Tvärnit på svensk välfärd...

Läs Sofie Wiklund i ledaren "Tänk rött", där hon bland annat skriver att

"Regeringen har fått den svenska välfärden att tvärnita."

Se också recensionen av Mats Utbults "Vägval och spårbyten":

"Det var vanligt att vägskiften auktionerades ut till lägstbjudande och att arbetet gick med förlust och blev bara råslit med korp och svårbalanserade tippkärror på järnhjul och vickande spänger. Vägarbetarna blev alltså små entreprenörer. Det var entreprenörsanda.

Något av denna ideologiska odör sprider Maud Olofsson (C) idag. Ackordslön har flitigt tillämpats på banor och vägar och förekommer kanske än. Inte sällan eftersträvade de anställda själva ackordslön. Den gav bättre betalt men innebar hårdare jobb och brutal utslitning. 'Medaljen låg på byrån som en ständig påminnelse, liksom den mångåriga reumatiska värken förvandlats till en malande röst inom honom', skriver författaren Karl Rune Nordkvist. Fysiskt svaga platsade inte i ackordslagen.

I sitt försvar för direktörsbonusar säger Maud Olofsson att de är samma sak som arbetarnas ackordslön. Hon pratar. Direktörerna spekulerar och får frikostiga påslag trots krascher. Ackordsavlönade sliter ihjäl sig och får förtidspension som regeringen missunnar dem. Hennes ideologiska odör bara tilltar."

I Kulturhyllan i DD kunde man i onsdags läsa:

”Rövarkapitalismens försvarare ger inte upp.

Lämna finansmarknaden i fred. Ja, det menar Timbroliberalen Johan Norberg på fullaste allvar och fortsätter med en dåres envishet att försvara tanken om en fullständigt avreglerad och fri kapitalism. Hans nya bok heter ’Perfekt storm’.

Norberg medger att marknadens högdjur inte alltid gör rationella val utan faktiskt kan hemfalla åt roffarmentalitet. Den logiska kortslutningen blir dock total när Norberg ändå lägger skulden på politikerna.

Marknadens vilda djur skall inte tänjas på något sätt. Den sköter sig bäst i vilt tillstånd.

Herregud, skicka Norberg till en egen måne där han kan fortsätta att odla sin verklighet på behörigt avstånd från den faktiska världen.”

Ett fattigare och mer utarmat land...

Alliansens Sverige är ett alltmer fattigt och utarmat land på alla områden, inte minst på kulturområdet...

Nobelprisintervju med Paul Krugman…

Här är hela intervjun.

Satsa på dig själv och skit i andra...

Yukiko Duke i bokrecension i Gomorron Sverige om Cormac McCarthys bok ”No country for old men”:

“Tilltron till mänskligheten vacklar betänkligt för sheriffen.

Sviker samhället? Genom att inte ha värden att tro på och kämpa för [se om samhälleligt bifall].

Boken visar vad 'Satsa på dig själv och skit i andra' kan leda till.”

Om boken, ur boken. Konversation mellan McCarthy och de två bröderna Joel och Etan Cohen om filmen som är baserad på denna bok.

Från beskrivning av boken i min amatöröversättning:

”Romanen kan läsas som en thriller i ett andlöst och hastigt tempo, men den är också en allvarlig meditation över de korroderande (frätande) effekterna av girighet och hederns natur i en alltmer egennyttig och vinningslysten civilisation.”

Om boken på svenska.

Se Owe Wikström om individualismen och det individualistiska samhället.

Se också boken ”Främmande jord” av amerikanskan Jhumpa Lahiri om de framgångsrika invandrarfamiljerna i USA (människor som kom från redan privilegierad bakgrund i sitt tidigare hemland och som i USA gått i fina skolor osv.) och deras liv i övre medelklassen.

Se tidigare inlägg om "den amerikanska drömmen."

Den amerikanske neurologen Jonathan Pincus om de värsta brottslingarna och deras bakgrund. Se också Pincus om trångsynhet eller bigotteri.

Mer om kapitalismen och (behov av?) samhällsförändrande reformer…

Göran Greider skriver i ledaren ”Efter finanskrisen – Greider slår ett slag för en samhällsförändrande reformism” igår om marxistiska historiker (t.ex. Immanuel Wallerstein eller Giovanni Arrighi) som i årtionden diskuterat teorier om kapitalismens slut: dess terminalkris. Se Barbara Ehrenreich om marknadsfundamentalism och kollektiv passitivitet (att bara passivt se på och bara låta saker ske).

