lördag 9 maj 2009

Mer om varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre...


[Uppdaterad 10 och 11 maj. Se Kjell Rautio från Utredarna i "Allt fler hamnar i 'utanförskap' - det finns all anledning att oroa sig över vad som nu sker":

I DN-artikeln säger bland annat Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö universitet:

'Regeringen har ensidigt inriktat sig på att ställa krav på dem som stått utanför arbetsmarknaden. Det är som om det vore deras personliga egenskaper som är problemet.' [bördan läggs tung på individers axlar för saker de inte kan påverka!!! För strukturella faktorer!]

Salonen pekar också på att bara 55 procent av de arbetslösa idag uppfyller kraven i arbetslöshetsförsäkringen. År 2004 var det 70 procent.

Professor Bengt Starrin, som också är medlem i TCOs expertgrupp i sjukförsäkringsfrågor, säger:

'De som lever på socialbidrag befinner sig längst ned på statusstegen. Känslan av skam bryter lätt ned människor så att de känner sig som förlorare, de blir passiva och får inte energi att vara aktiva på arbetsmarknaden. Därför är det oerhört viktigt att de får del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan hjälpa dem att stärka självkänslan.'

Den bild som tecknas, av forskarna och andra, visar tydligt att de nedskärningar som den senaste tiden gjorts i arbetslöshets- och sjukförsäkringen knappast bidrar till att motverka det s.k. utanförskapet. Istället fastnar allt fler permanent i en situation som gör att de får allt svårare att ta sig in på arbetsmarknanden. Det verkliga utanförskapet ökar därmed."

Och vad innebär detta för hälsan, inte bara hos dessa, utan också hos alla oss som, fortfarande, har jobb, men kanske kan förlora det eller riskerar gå i väggen p.g.a. ännu mer slimmade organisationer i krisens spår? Vadå, att de mer bemedlade solidariskt skulle hålla tillbaka sina anspråk när det är ekonomisk (och mänsklig) kris?

Vilken betydelsen är för folkhälsan kan man läsa om i blogginlägget nedan!!!

Margaret Thatcher sa "There Is No Alternative - TINA", men det finns!

Se nedan om postpolitiskt spel. Eller SKA vissa slås ut? Ironisk undran.

Och var är de journalister som borde skriva om detta? Istället får andra (bloggare t.ex.) som jobbar med helt andra saker och inte alls har detta som yrke (och således ingen träning på det), och som har fullt upp med annat försöka skriva om det!!!]

Om boken, som nämndes i föregående blogginlägg, ”The Spirit Level Why More Equal Societies Almost Always Do Better” står det i en recension i Sunday Times: upptakten till denna forskning var att de två författarna, de brittiska forskarna i epidemiologi Richard Wilkinson och Kate Pickett, ville förstå varför hälsan i en befolkning blir progressivt sämre ju längre ner man kommer på den sociala skalan.

För att åstadkomma detta samlade de ihop forskning från forskningsteam över hela världen spännande över en ganska lång period (30 år om jag förstod det rätt).

Aha-upplevelsen för de två forskarna kom när de kopplade medicinska data med siffror som visade hur omfattande den ekonomiska ojämlikheten var i varje land. De säger ödmjukt att eftersom pålitlig statistik både vad gäller hälsa och inkomstdistribution är internationellt tillgänglig var det bara en tidsfråga innan någon satte ihop dessa två faktorer. De är alltså de första som har gjort detta.

Det de fann har de publicerat i boken ”The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better”.

Deras bok kartlägger nivån på hälsa och sociala problem – så många som de kunde finna tillförlitliga siffror på – och de jämför dessa mot ojämlikheten (jämlikheten) i inkomstnivå i 20 av världens rikaste nationer och varje stat i USA.

De tilldelar varje problem ett eget kortfattat kapitel, och tillhandahåller diagram som visar uttalade och odiskutabla bevis.

Vad de funnit är att i stater och länder där det är ett stort gap mellan inkomster hos rika och fattiga, så är mental sjukdom, drog- och alkoholmissbruk, fetma och tonårsgraviditeter vanligare, mordfrekvensen högre, förväntad livslängd kortare och barnens skolprestationer och läs- och skrivkunnighet sämre.

De skandinaviska länderna och Japan presterar stadigt positivt i dessa avseenden. Vi har (fortfarande, men med den politik som förs; hur länge!?) mindre skillnader mellan höga och låga inkomster och vi har de bästa talen när det gäller psykosocial hälsa har de två forskarna visat data på och skriver recensenten i Sunday Times också om i sin recension.

