Mer om varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre...

[Uppdaterad 10 och 11 maj. Se Kjell Rautio från Utredarna i "Allt fler hamnar i 'utanförskap' - det finns all anledning att oroa sig över vad som nu sker":

I DN-artikeln säger bland annat Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö universitet:

'Regeringen har ensidigt inriktat sig på att ställa krav på dem som stått utanför arbetsmarknaden. Det är som om det vore deras personliga egenskaper som är problemet.' [bördan läggs tung på individers axlar för saker de inte kan påverka!!! För strukturella faktorer!]

Salonen pekar också på att bara 55 procent av de arbetslösa idag uppfyller kraven i arbetslöshetsförsäkringen. År 2004 var det 70 procent.

Professor Bengt Starrin, som också är medlem i TCOs expertgrupp i sjukförsäkringsfrågor, säger:

'De som lever på socialbidrag befinner sig längst ned på statusstegen. Känslan av skam bryter lätt ned människor så att de känner sig som förlorare, de blir passiva och får inte energi att vara aktiva på arbetsmarknaden. Därför är det oerhört viktigt att de får del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan hjälpa dem att stärka självkänslan.'

Den bild som tecknas, av forskarna och andra, visar tydligt att de nedskärningar som den senaste tiden gjorts i arbetslöshets- och sjukförsäkringen knappast bidrar till att motverka det s.k. utanförskapet. Istället fastnar allt fler permanent i en situation som gör att de får allt svårare att ta sig in på arbetsmarknanden. Det verkliga utanförskapet ökar därmed."

Och vad innebär detta för hälsan, inte bara hos dessa, utan också hos alla oss som, fortfarande, har jobb, men kanske kan förlora det eller riskerar gå i väggen p.g.a. ännu mer slimmade organisationer i krisens spår? Vadå, att de mer bemedlade solidariskt skulle hålla tillbaka sina anspråk när det är ekonomisk (och mänsklig) kris?

Vilken betydelsen är för folkhälsan kan man läsa om i blogginlägget nedan!!!

Margaret Thatcher sa "There Is No Alternative - TINA", men det finns!

Se nedan om postpolitiskt spel. Eller SKA vissa slås ut? Ironisk undran.

Och var är de journalister som borde skriva om detta? Istället får andra (bloggare t.ex.) som jobbar med helt andra saker och inte alls har detta som yrke (och således ingen träning på det), och som har fullt upp med annat försöka skriva om det!!!]

Om boken, som nämndes i föregående blogginlägg, ”The Spirit Level Why More Equal Societies Almost Always Do Better” står det i en recension i Sunday Times: upptakten till denna forskning var att de två författarna, de brittiska forskarna i epidemiologi Richard Wilkinson och Kate Pickett, ville förstå varför hälsan i en befolkning blir progressivt sämre ju längre ner man kommer på den sociala skalan.

För att åstadkomma detta samlade de ihop forskning från forskningsteam över hela världen spännande över en ganska lång period (30 år om jag förstod det rätt).

Aha-upplevelsen för de två forskarna kom när de kopplade medicinska data med siffror som visade hur omfattande den ekonomiska ojämlikheten var i varje land. De säger ödmjukt att eftersom pålitlig statistik både vad gäller hälsa och inkomstdistribution är internationellt tillgänglig var det bara en tidsfråga innan någon satte ihop dessa två faktorer. De är alltså de första som har gjort detta.

Det de fann har de publicerat i boken ”The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better”.

Deras bok kartlägger nivån på hälsa och sociala problem – så många som de kunde finna tillförlitliga siffror på – och de jämför dessa mot ojämlikheten (jämlikheten) i inkomstnivå i 20 av världens rikaste nationer och varje stat i USA.

De tilldelar varje problem ett eget kortfattat kapitel, och tillhandahåller diagram som visar uttalade och odiskutabla bevis.

Vad de funnit är att i stater och länder där det är ett stort gap mellan inkomster hos rika och fattiga, så är mental sjukdom, drog- och alkoholmissbruk, fetma och tonårsgraviditeter vanligare, mordfrekvensen högre, förväntad livslängd kortare och barnens skolprestationer och läs- och skrivkunnighet sämre.

De skandinaviska länderna och Japan presterar stadigt positivt i dessa avseenden. Vi har (fortfarande, men med den politik som förs; hur länge!?) mindre skillnader mellan höga och låga inkomster och vi har de bästa talen när det gäller psykosocial hälsa har de två forskarna visat data på och skriver recensenten i Sunday Times också om i sin recension.

De länder som har de största gapen mellan rika och fattiga och den största omfattningen hälso- och sociala problem är Storbritannien, Amerika och Portugal.

Wilkinson och Pickett betonar att det inte bara är de fattiga som påverkas av ojämlikhet, utan majoriteten dvs. de flesta i befolkningen (alltså också de välbeställda enligt vad de funnit).

Till exempel så visar deras undersökning att de mentala ohälsotalen är fem gånger högre i hela befolkningen i de samhällen som har de största socio-ekonomiska skillnaderna jämfört med de samhällen som är minst ojämlika. En förklaring som de föreslår är att ojämlikhet ökar stressen i HELA samhället - INTE BARA bland de minst gynnade.

Mycken forskning har gjorts på stresshormonet kortisol, som kan mätas i saliven och blodet, och det visar sig att kronisk stress påverkar nervsystemet som i sin tur påverkar immunsystemet.

När vi är stressade är vi mer benägna för depression och ångest och det är mer troligt att vi utvecklar en mängd kroppsliga sjukdomar inklusive hjärtsjukdom, fetma, drogberoende, mottaglighet för infektioner och snabbt åldrande.

Samhällen där inkomsterna är relativt lika har låga stressnivåer och höga nivåer av tillit, så att människor där känner sig säkra och ser andra som samarbetsvilliga. Och följaktligen är människor där friskare.

I motstats till ojämlika samhällen där rika lider av rädsla för de fattiga, medan de längre ner i den sociala ordningen upplever statusångest, och tittar upp på dem som är mer lyckade med bitterhet och på sig själva med skam.

Under 1980- och 90-talen när ojämlikheten snabbt växte i Storbritannien och USA köpte de rika säkerhetssystem för hemmet. De fattiga blev allt fetare på tröstätning och började använde mer illegala droger. 2005 förskrev brittiska doktorer antidepressiv medicin för enorma summor (29 miljoner förskrivningar av antidepressiv medicin vilket kostade National Health Service 400 miljoner pund).