Teorier som säger att kapitalismen existerar så länge som den kan expandera, så länge det finns ickeexploaterade och fattiga marginaler dit kapital kan exporteras och där det är gott om billig arbetskraft.

Och Greider undrar om det finns några tecken som säger att vi står vid denna slutpunkt och konstaterar att nej, det gör det inte. Kapitalismen har tyvärr kvar väldiga expansionsmöjligheter (över hela kontinenter, som till exempel Afrika).

Han använder liknelsen att det globala ekonomiska systemet har drabbas av en stroke, och

”…när patienten vaknar upp kommer han att ha glömt mycket av det som lärdes in allra sist: Tron på en evig, mer eller mindre problemfri kapitalism, inklusive allt vad det innebär av de moderna privilegier som kallas bonussystem eller hyllande av ökande löneskillnader.

Frågor om makt, ägande och klass urskiljs åter [tvärs] genom den liberala demokratins dimbildningar./…/

I den rika världens hjärta har samtidigt den offentliga välfärden under så lång tid tillåtits magra av och bli så anorektisk att det är osäkert om den ens i Västeuropa längre utgör en skyddsvall mot recessionen: Privat överflöd hos de bäst ställda och samtidigt offentligt armod./…/

…under årtiondena /…/ har den idépolitiska trenden varit en ständig nedskruvning av arbetarrörelsernas och vänsterns ideologiska anspråk./…/

Kapitalismen avslöjar sig idag för vad den på många sätt är: en misslyckad revolutionär

rörelse som visserligen störtade tidigare stillastående ekonomiska system över ända, men som inte förmår hantera de produktivkrafter som den släppts fria i biosfären såväl som i det sociala livet./…/

Djupa kriser utlöser en rad direkt reaktionära strömningar, xenofobi [eller främlingsfientlighet, se om samhälleligt bifall] och återfall i konservativa lösningar i den ekonomiska politiken – det som förmärktes på det senaste EU-toppmötet.

Men på sikt kommer mer makt att återtas av politiken, och av det offentliga, annars överlever inte ens kapitalisterna. Inte minst innebär det att mer makt kommer och måste förskjutas från kapital till arbete. Utan den maktförskjutningen och den fördelningspolitik den kan tvinga fram väntar nya, kanske än värre kriser.”

Se Maria-Pia Boëthius i ledaren ”Mittens rike – Boëthius om partiernas mentala låsning”

”Vi har under de senaste 20 åren varit utsatta för en obarmhärtig propaganda förklädd till ’ostoppbar utveckling’, som slutade i katastrof, både ekonomisk och för planetens del.

Praktiskt taget alla har spelat med: Mainstreammedier, vacklande politiska partier, många intellektuella och olika slags opinionsbildare som steg för steg bytt åsikt och även delar av forskarsamhället. Propagandan har finansierats av näringslivet och drivits av kommersiell TV och radio, reklam, konsulter, PR och varumärkesbyggare.

En av affärsidéerna har varit att skruva upp förväntningarna på vad ett lyckat liv bör vara, att dela in människor i vinnare och förlorare och att tillhandahålla varor och tjänster som påståtts kunna förvandla människor till vinnare.

Vi har utsatts för en kändishysteri, som i varje fall givit mig kändiskräksjukan, där de storfräsare som nyss hyllades som universums herrar, som man säger i USA, ’masters of the universe’, visat sig vara storbedragare, antingen med lagens hjälp eller också på riktigt.

Det är inte bara en ekonomisk bubbla som kollapsat; det är hela den riggade tankeapparaten, som rört sig runt skapade begär och skapade behov och dyrkan av de rika och de mäktiga och de berömda, av vilka många idag bara förtjänar utvisning ur det offentliga rummet. (Jag hade tänkt skriva ’bara förtjänar förakt’ men jag vägrar att förakta någon människa.)

Just nu framstår hela den etablerade vänstern liksom fackföreningsrörelsen som musgrå, idélös och komprometterad, eftersom den spelat med. I ett sådant läge finns bara alternativet totalt omtänkande. Det är bättre att förlora nästa val på en ny motberättelse med ekonomiskt och medmänskligt och ekologiskt nytänkande än att vinna på att vara en blek kopia av alliansen. Och ingen kan längre vara säker på att inte politiskt mod och civilkurage från vänster i själva verket är det allra mest efterlängtade, också bland besvikna och vilsna mittenväljare.”

Läs också artikeln ”Vi behöver ett kulturellt bröduppror” angående nya kulturutredningen, samt artikeln ”Sjuka ska behandlas med respekt.”