De länder som har de största gapen mellan rika och fattiga och den största omfattningen hälso- och sociala problem är Storbritannien, Amerika och Portugal.

Wilkinson och Pickett betonar att det inte bara är de fattiga som påverkas av ojämlikhet, utan majoriteten dvs. de flesta i befolkningen (alltså också de välbeställda enligt vad de funnit).

Till exempel så visar deras undersökning att de mentala ohälsotalen är fem gånger högre i hela befolkningen i de samhällen som har de största socio-ekonomiska skillnaderna jämfört med de samhällen som är minst ojämlika. En förklaring som de föreslår är att ojämlikhet ökar stressen i HELA samhället - INTE BARA bland de minst gynnade.

Mycken forskning har gjorts på stresshormonet kortisol, som kan mätas i saliven och blodet, och det visar sig att kronisk stress påverkar nervsystemet som i sin tur påverkar immunsystemet.

När vi är stressade är vi mer benägna för depression och ångest och det är mer troligt att vi utvecklar en mängd kroppsliga sjukdomar inklusive hjärtsjukdom, fetma, drogberoende, mottaglighet för infektioner och snabbt åldrande.

Samhällen där inkomsterna är relativt lika har låga stressnivåer och höga nivåer av tillit, så att människor där känner sig säkra och ser andra som samarbetsvilliga. Och följaktligen är människor där friskare.

I motstats till ojämlika samhällen där rika lider av rädsla för de fattiga, medan de längre ner i den sociala ordningen upplever statusångest, och tittar upp på dem som är mer lyckade med bitterhet och på sig själva med skam.

Under 1980- och 90-talen när ojämlikheten snabbt växte i Storbritannien och USA köpte de rika säkerhetssystem för hemmet. De fattiga blev allt fetare på tröstätning och började använde mer illegala droger. 2005 förskrev brittiska doktorer antidepressiv medicin för enorma summor (29 miljoner förskrivningar av antidepressiv medicin vilket kostade National Health Service 400 miljoner pund).

Statusängslan och hur vi svarar på den är grundläggande i vår natur verkar det. Man har visat detta i försök på makaker. Bland annat ett där man förde samman en massa högstatusapor i en grupp, så att några av de tidigare högstatusaporna blev lågstatus. De apor som förlorade i status ackumulerade bukfett och utvecklade snabbt åderförfettning, precis som människor.

De olika sociala problemen som härstammar från inkomstojämlikhet bildar ofta spiralomlopp (onda cirklar). Babyar som föds av tonårsmödrar löper högre risk att misslyckas i studier när de växer upp, ägna dig åt ungdomsbrottslighet och att bli tonårsföräldrar själva.

I samhällen med större ojämlikhet i inkomst hamnar fler människor i fängelse och mindre spenderas på utbildning och välfärd. I Storbritannien har antalet människor i fängelse fördubblats sedan 1990; i USA har antalet fyrdubblats sedan 1970-talet (??). I Amerikanska stater med stort gap mellan rika och fattiga är det troligare att man behåller dödsstraffet och att man utdelar långa fängelsestraff för mindre brott.

2004 i Kalifornien fick 360 personer livstids fängelse för butiksstölder. Kalifornien har bara byggt ETT college sedan 1984, men TJUGOEN nya fängelser.

Medan samhällen med höga inkomstskillnader är exceptionellt straffbenägna, så är fängelsetalen i Japan låga och domare och allmänhet litar vanligtvis på att de lagbrytare som erkänner sina brott och uttrycker önskan att ändra sig också kommer att göra detta.

Det kunde sägas att ”The Spirit Level” endast formulerar det alla alltid har känt. Västeuropas idealstater har nästan alltid varit jämlikhetssträvande. Undersökningar i Storbritannien över de senaste tjugo åren visar att proportionen hos befolkningen som tycker att inkomstskillnaderna är för stora i medeltal är 80 %.

Men det som är nytt med den här boken hävdar författarna, är att den vänder personlig intuition mot offentligt demonstrerbara fakta.

Med bevisen de tillhandahållit har politikerna nu en chans att 'göra genuint gott.' Genom att minska inkomstojämlikheter kan de förbättra hälsan och välmåendet hos hela befolkningen (inte bara de mindre välbeställda, utan hos ALLA, alla tjänar alltså på det).

