Privatisering in absurdum…

I dagens DD står det också på förstasidan att “Falun väljer dyrare privat brandskydd”. Jag citerar av ren trötthet:

”Falu kommun väljer att köpa utbildning om brandskydd av ett privat företag i stället för av den egna räddningstjänsten. Enligt en revisionsrapport blir det dyrare och dessutom påverkas kompetensen hos räddningstjänsten negativt.

Borlänge och Säter, som delar räddningstjänst med Falun, köper sin utbildning från den egna kåren.

- Vi är kanske lite mer frihandelsvänliga, säger Faluns kommunalråd Dan Westerberg [c].

Räddningstjänsten DalaMitt (RDM) är ett kommunförbund mellan Säter, Borlänge och Falu kommuner. RDM ska förutom att släcka bränder också samordna olycksförebyggande verksamhet, leda arbetet för skydd mot andra olyckor, stå till tjänst med brandsakkunniga med mera. /…/

Säter och Borlänge köper sin utbildning om brandförebyggande arbete av RDM men Falun köper det mesta av ett privat företag, Förebygget Brandskydd AB

Eftersom Falun köper tjänsterna av ett privat företag påverkas både kommunernas och Räddningstjänst Dala Mitts ekonomi negativt, fastslås i en rapport från revisionen.

Dessutom anser revisorerna att RDMs möjlighet att behålla och utveckla sin personals kompetens påverkas av Faluns agerande./…/

Han kan inte riktigt förklara varför Falu kommun inte använder sina egna brandmän till arbetet.

- Förebygget är ju ett känt faluföretag som marknadsfört sig väl, säger Dan Westerberg. Sedan är väl Faluns policy lite mer frihandelsvänlig./…/

Dan Westerberg håller med revisorerna.

- Jag har pratat med Förebygget och där håller man inte med. Förebygget tycker att de är billigare och mer flexibla, säger Dan Westerberg. Men man kommer ju inte ifrån att de inte rycker ut ock släcker bränder. Våra brandmän behöver vara kunniga om verksamheten och de motiverar att vi köper en del av dem.

- Vi jobbar på det, säger Dan Westerberg.”

Kultur och välbefinnande...

landskapsmålning av Winston Churchill.

I dagens DD står det i kulturdelen om ”Winston och Adolf” och att de båda var amatörmålare. Artikelförfattaren menar att det konstnärliga värdet dock är ringa i deras produktion (Churchill målade i över 40 år!), även om han anser att det finns tämligen halvbra målningar också, men naturligtvis kan de större målningarna av dem inbringa sexsiffriga belopp. Och han skriver också att i ett avseende skiljer de sig åt rejält;

”Hitler han ’rensade undan’ konstnärer som hade den stora förmånen att inte vandra i de ariska leden.

De med förhöjd färg och politiska motiv låg risigt till medan Churchill föreslog att höja kulturbudgeten mitt under brinnande krig, när de flesta styrandes stämmor talade om att det behövdes fler kanoner.

Lugnt yttrade han de allt mer aktuella orden:

’Vad har vi då för något att kämpa för?’”

Se också artikeln ”Sång för alla - ett friskhets tecken” där DD: s kulturredaktör Ulf Lundén tar ton på nytt i dubbel bemärkelse (mina kursiveringar nedan):

”Vi behöver ett samhälle med aktiva medborgare som får chansen att uttrycka sig på olika sätt. Körsång är en demokratisk och hälsosam syssla. /… /

’Du har något
ingen annan har,
du är helt unik.
Varje mänska har nå't
att dela med sig av
ingen är
nån annan lik.’

Varje människa borde ägna sig åt sång lika ofta som fysisk motion. Det är nämligen vetenskapligt bevisat att vi mår bra av att sjunga. Det är rena rama hälsokuren. Det går att mäta i blodet. Tyska forskare vid Frankfurts universitet presenterade en studie, där man undersökt medlemmarna i en kammarkör. Blodet mättes före och efter repetitionen av Mozarts vackra Requiem.

Resultatet visade bland annat att körsångarnas immunförsvar fick sig en rejäl ’kick’ efter en timmes sång. Mängden antikroppar, som spelar viktig roll i försvaret mot infektioner, ökade i blodet.

När forskarna intervjuade sångarna visade det sig också att de allra flesta av dem var på mycket bättre humör efter sångövningen än när de kom dit. /…/

Den stora idén om att alla människor har skaparkraft och behov att uttrycka sig är inget som längre är givet. Nej, synen på människan som en kulturellt aktiv varelse är något som vi måste återerövra. /…/

Den tillåtande leken skulle vara avgörande i kulturutövandet./…/

…andra samhällsvindar. Tidsandan är annorlunda nu. På teve visas talangtävlingar i parti och minut. En stenhård jury gallrar bland sångarplantorna. Ingen pratar om sång som en livsbejakande och kollektiv kraft. Nu skall det framför allt levereras nya ansikten till den kommersiella nöjesindustrin. Deras överlevnad i rampljuset blir allt kortare./…/

Nu har sången tystnat i leden ungefär i samma takt som visionerna tonat bort i fjärran. Undantag sker dock. /…/

Kulturen inom arbetarrörelsen är något man gärna pratar om men sällan ser till att prioritera. Landsorganisationen, LO, har som bekant bestämt att lägga ned kulturen på central nivå.

Att sjunga i kör skulle kunna vara en ny väg in i det kollektiva tänkandet. Arbetsplatskörer skulle främja arbetsmiljön.

De vetenskapliga bevisen borde räcka i argumentationen gentemot arbetsgivaren som helst av allt vill ha friska anställda. Körsång borde vara en avdragsgill löneförmån för alla. Det socialdemokratiska rådslaget omfattar även kulturen.

Vågar man på allvar lyfta upp körsång [och kulturutövande överhuvutaget!?] på dagordningen? Det är framför allt en demokratisk och hälsosam syssla. Ja, vi borde på nytt prata om människors rätt till eget skapande. Det är från de breda folkliga djupen som kulturen måste hämta sitt syre och energi. Då vinner man även folkligt stöd till den offentliga kulturen.

På vägen hem nynnar jag på en melodi. Den annalkande vårförkylningen har stött på patrull i form av nya antikroppar. Väl hemma igen hämtar jag gitarren och sätter mig en stund och plockar med ackorden. Nej, det är inget hokus pokus bara en vilja att uttrycka sig i största allmänhet och jag känner mig frisk på nytt.”

Läs också ”Röstens kraft och sångarnas känslor”:

”Vad händer i kören? Vad känner körsångaren? Hur arbetar körledaren? Hur påverkar välbefinnandet det konstnärliga uttrycket?

Ett unikt seminarium på Kungliga Musikhögskolan [nu på onsdag 2 april?] knyter samman frågor om psykologi, ledarskap och musik i körsången, en av våra största folkrörelser. Ungefär 600 000 människor sjunger i kör. 135 000 personer är organiserade körsångare. - Den psykologiska forskningen har av tradition ofta varit inriktad på problem och mänskliga riskfaktorer av olika slag. Det här är i stället ett uttryck för den ökade intresset för positiva krafter, för välbefinnandets betydelse.”

Se artikeln ”Musik som omvårdnad” av sjuksköterskan, PhD ochassistant professor Ulrica Nilsson, Örebro. Se också hennes "Musical intervention to improve surgical care."

Meddelarfrihet och skolan...

från promenad före lunch idag.