Jag tror inte något av det ovan är ofrånkomligt och jag undrar varför vi har omättliga behov. Jag tror inte att vi är födda sådana. Och jag tror inte vi är födda onda eller födda egoister, men otvivelaktigt finns det en del riktigt onda människor i världen.

* Wikipedia om Wallerstein:

”Immanuel Maurice Wallerstein, född 28 september 1930 i New York, är en amerikansk sociolog. Han avlade 1959 sin doktorsexamen på Columbia University där han studerade under C. Wright Mills och vid Oxford 1955-1956. Under 1950-talet påbörjade han sin karriär genom att studera Afrika och har sedan dess varit en kritiker av obalansen i världsekonomin. Immanuel Wallerstein är professor i sociologi vid Yale University /…/

Han har skrivit en rad böcker, bl.a. trebandsverket ’The modern world system’. På svenska finns sedan tidigare ’Liberalismens död’, Vertigo förlag 2001.

Wallerstein kom att göra gemensam sak med forskarna kring Förenta Nationernas Commisión Ecónomia para América Latina (Cepal) – en skola som delar upp världen i en axel med polerna periferi och centrum. Andre Gunder Frank och Samir Amin menade att denna konflikt alltid var till centrums fördel. Wallerstein däremot utvecklade utifrån detta antagande en modell som sammanfattas i följande:

• Dagens globala samhälle började utvecklas i Västeuropa under 1400-talets andra hälft. Det expanderade genom erövring tills det omslöt hela jorden.
• Systemet är kapitalistiskt. Kapitalackumulation är dess yttersta mål.
• Det är ett ojämlikt system av kapitalister och producenter; samt centra och periferier; det råder mellan dessa en arbetsdelning som är axiell eftersom denna arbetsdelning utgör en axel runt vilken systemet rör sig.
• Systemet har en utvecklingshistoria som består i periodiska cykler: ’exempelvis växling mellan expansion och stagnation och växling mellan hegemonisk makt och rivalitet, samt därmed sammanhängande långsiktiga tendenser, exempelvis allt mer varufiering eller kommersialisering och allt större polarisering mellan gynnade och icke gynnade.’
• Denna utvecklingshistoria har ett slut.”

• 
  

Om Wallersteins bok ”Liberalismens död” kan vi läsa:

”I boken Liberalismens död ger han sin bild av de djupa skakningar som just nu och ett tag framöver går genom världssystemet. Han undviker ytfenomenen och siktar in sig på det väsentliga: nationalstaternas och ideologiernas kris, miljöproblemen, de skakiga ekonomiska konjunkturerna.

Klart och åskådligt, utan önsketänkande och sentimentalitet, ger han sin bild av en orolig övergångsperiod, fylld av krig, epidemier och miljökatastrofer. Men han betonar att slutresultatet inte är förutbestämt. Det är upp till oss att påverka hur det nya samhälle som kommer att skapas skall se ut: demokratiskt och jämlikt eller totalitärt och hierarkiskt?”

Vi tjänar på att stå utanför euron…

[Uppdaterad med ett tillägg 22 april]. Sverige tjänar miljarder på att inte ha euron som valuta, enligt Exportrådet.

Hade kronan varit starkare nu hade vi fått en större ekonomisk nedgång nu och ett snabbare fall i sysselsättningen än vad vi annars får.

Fler människor hade alltså blivit arbetslösa om vi haft euro och snabbare blivit arbetslösa. Och den ekonomiska nedgången hade blivit snabbare.

Och som Kerstin på Motvallsbloggen konstaterar att

"...en massa beslut, som vi måste acceptera, fattas av de politiker i EU som vi inte kan rösta bort om de fattar beslut vi ogillar?"

Tillägg: Funderade ytterligare på individualiseringen av allt. För att kunna åstadkomma förändring borde vi (snarare) gå ihop (solidarisera oss, där det verkligen är värt att solidarisera sig och för saker och människokategorier som är värda att solidarisera sig för!! Se Greider om anonyma anarkister som förstör för dem som allvarligt kämpar, destruktivt och självdestruktivt).

En ensam individ kan göra ganska litet för att förändra dåliga förhållanden på en arbetsplats, likadant på samhällsnivå och ännu mindre på global nivå (om man inte har en sjusärdeles styrka och förmåga att uttrycka sig och har kanaler att uttrycka sig i). Och hur är det att vara whistle-blower?

