extramiljoner på ett statligt konto. De två senare ägs av miljardärer.Har man råd med Eurovision Song Contest, Robinson respektive Hockey-VM borde man ha råd med mediegranskande program också."
”Ett stort antal kommuner varslar lärare och annan skolpersonal om uppsägning. I Sandviken varslas så många som 100 lärare. En annan kommun, Perstorp, överväger att införa fyradagarsvecka i årskurs ett.
Lärarnas riksförbund är bekymrat. Vid sidan av varseln sker en sammanslagning av klasser för att spara pengar. Många elever tvingas bort från klasskamrater som de trivs med.
Man skulle tro att skolminister Jan Björklund var bekymrad. Men det är han inte. För att reta moderaterna är hans första prioritet numera att kräva mer pengar till försvaret. Kommunerna får klara sina skolor bäst de kan.
Alla som kritiserar regeringens skolpolitik brukar av Jan Björklund utnämnas till anhängare av flumskolan. Men om det är någon som är en 'flummare' så är det skolministern själv.”
Läs också ”Har vi inte hört den förut?” om utförsäljningen av apoteken och att denna sägs ska öka tillgängligheten och pressa priserna. Något vi också fick höra när elmarknaden avreglerades och kommunerna sålde ut sina fjärrvärmeverk lovades sänkta priser, men resultatet blev det motsatta. Det verkar vara likadant i USA, Och deras telefoni verkar inte ha blivit billigare, snarare dyrare?
”De nya monopolen har systematiskt skinnat sina kunder. Stockholms utförsäljning av sin fjärrvärme till Fortum har till exempel medfört att kommunen varje år förlorar miljarder i intäkter. Pengar som kunde användas till förbättrad kommunal service, alternativt till sänkta skatter.
Till det märkliga med utförsäljningen hör att staten lovat garantera de privata apotekens vinstmarginaler. De nya ägarna ska således utan besvär kunna förränta sin investering.
Med tanke på att apoteken genom läkemedelssubventionerna till större delen är skattefinansierade rör det sig om en avsiktlig förskingring av skattemedel.
Risken är också stor för medicinskt omotiverad överkonsumtion av läkemedel. Risken uppstår därför att profitjagande apotek får en stark drivkraft att höja sina vinster genom att öka omsättningen.
Regeringen säger sig ha så ont om pengar att vi inte ens har råd att behålla skolans lärare. Varför man i det läget helt i onödan ska tvinga svenskarna att betala mer pengar än vad som behövs för läkemedel är obegripligt.”
Skomakare bliv vid din läst, Ulf Lundén i ”Sluta skrota skolbiblioteken -Lundén sågar Mora”, och insändaren ”Kortsiktig besparing drabbar de svaga” tar också upp om att gymnasieskola i Mora med över 1 000 elever som kommer att stå utan skolbibliotek i höst.
I artikeln ”Var finns vreden?” står:
”Vi väntar och väntar och väntar...
Men ingen ting händer. Var finns vreden, glöden och det heta engagemanget hos den politiska oppositionen?
Var finns alla människor som sparkas ut från jobben och som på nytt går en osäker framtid till mötes?”
Klandrar de sig själva?
”Scaniaarbetarna sänker sina löner för att undvika nya uppsägningar.
Alliansens egen finansexpert Lars Calmfors ger regeringen underbetyg. Men ingenting händer.
Landsorganisationen, LO, går ni på lugnande medel?
Det är dags att börja mobilisera de sista krafterna vi har – eller går vi alla i väntan på Godot?”
Well Im lookin the world over Lookin far off into the east And I see my baby comin shes walkin with the village priest I feel a change comin' on and the last part of the days already gone
We got so much in common We strive for the same old ends And I just cant wait Wait for us to become friends I feel a change comin 'on And the fourth part of the days already gone
Well life is for love And they say that love is blind If you wanna live easy Baby, pack your clothes with mine I feel a change comin' on And the fourth part of the days already gone
Well now whats the use in dreaming You got better things to do Dreams never did work for me anyway Even when they did come true
You are as porous as ever Baby you can start a fire I must be losing my mind Youre the object of my desire I feel a change comin' on And the fourth part of the days already gone
Im listening to Billy Joe Shaver And Im reading James Joyce Some people they tell me I got the blood of the land in my voice
Everybody got all the money Everybody got all the beautiful clothes Everybody got all the flowers I dont have one single rose I feel a change comin' on And the fourth part of the days already gone
"Föreställningen att individens oberoende ökar om de politiska besluten trängs tillbaka till förmån för marknaden är falsk; även 'marknaden' bygger samhällsstrukturer som sätter ramar för individen.