Statusängslan och hur vi svarar på den är grundläggande i vår natur verkar det. Man har visat detta i försök på makaker. Bland annat ett där man förde samman en massa högstatusapor i en grupp, så att några av de tidigare högstatusaporna blev lågstatus. De apor som förlorade i status ackumulerade bukfett och utvecklade snabbt åderförfettning, precis som människor.

De olika sociala problemen som härstammar från inkomstojämlikhet bildar ofta spiralomlopp (onda cirklar). Babyar som föds av tonårsmödrar löper högre risk att misslyckas i studier när de växer upp, ägna dig åt ungdomsbrottslighet och att bli tonårsföräldrar själva.

I samhällen med större ojämlikhet i inkomst hamnar fler människor i fängelse och mindre spenderas på utbildning och välfärd. I Storbritannien har antalet människor i fängelse fördubblats sedan 1990; i USA har antalet fyrdubblats sedan 1970-talet (??). I Amerikanska stater med stort gap mellan rika och fattiga är det troligare att man behåller dödsstraffet och att man utdelar långa fängelsestraff för mindre brott.

2004 i Kalifornien fick 360 personer livstids fängelse för butiksstölder. Kalifornien har bara byggt ETT college sedan 1984, men TJUGOEN nya fängelser.

Medan samhällen med höga inkomstskillnader är exceptionellt straffbenägna, så är fängelsetalen i Japan låga och domare och allmänhet litar vanligtvis på att de lagbrytare som erkänner sina brott och uttrycker önskan att ändra sig också kommer att göra detta.

Det kunde sägas att ”The Spirit Level” endast formulerar det alla alltid har känt. Västeuropas idealstater har nästan alltid varit jämlikhetssträvande. Undersökningar i Storbritannien över de senaste tjugo åren visar att proportionen hos befolkningen som tycker att inkomstskillnaderna är för stora i medeltal är 80 %.

Men det som är nytt med den här boken hävdar författarna, är att den vänder personlig intuition mot offentligt demonstrerbara fakta.

Med bevisen de tillhandahållit har politikerna nu en chans att 'göra genuint gott.' Genom att minska inkomstojämlikheter kan de förbättra hälsan och välmåendet hos hela befolkningen (inte bara de mindre välbeställda, utan hos ALLA, alla tjänar alltså på det).

Och det är inget som säger att den ekonomiska politik (med skattesänkningar) är den enda och rätta (mitt tillägg) för ett samhälles ekonomi.

Wilkinson och Pickett tycker inte att det är deras jobb att tala om hur detta ska genomföras, men att öka skatteuttaget för de bäst betalda och begränsa maximibetalning är möjligheter de föreslår (??).

De varnar dock för att korttidslättnader som dessa kunde bli upphävda genom byte av regering och att vi behöver hitta sätt att djupt/djupare rota jämlikhet i samhället.

Detta är bokens mission och de har skapat också stiftelsen The Equality Trust som är icke vinstdrivande för att göra dessa forskningsfynd bättre kända hos allmänheten.

En illusion som de glädjande nog hoppas fördriva är att de superrika är någon sorts tillgång vi alla borde omhulda, hellre än, utifrån synvinkeln social hälsa, motsvarigheten de sju (tio?) plågorna i Egypten.

Här kan man lyssna till ett seminarium eller föredrag av och med de två forskarna där de berättar om sin forskning och förklarar den: Eller lyssna här.

Läs insändaren ”Krisen” i ETC. Och så var det en annan insändare med rubriken ”Vadå pandemi? Vi är ju individer” där det stod väldigt bra (apropå individualismen):

”Ja, i tider som präglas av 'svininfluensan' är det kanske lite ideologiskt malplacerat att avfärda 'folkhälsan' som obefintlig och istället propagera för ett strängt individuellt hälsobegrepp.

Om någon i CUF händelsevis skulle drabbas av svininfluensan, varför bry sig? Det är ju ett problem på individnivå.” (Magnus i kommentar till ett blogginlägg med rubriken 'Allt är individuellt – inget är kollektivt').

Läs också Josefin Brink i ”Nykokt soppa på gammalt system. Josefin Brink: Regeringen gör arbetslösa till fattighjon”, samt Göran Greider i ”När vården blir en bransch” och ”En svensk Margaret Thatcher” om Maud Olofsson. Och slutligen också "Ojämställt ledarskap inom kommunerna - kvinnodominerade verksamheter diskrimineras" samt "Facket oroas av apotek till salu".

Tillägg 10 maj: Farmaciförbundet skriver "Fel fokus på arbetsmarknaden - Farmaciförbundet är kritiskt till att riksdagen i dag fattat beslut om att skrota det sammanhållna apotekssystemet, ett beslut som innebär att man slår sönder världens bästa apotekssystem. Nu behövs ytterligare åtgärder för att inte felanvändningen av läkemedel ska öka." Se deras pressmeddelande 29 april.

Se också deras recept till regeringen för att undvika negativa biverkningar på en avreglerad apoteksmarknad.

En vinstdriven läkemedelsbransch har intresse av att allt biologiseras så att den får avsättning för sina produkter (dock inte bara inom psykiatrin vill jag tillägga)?

DD-artiklarna finns också här.

Tillägg 11 maj: Min pojkvän, amerikan, och boende i USA berättade häromdagen att hans nu snart 90-årige pappa (som är så pigg att han kör bil långa sträckor och antagligen inte är någon storkonsument av sjukvård i dagsläget) för ett par år sedan betalade 1 000 dollar per månad för sin sjukförsäkring (dvs. 12 000 dollar PER ÅR och i dagens penningvärde hur mycket är det? Över 80 000 kronor per år?). En man, 55 år, betalar 240 dollar per månad i år, 300 dollar nästa år och 350 dollar året därpå.

Arbetsgivare betalar (oftast?) sjukförsäkringen för sina anställda. Så kostnader för sina anställda slipper inte företagare undan i USA heller. Nu är jag inte så insatt i detta, men troligen är detta inte de enda kostnaderna för anställda. Småföretagare i USA har det inte alls så bra eller fett? Och byråkratin och pappersexercisen för anställda verkar vara minst lika stor där.

Man kan inte nekas vård helt och hållet, men har man ett hus så får man avyttra det (eller belåna det?) för att betala sjukhusvård?

För en vecka sedan blev S. av med telefonen (och internet) på grund av nedfallen kabel. Det tog telefonbolaget nästan en vecka innan de kom och fixade kabeln! S. sa att för några år sedan hade de kommit samma dag. Dvs. servicen har blivit radikalt sämre.