Det verkar som om ganska många amerikaner (eller så är det sådana jag stött på?) inte (och skrämmande cyniskt) tror på gemensamma lösningar eller på politiken/politiker (och det har de kanske goda skäl till i det system de lever i!?). Och de tror inte heller på att gå ihop riktigt och strida för saker ihop. Istället försöker vissa upphäva sin stämma helt själva. Där är det individualiseringen som gäller (och paradoxalt också likriktning! En amerikansk vän reagerade självkritiskt på kort jag skickade från Polenresa i september, bland annat ett kort från torg i staden vi besökte, med hus i olika stilar sida vid sida, målade i olika färger, att det inte skulle tillåtas i frihetens och individualismen land USA).

Men i vad grad åstadkommer detta någon egentligen förändring (och detta gynnar egentligen bara makten eller i vart fall de i maktställning som använder makten för sina egna syften enbart)? Individer skriker sig hesa. I ett hav av skrikande röster hörs egentligen ingen? Och somliga har helt (cyniskt) gett upp.

Men innebär kollektiv att individualitet inte tillåts? Kan individer (genuint autonoma, dvs. genuint självständiga) existera i (ett friskt) kollektiv? Jo, jag tror det. Men i mindre friska system (grupp, politiskt parti, land osv.) då är det ett antingen/eller?

Se Barbara Ehrenreich om marknadsfundamentalism och kollektiv passivitet (kan resultera i underlåtenhetssynder).

Tillägg 22 april: Hittade inlägget där jag skrev om min amerikanske väns kommentar aropå individualism (något redigerat citat från tidigare inlägg):

”En vän i USA lade särskilt märke till husen som var målade i olika färger. Något som inte existerar i USA! Han skriver att i USA så verkar alla byggnader som ligger nära varandra ha samma arkitektur och vara målade i samma färg!

'Vad tråkigt!'

skrev han.

Han tyckte att husen på min bild speglar verkligt accepterande av individuella skillnader, något som han stridit för hela sitt liv.

'Vi amerikaner proklamerar häftigt att vi värderar individuella skillnader, men i vardagslivet så lever vi inte som vi lär!'”

Åka tåg idag i Sverige...

Har precis pratat med en äldre, pensionerad vän, som troligen röstat på centerpartiet (dvs. ett av våra högerpartier). Hon hade nyligen åkt tåg med sin sambo (något hon gör nu och då) och berättade om byten, förseningar, omvägar istället för raka spåret osv.

Spontant och med eftertryck sa hon något om "tågkompani hit och tågkompani dit."

"SJ borde ta hand om alltihop! Det fungerade mycket bättre och smidigare förr!"

Jag håller med. Min personliga erfarenhet: jag åkte väldigt mycket tåg fram till 1989 då jag skaffade bil. Och perioden 1978-1984 åkte jag tåg varje vecka (under min yrkesutbildning). Och jag åkte genom hela landet, kortare och längre turer och både dag och natt.

Men de gånger jag åkt tåg de senaste 10 åren har det skett en enorm försämring mot hur det var då... Och när jag och en bror var på begravning i norra Sverige för ett par år sedan sa min bror något liknande.

Min farfar körde förresten ånglok en gång i tiden...

Individualism, egoism - samt om Machiavellis furste…

Niccolò Machiavelli.

Har funderat ganska mycket igen över egoism och individualiseringen av allt i samhället…

Marita Ulvskog skriver i krönikan ”Borg försöker – men kan aldrig bli som Sträng” 11 april om eliternas sammanhållning, en som hon tycker måste brytas. Ja, eliterna håller ihop!? Men folket ”individualiseras”! Makten som har intresse av att söndra och härska, skapa ett ”vi” och ”dom”.

Sidospår (eller inte): Hon skriver också om högerregeringar i Sverige och Europa, som har tömt sina kassor med kraftiga skattesänkningar under de goda åren. Att de nu kniper igen av ideologiska skäl, men också på grund av sina tidigare misslyckanden. Om vår nuvarande regering som öst ut 80 miljarder i skattesänkningar och till och med lånat till en del av dessa skattesänkningar!

Och jobbskatteavdrag och skattesänkningar har gynnat och gynnar bara dem med riktigt höga inkomster. För oss andra, med medel- och låginkomster, så tror jag att det går jämnt ut (ekonomiskt) och att somliga rentav förlorar på det, och kanske förlorar ganska mycket: under en viss inkomstnivå får vi dels mindre i jobbskatteavdrag (inte alls de summor som ”utlovats”, som jag inte bad om, för jag röstade inte på sittande regering), samtidigt som de gemensamma trygghetssystemen urholkas (och kommer att urholkas ännu mer) och många anser sig vara tvungna att täcka upp för försämringarna med privata försäkringar, om de har råd. Vilket innebär att jobbskatteavdraget snart har ätits upp till väldigt stor del, kanske till och med HELT. Och vad har vi fått istället? Eller snarare gått miste om!