Nu hemkommen från påskledighet. Har kollat igenom en hög med tidningar. Bland dessa Lärarnas tidning. Där stod om meddelarfriheten i offentlig respektive privat skola ”Friskola snävar in friheten”. citerar nu friskt igen:

”Alla kommunalt anställda har rätt att tala med medier. Men när en skola blir privat försvinner meddelarskyddet.

Du vet väl att du som kommunalt anställd har rätt att tala med medier om förhållandena på din skola, utan att skolledningen får ta reda på att det är du som har lämnat uppgifter?

Det så kallade meddelarskyddet gäller för alla offentliganställda.

OM DU DÄREMOT jobbar i en friskola har ledningen rätt att ta reda på vem som har lämnat uppgifter och du kan i värsta fall förlora jobbet.

- I den privata sektorn väger lojalitetsplikten mot arbetsgivaren tyngre. Ett brott mot den kan ytterst leda till uppsägning. Anställda får heller inte lämna ut företagshemligheter, till exempel hur skolan drivs, hur anslagen fördelas eller andra omständigheter som bör hållas hemliga av konkurrensskäl, säger Ove Rang, förbunds - jurist på Lärarförbundet.

NÄR EN KOMMUNAL SKOLA blir privat genom så kallad avknoppning påverkar det alltså de anställdas rätt att fritt tala med medier. Meddelarskyddet försvinner om skolan inte skriver ett avtal om att behålla det.

- Då skriver man in att yttrande-, tryck- och meddelarfriheten motsvarar den som offentliganställda har. Det lämpligaste är att göra det i kollektivavtalet, säger Ove Rang.

Om skolan sedan får en ny ägare kan villkoren förändras, beroende på om den nya ägaren har kollektivavtal eller ej. Om kollektivavtalet sägs upp försvinner även meddelarskyddet./…/

- Lärare tänker nog mer på andra aspekter av sitt anställningsskydd, till exempel om de får behålla jobbet eller inte vid en avknoppning. De är säkert väl insatta i att de som svenska medborgare har vissa grundlagsskyddade rättigheter, till exempel yttrandefrihet, men att de dessutom har ett starkare skydd som offentliganställda tror jag inte är lika känt.

Arbetsgivare får inte kolla mediekontakter

* Anställda inom offentlig verksamhet har rätt att muntligen lämna uppgifter till massmedier för publicering. Det gäller även i viss utsträckning sekretessbelagda handlingar. Den innebär också ett förbud för arbetsgivaren att efterforska källor, det vill säga undersöka de anställdas kontakter med media.

Om arbetsgivaren ändå gör det är det ett brott som kan ge upp till ett års fängelse eller böter. Meddelarfriheten gäller även vid tystnadsplikt. Det finns vissa undantag från meddelarfriheten – bland annat i fall som gäller rikets säkerhet.

* Meddelarfriheten gäller inte i privat verksamhet. Där får arbetsgivaren efterforska källan. Anställda kan dessutom förlora jobbet om de talar med massmedia. Däremot får medierna inte avslöja uppgiftslämnarens namn. Det är ett brott mot källskyddet som är straffbart.”

Jag har ”viss” (ett understatement?) erfarenhet av elever från privata skolor förutom från kommunala. Speciellt vad gäller en privat skola i kommunen (med musikprofil) tycker jag dess elever har en attityd som om de anser sig förmer, även mot oss lärare… Trodde jag var ensam om denna upplevelse, men det har visat sig att jag inte är det...

Om eventuell recession, vårdpolitik och förakt för vanligt folk...

I Aftonbladet stod det i fredags om ”Så skapar man motsättningar – Samhället abdikerar från sitt ansvar” av Ingvar Persson.

Regeringen vill lägga hela rätten att avgöra om det råder brist på arbetskraft på arbetsgivarna. Dagens myndighetsprövning avskaffas och med detta så abdikerar samhället från sitt ansvar. Och på en arbetsmarknad där många utnyttjas redan idag kommer det att öppna för nya problem menar Ingvar Persson. Han menar att dessutom riskerar arbetsgivarnas oinskränkta makt att bli ytterligare ett hinder för arbetet med att integrera de stora grupper som i dag stängs ute från arbetsmarknaden.

”Den politik regeringen, med miljöpartiets stöd, tänker genomföra skapar motsättningar mellan partierna. Men värre, den riskerar också att fördjupa motsättningar i det svenska samhället.”

Läs också om hur vi alla gjordes till kapitalister med det nya pensionssystemet – och blåstes på pengarna. Ja, och hur blir det för oss småsparare om det blir en recession?

Dan Josefsson skriver:

”Den amerikanska bolånebubblan har spruckit och världens börser faller. Kursfallet för någon vecka sedan fick Financial Times att dra paralleller till börskraschen på 1930-talet. Det här skapar en global rädsla för recession och massarbetslöshet, men också en oro för att miljoner enskilda människor ska bli av med sina spar- och pensionspengar. Det senare gäller inte minst i Sverige. Här äger 70 procent av befolkningen aktier, antingen direkt eller via fonder. Vi har dessutom ett världsunikt pensionssystem som tvingar oss att investera en del av våra pensionspengar i fonder. Om man räknar in dessa tvångsinvesteringar så äger 94 procent av Sveriges vuxna befolkning andelar i någon typ av fond. Inget annat land kommer i närheten av den siffran.

Hur gick det till när vi svenskar gjorde oss så här sårbara för spekulationsbubblor? Frågan besvaras i två nyligen utkomna arbeten.

I avhandlingen Folkets fonder? gör språkvetaren Claes Ohlsson en rejäl genomgång av de ändlösa kampanjer som banker, försäkringsbolag och statliga myndigheter under årens lopp producerat för att få oss att investera i fonder. Övertalningskampanjen mjukstartade på 1970-talet, kom igång på allvar under 1980-talet och nådde stormstyrka mellan 1989 och 2000, då vi fick vårt nya pensionssystem med dess inslag av obligatoriskt fondsparande.

Claes Ohlsson visar hur bankerna under alla dessa år försökt att ’domesticera’ fondsparandet, det vill säga förvandla det till något självklart och nödvändigt i svenska folkets medvetande, genom att underminera vår tillit till det offentliga pensionssystemets stabilitet./…/

Denna närmast poetiska text beskriver obegripligt nog ett land som faktiskt blev allt rikare mellan 1960-talet och 1990-talet. Liknande manipulativa budskap har i decennier sköljt över oss via affischpelare, tidningsannonser, reklamutskick och radio- och tv-reklam.

Bankerna ville naturligtvis åt våra pengar. Men det finns också en djupare förklaring till kampanjerna. Claes Ohlsson hänvisar till en berömd artikel som den kanadensiske statsvetaren Adam Harmes skrev i New left review 2001. Harmes menar att kampanjen för individuellt fondsparande egentligen är ett sätt att sälja in en politisk nyliberalism som det visat sig omöjligt att pådyvla folk på annat sätt.


Drömmen om nyliberalismen är drömmen om ett samhälle som helt tillfredsställer näringslivets och finansmarknadens önskemål. Det är samhällets uppgift att pressa upp börsvärdena, hålla nere skatterna, motverka krav på sociala skyddsnät, erbjuda en ”flexibel” arbetsmarknad och ge kapitalet maximal rörelsefrihet.