S. klagar över de ökade telefonkostnaderna. Kostnaderna för telefon, el osv. verkar inte ha blivit mindre. Ja, han verkar klaga över samma saker som vi klagar över här... Och klagar kanske ännu litet mer. Så deras system verkar inte lösa saker...? Och deras samhälle är än mindre solidariskt med de mindre lyckosamma, bemedlade... Jag blir häpen och förskräckt över det jag hör. Men S. och jag har inte riktigt samma politiska åsikter... S. röstar över huvudtaget inte. Cyniska amerikaner? Men vad händer om människor slutar bry sig eller försöka påverka eller förbättra??? KAN vi inte påverka? (Vad beror dessa uppgivenhetskänslor och hjälplöshetskänslor på?) Se också här.

Se om postpolitiskt spel.

Se tidigare inlägg om the American Dream. Chansen att lyckas är större i våra skandinaviska länder med vår större jämlikhet mellan människor. Ojämlikheten kanske sporrar en del ett tag, men förr eller senare leder bristen på lyckande till en uppgivenhet och handlingsförlamning (se länkarna om uppgivenhet och hjälplöshet)!?

Känslor av makt- och hjälplöshet härstammar från tidigt i livet menar terapeuter som Ingeborg Bosch och Jean Jenson... Detta fenomen utnyttjar makten, mer eller mindre medvetet (kanske för att de själva har fått lära sig detta tidigt i livet och införlivat det i sin repertoar att vara!?). Att människor ger upp och tror att de inget kan göra. Att de tror att de inget kan påverka. Att det inte lönar sig. Jag kan se barn som spelas ut mot varandra, föräldrar som använder söndra och härska...

Bloggpostningen "En ny värld behövs..." från 31 maj 2008 i repris:

Birgitta Hambraeus recenserade antologin ”DEN BÄSTA AV VÄRLDAR? - Betraktelser över en postpolitisk samtid” (redaktörer Mekonnen Tesfahuney & Magnus Dahlstedt) i DD igår. Hon skriver:

”Här finns nyttig lärdom från olika tiders tänkare och ett nyttigt ifrågasättande av det som tas för givet.

’- - - vi lever i en nihilistisk* tid, där jorden, livet och det mänskliga sätts på undantag, underkastas marknadskalkylens, nyttomoralens och tillväxtens maximer. - - - Jorden, livet och de förnödenheter som möjliggör liv har växlats in till spelmarker i det postpolitiska spelet.’ Sid.304

Boken visar att kritiken av den nyliberala ekonomiska doktrinen måste utgå från värderingarna bakom, vilken människosyn som gäller. [vilken människosyn nyliberalismen har]/…/

Man måste förstå att bakom denna svenska modell [som nu håller på att moteras ner med rasande fart] låg en syn på samhället som främjare av ett gott liv för alla, väldigt annorlunda än den nyliberala synen, där pengar sätter gränserna och människor utlämnas åt sin egen företagsamhet./…/

Också nu har experterna stort inflytande över politikerna, men de nationalekonomer som anlitas är övertygade om att det endast finns en möjlig värld och där är kapitalet fritt att söka sig dit det ger kapitalägarna högsta utdelning. There Is No Alternative, TINA, sa Margaret Thatcher i Storbritannien, när hon och USAs Ronald Reagan införde nyliberalismen. Detta skulle vara den bästa av världar. Det är vårt eget fel om vi inte lyckas få bra jobb och rikedom.

Boken visar att ekonomin nu överordnats människans välfärd. De som bestämmer över pengarna, kapitalägarna, har sista ordet när det gäller om något är möjligt eller ej. Vi märker det när det sägs att pengarna inte räcker till vettiga löner åt dem som arbetar i den offentliga vården.

De fattiga länderna har länge tvingats till privatisering och neddragen offentlig sektor enligt den nyliberala doktrinen. Nu är det de rika ländernas tur. I EUs fördrag är den nyliberala ekonomin lagfäst. I stället för medborgare har vi blivit konsumenter.
Sju författare medverkar i boken med var sitt kapitel, som alla visar hur förståelsen av det mänskliga trängs undan./…/

…den absoluta osäkerheten präglar invandrarnas situation. Mattias Gardells redogör för hur tortyr blivit slappt tolererad av allt mer likgiltiga mediakonsumenter, fångade i rädsla för terrorism.

Magnus Hörnqvist skriver om hur rätten till arbete blivit arbetsplikt. Dalia Mukthar-Landgren visar att politiken utarmas med exempel på hur ekonomismen slår i det multi-etniska Malmö. Amanda Peralta hämtar exempel från Syd-Amerika. Katarina Schough tar upp den nya härskartekniken med erövringen av rymden och politikens militarisering.”

I bildtexterna står det om järnladyn Margaret Thatcher som praktiserade nyliberala lösningar i England med förskräckande resultat och om den amerikanske förre presidenten Ronald Reagan, en ivrig anhängare av nyliberalismen.

I DN På stan står det om denna bok:

”Sakta men säkert om­vandlas vi till kunder, konsumenter och skatte­betalare. Principen att alla har vissa rättigheter har varit grundläggande. Nu är det inte längre så.

– Vi menar att spel, vadslagning och spekulationer har blivit en dygd. Också med finansmarknaden på global nivå: riskera, satsa, köpa, sälja. Vi tvingas infoga oss i det här sättet att vara. Valfrihet? Men man kan inte inte välja.

Också nationalstatens våldsmonopol håller på att sättas ur spel:

– Till exempel USA:s invasion i Irak, där privata bolag krigar och skyddar och gör det en statsarmé brukade göra. Dessa bolag kan inte åtalas, det kan en statsarmé av folkrätten. Privata aktörer är befriade, det är en del av ekonomiseringen, postpolitiken, säger han.”

Tänker på det Naomi Klein har skrivit i sin ”Chockdoktrinen.” Och det vi är utsatta för nu är - chockterapi? Uppgivna (i en känsla av makt- och hjälplöshet) ska vi sedan bara acceptera sakernas tillstånd? Vi ska hålla tyst och lyda och se upp till "auktoriteter" och dem som "vet bäst." Makten spelar, mer eller mindre medvetet, på psykologiska mekanismer! Bland annat den barnsliga känslan av makt- och hjälplöshet, som egentligen hör vår barndom till. Vi är inte (alls) så makt- eller hjälplösa idag som vi var då. Även om det känns så. Och även om denna känsla är oerhört stark.