Och jag undrar om kvaliteten blir bättre på till exempel vård och skola om dessa drivs i privat regi (framförallt om de drivs av stora företag, kooperativ kan fungera bättre?).

Det finns saker som borde ligga i vårt gemensamma intresse att de fungerar, och fungerar så bra som möjligt.

Dessutom tror jag inte vården till exempel blir billigare i privat regi. I USA kan nog tendensen finnas att föreskriva behandlingar som inte är av nöden tvungna och oerhört många amerikaner verkar gå på antidepressiv medicin (i läkemedelsbolagens intresse?). Borde dessa få en annan slags behandling. Och varför är så många depressiva?

Och som jag skrivit tidigare, så verkar till exempel åldringsvården i USA vara så risig (anorektisk?) att människor inte vill hamna där. Och många medelålders kvinnor (framförallt) tar hand om sina gamla föräldrar.

Mammor oftast eftersom de tenderar att leva längre? Och det kanske förklarar varför detta område är eftersatt och ingen stor politisk fråga, varken där eller ens här heller. Det är ”bara” kvinnor som drabbas av att omsorg, på alla nivåer, är dålig och/eller alltför dyr för många. Och om åldringsvården är risig då drabbar den främst kvinnor, därför att de lever längre än män. Hade förhållandena varit omvända: män drabbats personligen av sämre barnomsorg, äldreomsorg, då hade dessa frågor haft kanske högsta prioritet? Liksom om män levt längre, än de gör och än kvinnor, och drabbats av dålig äldreomsorg.

Natur&Kultur har tydligen gett ut Machiavellis ”Fursten” i nyutgåva” med undertiteln ”Möjligheterna. Makten. Moralen.”. Enligt recensionen "Handbok för makthavare." I denna recension kan man bland annat läsa:

”…en handbok i diktatorisk statsmannakonst. /…/

...vilka moderna motsvarigheter till fursten behöver rådgivning i dessa slags möjligheter?/…/

Hans strategiska trumfkort är förmågan att ge intryck av det och det, att skapa falska föreställningar. En furste måste likna både räven och lejonet, säger Machiavelli.”

Behöver vi dylika handböcker? Behöver vi "diktatorer"? Starka ledare? Och i så fall, varför (för att vi behöver ledning eller vad i vår förvirrade, förvirrande samtid, för att kanske låna ett uttryck av religionspsykologen Owe Wikström)? Eller varför ges denna bok ut igen - nu?

Och förresten, hur var det nu med talet om frihet, valfrihet osv. som (ny)liberaler talat/talar så varmt om?

Söker efter något Owe Wikström skriver om i boken i ”Långsamhetens lov” att han befarade att röster skulle börja höjas om rop på starka ledare! Ja, en ställföreträdande pappa som kommer och reder upp allting åt oss!? För vårt eget bästa. Och detta är än mer intressant för många nu när vi är i en ekonomisk kris – igen! Och det är litet otäckt.

Och då hittar jag något annat på sidan 83:

”Det ligger i profitens intresse att stress individualiseras.”

Och det ligger i profitens intresse att så mycket som möjligt annat också individualiseras! Att vi är en massa små öar, som bara jobbar för att promota oss själva!

Han skriver också att:

”Men skapandet tar tid. Kreativitetens glädje är svår att ersätta av något annat (s 69).”

Så finns det gränser för effektivisering? I alla fall för ganska många sysslor.

Han tycker också att dagens intellektuella har abdikerat! Och det är ju verkligen sant - inte minst idag. Var upphäver de sina röster? Och denna bok kom alltså redan för åtta år sedan!

Och han skriver också om att

”…bejaka sin längtan efter det autentiska (s. 58).”

Och på sidan 54 om egoism och självupptagenhet och att ta spjärn mot och reflektera över nuets virvlar (men på något annat ställe skriver han också att det är viktig att inte moralisera heller över människor tillvaro):

”..betingelserna för mänsklig integritet har alltid varit självkännedom, vilken i sin tur är kopplad till eftertänksamhet och dialog (s. 54).”

Och på sidan 46-47 skriver han om framgångsmyten:

”…även framgångsmyten bidrar till rastlösheten. Orden ’du kan bara du vill’ skapar orealistiska fantasier.. De flesta har inte alls möjlighet att förverkliga sina drömmar trots att de tänker positivt varje dag./…/

Dessa vackra kroppar och breda leenden bidrar till att vissa känner skam och skuld över att själva inte vara lyckade. Det finns ett handlingsförlamande eller cyniskt element i påståendet att varje människa är sin egen lyckas smed.”