Problem är, som Naomi Klein visar i Chockdoktrinen, att nyliberalismen inte någonstans i världen kunnat förverkligas på demokratisk väg. Folk vill inte ha den, eftersom den uppenbarligen gynnar en liten elit på de mångas bekostnad. Där delar av nyliberalismen har förverkligats har det skett i skydd av naturkatastrofer, krig, statskupper – och mer eller mindre konstruerade ekonomiska kriser.

Detta är enligt Adam Harmes skälet till att finansindustrin och nyliberala politiker försöker skapa vad han kallar för en massinvesteringskultur, där hela befolkningen investerar på börsen. Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.

Massinvesteringskulturen är alltså ett försök att introducera nyliberalismen bakvägen. Men Adam Harmes konstaterar att även massinvesteringskulturen stött på patrull runt om i världen. Folk kan visserligen lockas av finansinstitutens löften om en guldkantad ålderdom, men eftersom de flesta saknar förmögenhet, är de hänvisade till att spela med pengar som de inte har råd att förlora.

Snarare än att släta över motsättningar mellan dem som har och dem som inte har tycks skillnaderna understrykas."

Läs också Monica Tanner Krantz om att folkförakt ha brutit ut bland Sveriges politiker:

”Nej alliansen, den absoluta majoriteten av det svenska folket känner inte igen sig i bilden av den fuskande svensken. Tvärtom, vi känner oss alltmer kränkta. Vi som går till våra jobb både när vi är sjuka och friska. Alla vi som söker hundratals jobb varje vecka.

Ni tar ifrån oss människovärdet och kränker oss. Det kommer att märkas i nästa val – var så säker, skriver Monica Tanner Krantz.

Kränker folket. Alliansens folkförakt kränker folket. Vi anses vara bedragare som låtsas vara sjuka, spelar utbrända, lyfter bidrag och jobbar svart, skriver Monica Tanner Krantz. Reinfeldt, vi är inga lata jävlar!”

Och läs också P. C. Jersild om vårdens enkla val som publicerades redan för ett bra tag sedan (mina kursiveringar):

”Man brukar säga att sista året i livet kräver lika mycket vård som alla tidigare levnadsår sammantagna./…/

Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende./…/

…ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.

Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer./…/

Den fjärde diskussionspunkten handlar om behov och efterfrågan. Här måste man ha klart för sig att begreppen används olika. För ekonomer kan efterfrågan vara ett honnörsord, inom vården är det inte lika enkelt. I medicinska sammanhang definieras efterfrågan som det som den mer eller mindre informerade patienten säger sig vilja ha. Behov är något annat - nämligen en sammanvägning av det patienten vill ha och det doktorn menar är befogat./…/

…om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient./…/

På riksplanet har moderaterna lyckats göra sig av med en rad gamla högeridéer [har de i grunden?]. Därför kan det förvåna att Filippa Reinfeldt är så rigid. Bättre än att låta marknaden styra fritt vore att förutom ålder också ta hänsyn till klass, segregation och risken att efterfrågan tar över på vårdbehovets bekostnad.”

Helle Klein skrev för ett tag sedan:

”Ur denna mediala försäljarmentalitet växer ett auktoritärt ledarskap, där det handlar om att regissera snarare än om att lyssna och demokratiskt styra.”

Läs också hennes ledarkrönika ”Pengarna eller patienterna?”, samt läs om psykiatrichef som fått sparken och reaktioner på detta bland psykiatriker i första hand, samt insändaren i tidningen Ljusnan ”Debatt/Demokratin måste dagligen försvaras” om moderat politiker i kommun i södra Norrland.

Och bloggen Do nothing day som redan i somras skrev om vår påstådda trygghetsnarkomani i ”Mannen som är rädd för trygghet.”

Och Kerstin Berminge om den blå-bruna röran.

Barndansens och klaverens historia i Sverige...

Eva Dahlgren.

Cecilia Björklund Dahlgren.

I Lärarnas tidning 5/2008 stod det om "Skolans premiärdansös" Eva Dahlgren.

I artikeln står det:

"Eva Dahlgren, 92, är 'Dans i skolans' urmoder. Sent i sitt eget yrkesliv blev hon först i landet med att som danspedagog undervisa i dans som ett obligatoriskt skolämne. Tillsammans med sin dotter Cecilia Björklund Dahlgren utvecklade hon metodiken för att undervisa grundskoleelever som aldrig tidigare mött dans som konstform.

— Det var en metodik som måste passa för både pojkar och flickor. Pojkarna var ofta mer faktainriktade. De ville veta hur många steg de skulle ta. Medan flickorna hade lättare till inlevelse i dansen, minns Eva Dahlgren.

För henne själv handlade det om att smälta in och utveckla samarbetet med lärarna på de skolor hon undervisade i.

— Man kunde inte komma som en specialist utifrån även om det var lätt att hamna i den rollen. Det är samarbetet som gör det hela.

Men också att med sina särskilda dansarögon kunna se när ett obotligt rörelsebehov hos en 'stökig elev kunde omvandlas till en skapande dans.

Kanske började det för nästan 100 år sen, som hon säger. När hon som barn vistades i den stockholmska skärgården och uppförde en indiandans inför sin pappa uppfinnarens ankomst.

Någon såg att lusten till dans fanns och Eva Dahlgren fick lära sig de klassiska grunderna hos den ryska danspedagogen Vera Alexandrowa på 1920-talet i Stockholm. EFTER EN INTERNATIONELL dansarkarriär kom hon hem till Sverige i mitten på 1940- talet. Nu blev danspedagogiken hennes nya verksamhetsfält. Hon startade privata dansskolor i de städer som familjen flyttade till. Men det var i det frireligiösa Västerbotten, där dans länge ansågs syndigt, som grunden till dagens 'Dans i skolan' lades [!!!] Det län där jag är född faktiskt!].

— Jag bildade Bolidens barnbalett 1966. Barnen kom med sina sparkar till min dansskola i källaren.

Inspirerad av barnen och landskapet skapade hon sina koreografier.
Bolidens barnbalett kom att uppträda på sjukhus och daghem. Riksdagskvinnan Hagar Normark från Skellefteå såg tillsammans med några socialarbetare en sådan föreställning och blev så entusiastisk att hon skrev en riksdagsmotion om behovet av dans i skolan. Kommunen startade en försöksverksamhet med dansundervisning på förskolorna.

— Min dotter och jag gick sen till kommunala musikskolan och föreslog att dans skulle introduceras i skolan. 1978 VAR ALLTSÅ SKELLEFTEÅ först i landet med obligatorisk dansundervisning i grundskolan. Nu, 30 år senare, koordinerar Statens kulturråd ett särskilt nationellt utvecklingsprogram för 'Dans i skolan'. Och dansen vinner allt mer terräng./.../

Enligt sin dotter har hon en fantastisk kreativitet och en enastående uthållighet. FRITIDSINTRESSEN Älskade skidåkning. Teckning och målning. Har själv beskrivit sina koreografier i målningar. Läser skönlitteratur på flera språk."

Och hur var det innan detta? Vilka hade chans att få dansa? Och lära sig olika sorters dans? Inte bara sällskapsdans, utan att också använda dansen som (ett av flera) uttrycksmedel? Och för fantasi och improvisation?

Se om Danshögskolan här.

Inom Reggio Emiliapedagogiken* säger man att "Ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem."