Det är, över huvud taget, ingen självklarhet att individens frihet ökar därför att 'politiken' drar sig tillbaka. Om tomrummet efter politiken tas om hand av andra organiserade intressen, eller om ojämna ekonomiska styrkeförhållanden gör att vissa grupper kan öka sitt manöverutrymme på andras bekostnad,kan nettoresultatet mycket väl bli minskande frihet för många."
”Reglerna för hur och när arbetsgivare får kontrollera anställda är otydliga. En ny statlig utredning föreslår att arbetsgivare måste ha starka skäl för att att begära utdrag ur brottsregister, drogtesta och lagra information om medarbetare.
Några exempel är datorloggar, information om anställdas surfning på internet, information från inpasseringar om när en anställd kommer och går samt bilder från övervakningskameror som lagras digitalt.
'Personuppgiftslagen gäller i väldigt stor utsträckning, till exempel om man kontrollerar loggar. Den ger ett väldigt stort skydd för arbetstagare. Problemet är att arbetsmarknadens parter inte känner till lagen. Man använder den inte,' säger hon.”
'Regeringen har ensidigt inriktat sig på att ställa krav på dem som stått utanför arbetsmarknaden. Det är som om det vore deras personliga egenskaper som är problemet.'[bördan läggs tung på individers axlar för saker de inte kan påverka!!! För strukturella faktorer!]
Salonen pekar också på att bara 55 procent av de arbetslösa idag uppfyller kraven i arbetslöshetsförsäkringen. År 2004 var det 70 procent.
Professor Bengt Starrin, som också är medlem i TCOs expertgrupp i sjukförsäkringsfrågor, säger:
'De som lever på socialbidrag befinner sig längst ned på statusstegen. Känslan av skam bryter lätt ned människor så att de känner sig som förlorare, de blir passiva och får inte energi att vara aktiva på arbetsmarknaden. Därför är det oerhört viktigt att de får del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan hjälpa dem att stärka självkänslan.'
Den bild som tecknas, av forskarna och andra, visar tydligt att de nedskärningar som den senaste tiden gjorts i arbetslöshets- och sjukförsäkringen knappast bidrar till att motverka det s.k. utanförskapet. Istället fastnar allt fler permanent i en situation som gör att de får allt svårare att ta sig in på arbetsmarknanden. Det verkliga utanförskapet ökar därmed."
Och vad innebär detta för hälsan, inte bara hos dessa, utan också hos alla oss som, fortfarande, har jobb, men kanske kan förlora det eller riskerar gå i väggen p.g.a. ännu mer slimmade organisationer i krisens spår? Vadå, att de mer bemedlade solidariskt skulle hålla tillbaka sina anspråk när det är ekonomisk (och mänsklig) kris?
Vilken betydelsen är för folkhälsan kan man läsa om i blogginlägget nedan!!!
Margaret Thatcher sa "There Is No Alternative - TINA", men det finns!
Se nedan om postpolitiskt spel. Eller SKA vissa slås ut? Ironisk undran.
Och var är de journalister som borde skriva om detta? Istället får andra (bloggare t.ex.) som jobbar med helt andra saker och inte alls har detta som yrke (och således ingen träning på det), och som har fullt upp med annat försöka skriva om det!!!]
För att åstadkomma detta samlade de ihop forskning från forskningsteam över hela världen spännande över en ganska lång period (30 år om jag förstod det rätt).
Aha-upplevelsen för de två forskarna kom när de kopplade medicinska data med siffror som visade hur omfattande den ekonomiska ojämlikheten var i varje land. De säger ödmjukt att eftersom pålitlig statistik både vad gäller hälsa och inkomstdistribution är internationellt tillgänglig var det bara en tidsfråga innan någon satte ihop dessa två faktorer. De är alltså de första som har gjort detta.