Och det är inget som säger att den ekonomiska politik (med skattesänkningar) är den enda och rätta (mitt tillägg) för ett samhälles ekonomi.

Wilkinson och Pickett tycker inte att det är deras jobb att tala om hur detta ska genomföras, men att öka skatteuttaget för de bäst betalda och begränsa maximibetalning är möjligheter de föreslår (??).

De varnar dock för att korttidslättnader som dessa kunde bli upphävda genom byte av regering och att vi behöver hitta sätt att djupt/djupare rota jämlikhet i samhället.

Detta är bokens mission och de har skapat också stiftelsen The Equality Trust som är icke vinstdrivande för att göra dessa forskningsfynd bättre kända hos allmänheten.

En illusion som de glädjande nog hoppas fördriva är att de superrika är någon sorts tillgång vi alla borde omhulda, hellre än, utifrån synvinkeln social hälsa, motsvarigheten de sju (tio?) plågorna i Egypten.

Här kan man lyssna till ett seminarium eller föredrag av och med de två forskarna där de berättar om sin forskning och förklarar den: Eller lyssna här.

Läs insändaren ”Krisen” i ETC. Och så var det en annan insändare med rubriken ”Vadå pandemi? Vi är ju individer” där det stod väldigt bra (apropå individualismen):

Ja, i tider som präglas av 'svininfluensan' är det kanske lite ideologiskt malplacerat att avfärda 'folkhälsan' som obefintlig och istället propagera för ett strängt individuellt hälsobegrepp.

Om någon i CUF händelsevis skulle drabbas av svininfluensan, varför bry sig? Det är ju ett problem på individnivå.” (Magnus i kommentar till ett blogginlägg med rubriken 'Allt är individuellt – inget är kollektivt').

Läs också Josefin Brink i ”Nykokt soppa på gammalt system. Josefin Brink: Regeringen gör arbetslösa till fattighjon”, samt Göran Greider i ”När vården blir en bransch” och ”En svensk Margaret Thatcher” om Maud Olofsson. Och slutligen också "Ojämställt ledarskap inom kommunerna - kvinnodominerade verksamheter diskrimineras" samt "Facket oroas av apotek till salu".

Tillägg 10 maj: Farmaciförbundet skriver "Fel fokus på arbetsmarknaden - Farmaciförbundet är kritiskt till att riksdagen i dag fattat beslut om att skrota det sammanhållna apotekssystemet, ett beslut som innebär att man slår sönder världens bästa apotekssystem. Nu behövs ytterligare åtgärder för att inte felanvändningen av läkemedel ska öka." Se deras pressmeddelande 29 april.

Se också deras recept till regeringen för att undvika negativa biverkningar på en avreglerad apoteksmarknad.

En vinstdriven läkemedelsbransch har intresse av att allt biologiseras så att den får avsättning för sina produkter (dock inte bara inom psykiatrin vill jag tillägga)?

DD-artiklarna finns också här.

Tillägg 11 maj: Min pojkvän, amerikan, och boende i USA berättade häromdagen att hans nu snart 90-årige pappa (som är så pigg att han kör bil långa sträckor och antagligen inte är någon storkonsument av sjukvård i dagsläget) för ett par år sedan betalade 1 000 dollar per månad för sin sjukförsäkring (dvs. 12 000 dollar PER ÅR och i dagens penningvärde hur mycket är det? Över 80 000 kronor per år?). En man, 55 år, betalar 240 dollar per månad i år, 300 dollar nästa år och 350 dollar året därpå.

Arbetsgivare betalar (oftast?) sjukförsäkringen för sina anställda. Så kostnader för sina anställda slipper inte företagare undan i USA heller. Nu är jag inte så insatt i detta, men troligen är detta inte de enda kostnaderna för anställda. Småföretagare i USA har det inte alls så bra eller fett? Och byråkratin och pappersexercisen för anställda verkar vara minst lika stor där.

Man kan inte nekas vård helt och hållet, men har man ett hus så får man avyttra det (eller belåna det?) för att betala sjukhusvård?

För en vecka sedan blev S. av med telefonen (och internet) på grund av nedfallen kabel. Det tog telefonbolaget nästan en vecka innan de kom och fixade kabeln! S. sa att för några år sedan hade de kommit samma dag. Dvs. servicen har blivit radikalt sämre.