* Om nihilism står det i wikipedia:

”Nihilism (från latinets nihil, ingenting) är en filosofisk inriktning som anser att tillvaron saknar ett objektivt syfte, värde och/eller mening. Nihilister anser att det inte finns någon objektiv grundval för kunskap och moral.”

I den engelska delen:

“Nihilism (from the Latin nihil, nothing) is a philosophical position which argues that existence is without objective meaning, purpose, or intrinsic value. Nihilists generally assert some or all of the following:

• Objective morality does not exist; therefore no action is logically preferable to any other.
• In the absence of morality, existence has no higher meaning or goal.
• There is no reasonable proof or argument for the existence of a higher ruler or creator.
• Even if a higher ruler or creator exists, mankind has no moral obligation to worship them.”

Men samtidigt finns det också en nymoralism och denna kan slå till ännu starkare? Rop med krav om disciplin, hårdare tag, respekt för auktoriteter osv. Saker vi ser framförallt i två av partierna som ingår i alliansen. Och som också förskräckande många ger sitt stöd idag (och det kanske är de som hörs i media idag också och överrröstar alla andra röster). Men det måste finnas en tredje eller annan, och bra väg! Där vi blir förmögna att visa varandra äkta, genuin respekt. De uppfostringsmetoder vi använt- och fortfarande tyvärr alltför ofta och i alltför hög grad använder - var (och är) dåliga.

Här tips om en annan bok om Livets ord i recensionen "Se upp -förklädd tro! Fundamentalisterna på frammarsch."

Se också den amerikanske psykologen Michael Milburn om bland annat Abu Ghraib och att inte se ondskan igen.

Liksom Robert Sundberg i ledaren "Fördomar styr synen på äldre" idag, om synen på äldre i Sverige och USA. Vilken speglar vår människosyn? Men hur lär man sig respekt? Inte genom auktoritära medel, snarare tvärtom tror jag. Det som vi kanske ser som större respekt för äldre, i andra länder än Sverige och USA, kan ha åstadkommits med ganska auktoritära medel. Också.

Sundberg skriver bland annat:

"Äldrevården har inte utvecklats på samma positiva sätt som barnomsorgen, som de senaste 40 åren gått från förvaringsliknande förhållanden till att vara utvecklande med bättre pedagogik."

Och:

"Statens budget går för övrigt med rekordstort överskott, meddelades det i går. Så nog finns det resurser."

Den själsliga nivån: varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre och om kulturens fiende och dess och musikens kraft…

Kate Pickett.

Richard Wilkinson.

Tack vare en kommentar från Kerstin på Motvallsbloggen på bloggen Björnbrum så fick jag tips om en ny bok av två brittiska forskare Richard Wilkinson, professor i epidemiologi, och Kate Pikett, högskolelektor i epidemiologi, som har skrivit om vad ojämställdhet betyder för befolkningens hälsa.

Jag sökte på detta och hittade en intressant inspelning från ett föredrag eller seminarium med dessa forskare. Jag skulle vilja skriva om vad de säger i detta föredrag. Tror jag ska göra ett helt separat blogginlägg om detta.

Men först litet allmän bakgrund:

Det har visats att stor ojämställdhet när det gäller inkomst i ett samhälle ofta har setts som splittrande, söndrande och frätande och det är också allmänt känt (är det, ibland undrar jag utifrån kommentarer på andra bloggar i detta ämne???) att i rika samhällen så har de fattiga kortare liv och lider mer av nästan varje socialt problem.

Men i sin nya bok ”The Spirit Level” så visar de utifrån 30 års forskning att mer ojämställda samhällen är dåliga för nästan alla som lever i dem – de välbeställda så väl som de fattiga.

De visar att varje modernt socialt och miljömässigt problem – dålig hälsa, avsaknad av gemensamt liv, våld, droger, fetma, mental sjuklighet, långa arbetsdagar, stor andel människor i fängelse – hittar vi i mindre jämställda samhällen.

Jag skulle också vilja skriva mer om thatcherismen utifrån artikeln ”Kulturens fiende – Andres Lokko om thatcherismen som jubileum och inspirationskälla", samt åter hänvisa till Barack Obamas tal om musikens betydelse för unga människor (och oss alla).

Tycker att detta hör ihop.

Om Thatcher och vad hennes politik ledde till:

”Ken Livingstone, den före detta illröde borgmästaren av London, intervjuas av Channel 4: ’ Thatcherismen var startskottet för trettio år av ekonomisk verklighetsflykt,’ sade han. ’Det är hennes nedrustning av industrin och därmed hela samhällen vi betalar för nu.’

Samtidigt hävdar arbetarklasshjälten Jarvis Cocker – tidigare sångare i Pulp – i en tidningsintervju att Storbritannien behöver en konservativ regering. Han lade till att det är en ’ytterst motvillig insikt’. På andra sidan järnvägsspåren, i Hertfordshire, döper punkbandet Gallows sitt nya album till Grey Britain och startar nästan på egen hand en ny era av uttalat politisk och brutal popmusik föranledd av den ekonomiska situationen.

Ju mer jag läser om Margaret Thatcher, ju fler jag pratar med om henne här i England, desto starkare lyser ett livslångt hat ur kultursektorns ögon. Labourpolitikern Tony Benn sammanfattade det effektivt i ett nyhetsinslag på ITV.

’She measured the price of everything and the value of nothing,’ sade han lika poetiskt som svåröversatt.

När jag för ett år sedan intervjuade protestsångaren Billy Bragg berättade han, med syrlig ironi, att hans största inspirationskälla var Margret Thatcher.

’Jag har henne att tacka för min karriär. Utan hennes metodiska utrensning av gruvindustrin hade jag aldrig sett på min musik som en plattform för ideologiska idéer och tankar.’/…/

Listan över brittiska artister som under åttiotalet skrev lyrik om Thatcher kan göras hur lång som helst. De såg inte bara hur kultur ersattes av en renodlad entreprenörsanda utan också hur solidaritet fick ge vika för hjärtlös sentimentalitet. Identifikationen med ens medmänniskor, grundläggande empati, fanns inte på Thatchers agenda.

Enligt författaren Hanif Kureishi var det hennes ’grundläggande kulturhat som sådde det första fröet till vår tids kändiskultur’. London, som varit en av den seriösa moderna teaterns starkaste fästen, blev i stället synonymt med populistiskt färgsprakande musikaler.