Om individualism:

”Det som ter sig som individualism är snarare försåtlig likriktning.”

Jo, jag håller med. Han skriver också om en andlig torftighet och existentiell törst, om uttunning av humanistiska värden och eftertänksamhet. Och:

”Att förvandla ett strukturellt och politiskt problem till en fråga för den enskilda individen lägger bara sten på bördan.”

När störda föräldrars behov styr…

Thomas Idergard, Fredrik Johansson och Patricia Kimondo.

Har ingen aning om vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Tyckte jag såg en röd tråd i diverse saker jag läst igår och idag. Om skolan, barns uppväxt i ytterst ”trasslig” miljö, med sexuella övergrepp från "man" * precis lärt sig gå, till att bli misshandlad till döds, om förskolan och föräldrars behov av dylik (inte utgående från barns behov).

Tillägg 19 april: Och jag tror att rubriken på detta inlägg har en VISS relevans. Barns villkor är inte alltid bättre i de bättre bemedlade familjerna.

* i detta fall en liten flicka, vars pappa senare sagt till henne att han trott att hon skulle bli något stort och att det hon blev utsatt för nu gjort att hon kommit dit där hon är: en ung kvinna som gett ut böcker. Vad matt jag blir! En kvinna som TROTS det hon utsatts för (av både sin pappa och andra vuxna människor och med en mamma som var så nerknarkad att hon inte såg vad som skedde mitt framför ögonen på henne, och som man BARA kan fördöma) lyckats skriva om det.

I en insändare någonstans (klippte eller rev inte ut denna) hade någon skrivit om avsaknad av dialog apropå det senaste skolutspelet av Björklund, om att stänga av elev. Ja, för Björklund dialog med vare sig vuxna eller barn eller ungdomar eller tar han till sig forskning? Är han inte alls intresserad av att använda andra metoder för att komma tillrätta med saker? Göran Greider föreslog helt radikalt i ledare ”Stäng av Björklund istället.”

Tillägg 22 april: det jag läste om Björklund och dialog fanns i den lilla notisen "Björlunds militärskola" i ETC, där det står att det inte verkar bekymra Björklund om de avstängda bråkstakarna halkar efter i skolan. Hans recept är straff, sanktioner och pekpinnar framför ökade resurser och bättre dialog! Att vara problemfri (är de som ser ut att vara problemfria alltid problemfria?) ska "löna sig" (Owe Wikström skriver i sin bok "Långsamhetens lov" att han önskar sig fler som är motvalls och vägrar gå i takt, istället för tvärtom, som nu är fallet, i min kanske något fria tolkning) och missanpassade ska sorteras ut.

Nej, alla pigor kan verkligen inte studera, hur vore det? O, HEMSKA tanke (Pierre Gilly)!

Se också tidigare inlägg "Disciplin istället för kuratorer..." (Vad sparas det på i offentlig förvaltning??)

Sedan läste jag artikeln ”Barnet berättar” om Sofia Rapp Johansson (se ovan) och vad hon upplevt som dotter till en knarkande mamma och med en tillvaro i elva olika fosterhem, en uppväxt som skildrats i boken ”Silverfisken” till exempel. En oerhört skakande artikel om ett fosterbarns uppväxt.

Igår kunde man på Sigruns blogg läsa om ”Det ingen vill se”, ytterligare en oerhört skakande skildring av vad ett litet barn kan utsättas för.

Och här en amerikans barndomshistoria, son till en amerikansk pastor (frikyrko-?).

Och som grädde på moset hade Thomas Idergard ansvarig för Timbros välfärdsprogram (!! På denna sida kan man hitta fler av Idergards artiklar och uttalanden), Fredrik Johansson skribent på Timbro (mer om Timbro) och Patricia Kimondo vd i Lärarförmedlarna skrivit ett debattinlägg i Aftonbladet om förskolan. En kommentator där sammanfattade det hela väldigt bra tycker jag:

”För det första bör vi inte se på förskolan som något som är till för att föräldrar ska kunna arbeta och [som ska] anpassas efter föräldrars behov [utan efter våra barns behov i första hand, något dessa tre debattörer inte alls tar upp].”