"A child has a hundred languages but is robbed of ninety-nine. Schools and culture separate the head from the body, they force you to think without a body and to act without a head. Play and work, reality and imagination, science and the fantastic, the inside and the outside, are made into each other’s opposites.”

Se också om ”Klaverens hus” i Söderhamn, Hälsingland, som nu är landets centrum för klaverinstrument byggda i Sverige.

”Klaverens storhetstid var under 1800-talet och en bit in på förra århundradet. Totalt har det byggts pianon, flyglar och tramporglar på omkring 300 fabriker i Sverige! Radion, sedan teven, datorer och hela elkulturen samt konkurrensen från utlandet gjorde att piano- och orgelfabrikerna gick i graven. Den sista var Nordiska pianofabriken i Vetlanda som höll ut till 1987.”

Att klaveren kom att lagras i Söderhamn berodde på söderhamnaren och pianoteknikern Mats Ferner. I Klaverens hus i Söderhamn står nu ett sextiotal instrument. Men merparten av de drygt 400 instrumenten finns fortfarande kvar i de gamla lokalerna. Nu invigs de nya mer centralt i Söderhamn.

Dess hemsida här.

Om Reggio Emilia:

”’Ett barn har hundra språk’ skrevs av Loris Malaguzzi som under många år var chef för de kommunala förskolorna i Reggio Emilia. Dikten uttrycker grundläggande tankar i den pedagogiska filosofin. Man anser att nytänkande innebär gränsöverskridande på många olika sätt. Ett exempel är att man kombinerar avancerat teorietiskt arbete med en levande praktik med barnen. Man arbetar med lek och arbete, verklighet och fantasi och med många olika uttryck samtidigt. Ett annat exempel på den gränsöverskridande hållningen är att pedagogerna i Reggio Emilia samarbetar med forskare och andra inom vitt skilda områden, som t ex hjärnforskning och design .

Den pedagogiska filosofin står också för:

• - ett pedagogiskt arbetssätt, förankrat i en djupt humanistisk livshållning som bygger på en stark tro på människans möjligheter, en djup respekt för barnet samt en en övertygelse om att alla barn föds rika och intelligenta, med en stark inneboende drivkraft att utforska världen. Loris Malaguzzi har sagt: 'Jag tror att de ord som bäst sammanfattar vår verksamhet är utforskande och delaktighet.'
• - bejakandet av subjektivitet, olikhet, solidaritet, samarbete och en tro på att man genom att bekräfta barnens individualitet och rättigheter på sikt kan förändra världen i en allt mer demokratisk riktning.
• - en pedagogik som ständigt förnyas och utvecklas, med barnens behov som utgångspunkt och i takt med det moderna samhällets snabba förändring. Därför står inte Reggio Emilia för ett pedagogiskt program som man kan 'ta över' eller kopiera. Man kan däremot inspireras av grundtankarna och filosofin för att utveckla dem i sitt eget sammanhang, utifrån sina egna förutsättningar. Den pedagogiska filosofin fungerar också som inspiration i sammanhang utanför förskolan och skolan. I Sverige har t ex representanter från både näringslivet, socialvården och olika vetenskapliga områden visat sitt intresse."

Banker, försäkringsbolag, privatläkare och litet annat...

Roland Spånt skrev i ledaren ”Lita inte på bankerna” i DD redan 10 mars (tyvärr fanns den aldrig på webben tror jag):

”Det internationella banksystemets vansinnesutlåning driver nu fram en global lågkonjunktur som felhanterad kan skapa det tuffaste läget på decennier. De grövsta missgreppen har naturligtvis skett i USA:s finare bankpalats och i Washingtons regeringskvarter [av dem som troligen själva har pengar så de borde klara sig resten av livet??]. Men missbrukarna har hejats på av hela den internationella finansiella eliten från Londons city till Stureplan i Stockholm och i Paris finansiella glädjekvarter.

Det är inte första gången som banksystemet orsakar närmast omätbara skador på ekonomierna och slår hårt mot medborgarna. Banksystemet hade en huvudroll i depressionen på 1930-talet. Den djupa krisen i början på 1990-talet skapades av en utlåningsboom av våra banker. Liknande excesser skedde i Norge, USA, Finland och knäckte till och med den tidigare urstarka japanska ekonomin.

Banksektorn har därför orsakat mera arbetslöshet och ekonomiska kriser i industriländerna än i någon annan sektor. Trots detta hävdas nyligen i en utredning åt regeringen att sektorn är den kanske mest effektiva och produktiva av all i Sverige. Sant är att bankerna har effektiv personal i kassorna och bankomaterna är en fiffig uppfinning.

Vi har också en effektiv försäkringssektor som kan klara våra trygghetsbehov med låg förbrukning av resurser och arbetstimmar.

I sin tur beror det på att fackliga organisationer har förhandlat fram mycket kostnadseffektiva trygghetsförsäkringar åt sina medlemmar. Vi sparar massor i marknadsföring, kontorslokaler och arbetstid jämfört med till exempel det amerikanska systemet som kostar dem väsentligt mycket mera. Vårt välfärdssystem är också oerhört effektiva genom sina gemensamma lösningar. I USA däremot måste ofta kirurger betala årsvisa miljonbelopp i försäkringar mot eventuella felbehandlingar [och vilka betalar dessa försäkringar???].

Men andra delar av vår finanssektor är inte effektiv. Istället görs närmast ofattbara vinster på vår hushållsinlåning genom att vi har mycket låg sparränta eller ingen alls./…/

Genom att på det här sättet tjäna pengar på löntagarnas och pensionärernas insättningar och låna tillbaka mycket dyrare gör bankerna mångmiljardvinster.

Vinsterna ökar än mer av att bankerna tar ut orimliga närmast osynliga avgifter på allt fondsparande som hushållen har i form av PPM eller vanliga aktiefonder./…/

Bankerna gör därför rekordvinster motsvarande 10 000 kronor per hushåll och jättelika bonusar och andra avbränningar betalas ut till så kallade nyckelpersoner./…/

Bankernas höga vinster är inte symptom på effektivitet eller på skickliga företagsledningar – utan på att alla vi är så passiva och inte flyttar pengarna.”

Jag sökte efter denna artikel på webben och hittade dessa andra Roland Spåntartiklar ”Varning för USA:s flexibla otrygghet”, "Ta ut mer i lön eller göd spekulationen" och ”Stoppa slagmännen var de än finns”.

Se också artikeln ”The Patient Stalkers” av George Montbiot.

Läs också det senaste inlägget på bloggen Ett Hjärta RÖTT "Ryck upp dig och tänk rätt" samt ledaren "Vriden debatt om sjuka" hon länkat till ur Flamman skriven av en f.d. företagsläkare.

Och läs också den recension som Kerstin Berminge på Motvallsbloggen skrivit om ny bok av Ami Lönnroth om Berit Ås "Härskarteknikernas avslöjare talar ut".

Tillägg på kvällen: Kolla Beckman, Ohlson & Can om ”Är vi på väg att få ett nytt pigsamhälle?” med Cecilia von Krusenstjerna, författare, Göran Greider, författare chefred. Dalademokraten och Monica Lindstedt, grundare av städföretaget Hemfrid. Här är länk direkt till programmet (det program jag försökte länka är nr 10 av 12!!). Jag blir så matt så jag bara länkar. Håller med Greider och Krusenstjerna att det är en rejäl backlash i samhället...

Företagande, konsumism, skolan...