Som The Guardians kritiker Michael Billington uttryckte det:

’Bums on seats’ [ungefär ’häckarna på bänkarna’] blev under Thatcher ett viktigare kriterium för teatern än ’ideas in heads’ [idéer i huvudet’]./…/

Enkelt kan man utläsa hur viktigt det är för kulturen med en förkroppsligad fiende, någon som kan utgöra måltavla och personifiera orättvisor och systematisk hjärtlöshet. De premiärministrar som innehaft posten efter Thatcher – Major, Blair och Brown – har inte på något vis lyckats uppfylla sin föregångares roll som kulturens kollektiva symbol för ondskan.

Sue Townsend, författare till ungdomsböckerna om Adrian Mole, sammanfattade det kanske starkare än någon annan i en kortnovell i en brittisk dagstidning just inför 30-årsjubileet av Thatchers ankomst till Downing Street:

’Varje dag gick hon ensam och utan vänner till skolan och hem igen. Hon lekte inte med de andra flickorna på skolgården under rasterna: i stället anmälde hon sig som frivillig för att tvätta skolans toaletter. Hon tog med sig alla dessa tidiga erfarenheter till Downing Street där hon utkrävde sin hämnd och gjorde girigheten respektabel’.”

Ann Charlott Altstadt skriver i sin recension ”Skalar liberala lökar” om ’filosoferna’ Alexander Bard och Jan Söderqvists nya bok ”Kroppsmaskinerna” om:

”… författarnas tankesprång fylls inte ut av empiri eller argument. /…/

…som exempel på ideologiproduktion är den fascinerande med sitt ogenerade überdogperspektiv./…/

… ultradarwinismen som underliggande drivande faktor. De verkar uppfatta evolutionen som ändamålsenlig och funktionell, en form av intelligent design som motsvarar författarnas politiska önskningar./…/

Det kan tyckas märkligt att Bard, som vill avskaffa moralen/moralismen, anslutit sig till Folkpartiet som är det mest utpräglat moralistiska alternativet i svensk politik. Men det är trots allt logiskt: eftersom liberalerna inte tror på några sociala, ekonomiska strukturer blir de själva oundvikligen moralister. Varför finns klassamhället, enligt författarna? Jo, därför att folk inte fattar.

Liberaler kan inte förklara varför människor blir arbetslösa, bråkar i skolan eller begår brott, med annat än att det beror på dålig karaktär. Den enda förklaring de har till att stökiga klassrum är ett problem endast i socialt utsatta områden, är att föräldrarna är slappa och deras barn asociala. Moralismen är liberalismens auktoritära kärna och leder ofrånkomligen till kontraproduktiv rottingpolitik – ta dig i kragen, hut går hem, lås in dem länge och straffa minderåriga.

Det mest motsägelsefulla med Kroppsmaskinerna är att den egentligen är ett anti-liberalt manifest. Bards och Söderqvists liberala nätverk Liberati hävdar människans oberoende. Men i Kroppsmaskinerna framträder en människa som saknar gränser mot omvärlden.

Det finns inget jag som kan vara oberoende och det finns heller ingen omvärld man kan vara oberoende inför. Vi hör alla ihop, och är oupplösligt förbundna med varandra. Slutsatsen måste bli att vi alla delar ansvar och öde./…/

Vad skiljer en samhällsforskare och filosof från en föredragshållare och konsult? De sistnämnda vill inte så mycket undersöka eller analysera samtiden som att liera sig med den, för att casha hem typ 80  000 plus moms i arvode. Som filosofer vill Bard och Söderqvist knappt förklara världen, inte alls förändra den, de vill fakturera den.”

Barack Obama om musikundervisningens betydelse och testorienterad och teoretiserad amerikansk skola...

Tillägg senare på kvällen: Obama säger (i min snabba och kanske något fria översättning):

”Min poäng är att alla hade tillgång till musik, alla hade tillgång till konst när jag växte upp och gick i skolan, därför att människor förstod, även om de inte hade gjort de vetenskapliga undersökningarna då, de vi har nu [så det handlar inte bara om kunnande, utan också om intuitiv känsla och inlevelse, se Jan Björklunds bristande kunnande i, och bristande intresse om skolforskning], att barn som lär sig musik faktiskt presterar bättre i matematik.

Barn vars föreställningsförmåga är tänd av konst (humaniora) är mer engagerade i skolan. Barn i skolan som får fysisk undervisning har lättare att vara koncentrerade i klassrummet. Så dessa extrasaker är del av en välskött utbildning.

En del av anledningen att ni ser skolor som avskaffar musikundervisningen eller kanske ’bara’ minskar den beror på programmet 'No Child Left Behind' [att inget barn ska lämnas efter]. Den lag vars avsikt var att höja standarden i lokala skolor hade den effekten.

Skoldistrikt känner sig pressade att bara undervisa för testen [som är en del i programmet ’No Child Left Behind’].

I många skoldistrikt har de måst göra val och de har beslutat att dra ner på raster, konst- och musikundervisning för att kunna få våra barn till testnivån. Allt de gör är att studera matematik och läsa hela dagen lång.

Så del av lösningen är att ändra programmet ’No Child Left Behind’. Utvärderingen måste ta hänsyn till dessa saker [som Obama tog upp ovan, om betydelsen av undervisning i musik, konst, fysisk aktivitet].

Ändringarna måste ske både i skolan och utanför och det hela kostar inte särskilt mycket. Man får så mycket tillbaka genom att göra detta.

En del av vad konstundervisning gör är att den lär människor att se varandra genom varandras ögon, den lär oss att respektera och förstå människor som inte är som vi och det gör oss till bättre medborgare och gör att vår demokrati fungerar bättre.

Detta är något jag starkt tror på och något vi måste verka för.”

Se kritik av programmet "No Child Left Behind".

Apropå svensk skolpolitik idag, där bland annat estetiska ämnen får en annan, (betydligt) mindre roll och betyg och straff tros vara en av universallösningarna. Och man satsar allt mer på "elitutbildningar"? Inte på att utveckla hela människor och skapa integration istället för segregation.

Se tidigare inlägg om den politik socialdemokraterna avser att föra. Fast jag är nästan ÄNNU mer intresserad av partiet till vänster om (s)...

Barbara Ehrenreich om det amerikanska klassamhället eller de rikas klasskrig...