Det de fann har de publicerat i boken ”The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better”.
Deras bok kartlägger nivån på hälsa och sociala problem – så många som de kunde finna tillförlitliga siffror på – och de jämför dessa mot ojämlikheten (jämlikheten) i inkomstnivå i 20 av världens rikaste nationer och varje stat i USA.
De tilldelar varje problem ett eget kortfattat kapitel, och tillhandahåller diagram som visar uttalade och odiskutabla bevis.
Vad de funnit är att i stater och länder där det är ett stort gap mellan inkomster hos rika och fattiga, så är mental sjukdom, drog- och alkoholmissbruk, fetma och tonårsgraviditeter vanligare, mordfrekvensen högre, förväntad livslängd kortare och barnens skolprestationer och läs- och skrivkunnighet sämre.
De skandinaviska länderna och Japan presterar stadigt positivt i dessa avseenden. Vi har (fortfarande, men med den politik som förs; hur länge!?) mindre skillnader mellan höga och låga inkomster och vi har de bästa talen när det gäller psykosocial hälsa har de två forskarna visat data på och skriver recensenten i Sunday Times också om i sin recension.
De länder som har de största gapen mellan rika och fattiga och den största omfattningen hälso- och sociala problem är Storbritannien, Amerika och Portugal.
Wilkinson och Pickett betonar att det inte bara är de fattiga som påverkas av ojämlikhet, utan majoriteten dvs. de flesta i befolkningen (alltså också de välbeställda enligt vad de funnit).
Till exempel så visar deras undersökning att de mentala ohälsotalen är fem gånger högre i hela befolkningen i de samhällen som har de största socio-ekonomiska skillnaderna jämfört med de samhällen som är minst ojämlika. En förklaring som de föreslår är att ojämlikhet ökar stressen i HELA samhället - INTE BARA bland de minst gynnade.
Mycken forskning har gjorts på stresshormonet kortisol, som kan mätas i saliven och blodet, och det visar sig att kronisk stress påverkar nervsystemet som i sin tur påverkar immunsystemet.
När vi är stressade är vi mer benägna för depression och ångest och det är mer troligt att vi utvecklar en mängd kroppsliga sjukdomar inklusive hjärtsjukdom, fetma, drogberoende, mottaglighet för infektioner och snabbt åldrande.
Samhällen där inkomsterna är relativt lika har låga stressnivåer och höga nivåer av tillit, så att människor där känner sig säkra och ser andra som samarbetsvilliga. Och följaktligen är människor där friskare.
I motstats till ojämlika samhällen där rika lider av rädsla för de fattiga, medan de längre ner i den sociala ordningen upplever statusångest, och tittar upp på dem som är mer lyckade med bitterhet och på sig själva med skam.
Under 1980- och 90-talen när ojämlikheten snabbt växte i Storbritannien och USA köpte de rika säkerhetssystem för hemmet. De fattiga blev allt fetare på tröstätning och började använde mer illegala droger. 2005 förskrev brittiska doktorer antidepressiv medicin för enorma summor (29 miljoner förskrivningar av antidepressiv medicin vilket kostade National Health Service 400 miljoner pund).
Statusängslan och hur vi svarar på den är grundläggande i vår natur verkar det. Man har visat detta i försök på makaker. Bland annat ett där man förde samman en massa högstatusapor i en grupp, så att några av de tidigare högstatusaporna blev lågstatus. De apor som förlorade i status ackumulerade bukfett och utvecklade snabbt åderförfettning, precis som människor.
De olika sociala problemen som härstammar från inkomstojämlikhet bildar ofta spiralomlopp (onda cirklar). Babyar som föds av tonårsmödrar löper högre risk att misslyckas i studier när de växer upp, ägna dig åt ungdomsbrottslighet och att bli tonårsföräldrar själva.
I samhällen med större ojämlikhet i inkomst hamnar fler människor i fängelse och mindre spenderas på utbildning och välfärd. I Storbritannien har antalet människor i fängelse fördubblats sedan 1990; i USA har antalet fyrdubblats sedan 1970-talet (??). I Amerikanska stater med stort gap mellan rika och fattiga är det troligare att man behåller dödsstraffet och att man utdelar långa fängelsestraff för mindre brott.