På påslov. Här en snabb bloggning. Egentligen är det så mycket jag skulle vilja skriva av mig. Vet inte var jag ska börja.

Göran Greider skriver i ledaren "Ingen återuppståndelse" idag om att vi inte behöver fler levebrödsföretagare, att de inte har något egenvärde:

"...en socialdemokrati värd namnet måste säga något mer än att det viktigaste av allt är att det startas företag, vilka som helst.

Sverige behöver inte fler levebrödsföretagare, som hankar sig fram och i onödan bränner ut människor. Vi behöver en utbyggd offentlig sektor och vi behöver de företag som verkligen kan bidra med något produktivt till samhällsekonomin och framförallt till den största utmaningen vi står inför: Klimatfrågan.
Fler företag i sig har inget egenvärde."

Om Kina och OS:

"...det kinesiska förtrycket tills för bara några år sedan inte alls var lika uppmärksammat som det numera trots allt är; i många år dränkte det ekonomiska miraklet all kritik./.../

…en annan fackla har också tänts; en motståndsfackla."

Jag fick också tips om artikeln “Psychopathy and Consumerism: Two Illnesses That Need And Feed Each Other” Översatt blir det ungefär "Psykopati och konsumism: två sjukdomar som behöver och föder varandra." Se också om Zygmunt Baumans bok "Consuming Life"

Se också artikeln "Demokratisera skolsystemet" där det står:

"...föräldrar går inte längre på enkla marknadsföringstricks med glassiga broschyrer och lockvaror som gratis dator.

Vi behöver demokratisera - inte privatisera skolan.

Statusen höjs inte av att vinstdrivna friskolor anställer obehöriga lärare.
Konkurrensen från friskolorna har inte heller förbättrat kvaliteten på undervisningen.

Den har bara förbättrat medelklassens möjligheter att sätta sina barn i skolor där de slipper störas av de stökigaste eleverna. Och försämrat möjligheterna för fattiga kommunala skolor att komma till rätta med problemen.

Med slagord som valfrihet har friskolereformen i praktiken spätt på klasskillnaderna i samhället."

VOICE OF JUDAS

Every time I look at you I don't understand
Why you let the things you did get so out of hand.
You'd have managed better if you'd had it planned.
Why'd you choose such a backward time in such a strange land?
If you'd come today you could have reached a whole nation.
Israel in 4 BC had no mass communication.
Don't you get me wrong.
I only want to know.

CHOIR

Jesus Christ, Jesus Christ,
Who are you? What have you sacrificed?
Jesus Christ Superstar,
Do you think you're what they say you are?

VOICE OF JUDAS

Tell me what you think about your friends at the top.
Who'd you think besides yourself's the pick of the crop?
Buddah, was he where it's at? Is he where you are?
Could Mahomet move a mountain, or was that just PR?
Did you mean to die like that? Was that a mistake, or
Did you know your messy death would be a record breaker?
Don't you get me wrong.
I only want to know.

CHOIR

Jesus Christ, Jesus Christ,
Who are you? What have you sacrificed?
Jesus Christ Superstar,
Do you think you're what they say you are?

Mer om USA-krisen och medierna...

Robert Sundbergs skriver idag i ledare om ”USAs kris påverkar oss”, han avslutar denna så här:

”Den borgerliga regeringen har berömt sig över att skattekvoten har sänkts.
Eftersom de svenska statsfinanserna är känsliga för konjunktursvängningar kan dagens budgetöverskott snabbt förbytas i stora budgetunderskott och växande statsskuld när skattekvoten sänkts.

Blir det på det viset så blir det en upprepning för borgarna i regeringsställning. De kan, likt i valen 1982 och 1994, få möta väljarna 2010 med statsfinanser i förfall. USAs finanskris kan bli till en kris för den borgerliga regeringens utsikter att bli återvald. När det gäller att klara Sverige ur ett ekonomisk kärvt läge har ju socialdemokraterna bättre meriter än borgarna”.

Och apropå medierna och mediebevakningen läs ”Brev till ledarsidan” apropå Robert Sundbergs ledare om ”de nya moderaterna”. Där står bland annat:

”Men Fredrik Reinfeldt hanteras med silkesvantar, precis som om det han sade var sant!

Trots att den förda politiken efter valsegern är klassisk högerpolitik, bara serverad med en annan demagogi.

Man frågar sig om den borgerliga ägardominansen över propagandaapparaten har så stark makt över våra medvetanden, och därmed över våra föreställningar om omvärlden, att oberoende och till och med vänsterorienterade media faller in i en verklighetsbeskrivning som är uppenbart absurd?/…/

Du har rätt i att politiker till vänster om mitten ofta granskas hårdare än borgerliga politiker av massmedier som domineras av borgerliga ägare och som styrs av chefer med borgerliga värderingar.

Att moderatledaren Reinfeldt lyckades med pr-tricket med nya moderaterna / nya arbetarpartiet före valet 2006 är ett av flera exempel.

Reinfeldt och hans allians granskades väldigt lite före valet 2006, vilket bidrog till deras valseger. Inför valet 2006 var medierna på nyhetsplats positiva till de borgerliga partierna.”

Demagogi är att argumentera efter slående men osakliga agument...

"Demagoger använder demagogi som en strategi att skaffa makt och inflytande genom att appellera till folks känslor och fördomar, vanligen genom användande av kraftfull retorik och propaganda.

H.L. Mencken, en amerikansk kritiker, definierar en demagog som 'en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter [hans biografi på Wikipeida är intressant! Han var nog en sorts elitist... Dvs. han menade att vissa människor står över andra...].'"

Fast:

"Ordet används numera mest för politiska förolämpningar: politiska opponenter beskrivs som demagoger, medan folk som anses seriösa ses som 'män av folket,' eller duktiga talare."

På den engelska sidan står det om demagogy:

“Demagogy (also demagoguery) (Ancient Greek δημαγωγία, from δῆμος dēmos "people" and ἄγειν agein "to lead") refers to a political strategy for obtaining [erhålla, förvärva] and gaining [vinna, erhålla, uppnå] political power by appealing [vädja till] to the popular prejudices [fördomar], emotions [känslor], fears [rädslor] and expectations [förväntningar] of the public [hos allmäneten] — typically via impassioned [lidelsefull] rhetoric and propaganda, and often using nationalist or populist themes.”

Se också Ali Esbati om den kommersialiserade journalistiken.

Det dumma folket, ja... (alliansen bryr sig inte om "folket" för fem öre? "Det sovande folket"!!??). Ja, det är som Naomi Klein skriver "Information är motstånd mot shock" och inte bara mot chock, utan också mot manipulation och att föras bakom ljuset med en massa knep? Läs mer om "Det sovande folket" här. Och läs också om Reinfeldts skrift "Stenen i handen på den starke" där han argumenterar emot civil olydnad utom då den gäller fortkörning och skattefusk!?

Vi skulle behöva införa träning i kritiskt tänkande igen i betydligt högre grad??? Tillsammans med att vi fick mer nyanserad information och rapportering i medierna (väl underbyggd, inte bara snabbt hoprafsad?).