Snabbloggning så här på morgonen, triggad av en kommentar jag fick på ett tidigare blogginlägg samt ett inlägg hos Björnbrum som skriver om ”Den rikaste procenten tar 22 procent av nationalinkomsten” i USA och att vissa både där och här fortfarande tycker att det är rättvist och klokt. Och överskottet de får satsar många på spekulation.

Ja, det är motsägelsefullt: vissa måste av någon svårförklarlig anledning stimuleras och motiveras med extremt bra betalt för sitt jobb och andra piskas att jobba mer genom att bli oerhört dåligt betalda (nedmontering av fack, arbetsmiljöarbete osv.). Och gapet däremellan måste vara oerhört stort?

Intervjuaren Bill Moyer frågar Barbara Ehrenreich om inte människor anklagar henne för att vara marxist eller kommunist med de åsikter hon fört ut och uttryckt i sina böcker och Ehrenreich kontrar med att prata om att det redan existerar ett klasskrig - från de rikastes sida, dvs. ett klasskrig äger faktiskt redan rum enligt henne, men fört av de mest välbeställda och rika.

Men hon menar att vi kan åstadkomma förändring genom att arbeta ihop, kollektivt. Vad för oss ihop på ett bra sätt undrar hon? Glädjen att arbeta ihop borde vi återerövra säger hon.

De rikaste är i en bättre position än fattigare människor att påverka sina egna liv, politiken och samhället. Ja, se om var moderaterna här i Sverige får stöd från finansiellt.

Ja, det var det där med bidrag och bidrag.

Och hon tycker politiker (demokrater?) borde klippa bandet med de rika, sluta vara populistiska. Ungefär som många här resonerar om socialdemokraterna, som OCKSÅ fört en nyliberal politik och har sådana ideal verkar det.

Se tidigare inlägg om Barbara Ehrenreich. Samt se också här.

Jinge skriver också om högervridning (nylberalvridningen) - apropå centerpartiet och högstämt tal om personlig integritet och storebrorssamhälle, skriver så bra så jag måste le.

Ja, vi är beroende av varandra - fortfarande, även för vår överlevnad på denna jord. Vi borde (måste) samarbeta, rik som fattig (där de fattiga är i en risigare situation, även i våra rikare samhällen. Ja, vad är vi "rika" på? Pengar kanske, men för övrigt allt fattigare?)

"This land is your land" - samt om aviserad socialdemokratisk politik…

This land is your land

As I went walking that ribbon of highway

I saw above me that endless skyway

I saw below me that golden valley

This land was made for you and me.

This land is your land, this land is my land

From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

I roamed and I rambled and I followed my footsteps

To the sparkling sands of her diamond deserts

While all around me a voice was sounding

Saying this land was made for you and me.

This land…

In the squares of the city, In the shadow of a steeple;

By the relief office, I'd seen my people.

As they stood there hungry, I stood there asking,

Is this land made for you and me?

There was a big high wall there that tried to stop me;

Sign was painted, it said private property;

But on the back side it didn't say nothing;

That side was made for you and me.

This land…

Nobody living can ever stop me,

As I go walking that freedom highway;

Nobody living can ever make me turn back

This land was made for you and me.

This land…

Ulf Lundén skriver ett grattiskort till Pete Seeger, en av de största amerikanska folk- och protestsångarna med sånger som ”Where have all the flowers gone” och ”We shall overcome”, som fyllde 90 år igår.

Seeger fick Lundén att läsa Woody Guthrie i slutet av 1980-talet

”…när finansvalparna och kanslihushögern härjade som värst.

Det rådde samma ideologiska tro då som nu. Man ansåg att de grundläggande värderingarna om rättvisa och jämlikhet var förlegade ståndpunkter.”

Under installationen av Barack Obama som president i USA sjöng Seeger och Bruce Springsteen Guthries sång ”This land is your land” som handlar om att Amerika ska tillhöra alla där boende – inte bara de rika, bemedlade och högerkristna dubbelmoralisterna.

Ett framförande där de inte strök de radikalaste verserna om hungerköer och kritiken mot den privata äganderätten, som annars ofta sker.

Läs också artiklarna ”Kultur(s)atsa på barnen”, ”Tänk rött” och ”Socialdemokraterna satsar på jobben inom kulturen” om den politik socialdemokraterna vill föra, en politik vi knappt för höra om, utom i tidningar som Dalademokraten och liknande?

Läs också om Mona Sahlins förstamajtal.

Artiklarna finns också här.

Tillägg: tack Kerstin på Motvallsbloggen för länk till Mona Sahlins förstamajtal!

Mer om mer den skolpolitik i Sverige idag som förordar mer disciplin och nyauktoritära metoder istället för dialog…

Sång till friheten.



Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna

Som vindarna

Som vågorna

Som fåglarna

Som blommorna på marken



Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod

Och mina lungor

Mina ögon

Mina skuldror

Mina händer och mitt hjärta



Friheten är ditt vackra namn

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder

Freden är din syster

Kampen är din fader

Framtiden ditt ansvar

[Uppdaterad efter lunch med ett tillägg].

I senaste Lärartidningen nr. 8/09 kan man läsa att "Rektorer kan få rätt att stänga av elever".

Björklund anser att de möjligheter som finns idag – utvisning och kvarsittning – inte räcker för att få ordning i skolan. I en promemoria från honom beskrivs de befogenheter som rektor och lärare ska få i den nya skollagen som en

”trappa av sanktioner med fler disciplinära åtgärder för elever som stör tryggheten och studieron för andra elever.”

Avstängning kan redan nu ske i gymnasieskolan, men först efter beslut i kommunens utbildningsnämnd eller av styrelsen i en fristående skola.

Men den typ av avstängning som Jan Björklund föreslår ska kunna göras direkt av rektor – både i grundskolan och i gymnasiet – i högst en vecka och högst två gånger per halvår (jag var tvungen att kolla om jag skrev rätt, för det lät väldigt mycket. Jag vill också bara påpeka att jag tycker hela idén är urdålig!).

Båda elevorganisationerna är kritiska till den här typen av åtgärder. Sveriges elevråd (Svea) tycker att det är en farlig politisk riktning att satsa på straff istället för förtroendefyllda relationer mellan elever och lärare.

Sveriges elevråds centralorganisation (Seco) anser att Jan Björklund tänker fel. I situationer där det är fara för andra elevers säkerhet ska skolan kontakta polisen och sociala myndigheter, inte själva agera domstol eller polis.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén instämmer i kritiken. Hon menar att i en allvarlig situation där eleven inte längre kan vara kvar i klassrummet måste skolan kunna ge direkt hjälp, antingen genom en enskild lärare eller i en lite undervisningsgrupp.