2004 i Kalifornien fick 360 personer livstids fängelse för butiksstölder. Kalifornien har bara byggt ETT college sedan 1984, men TJUGOEN nya fängelser.
Medan samhällen med höga inkomstskillnader är exceptionellt straffbenägna, så är fängelsetalen i Japan låga och domare och allmänhet litar vanligtvis på att de lagbrytare som erkänner sina brott och uttrycker önskan att ändra sig också kommer att göra detta.
Det kunde sägas att ”The Spirit Level” endast formulerar det alla alltid har känt. Västeuropas idealstater har nästan alltid varit jämlikhetssträvande. Undersökningar i Storbritannien över de senaste tjugo åren visar att proportionen hos befolkningen som tycker att inkomstskillnaderna är för stora i medeltal är 80 %.
Men det som är nytt med den här boken hävdar författarna, är att den vänder personlig intuition mot offentligt demonstrerbara fakta.
Med bevisen de tillhandahållit har politikerna nu en chans att 'göra genuint gott.' Genom att minska inkomstojämlikheter kan de förbättra hälsan och välmåendet hos hela befolkningen (inte bara de mindre välbeställda, utan hos ALLA, alla tjänar alltså på det).
Och det är inget som säger att den ekonomiska politik (med skattesänkningar) är den enda och rätta (mitt tillägg) för ett samhälles ekonomi.
Wilkinson och Pickett tycker inte att det är deras jobb att tala om hur detta ska genomföras, men att öka skatteuttaget för de bäst betalda och begränsa maximibetalning är möjligheter de föreslår (??).
De varnar dock för att korttidslättnader som dessa kunde bli upphävda genom byte av regering och att vi behöver hitta sätt att djupt/djupare rota jämlikhet i samhället.
Detta är bokens mission och de har skapat också stiftelsen The Equality Trust som är icke vinstdrivande för att göra dessa forskningsfynd bättre kända hos allmänheten.
En illusion som de glädjande nog hoppas fördriva är att de superrika är någon sorts tillgång vi alla borde omhulda, hellre än, utifrån synvinkeln social hälsa, motsvarigheten de sju (tio?) plågorna i Egypten.
Här kan man lyssna till ett seminarium eller föredrag av och med de två forskarna där de berättar om sin forskning och förklarar den: Eller lyssna här.
Läs insändaren ”Krisen” i ETC. Och så var det en annan insändare med rubriken ”Vadå pandemi? Vi är ju individer” där det stod väldigt bra (apropå individualismen):
”Ja, i tider som präglas av 'svininfluensan' är det kanske lite ideologiskt malplacerat att avfärda 'folkhälsan' som obefintlig och istället propagera för ett strängt individuellt hälsobegrepp.
Om någon i CUF händelsevis skulle drabbas av svininfluensan, varför bry sig? Det är ju ett problem på individnivå.” (Magnus i kommentar till ett blogginlägg med rubriken 'Allt är individuellt – inget är kollektivt').
Tillägg 11 maj: Min pojkvän, amerikan, och boende i USA berättade häromdagen att hans nu snart 90-årige pappa (som är så pigg att han kör bil långa sträckor och antagligen inte är någon storkonsument av sjukvård i dagsläget) för ett par år sedan betalade 1 000 dollar per månad för sin sjukförsäkring (dvs. 12 000 dollar PER ÅR och i dagens penningvärde hur mycket är det? Över 80 000 kronor per år?). En man, 55 år, betalar 240 dollar per månad i år, 300 dollar nästa år och 350 dollar året därpå.
Arbetsgivare betalar (oftast?) sjukförsäkringen för sina anställda. Så kostnader för sina anställda slipper inte företagare undan i USA heller. Nu är jag inte så insatt i detta, men troligen är detta inte de enda kostnaderna för anställda. Småföretagare i USA har det inte alls så bra eller fett? Och byråkratin och pappersexercisen för anställda verkar vara minst lika stor där.
Man kan inte nekas vård helt och hållet, men har man ett hus så får man avyttra det (eller belåna det?) för att betala sjukhusvård?
För en vecka sedan blev S. av med telefonen (och internet) på grund av nedfallen kabel. Det tog telefonbolaget nästan en vecka innan de kom och fixade kabeln! S. sa att för några år sedan hade de kommit samma dag. Dvs. servicen har blivit radikalt sämre.