Se också Robert Sundbergs ledare ”Utred medieägandet!” (mina kursiveringar):

”När Marita Ulvskog, nu s-partisekreterare, var kulturminister försökte hon få till stånd en lag mot ägarkoncentration inom massmedierna. Hon motarbetades då av de stora mediernas ägare samt deras opinionsbildare. Ändå behöver man inte gå längre än till Norge för att hitta en lagstiftning som hindrar att ägarna av medierna blir alltför få och stora. Där får ingen äga mer än en tredjedel av ett medieområde, som dagspressen eller televisionen. På båda de områdena är Schibsted uppe i de taken. Denna typ av lagstiftning för det positiva med sig att ingen ägare blir för stor och mäktig på det i en demokrati viktiga medieområdet. I Italien kan man se hur det kan gå när en medieägare, Silvio Berlusconi, blir för dominerande och även ger sig in i politiken.

Sverige är nu ett av de länder där massmedierna har minst regleringar. Kanske är det därför som ett fåtal aktörer är på väg att lägga under sig merparten av medieområdet och tillskansa sig en stark maktställning rörande information och opinionsbildning."

Imperievalutans fall...

Helt snabbt, se Göran Greider i ledaren "Imperievalutan faller", där han skriver i inledningen:

"Kapitalismen darrar till. Det kan vara så att en svår kris för världsekonomin nu är under uppsegling och den har sina rötter i det ojämlika och alltför avreglerade USA.
Där har ju oansvariga banker beviljat bostadslån till hushåll utan några som helst tillgångar, kanske i tron att bostadspriserna i all evighet ska fortsätta att stiga. Men i marknadsekonomin är ingenting evigt, allra minst stigande bostadspriser, och nu ser det ut som om systemet till sist är på väg att hinnas upp av sina försyndelser. I går var förre chefen för den amerikanska riksbanken, Alan Greenspan, ute i medierna och varnade för att den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget nu kan stunda. Samtidigt var det just han som i tvåtusentalets början bidrog till att den där lånekarusellen kom igång; i USA har han på senare tid faktiskt kallats för Mr Bubble."

Ja, vad kan komma att hända här? Med våra skattesänkningar...

Jag blev nyfiken på vad Joseph Stiglitz och Paul Krugman har skrivit om USA och (världs)ekonomi och hittade följande artiklar.

Se först vad Joseph Stiglitz till exempel skriver i “Financial hypocricy”:

“This year marks the tenth anniversary of the East Asia crisis, which began in Thailand on July 2, 1997, and spread to Indonesia in October and to Korea in December. Eventually, it became a global financial crisis, embroiling Russia and Latin American countries, such as Brazil, and unleashing forces that played out over the ensuing years: Argentina in 2001 may be counted as among its victims.

There were many other innocent victims, including countries that had not even engaged in the international capital flows that were at the root of the crisis. Indeed, Laos was among the worst-affected countries. Though every crisis eventually ends, no one knew at the time how broad, deep, and long the ensuing recessions and depressions would be. It was the worst global crisis since the Great Depression.

As the World Bank’s chief economist and senior vice president, I was in the middle of the conflagration and the debates about its causes and the appropriate policy responses. This summer and fall, I revisited many of the affected countries, including Malaysia, Laos, Thailand, and Indonesia. It is heartwarming to see their recovery. These countries are now growing at 5% or 6% or more – not quite as fast as in the days of the East Asia miracle, but far more rapidly than many thought possible in the aftermath of the crisis.

Many countries changed their policies, but in directions markedly different from the reforms that the IMF had urged. The poor were among those who bore the biggest burden of the crisis, as wages plummeted and unemployment soared. As countries emerged, many placed a new emphasis on “harmony,” in an effort to redress the growing divide between rich and poor, urban and rural. They gave greater weight to investments in people, launching innovative initiatives to bring health care and access to finance to more of their citizens, and creating social funds to help develop local communities.

Looking back at the crisis a decade later, we can see more clearly how wrong the diagnosis, prescription, and prognosis of the IMF and United States Treasury were. The fundamental problem was premature capital market liberalization. It is therefore ironic to see the US Treasury Secretary once again pushing for capital market liberalization in India – one of the two major developing countries (along with China) to emerge unscathed from the 1997 crisis.

It is no accident that these countries that had not fully liberalized their capital markets have done so well. Subsequent research by the IMF has confirmed what every serious study had shown: capital market liberalization brings instability, but not necessarily growth. (India and China have, by the same token, been the fastest-growing economies.)

Of course, Wall Street (whose interests the US Treasury represents) profits from capital market liberalization: they make money as capital flows in, as it flows out, and in the restructuring that occurs in the resulting havoc. In South Korea, the IMF urged the sale of the country’s banks to American investors, even though Koreans had managed their own economy impressively for four decades, with higher growth, more stability, and without the systemic scandals that have marked US financial markets with such frequency.

In some cases, US firms bought the banks, held on to them until Korea recovered, and then resold them, reaping billions in capital gains. In its rush to have westerners buy the banks, the IMF forgot one detail: to ensure that South Korea could recapture at least a fraction of those gains through taxation. Whether US investors had greater expertise in banking in emerging markets may be debatable; that they had greater expertise in tax avoidance is not.”

Och Paul Krugman i “The Conscience of a Liberal”:

“My generation grew up in a nation of strong democratic values and broadly shared prosperity. But both those values and that shared prosperity have been slipping away./…/

We can reverse that trend. Political and economic reform turned the oligarchic America of the Gilded Age, a place of vast inequality, bigotry, and corruption, into the imperfect but far better society of the postwar era. The challenge now is to do again what the New Deal did: to create institutions that will support and sustain a decent society.”

Samt:

“…for the past thirty years American politics has been dominated by a conservative movement determined to undermine the New Deal's achievements - a movement whose founding manifesto was Barry Goldwater's The Conscience of a Conservative. That movement has been highly successful in turning the clock back: both the inequality of today's America and the corruption of its political life hark back to the age of the robber barons.”

Se också utdrag ur kapitel 1 av Krugmans bok här.

Maria-Pia Boëthius skriver också i sin senaste ETC-krönika "En skamlig vecka" om att vi idag lever under en regim, bestående av en regering och medier som inget heller vill än att förtala oss. Att vi är ett fuskande folk för vilka det behöver dras upp riktlinjer för hur vi bättre ska kunna kontrolleras och disciplineras.

Regering och medier bara gapar av häpnad över vår skurkaktighet!

Skämt åsido, hon är ganska glad över existensen av:

”... ännu folkligt förankrade byråkrater som Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Brottsförebyggande rådet, som vägrar tiga. Och man undrar intresserat när de ska sparas bort av alliansregeringen? Eller ’omorganiseras’?/…/

Den här regeringens politik går ut på att framställa folket i en ganska vidrig dager för att sedan sätta in 'åtgärder', övervaka oss eller säga att de solidariska bidragssystemen inte fungerar eftersom så många fuskar. Det är faktiskt en skam, men en nedtonad skam, eftersom medierna samarbetar.

Själv tror jag inte alls på folkpartiledaren Jan Björklunds 'bild av skolan', den som medierna samarbetar om och väljer att visa. Jag tror att det finns problem, men att de är punktvisa, och att skolan på det stora hela är ganska beundransvärd och progressiv. Men man fostrar fritänkare, något som alliansregeringen inte vill ha [!!!!].

Vidare har en undersökning som Skandia initierat visat att direktörer med hög bonus inte alls skapar högre vinst än de företag som inte har bonus. Utan tvärtom.

Hörde ni? TVÄRTOM! När ska vi börja se på företagens vinster som 'kommersiell skatt'? Som bara tillfaller de få – i motsats till den skatt vi betalar till staten?”