V kan inte lämna eleven en vecka utan åtgärder.

I debattartikeln ”Björklunds analysmiss” kan man läsa:

”Jan Björklund har fastnat i nyauktoritära metoder, som snarare lindrar symptom än löser problemen långsiktigt. Han är en stark förespråkare av disciplinära åtgärder såsom att flytta på mobbare men ointresserad av bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar.

Friends ifrågasätter starkt flera av de quick-fix metoder som alltmer dominerar i skolan och i föräldrautbildningar. Det som krävs är intensivt ifrågasättande av begränsande normer och i det arbetet är ledorden kunskap, medvetenhet och aktion.”

Se tidigare inlägg ”Disciplin istället för kuratorer…” samt tidigare inlägg under kategorin Jan Björklund framförallt detta. Hur stämmer denna politik med liberalernas (Folkpartiets) idéer om frihet?

Mina ytterligare funderingar över de underliggande idéerna (kanske inte medvetna, men ändå av stor betydelse eftersom de påverkar så mycket?), tillägg:

Vilken människosyn och syn på barn ligger under denna politik? Synen (tron, övertygelsen?) att (somliga) barn är födda onda?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus har i forskning över de våldsammaste kriminella i USA funnit svåra barndomserfarenheter hos alla dem han undersökte.

Se bland annat artikeln "Frenzy - Childhood, hatred and the Compulsion to Kill: Jonathan Pincus' "Base Instincts - What Makes Killers Kill?" vilket översatt blir ”Utbrott av ursinne – Barndom, hat och tvånget att döda: Jonathan Pincus bok ’Fundamental instinkt – Vad får mördare att mörda?” av Thomas Gruner.

Pincus funderar också i sin bok "Base Instinct" över hur kränkningar tidigt i livet kan leda till bigotteri eller trångsynthet - "bara" - och utgår från Frank McCourt och beskrivningen av hans barndom och uppväxt i boken "Ängeln på sjunde trappsteget".

Och att ensidigt fokusera på teoretiska ämnen i skolan (kombinerat med disciplin) kanske leder än mer till människor med empatiunderskott??

Alice Miller skriver (och detta gäller förmodligen de flesta av oss i någon grad och vi ser detta i barn som senare är de stökiga i skola och samhälle, eller kanske är helt osynliga osv., och i många fall ser vi inte effekterna förrän långt senare):

“Förödmjukelser, smisk och stryk, smällar i ansiktet, svek, sexuellt utnyttjande, hån, förlöjliganden, försummelse osv. är alla former av misshandel, därför att de skadar integriteten och värdigheten hos ett barn, även om konsekvenserna av denna behandling inte syns omedelbart [utan långt senare och i former så att rötterna är förklädda eller helt dolda för de flesta av oss, misshandel kanske inte bara uttrycks i våld hos den vuxna senare, utan ges en massa andra uttryck också].

Dock, de flesta barn som misshandlats kommer att lida som vuxna och låta andra lida av dessa skador och orättfärdiga behandlingar [mer eller mindre och på olika sätt, somliga mer och andra mindre].

Denna dynamik av misshandel kan deformera en del offer så att de blir bödlar som till och med tar hämnd (vedergällning) på hela nationer och blir villiga verkställare till diktatorer så obeskrivligt skrämmande som Hitler och andra grymma ledare [både tidigare och senare i historien].

Slagna barn tar väldigt lätt upp våldet som de fick utså, ett våld de kan glorifiera (förhärliga) och senare som föräldrar själva använda (och ägna sig åt), i tron att de förtjänade bestraffningarna och blev slagna av kärlek.

De vet inte att enda orsaken till bestraffningarna de får (eller så här i efterhand, fick) utstå är det faktum att deras föräldrar själva fick utstå och blev lärda våld utan att kunna ifrågasätta det [oförmögna att ifrågasätta det berättigade eller goda i det, om det verkligen lär någon något gott].

Senare, som vuxna, slår de en gång misshandlade barnen sina egna barn och känner sig ofta tacksamma mot sina föräldrar som [faktiskt] behandlade dem illa [OCH kärlekslöst] när de var små och försvarslösa.

Detta är orsaken till att samhällets okunnighet fortlever så orubbligt och känslolöst och att föräldrar fortsätter att producera allvarlig smärta och destruktivitet – i all ’god vilja’, i varje ny generation.

De flesta människor tolererar detta blint därför att ursprungen till mänskligt våld i barndomen har varit och fortfarande är globalt nonchalerade.

Nästan alla små barn har blivit smiskade under de första tre åren i livet när de börjar gå och röra föremål som inte får röras. Detta händer exakt vid den tid när den mänskliga hjärnans struktur börjar utvecklas och alltså skulle behöva läras godhet, snällhet, vänlighet, hjälpsamhet, välvilja, uppriktighet, sannfärdighet och kärlek, men aldrig, aldrig grymhet och våld.

Lyckligtvis finns det många misshandlade barn som hittar ’hjälpande vittnen’ och känner sig älskade [i olika grad] av dem.”

Barnrättsadvokaten Andrew Vachss menar att verbal och känslomässig misshandel kanske är ännu mer skadande (för att vi förnekar den ännu mer!??). Se också Andrew Vachss-intervjun: “You Carry the Cure In Your Own Heart - Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out”

Och psykohistorikern Bob Scharf menar att ledare tenderar att ha de starkaste psykologiska försvaren. De med starkast psykologiska försvar tenderar att söka sig till ledarpositioner.

Tillägg 6 april: Andrew Vachss skriver

“När din självuppfattning har blivit söndertrasad, när du har blivit allvarligt skadad och fåtts att tro att skadan och oförrätten var ditt fel helt och hållet, när du söker efter godkännande hos dem som inte kan eller vill ge denna, spelar du den roll som tilldelades dig av dina misshandlare. Det är dags att sluta spela den rollen [men kanske inte så lätt att göra det utan empatiskt och upplyst stöd].”

”Vi måste ge upp lögnen att känslomässig [och all annan] misshandel är bra för barn därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en hård värld. Jag har mött en del individer som blev förberedda för ett hårt liv på det sättet – jag träffade dem när de var i full färd med att göra liv.”

Slutet av Thatcher-eran, eller slutet av enda alternativets väg – eller om så kallat dygdigt arbetande för rimlig ersättning…

Thatcher-Reagan.