Kollektiv passivitet och marknadsfundamentalism som religiös tro att kapitalismen slutligen kommer att lösa alla problem…

Något av det Barbara Ehrenreich säger i denna video, från konferensen ”Meltdown Forum” över hur girighet och korruption slog sönder vårt finansiella system och hur vi kan återhämta oss, litet fritt av mig:

”Man måste beundra kapitalismen, trots att man tryckt ner den så har den kommit tillbaka med enorm kraft igen och igen!

Det vi måste skaka av oss nu är den konstiga religionen, och jag kallar den en religion, i vars grepp vi amerikaner har suttit fast i i åratal, och denna religion är marknadsfundamentalismen.

Vi har trott att marknaden kommer att ta hand om allt ÅT oss och alla fattiga kommer att bli välmående, allt kommer slutligen att bli bra. Ja, som [inget mindre än] något slags religiös tro.

Men istället för att puffa för självförtroende, självtillit, som man sa i reklamen, så tycker jag att det är korrektare att prata om kollektiv passivitet i vår kultur, för vi tror inte vi behöver bekymra oss om alla orättfärdigheter och all mänsklig misär som vi ser och har omkring oss för slutligen så kommer den osynliga handen där och jämnar ut allt [vi kan bara luta oss tillbaka och överlåta allt åt marknaden! Kanske i det Owe Wikström kallar tillbakalutad likgiltighet i kapitlet om "likgiltighet som dolt våld" i hans bok ’Sonjas godhet’].”

Det är nämligen något kallat marknaden som kommer att fixa det ÅT oss [!!!!].

Socialismens idé däremot är att människor kan gå samman och hitta lösningar på problem tillsammans, att man inte väntar på att något annat [en högre makt] ska göra det åt dig!

Men vi har en mycket svårare situation än den de mötte i mitten 1800-talet. Situationen var inte så svår då som nu.”

Se också ledaren ”Vi sätter oss ner och skriver ett brev” (3) från en facklig kurs:

”Vi tycker också att det är dags att vanligt folk får mer att säga till om i rörelsen. Vi måste ha mänskliga företrädare som lyssnar på LO:s medlemmar.

Just nu verkar våra representanter istället leva efter principen: ’Ni har valt mig, därför behöver jag INTE lyssna på er’.”

Och se också Ulf Lundén i ”Kultur(s)atsa på barnen”:

”Socialdemokraternas rådslag om en ny kulturpolitik gör mig upprymd. Vi kan för ett ögonblick glömma bonusar och vilda västernmäklare som så oförsiktigt lekt med våra framtida pensionspengar. Kulturen skall bli en valfråga. Här finns fortfarande en ideologisk skillnad mellan de politiska blocken.

Alliansen har hittills profilerat sig med att inte ha någon kulturpolitik. Den så omtalade Kulturutredningen utmynnade främst i förslag om att organisera om kulturbyråkratin.

Kulturutövarnas Skuggutredning innehöll betydligt mer av värde.

Nå, vad vilja socialdemokratin med kulturen? Programförklaringarna är lätta att hålla med om. 'Kulturpolitiken måste utgöra en motvikt mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken.'

Det handlar framför allt om att investera i barn och unga. Att låta kulturpolitiken motverka klassamhället. Att skapa större delaktighet och tillgänglighet. Socialdemokraterna föreslår bland annat en maxtaxa för Kulturskolorna.

Partiets kulturutredare kostar på sig att vara självkritiska. Man skriver, utan att rodna, att klassperspektivet saknats i den tidigare förda kulturpolitiken. Socialdemokraterna vill satsa på folkbildning, regional kultur, barn- och ungdomskultur samt stöd till studieförbundens kulturverksamhet.

Partiet vill införa en nationell bibliotekspolitik och värna om läsfrämjande insatser som skol- och arbetsplatsbibliotek.

Det skall åter bli gratis att besöka statliga museer. Kultur i skolan skall stärkas genom en Kulturbrygga för teatrar, museer, konserthus och bibliotek. De estetiska ämnena skall värnas inom hela skolvärlden.

Den nya kulturpolitiken skall även innehålla ett utökat arrangörsstöd för ideella arrangörer.

De yrkesverksamma inom kultursektorn kan också räknat med ökat stöd och hjälp att hitta både uppdrag och fasta arbeten.”

Artiklarna finns också här.

Tillägg 22 april: Läs vad Maria-Pia Boëthius skrev om laissez-faire capitalism i höstas.

Extremism, lobbyism, tea parties och så kallad "spontan resning", samt ännu mer om den "amerikanska drömmen"…

Boston Tea Party.

Jag läste Esbati nu på morgonen om ”Om längtan efter paranormala fenomen” och kommentarer till detta blogginlägg och började le, det var så bra skrivet. En av kommentatorerna, Lennart (Det progressiva USA), skriver att Johan Norberg kanske kan sticka över pölen och befria amerikanerna eller i vart Wall Street.