S. klagar över de ökade telefonkostnaderna. Kostnaderna för telefon, el osv. verkar inte ha blivit mindre. Ja, han verkar klaga över samma saker som vi klagar över här... Och klagar kanske ännu litet mer. Så deras system verkar inte lösa saker...? Och deras samhälle är än mindre solidariskt med de mindre lyckosamma, bemedlade... Jag blir häpen och förskräckt över det jag hör. Men S. och jag har inte riktigt samma politiska åsikter... S. röstar över huvudtaget inte. Cyniska amerikaner? Men vad händer om människor slutar bry sig eller försöka påverka eller förbättra??? KAN vi inte påverka? (Vad beror dessa uppgivenhetskänslor och hjälplöshetskänslor på?) Se också här.
Se tidigare inlägg om the American Dream. Chansen att lyckas är större i våra skandinaviska länder med vår större jämlikhet mellan människor. Ojämlikheten kanske sporrar en del ett tag, men förr eller senare leder bristen på lyckande till en uppgivenhet och handlingsförlamning (se länkarna om uppgivenhet och hjälplöshet)!?
Känslor av makt- och hjälplöshet härstammar från tidigt i livet menar terapeuter som Ingeborg Bosch och Jean Jenson... Detta fenomen utnyttjar makten, mer eller mindre medvetet (kanske för att de själva har fått lära sig detta tidigt i livet och införlivat det i sin repertoar att vara!?). Att människor ger upp och tror att de inget kan göra. Att de tror att de inget kan påverka. Att det inte lönar sig. Jag kan se barn som spelas ut mot varandra, föräldrar som använder söndra och härska...
”Här finnsnyttig lärdom från olika tiders tänkare och ett nyttigt ifrågasättande av det som tas för givet.
’- - - vi lever i en nihilistisk* tid, där jorden, livet och det mänskliga sätts på undantag, underkastas marknadskalkylens, nyttomoralens och tillväxtens maximer. - - - Jorden, livet och de förnödenheter som möjliggör liv har växlats in till spelmarker i det postpolitiska spelet.’ Sid.304
Boken visar att kritiken av den nyliberala ekonomiska doktrinen måste utgå från värderingarna bakom, vilken människosyn som gäller.[vilken människosyn nyliberalismen har]/…/
Man måste förstå att bakom denna svenska modell [som nu håller på att moteras ner med rasande fart] låg en syn på samhället som främjare av ett gott liv för alla, väldigt annorlunda än den nyliberala synen, där pengar sätter gränserna och människor utlämnas åt sin egen företagsamhet./…/
Också nu har experterna stort inflytande över politikerna, men de nationalekonomer som anlitas är övertygade om att det endast finns en möjlig värld och där är kapitalet fritt att söka sig dit det ger kapitalägarna högsta utdelning. There Is No Alternative, TINA, sa Margaret Thatcher i Storbritannien, när hon och USAs Ronald Reagan införde nyliberalismen. Detta skulle vara den bästa av världar. Det är vårt eget fel om vi inte lyckas få bra jobb och rikedom.
Boken visar att ekonomin nu överordnats människans välfärd. De som bestämmer över pengarna, kapitalägarna, har sista ordet när det gäller om något är möjligt eller ej. Vi märker det när det sägs att pengarna inte räcker till vettiga löner åt dem som arbetar i den offentliga vården.
De fattiga länderna har länge tvingats till privatisering och neddragen offentlig sektor enligt den nyliberala doktrinen. Nu är det de rika ländernas tur. I EUs fördrag är den nyliberala ekonomin lagfäst. I stället för medborgare har vi blivit konsumenter. Sju författare medverkar i boken med var sitt kapitel, som alla visar hur förståelsen av det mänskliga trängs undan./…/
…den absoluta osäkerheten präglar invandrarnas situation. Mattias Gardells redogör för hur tortyr blivit slappt tolererad av allt mer likgiltiga mediakonsumenter, fångade i rädsla för terrorism.