”Det brittiska folket har gett socialism på båten. Det 30-åriga experimentet hade helt enkelt misslyckats – och de var beredda att prova något nytt”

funderade Margaret Thatcher då hon kom till makten 3 maj 1979 (denna bloggpostning är inspirerad av artikel av britten Gideon Rachman, i min fria översättning och tolkning).

Men nu när 30-årsdagen av den helg då järnladyn anlände till Downing Street närmar sig, så har många britter dragit slutsatsen att återigen så har ett 30-årigt experiment ”helt enkelt misslyckats”. Dock, denna gång är det experimentet med Thatcherism som har misslyckats.

Avslutningen av Thatcher-eran är en händelse som har global betydelse. Mycket av den politik som banades väg för genom hennes regering i Storbritannien kom att kopieras i resten av världen: privatiseringar, avregleringar, skattereduktioner, avskaffandet av valutakontroller, angrepp på fackens makt, hyllandet av förmögenhetsskapande mer än (åter)fördelning av välstånd.

Fru Thatcher kom till makten 18 månader före Ronald Reagan och de två utvecklade snabbt en ideologisk kärleksaffär. Men den verkliga triumfen kom när Thatcher-idéer började flamma upp i osannolika och karga omgivningar – sådana som Sovjetunionen och Frankrike.

I tidigt 1980-tal, medan Fru Thatcher banade väg för privatiseringar, så genomdrev Frankrike under François Mitterrand massnationaliseringar av banker och industrikonglomerat. Men medan hon fast besluten seglade på med sin frimarknadspolitik, med sin berömda proklamation att ”ladyn kommer inte att vända” (vadå, auktoritärt och totalitärt styre?) tvingades Mitterrand in i en total omsvängning 1982. I slutet av sin regeringsperiod var han också privatiserare.

Och i slutet av Thatcher-eran genomfördes frimarknadsreformer i Kina, Östra Europa, Indien och Sovjetunionen. Under sin sista visit som premiärminister till Mikhail Gorbatjovs Ryssland, noterade Fru Thatcher spydigt att den nya borgmästaren i Moskva såg ut att vara en lärjunge till hennes egen ekonomiska guru, Milton Friedman.

Två av hennes närmaste rådgivare publicerade också en bok med den översvallande titeln ”Privatisering av världen”. Själv fröjdades hon:

”Folk är inte längre rädda att få den brittiska sjukan. De står i kö för att skaffa sig den nya brittiska kuren.”

Tala om kult och att vara självgod guru!? Något liknande fundamentalistisk religion.

Men, nästan 20 år sedan hon lämnade Downing Street är den brittiska ekonomin återigen i djup kris.

Nästan allt det som Fru Thatcher opponerade sig emot – nationaliseringar, skattehöjningar, Keynesiansk ekonomi – är på modet igen. En efter en blir politik och gärningar från Thatcher-åren nedmonterade.

Ingen reform fångade andan under Thatcher-eran bättre än the Big Bang av finansiell avreglering 1986, vilken bäddade för en obeveklig ökning av London city. Men city ligger nu illa till och det är rusning att återreglera den finansiella serviceindustrin. Fru Thatcher proklamerade en gång att ”trycka sedlar kommer inte att ske igen.” Men tryckpressarna är igång igen – skillnaden är att detta idag kallas ”kvantitativ lättnad.” Förbjuden av sina doktorer att tala offentligt så är Lady Thatcher inte i en position där hon kan försvara sitt arv eller instruera de kvarvarande lärjungarna.

Thatcherism är också omodernt internationellt. När Nicolas Sarkozy blev vald till president i Frankrike 2007, stödde han försiktigt idén att han var den franska versionen av Fru Thatcher. Men i dessa dagar vill han bli fotograferad med en kopia av Das Kapital fast tryckt mot bröstet.

Fru Thatcher hyste stor vördnad för den fria företagsamheten och driftigheten i USA. Men den nya presidenten i USA ser ut att vara märkligt förälskad (eller betagen) i det Europiska sociala systemet.

Järnladyn proklamerade en gång, lätt illvilligt;

”Ekonomi är metoden. Det det gäller är att ändra själen.”

Hon menade att det brittiska folket måste återupptäcka dygden i traditionella värden sådana som hårt arbete (Olofssons bävrar!?) och sparsamhet eller hushållning. ”Något-för-ingenting-samhället” var över.

Men idén att Thatcher-eran återetablerade kopplingen mellan dygdig ansträngning och skälig ersättning har effektivt förstörts av spektaklet med bankdirektörer som drivit sina institutioner bankrutta medan de belönats med miljonpundsbonusar och mycket frikostiga och storslagna pensioner.

Samma problem har förföljt den internationella versionen av Thatcherismen.

Privatiseringen i Ryssland degenererade i det moraliskt tvivelaktiga roffandet åt sig av tillgångar som den nya oligarkklassen ägnade sig åt.

Harm och indignation över så kallade executive pays har byggts upp år efter år i USA (enligt wikipedia om executive pay: hur topparna i näringslivet betalas. Detta inkluderar grundlön, bonusar, andelar, optioner och andra företagsfördelar. Under de senaste tre decennierna har dessa kompensationer ökat dramatiskt, långt bortom en arbetares medelinkomst).

Så är Thatcher-eran definitivt över? Den ekonomiska naturkatastrofen och omsvängningen i politiken de senaste månaderna antyder att det säkert måste vara så.

Och ändå finns det fortfarande rum för tvivel. När fru Thatcher kom till makten, hade hon och hennes rådgivare tänkt i åratal över den politik och de idéer som de avsåg att föra. Som kontrast bekämpar dagens politiska ledare den ekonomiska krisen med de redskap som finns till hands.

Besluten att nationalisera brittiska banker och att trycka pengar var akutåtgärder – inte produkten av noggrant uttänkt ideologi eller politiska program.

En av Fru Thatchers mest berömda fraser var:

”Det finns inget alternativ.”

Nej, det handlade om den enda, sanna, rätta läran? Än så länge har ingen större, mer dominerande politisk figur i Storbritannien verkligen uttryckt ett sammanhängande alternativ till de frimarknadprinciper som ärvts från Thatcherismen. Till detta händer kommer Thatcher-eran inte att vara definitivt över.

Se Gideon Rachmans blogg. Och se också Maria-Pia Boëthius senaste krönika. Samt också Ett hjärta RÖTT om ”Passivitet eller framtidstro” och Motvallsbloggens två olika första maj-tåg.