Kerstin från Motvallsbloggen (mina kursiveringar):

”…för en propagandist som Norberg så måste det ju vara bra att en massa folk tror det han har betalt för att få dem att tro.

Det betydligt intressantare frågan om vilket politiskt ett ekonomiskt system som är det bästa för de flesta befattar han och hans själsfränder sig inte med, av förklarliga skäl. De kämpar tappert vidare på maktens sida och för maktens sak, en alltid lika beundransvärd kamp.”

Ja, verkligen beundransvärd!?? Survival of the fittest, you know! Men hur är det med den amerikanska drömmen? Var ser vi den s.k. amerikanska drömmen egentligen?

Se "Det progressiva USA" om fenomenet tea parties i "'Tea-bagging', kan amerikanerna störta Obama?"

Paul Krugman skrev också om dessa teaparties i blogginlägget ”Mörkrets Armé(y)” (i min snabba amatöröversättning):

”Aha. Så tea parties är i stor omfattning drivna av ’Frihet fungerar’, vilken huvudsakligen är Dick Armey med en massa Koch-Scaife-Bradley-Olin stöd [länk från Transparent media i ’Medborgare för en sund ekonomisk grund’!! Och vad är 'sund ekonomisk grund'?].

[och detta är inget annat än] Samma gamla vanliga, samma gamla vanliga.”

Men man försöker få dem att se ut som om de är spontant organiserade och poppar upp här och där av sig själva, som (desperata) sjävständiga reaktioner mot Obamas politik.

Läs mer om Dick Armey på "Frihet fungerar" och om "Frihet fungerar" och teparties samt om "Boston Tea Party".

Se också om (desperata?) lobbyister som planerar teaparties i ”Spontan resning? Företagslobbyister hjälper till att orkestrera radikala anti-Obama tea party protester”:

“Trots dessa försök att få denna ‘rörelse’ att verka organisk [en naturlig reaktion på något dåligt?], så är de huvudsakliga organisatörerna för de lokala händelserna i själva verket lobbyistdrivna tankesmedjor som ’Amerikaner för välstånd’ och ’Frihet fungerar’ [mina översättningar]. De två grupperna är tungt bemannade och stadda vid väldigt god kassa och de ser till att alla de logistiska och offentliga relationerna fungerar tillräckligt bra för planerandet av kust-till-kust protester.”

Så hur spontan är denna resning egentligen? Hur är det egentligen med frihet och fritt tänkande kan jag inte låta bli att undra? Hur fritt tänker vi och hur fria är vi egenligen? Vad har vi blivit hjärnvättade med det senaste decenniet inte minst?

Om "The rant of the year" eller "Årets gormande" och att vara riktigt desperat (hmmm...) se denna video:

Tillägg: se gårdagens ledare i Aftonbladet "Den amerikanska drömmen är svensk”:

”Fattigdomen håller människor tillbaka i generationer. Även i Sverige. Samtidigt tycks alltså förutsättningarna för att en person ska lyckas bryta med sin bakgrund vara bättre i vårt samhälle än andra. ’Den amerikanska drömmen’ är som mest sällsynt (eller kanske just en dröm) i sitt eget hemland.

Den sociala rörligheten är sämst i USA tätt följt av Storbritannien, Italien och Frankrike. Höga skatter och omfördelande transfereringar verkar inte hämma rörligheten i samhället. Tvärtom. Länder med mer grundtrygghetsorienterade samhällssystem upp­visar en lägre rörlighet och Linds rapport pekar mot att små inkomstskillnader kan gynna den sociala rörligheten.

Liberaler brukar säga att har alla bara lika möjligheter i teorin, är samhället rättvist. Richard Tawney har kallat det för en 'grodyngelfilosofi'. De allra flesta grodyngel blir aldrig mer än grodyngel. De kan trösta sig med att i alla fall några av dem kommer att bli grodor och komma upp på land som framgångsrika medborgare med privat förmögenhet och medlemskap i skattebetalarnas förening.

Men teorin att stora ojämlikheter disciplinerar människor att jobba sig upp på stranden trots att de börjat som grodyngel verkar inte stämma med verkligheten. Och skillnaden mellan teori och verklighet är som bekant att i verkligheten är det skillnad mellan teori och verklighet. Begränsad välfärd, låga skatter och starka ekonomiska incitament bidrar inte till att människor rör sig uppåt i inkomstfördelningen. De fastnar.”