Kärnfamiljen och mer om skolan…

I DD fanns recensionen "Samhällskritik i serieformat" igår över ”Einsteins fru” av Liv Strömquist:

”Från den första serien, galakvällen 'Historiens mest provocerande pojkvänner' där Karl Marx, Stings, Picassos och Albert Einsteins självupptagenhet lyfts fram i strålkastarljuset, till den sista serien som ger ett annorlunda perspektiv på John Lennons och Yoko Onos relation./…/

Det finns en punkig samhällskritik sprayad mellan raderna. Men det känns aldrig som att Liv Strömquist skriver mig på näsan eller står med ett plakat och skriker, istället berättar hon stillsamt och med små och på samma gång brutala gester om reflektioner hon gör och missuppfattningar hon upptäcker.

Kärnfamiljen är ett återkommande tema. En av mina favorittexter i 'Einsteins fru' har rubriken 'OM nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda?'

Med den frågan som trampolin hoppar vi hundra år tillbaka i tiden och träffar en 1800-talsfamilj som reder ut begreppen kring hur kärnfamiljen som projekt uppfanns. Vi tar oss vidare, via Dr Phil, Göran Hägglund och andra manliga förespråkare för den 'naturliga familjen', till den störste av dem alla. Påven.

’Alltså påven BOR inte ens själv i en kärnfamilj. Han softar i stället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar, homoerotik och guldhattar.’ skriver hon och låter påven själv avsluta med uppmaningen ’Ö ALLA NI måste sitta och stirra på er partner över matbordet i 85 år och inte umgås med någon annan’.

Liv Strömquist vill inte provocera fram en reaktion hos den som läser, säger hon i en intervju i Galago, men hon inser att hennes serier gör det.

’Mina serier handlar ofta om att ifrågasätta olika typer av makt, och då är syftet just detta: att belysa en ojämlik maktrelation (även om detta naturligtvis ofta uppfattas om väldigt provokativt).’"

[Uppdatering 19 april: se Liv Strömquists hemsida "Rikedomen].

Se också artikeln ”Skolan en nedsvärtad arbetsplats” om ett föredrag med en Hans Lagerberg och hans bok ”Lärarna” (mina kursiveringar):

"Hur mår den svenska skolan och lärarna?

Är den så dålig som Alliansens utbildningsminister Jan Björklund får det att låta i debatten? [Maria-Pia Boëtius undrar detsamma i sin senaste krönika].

I SVT visas dokumentären Klass 9A där de bästa pedagogerna får ta hand om de sämsta eleverna. Ja, så ensidigt populistiskt beskrivs serien av programmakarna.

Författaren Hans Lagerberg efterlyser en mer nyanserad syn och större eftertänksamhet i sammanhanget.

-De som söker patentlösningar i skolvärlden går lätt vilse, anser han./…/

Hans Lagerberg är ingen ensidig kritiker av kommunaliseringen eller friskolorna. Det finns fördelar med ökad lokal frihet och möjlighet till alternativa pedagogiska lösningar. Han ogillar dock starkt att privatiseringarna gått så långt.

-Segregeringen får inte fortsätta öka. Det krävs hårdare tag mot friskolor som bara är ute efter att tjäna stora pengar, säger han.

I medierna kan vi läsa om att vissa friskolor anställer obehöriga lärare. Ja, den omfattande friskolereformen har på många sätt både cementerat och förvärrat klasskillnaderna i skolans värld.

Överhuvudtaget är Hans Lagerberg kritisk mot det ekonomiska synsättet som genomsyrar synen på skolan.

-Vi har skapat ett kund-försäljare-begrepp i stället för lärare och elev vilket är mycket olyckligt. Jag värnar framför allt tanken om en bildningsskola.

Hans Lagerberg menar också att statusen för läraryrket måste höjas. I praktiken handlar det om höjda löner. Den stora tystnaden bland skolpersonalen är också ett stort demokratiskt problem.

- Den individuella lönesättningen gynnar inte en öppen och kritisk atmosfär.

Nå, vad tycker Hans Lagerberg om lösningen med superpedagoger enligt tv-dokumentären 9A.

- Undersökningar har visat att det inte heller är någon fungerande patentlösning.
Skolan behöver framför allt resurser. Många lärare kämpar dagligen mot omöjliga villkor.”

Om boken "Lärarna" står det:

”…i den grå vardagen är lärarna en utsatt yrkesgrupp, som ofta bemöts med misstro, och utsätts för politikernas försök till kontroller. Skolan är ständigt i skottgluggen i medierna.

Förvisso har många lärare genom århundradena utmärkt sig som lakejer åt överheten och förtryckare av eleverna. Å andra sidan finns otaliga vittnesmål om lärare som blivit föredömen för barn och ungdomar i deras utveckling. Vem har inte blivit tårögd över någon framgångsrik författares hyllning av sin svensklärare?

Hans Lagerberg, själv lärare på olika stadier under många år, skriver här de svenska lärarnas historia. Hur har de tagit till sig eller värjt sig mot olika pedagogiska strömningar, hur har de hanterat de politiska besluten på skolans område? Författaren tar sin utgångspunkt i sin farfars gärning som folkskollärare av den gamla sorten och i sina egna erfarenheter.

Han möter historiska lärargestalter som Sokrates, Fridtjuv Berg och Lev Vygotskij. Han intervjuar ännu aktiva kolleger från 60-talet. De vittnar om ett yrke som kan vara slitsamt och tröstlöst men också lärorikt och givande i sina möten med människor i utveckling.

Den första moderna biografin över den svenska lärarkåren, skriven med en personlig och prövande attityd.”