S. klagar över de ökade telefonkostnaderna. Kostnaderna för telefon, el osv. verkar inte ha blivit mindre. Ja, han verkar klaga över samma saker som vi klagar över här... Och klagar kanske ännu litet mer. Så deras system verkar inte lösa saker...? Och deras samhälle är än mindre solidariskt med de mindre lyckosamma, bemedlade... Jag blir häpen och förskräckt över det jag hör. Men S. och jag har inte riktigt samma politiska åsikter... S. röstar över huvudtaget inte. Cyniska amerikaner? Men vad händer om människor slutar bry sig eller försöka påverka eller förbättra??? KAN vi inte påverka? (Vad beror dessa uppgivenhetskänslor och hjälplöshetskänslor på?) Se också här.

Se om postpolitiskt spel.

Se tidigare inlägg om the American Dream. Chansen att lyckas är större i våra skandinaviska länder med vår större jämlikhet mellan människor. Ojämlikheten kanske sporrar en del ett tag, men förr eller senare leder bristen på lyckande till en uppgivenhet och handlingsförlamning (se länkarna om uppgivenhet och hjälplöshet)!?

Känslor av makt- och hjälplöshet härstammar från tidigt i livet menar terapeuter som Ingeborg Bosch och Jean Jenson... Detta fenomen utnyttjar makten, mer eller mindre medvetet (kanske för att de själva har fått lära sig detta tidigt i livet och införlivat det i sin repertoar att vara!?). Att människor ger upp och tror att de inget kan göra. Att de tror att de inget kan påverka. Att det inte lönar sig. Jag kan se barn som spelas ut mot varandra, föräldrar som använder söndra och härska...

Bloggpostningen "En ny värld behövs..." från 31 maj 2008 i repris:

Birgitta Hambraeus recenserade antologin ”DEN BÄSTA AV VÄRLDAR? - Betraktelser över en postpolitisk samtid” (redaktörer Mekonnen Tesfahuney & Magnus Dahlstedt) i DD igår. Hon skriver:

Här finns nyttig lärdom från olika tiders tänkare och ett nyttigt ifrågasättande av det som tas för givet.

- - - vi lever i en nihilistisk* tid, där jorden, livet och det mänskliga sätts på undantag, underkastas marknadskalkylens, nyttomoralens och tillväxtens maximer. - - - Jorden, livet och de förnödenheter som möjliggör liv har växlats in till spelmarker i det postpolitiska spelet.’ Sid.304

Boken visar att kritiken av den nyliberala ekonomiska doktrinen måste utgå från värderingarna bakom, vilken människosyn som gäller.
[vilken människosyn nyliberalismen har]/…/

Man måste förstå att bakom denna svenska modell [som nu håller på att moteras ner med rasande fart] låg en syn på samhället som främjare av ett gott liv för alla, väldigt annorlunda än den nyliberala synen, där pengar sätter gränserna och människor utlämnas åt sin egen företagsamhet./…/

Också nu har experterna stort inflytande över politikerna, men de nationalekonomer som anlitas är övertygade om att det endast finns en möjlig värld och där är kapitalet fritt att söka sig dit det ger kapitalägarna högsta utdelning. There Is No Alternative, TINA, sa Margaret Thatcher i Storbritannien, när hon och USAs Ronald Reagan införde nyliberalismen. Detta skulle vara den bästa av världar. Det är vårt eget fel om vi inte lyckas få bra jobb och rikedom.

Boken visar att ekonomin nu överordnats människans välfärd. De som bestämmer över pengarna, kapitalägarna, har sista ordet när det gäller om något är möjligt eller ej. Vi märker det när det sägs att pengarna inte räcker till vettiga löner åt dem som arbetar i den offentliga vården.

De fattiga länderna har länge tvingats till privatisering och neddragen offentlig sektor enligt den nyliberala doktrinen. Nu är det de rika ländernas tur. I EUs fördrag är den nyliberala ekonomin lagfäst. I stället för medborgare har vi blivit konsumenter.
Sju författare medverkar i boken med var sitt kapitel, som alla visar hur förståelsen av det mänskliga trängs undan./…/

den absoluta osäkerheten präglar invandrarnas situation. Mattias Gardells redogör för hur tortyr blivit slappt tolererad av allt mer likgiltiga mediakonsumenter, fångade i rädsla för terrorism.

Magnus Hörnqvist skriver om hur rätten till arbete blivit arbetsplikt. Dalia Mukthar-Landgren visar att politiken utarmas med exempel på hur ekonomismen slår i det multi-etniska Malmö. Amanda Peralta hämtar exempel från Syd-Amerika. Katarina Schough tar upp den nya härskartekniken med erövringen av rymden och politikens militarisering.”

