Ledarskap och föräldraskap…

om familj på svenska och engelska.

[Uppdaterad på kvällen: se efter videorna]. En nära vän skrev (på engelska och detta är min amatöröversättning):

“Organisationer tar upp de karaktäristika som de personer har som leder/driver dem. Det finns alltid en press inom gruppen att anpassa sig. Personen på toppen använder/utövar den största pressen.”

Ja, och det skulle behövas ett större mått av mogenhet både här och där. Vi behöver inte mer prestige eller mer auktoritära ledare. Utan kanske snarare tvärtom?

Och han skrev också om den amerikanske advokaten och barnrättsaktivisten Andrew Vachss som säger att:

”…av alla de många formerna av övergrepp på barn, så kanske känslomässiga övergrepp är de grymmaste och vars effekter varar längst.

Känslomässiga övergrepp är det systematiska förminskandet av en annan. De kan vara avsiktliga eller undermedvetna (eller båda), men det handlar alltid om ett allmänt sätt att handla [mot barnet], handlar inte om en enstaka händelse. De är ämnade att reducera ett barns självuppfattning till den punkt där offret ser sig själv som ovärdigt – ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätten som alla barn har: nämligen kärlek och skydd.”

Så bra skrivet!

Något som är ganska skrämmande idag (oavsett samhälle vi lever i) är bristen på känsla av solidaritet. Var kommer denna brist ifrån?






Tillägg på kvällen: Min vän tillade...

”Fysisk smärta är bara ETT sätt att göra människor illa. Det handlar förmodligen om ett tvång att kontrollera en annan genom användande av rädsla [och smärta, eller rädsla för smärta?]. Smärta och hotet om smärta är bara ett sätt bland kanske ett dussin [att kontrollera en annan och åsamka denne ont, plåga denna/denna, inte minst emotionellt], och alla dessa sätt är dumma/obegåvade och destruktiva på lång sikt.

Det har ofta frustrerat mig angående ’ickeslagna’ människor – så många vägrar att medge vad som gjorts mot dem och vad som blev av dem på grund av detta. De tror att misshandeln

[både den känslomässiga, som den fysiska, kanske också sexuella]

var okej, och ändamålsenlig, och de gör detsamma mot dem de har omkring sig i sin tur

[inte minst mot egna barn, om de har sådana, och/eller andra som är svagare än de själva är. Har behov av makt och av att demonstera denna makt. Missbrukar sin makt så snart de har chansen. Från den lägsta nivån, som i familjen, till den högsta, som i politiken! Tar sin hämnd där, även om de troligen förnekar att de drivs av hämndbehov, även för sig själva].”

Tillägg 15 augusti: Ja, det är det där med förnekande och vilka effekter det kan få! Förmodligen långt mer långtgående än vi anar och mer långtgående än till och med de s.k. ”experterna” tror och anar? Alice Miller skriver i ett svar till en av sina läsare att:

”Det är den smärta som man inte har känt, som man undvikit och förnekat, som lagrats i vår kropp, som driver oss att upprepa vad om gjordes mot oss [och ju mer vi förnekar detta och den smärta som hade varit adekvat att känna, ju mer lever vi under dess tvång, desto större är tvånget att upprepa det vi upplevt och bete oss destruktivt (skada andra och ju mer makt vi har desto större skada kan vi åstadkomma, och många av dem med de starkaste försvaren har också behov av makt, av olika slag. Behov av reell makt. Men somliga får liksom nöja sig med att håna, skratta åt och/eller plåga andra?) och/eller självdestruktivt (genom att leva på ett sådant sätt som skadar oss själva; t.ex. i missbruk av olika slag)].”