Sedan skriver hon om bristen på solidaritet från metall… Ja, nog är det litet (snällt uttryckt) konstigt att de inte kan eller vill solidarisera sig med kvinnorna… Hur ofta har inte kvinnorna stått tillbaka för samhällsekonomins skull?

Kärnfamiljen och mer om skolan…

I DD fanns recensionen "Samhällskritik i serieformat" igår över ”Einsteins fru” av Liv Strömquist:

”Från den första serien, galakvällen 'Historiens mest provocerande pojkvänner' där Karl Marx, Stings, Picassos och Albert Einsteins självupptagenhet lyfts fram i strålkastarljuset, till den sista serien som ger ett annorlunda perspektiv på John Lennons och Yoko Onos relation./…/

Det finns en punkig samhällskritik sprayad mellan raderna. Men det känns aldrig som att Liv Strömquist skriver mig på näsan eller står med ett plakat och skriker, istället berättar hon stillsamt och med små och på samma gång brutala gester om reflektioner hon gör och missuppfattningar hon upptäcker.

Kärnfamiljen är ett återkommande tema. En av mina favorittexter i 'Einsteins fru' har rubriken 'OM nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda?'

Med den frågan som trampolin hoppar vi hundra år tillbaka i tiden och träffar en 1800-talsfamilj som reder ut begreppen kring hur kärnfamiljen som projekt uppfanns. Vi tar oss vidare, via Dr Phil, Göran Hägglund och andra manliga förespråkare för den 'naturliga familjen', till den störste av dem alla. Påven.

’Alltså påven BOR inte ens själv i en kärnfamilj. Han softar i stället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar, homoerotik och guldhattar.’ skriver hon och låter påven själv avsluta med uppmaningen ’Ö ALLA NI måste sitta och stirra på er partner över matbordet i 85 år och inte umgås med någon annan’.

Liv Strömquist vill inte provocera fram en reaktion hos den som läser, säger hon i en intervju i Galago, men hon inser att hennes serier gör det.

’Mina serier handlar ofta om att ifrågasätta olika typer av makt, och då är syftet just detta: att belysa en ojämlik maktrelation (även om detta naturligtvis ofta uppfattas om väldigt provokativt).’"

[Uppdatering 19 april: se Liv Strömquists hemsida "Rikedomen].

Se också artikeln ”Skolan en nedsvärtad arbetsplats” om ett föredrag med en Hans Lagerberg och hans bok ”Lärarna” (mina kursiveringar):

"Hur mår den svenska skolan och lärarna?

Är den så dålig som Alliansens utbildningsminister Jan Björklund får det att låta i debatten? [Maria-Pia Boëtius undrar detsamma i sin senaste krönika].

I SVT visas dokumentären Klass 9A där de bästa pedagogerna får ta hand om de sämsta eleverna. Ja, så ensidigt populistiskt beskrivs serien av programmakarna.

Författaren Hans Lagerberg efterlyser en mer nyanserad syn och större eftertänksamhet i sammanhanget.

-De som söker patentlösningar i skolvärlden går lätt vilse, anser han./…/

Hans Lagerberg är ingen ensidig kritiker av kommunaliseringen eller friskolorna. Det finns fördelar med ökad lokal frihet och möjlighet till alternativa pedagogiska lösningar. Han ogillar dock starkt att privatiseringarna gått så långt.

-Segregeringen får inte fortsätta öka. Det krävs hårdare tag mot friskolor som bara är ute efter att tjäna stora pengar, säger han.

I medierna kan vi läsa om att vissa friskolor anställer obehöriga lärare. Ja, den omfattande friskolereformen har på många sätt både cementerat och förvärrat klasskillnaderna i skolans värld.

Överhuvudtaget är Hans Lagerberg kritisk mot det ekonomiska synsättet som genomsyrar synen på skolan.

-Vi har skapat ett kund-försäljare-begrepp i stället för lärare och elev vilket är mycket olyckligt. Jag värnar framför allt tanken om en bildningsskola.

Hans Lagerberg menar också att statusen för läraryrket måste höjas. I praktiken handlar det om höjda löner. Den stora tystnaden bland skolpersonalen är också ett stort demokratiskt problem.

- Den individuella lönesättningen gynnar inte en öppen och kritisk atmosfär.

Nå, vad tycker Hans Lagerberg om lösningen med superpedagoger enligt tv-dokumentären 9A.

- Undersökningar har visat att det inte heller är någon fungerande patentlösning.
Skolan behöver framför allt resurser. Många lärare kämpar dagligen mot omöjliga villkor.”

Om boken "Lärarna" står det:

”…i den grå vardagen är lärarna en utsatt yrkesgrupp, som ofta bemöts med misstro, och utsätts för politikernas försök till kontroller. Skolan är ständigt i skottgluggen i medierna.

Förvisso har många lärare genom århundradena utmärkt sig som lakejer åt överheten och förtryckare av eleverna. Å andra sidan finns otaliga vittnesmål om lärare som blivit föredömen för barn och ungdomar i deras utveckling. Vem har inte blivit tårögd över någon framgångsrik författares hyllning av sin svensklärare?

Hans Lagerberg, själv lärare på olika stadier under många år, skriver här de svenska lärarnas historia. Hur har de tagit till sig eller värjt sig mot olika pedagogiska strömningar, hur har de hanterat de politiska besluten på skolans område? Författaren tar sin utgångspunkt i sin farfars gärning som folkskollärare av den gamla sorten och i sina egna erfarenheter.

Han möter historiska lärargestalter som Sokrates, Fridtjuv Berg och Lev Vygotskij. Han intervjuar ännu aktiva kolleger från 60-talet. De vittnar om ett yrke som kan vara slitsamt och tröstlöst men också lärorikt och givande i sina möten med människor i utveckling.

Den första moderna biografin över den svenska lärarkåren, skriven med en personlig och prövande attityd.”

Hårdare tag, fuskretorik och litet annat…

ur filmen "Hets".

ur TV-serien "Lost".

Göran Greider skriver i ledare igår om ett allt hårdare samhällsklimat där de styrande kanske rentav njuter av alla slags hårdare tag:

”…en motsättning mellan hårdför marknadsliberalism och den värdekonservatism där familjen står i centrum, som borde orsaka en och annan rämna i Alliansfasaden. Men icke. Jag tror att de njuter av alla slags hårdare tag. Det där är två exempel på ett alltmer konservativt politiskt klimat: De som på ett eller annat sätt är svaga ska bestraffas, kontrolleras eller övervakas. Piskor åt de svaga så att de anstränger sig. Men åt de välbeställda för att de ska anstränga sig: Morötter.”

Johan Ehrenberg skriver också i sin ledare "Hur mycket får man ljuga" om att man misstänkliggör föräldrar och sprider en bild av medelsvenssons som omoraliska fifflare:

”Det finns något obegripligt nonchalant med hur regeringen hanterar fakta.

Som om man fortfarande trodde att man satt i en ’tankesmedja’ eller pr-byrå som i skuggan av organisationens särintresse kan slänga ur sig påståenden för att 'starta debatt'. Ni vet uttalanden som ’arbetsrätten kostar 10 000 jobb’. Eller ’skatterna skrämmer bort företagare’. Eller ’etanol får barn att svälta’.

Uppenbara provokationer för att försöka synas i medieflödet.