I bildtexterna står det om järnladyn Margaret Thatcher som praktiserade nyliberala lösningar i England med förskräckande resultat och om den amerikanske förre presidenten Ronald Reagan, en ivrig anhängare av nyliberalismen.

I DN På stan står det om denna bok:

”Sakta men säkert om­vandlas vi till kunder, konsumenter och skatte­betalare. Principen att alla har vissa rättigheter har varit grundläggande. Nu är det inte längre så.

– Vi menar att spel, vadslagning och spekulationer har blivit en dygd. Också med finansmarknaden på global nivå: riskera, satsa, köpa, sälja. Vi tvingas infoga oss i det här sättet att vara. Valfrihet? Men man kan inte inte välja.

Också nationalstatens våldsmonopol håller på att sättas ur spel:

– Till exempel USA:s invasion i Irak, där privata bolag krigar och skyddar och gör det en statsarmé brukade göra. Dessa bolag kan inte åtalas, det kan en statsarmé av folkrätten. Privata aktörer är befriade, det är en del av ekonomiseringen, postpolitiken, säger han.”

Tänker på det Naomi Klein har skrivit i sin ”Chockdoktrinen.” Och det vi är utsatta för nu är - chockterapi? Uppgivna (i en känsla av makt- och hjälplöshet) ska vi sedan bara acceptera sakernas tillstånd? Vi ska hålla tyst och lyda och se upp till "auktoriteter" och dem som "vet bäst." Makten spelar, mer eller mindre medvetet, på psykologiska mekanismer! Bland annat den barnsliga känslan av makt- och hjälplöshet, som egentligen hör vår barndom till. Vi är inte (alls) så makt- eller hjälplösa idag som vi var då. Även om det känns så. Och även om denna känsla är oerhört stark.

* Om nihilism står det i wikipedia:

Nihilism (från latinets nihil, ingenting) är en filosofisk inriktning som anser att tillvaron saknar ett objektivt syfte, värde och/eller mening. Nihilister anser att det inte finns någon objektiv grundval för kunskap och moral.”

I den engelska delen:

“Nihilism (from the Latin nihil, nothing) is a philosophical position which argues that existence is without objective meaning, purpose, or intrinsic value. Nihilists generally assert some or all of the following:

  • Objective morality does not exist; therefore no action is logically preferable to any other.
  • In the absence of morality, existence has no higher meaning or goal.
  • There is no reasonable proof or argument for the existence of a higher ruler or creator.
  • Even if a higher ruler or creator exists, mankind has no moral obligation to worship them.”
Men samtidigt finns det också en nymoralism och denna kan slå till ännu starkare? Rop med krav om disciplin, hårdare tag, respekt för auktoriteter osv. Saker vi ser framförallt i två av partierna som ingår i alliansen. Och som också förskräckande många ger sitt stöd idag (och det kanske är de som hörs i media idag också och överrröstar alla andra röster). Men det måste finnas en tredje eller annan, och bra väg! Där vi blir förmögna att visa varandra äkta, genuin respekt. De uppfostringsmetoder vi använt- och fortfarande tyvärr alltför ofta och i alltför hög grad använder - var (och är) dåliga.

Här tips om en annan bok om Livets ord i recensionen "Se upp -förklädd tro! Fundamentalisterna på frammarsch."

Se också den amerikanske psykologen Michael Milburn om bland annat Abu Ghraib och att inte se ondskan igen.

Liksom Robert Sundberg i ledaren "Fördomar styr synen på äldre" idag, om synen på äldre i Sverige och USA. Vilken speglar vår människosyn? Men hur lär man sig respekt? Inte genom auktoritära medel, snarare tvärtom tror jag. Det som vi kanske ser som större respekt för äldre, i andra länder än Sverige och USA, kan ha åstadkommits med ganska auktoritära medel. Också.

Sundberg skriver bland annat:
"Äldrevården har inte utvecklats på samma positiva sätt som barnomsorgen, som de senaste 40 åren gått från förvaringsliknande förhållanden till att vara utvecklande med bättre pedagogik."
Och:
"Statens budget går för övrigt med rekordstort överskott, meddelades det i går. Så nog finns det resurser."

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för intressanta fakta, bra länkning och mkt vettiga åsikter!

Hit återvänder jag gärna!

Mvh,

Viveka

k sa...

Tack, vad kul att du tycker det! Du är så välkommen!