Magnus Hörnqvist skriver om hur rätten till arbete blivit arbetsplikt. Dalia Mukthar-Landgren visar att politiken utarmas med exempel på hur ekonomismen slår i det multi-etniska Malmö. Amanda Peralta hämtar exempel från Syd-Amerika. Katarina Schough tar upp den nya härskartekniken med erövringen av rymden och politikens militarisering.”
I bildtexterna står det om järnladyn Margaret Thatcher som praktiserade nyliberala lösningar i England med förskräckande resultat och om den amerikanske förre presidenten Ronald Reagan, en ivrig anhängare av nyliberalismen.
”Sakta men säkert omvandlas vi till kunder, konsumenter och skattebetalare. Principen att alla har vissa rättigheter har varit grundläggande. Nu är det inte längre så.
– Vi menar att spel, vadslagning och spekulationer har blivit en dygd. Också med finansmarknaden på global nivå: riskera, satsa, köpa, sälja. Vi tvingas infoga oss i det här sättet att vara. Valfrihet? Men man kan inte inte välja.
Också nationalstatens våldsmonopol håller på att sättas ur spel:
– Till exempel USA:s invasion i Irak, där privata bolag krigar och skyddar och gör det en statsarmé brukade göra. Dessa bolag kan inte åtalas, det kan en statsarmé av folkrätten. Privata aktörer är befriade, det är en del av ekonomiseringen, postpolitiken, säger han.”
Tänker på det Naomi Klein har skrivit i sin ”Chockdoktrinen.” Och det vi är utsatta för nu är - chockterapi? Uppgivna (i en känsla av makt- och hjälplöshet) ska vi sedan bara acceptera sakernas tillstånd? Vi ska hålla tyst och lyda och se upp till "auktoriteter" och dem som "vet bäst." Makten spelar, mer eller mindre medvetet, på psykologiska mekanismer! Bland annat den barnsliga känslan av makt- och hjälplöshet, som egentligen hör vår barndom till. Vi är inte (alls) så makt- eller hjälplösa idag som vi var då. Även om det känns så. Och även om denna känsla är oerhört stark.
* Om nihilism står det i wikipedia:
”Nihilism (från latinets nihil, ingenting) är en filosofisk inriktning som anser att tillvaron saknar ett objektivt syfte, värde och/eller mening. Nihilister anser att det inte finns någon objektiv grundval för kunskap och moral.”
I den engelska delen:
“Nihilism (from the Latin nihil, nothing) is a philosophical position which argues that existence is without objective meaning, purpose, or intrinsic value. Nihilists generally assert some or all of the following:
Objective morality does not exist; therefore no action is logically preferable to any other.
In the absence of morality, existence has no higher meaning or goal.
There is no reasonable proof or argument for the existence of a higher ruler or creator.
Even if a higher ruler or creator exists, mankind has no moral obligation to worship them.”
Men samtidigt finns det också en nymoralism och denna kan slå till ännu starkare? Rop med krav om disciplin, hårdare tag, respekt för auktoriteter osv. Saker vi ser framförallt i två av partierna som ingår i alliansen. Och som också förskräckande många ger sitt stöd idag (och det kanske är de som hörs i media idag också och överrröstar alla andra röster). Men det måste finnas en tredje eller annan, och bra väg! Där vi blir förmögna att visa varandra äkta, genuin respekt. De uppfostringsmetoder vi använt- och fortfarande tyvärr alltför ofta och i alltför hög grad använder - var (och är) dåliga.
Se också den amerikanske psykologen Michael Milburn om bland annat Abu Ghraib och att inte se ondskan igen.
Liksom Robert Sundberg i ledaren "Fördomar styr synen på äldre" idag, om synen på äldre i Sverige och USA. Vilken speglar vår människosyn? Men hur lär man sig respekt? Inte genom auktoritära medel, snarare tvärtom tror jag. Det som vi kanske ser som större respekt för äldre, i andra länder än Sverige och USA, kan ha åstadkommits med ganska auktoritära medel. Också.
Sundberg skriver bland annat:
"Äldrevården har inte utvecklats på samma positiva sätt som barnomsorgen, som de senaste 40 åren gått från förvaringsliknande förhållanden till att vara utvecklande med bättre pedagogik."
Och:
"Statens budget går för övrigt med rekordstort överskott, meddelades det i går. Så nog finns det resurser."
Inlägg