Men när en regering agerar så blir det farligt. Med lögner som argument formas en politik som faktiskt påverkar människors liv.

Av en regering kan man kräva lite mer än av en pr-byrå.

Kommer du ihåg fusket i Sverige? Kommer du ihåg ministern som gick ut och sade att fusket var oerhört upprörande, att – kanske – så mycket som 20 miljarder 'försvann' i fuskande svenskars giriga fickor?

Värst var sjukersättningarna till icke sjuka och alla dessa lata föräldrar som fuskar till sig VAB dagar fast barnen gick på dagis.

Ministern gav instruktioner till tjänstemännen. Försäkringskassan måste bli mycket hårdare mot sjuka. Slapphet ska bytas mot nit.

Nu gjorde tjänstemännen också undersökningar. Man kollade barnbidragen – nej, det fanns inget stor fuskande där – man kollade sjukersättningen – nej, inte heller där fanns ett hål av omoral och fusk.

Och redan INNAN ministern gick ut hade VAB granskats av Försäkringskassan. Det stora problemet med VAB var att föräldrar inte stannade hemma med sjuka barn, alltför få utnyttjade rättigheten vilket gjorde dagis – barn samt personal – sjukare och föräldrarna ännu mer stressade.

När sedan ministern ställs inför kamerorna och ska förklara sig så hänvisar hon bara till siffror som inte visade sig vara sanna och lägger till att det är fusket som sådant man ska komma åt. Plötsligt är det inte storleken på fusket som är argumentet utan allt fusk i sig.

Som om det inte var skillnad på miljarder och miljoner i en statsbudget.
Alltså: först bygger man upp en myt om ’försäkringsfusket’ som ett stort samhällsproblem. Sedan ’stramar man åt’ och gör livet till ett helvete för sjuka och utslitna, man misstänkliggör föräldrar och sprider en bild av medelsvensson som omoralisk fifflare.

Och sedan låtsas man som inget – som om det bara var en ’principfråga’ – och låter tumskruvarna sitta kvar hos de drabbade som om det regnade.”

Denna insändare var också bra, om skillnaden på rånare och rånare.

Ali Esbati tipsar också om ett blogginlägg om Lost och alliansens politik (se också här om Lost).

Greider skriver också i en annan ledare om skogspolitiken (girighet och kortsiktigt tänkande):

”Skogspolitiken har ju två mål: ett miljömål och ett produktionsmål. De ska vara jämställda, men är det i praktiken inte; tillväxten segrar alltid och de flesta skogsägare tänker tyvärr mest på vinsterna de kortsiktigt kan göra ur skogarna. Så inte denne Harald Holmlund.
Skogsstyrelsen har blivit skogstokig.”

Se också artikeln ”Se över sjukersättningen igen” (ur Lärartidningen, en tidskrift jag dock inte är odelat förtjust i på grund av chefredaktörens grundvärderingar. Jag undrar också om människor har blivit ”friskare”, vilket han tror i artikeln, eller vad ”friskheten” består i. Ja, vad är egentligen friskt och sjukt?):

”Det behövs en översyn av sjukförsäkringen. Regeringens drastiska och kontroversiella förslag riskerar att skapa en utslagning från arbetslivet.

Några effekter av den ekonomiska krisen under 90-talet var hårda offentliga nedskärningar och slimmade organisationer. Detta orsakade i sin tur att sjuk- och ohälsotalen ökade mycket kraftigt. Alltför många anställda fick för hård belastning i arbetslivet och i livet i övrigt./…/

Kraven skärps ensidigt för den anställde men inte för de andra aktörerna i vårdkedjan. De föreslagna reglerna är dessutom mycket krångliga och svårtolkade vilket kommer att leda till en sämre rättssäkerhet för den enskilde.

Remissvaren är samfällt mycket kritiska till regeringsförslagen. Det är inte bara de fackliga organisationerna som är skarpa i sitt omdöme utan också många andra tunga remissinstanser som Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan har en rad allvarliga invändningar. Att det behövs en översyn och förenkling av det nuvarande regelverket i sjukförsäkringen råder det ingen oenighet kring. Men de förändringar som nu föreslås är alldeles för drastiska och de kommer att få mycket stora och svåröverskådliga konsekvenser för de sjukskrivna. Risken är mycket stor att förändringarna är kontraproduktiva för samhället och att de kommer att orsaka en ökad utslagning från arbetslivet.

Socialförsäkringarna är en av grundpelarna i den svenska samhällsmodellen och när de reformeras måste det ske med gott omdöme och i största möjliga enighet.”

I lärartidningen står det om serien ”Klass 9A”:

”De problem som lärarna i klass 9A ställs inför är komplexa och det finns inga enkla lösningar. Höga och positiva förväntningar på eleverna, ett tydligt ledarskap, tydliga mål, en stabil organisation och ett gott samarbete med föräldrarna är några grundförutsättningar som forskningen brukar framhålla och som har starkt stöd i lärarkåren.

MEN DET SOM tv-dokumentären framför allt pekar på är vikten av kompetenta, behöriga och välutbildade lärare. Läraryrket är mångfacetterat och det behövs en rad olika kunskaper för att bli en skicklig lärare. Därför är det synnerligen viktigt att den översyn av lärarutbildningen som nu sker ser till hela vidden av lärarkunskaper: ämneskunskaper, den pedagogiska excellensen och relationsbyggandet. Detsamma gäller för den fortbildning och kompetensutveckling som behövs kontinuerligt under ett yrkesliv.

Bilden av den svenska skolan är ofta svart och onyanserad och det är de enkla lösningarna på de svåra utmaningarna som lyfts fram. Kan dokumentären om klass 9A medföra att fokus sätts på de mer komplexa frågeställningarna kring läraryrket och vidga debatten.”

Jag har inte sett serien, bara läst och hört om den. Ja, kan denna serie bredda debatten?

Ingmar Bergman om sin skola (apropå filmen "Hets", mina kursiveringar, länk till texten ovan!):

"Först var det alltså 'det 12-åriga helvetet' (ruggigt uttryck förresten. Inte använt av mig utan av den som intervjuade mig. Jag vill minnas att jag sade 'helsike', och det är skillnad det). Ja! Jag var en mycket lat gosse och mycket rädd därför att jag var lat, därför att jag sysslade med teater i stället för med skolan och därför att jag avskydde att passa tider, stiga upp om morgnarna, läsa läxor, sitta stilla, bära kartor, ha raster, skriva skrivningar, tugga förhör, kort sagt och utan krusiduller: jag avskydde skolan som princip, som system och inrättning. Jag har sålunda absolut inte velat komma åt min egen skola utan alla skolor. Min skola var som jag tydligt påpekade i den olycksaliga intervjun efter vad jag förstår varken bättre eller sämre än andra inrättningar för samma ändamål.

Min vördade rektor skriver också (nog så skarpt): 'En skola kan ej vara avpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor'.

Vart skall de stackars bohemerna ta vägen 'Skall elevmaterialet uppdelas: Du är bohem, du är arbetsmänniska, du är bohem o.s.v. Slipper bohemerna'.

'Det finns lärare man aldrig glömmer. Gubbar man gillade och gubbar man avskydde. Min vördade rektor hörde och hör fortfarande (i mitt fall) till den förra kategorin [gubbar man gillade!]. Jag har också en känsla av att min älskade rektor inte har sett filmen än. Vi borde kanske gå och se den tillsammans!'"