Den svenska skolan...

småskola.

I senaste lärartidningen 19/08 står det i en liten notis att många lärare inte vågar tala med medierna. Drygt hälften (53 procent) av lärarna vågar inte berätta om brister i skolan för medier, visar undersökningen ”Tystade lärare”, en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort bland 940 lärare. Anledningen till rädslan är att de anställda tror att de kan drabbas av repressalier, som till exempel sämre löneutveckling.

De som är kommunanställda omfattas av meddelarskyddet, dvs. rätten att lämna uppgifter till medier. Lärare i friskolor omfattas inte av denna lagstiftning, såvida denna inte skrivits in i kollektivavtalet.

I ledaren ”Lärarjobbet kräver stöd” står det om att allt fler arbetsuppgifter som kräver dokumentation läggs på lärarna utan att det administrativa stödet har byggts ut. Tillgång till en egen arbetsplats med telefon och en dator med Internet och e-post – är fortfarande en dröm på många skolor. Det går en dator på varje lärare i skolan och då räknas även de datorer som eleverna använder in.

Det står att för att lärarna ska kunna göra ett fullgott jobb krävs en välfungerande arbetsorganisation, en effektiv administration och tillgång till arbetsrum med väl utrustade arbetsplatser.

I debattartikeln ”Tala väl om skolan” skriver doktoranden i pedagogik Peter Lilja att svenska lärare upplever att deras yrke inte har någon vidare status.

”…framför allt måste talet om skolan förändras. De överdrivna, och till stora delar osanna, eländesbeskrivningar som uppmärksammats på senare tid blir direkt kontraproduktiva. De bidrar snarare till att sänka än höja läraryrkets status och attraktionskraft.

Den svenska skolan är inte världens sämsta skola, det handlar i stället om mittenplaceringar i de flesta undersökningar. Om detta kan man tycka vad man vill; mittenplaceringar kan självfallet vara en nog så god grund för att vilja satsa på förbättringar.

Problem uppstår dock när utbildningsministern i sin iver att plocka politiska poäng överdriver problemen. Det skapar en allmänt utbredd uppfattning om skolan som inte bara är osann, den får också allvarliga konsekvenser för lärarutbildningarna när de bästa studenterna ska rekryteras. Utbildningsministern bidrar till skapandet av läraryrkets låga status. Bilden av det arbete som utförs i den svenska skolan måste nyanseras om läraryrkets status ska kunna höjas, alldeles oavsett löner och legitimationer.

Mitt syfte är inte att sopa problemen under mattan, visst behöver lärarutbildningen förbättras och lönerna höjas. Min poäng är att alla förbättringar, vare sig det gäller lön eller utbildning, samtidigt kräver att läraryrket framstår som attraktivt i sig självt.”

Artiklarna finns också här.

Och så litet annat: Ida Gabrielsson, Förbundsordförande Ung Vänster, i ledaren "Vänstern måste skapa framtidstro" skriver

"Den ekonomiska krisen skördar sina offer.

Diskussionen kretsar hittills kring att reglera girigheten och om åtgärdspaket som förändrar på marginalen. Senare läser jag i Arbetarbladet att en näringslivsexpert tror på att 'att bort byråkratiska hinder mot företagande och att starta entreprenörsutbildningar'. Högern har svaren; försämra arbetsrätten, sänk skatten och låt folk gå en 'starta eget kurs'. Krisen har ännu inte slagit lika hårt mot Sverige som andra länder, mycket tack vare det jämförelsevis omfattande offentliga ägandet och de trygghetssystem vi har – de fungerar stabiliserande.

Under decennier har strategin varit att privatisera och avreglera, marknaden har vunnit över demokratin flera gånger om. Framåtsyftande reformer har lyst med sin frånvaro, den offentliga konsumtionen av den totala ekonomin har kraftigt minskat. Svaret från vänster borde vara en omläggning av kursen. Pensionspengarna kan användas till något vettigare än att spekuleras bort på börsen. Sverige är i behov av ordentliga infrastruktursatsningar, staten måste bli en aktiv aktör och investera i samhällsnyttiga framtidsbranscher.

Överallt diskuteras den ekonomiska politiken. Åsbrink vill spräcka utgiftstaken. Handelshögskolans rektor i Göteborg vill förstatliga Volvo. Det enda läger där man kan vara säker på att normpolitiken är odiskutabel är hos den nuvarande socialdemokratiska ledningen."

Återigen, att vara egenföretagare (småföretagare) verkar inte vara en dröm i USA. Människor anser sig inte ha råd att göra hälsokontroller, inte testa sig för prostatacancer till exempel... Medelåldern är lägre i USA än i Sverige tror jag. Åldringsvården är så dålig att människor verkar fasa för att hamna där...

Se Paul Krugman i blogginlägget "The Greatness of Keynes."

Om att vinna folkets hjärta eller "riddaren på den vita hästen"…

riddare i strid för den goda saken.

Göran Greider i ledaren ”Går det verkligen bra för moderaterna?”:

”’När någon roffar åt sig på andras bekostnad, då protesterar vi, så ljöd Per Schlingmans röst ur radion från moderaternas framtidskonvent i Sollentuna.”

Vad tryggt att höra! Riddarna på de vita hästarna! Men hur är det i de egna leden? Om att göra rätt för sig… Och hur är det med moralen - och att föregå med gott exempel? Och att moralisera famför att vara solidarisk...

Greider tror att:

”… sanningen är ju faktiskt den att detta parti inte alls vunnit svenska folkets hjärta - utan enbart borgerlighetens förtroende./../

Moderaterna är inte framgångsrika, inte utanför den borgerliga väljarkåren [men i den är de framgångsrika. Den arroganta makten spelar ut människor mot varandra!] /…/

… det är ett underbetyg åt den mediala offentligheten att detta inte gjorts tydligare.”

Håller helhjärtat med. Men en av kommentatorerna på Motvallsbloggen (nummer 8) menar dock att media bara som vanligt vill skapa skandal genom att skriva om Bildts barnflicka…

Tja, hur är det med det egentligen, vad media skriver om och inte? Jag fick mig ett riktigt gott skratt när jag läste Esbatis senaste bloggpostning ”Härligt att höra” där han skriver (rejält ironiskt?):

”Expressen kör en skojsig artikel med rubriken 'Jämställdhet inte viktigt i förhållanden'. Hoppingivande, inte minst. Den visar nämligen att det går att vara ganska dum i huvudet och ändå bli 'relationsexpert'. Och den visar att nästan alla kan göra god kvällsjournalistik; en som skapar mycket plats och stoj (produkt), av nästan ingenting (råvaror), genom en rationaliserad arbetsprocess (läsa resultatet av en nätundersökning på en dejtingsajt + ett telefonsamtal). Och den visar alla som hänger läpp över att de satt ihop usla opinionsmätningar, att det alltid kan bli sämre./…/

Det är bara att hålla med relationsexperten i Expressens artikel:

Härligt att höra. Män får ta så oerhörd mycket skit i Sverige som de bara tuggar i sig.

Absolut. För att inte tala om tidningsläsare [Ja, hur mycket skit 'får' tidningsläsare inte tugga i sig??]."

Apropå media…

Greider vidare i ledaren ”Till en äldre dam i Rättvik?”:

”…nu kanske det grundläggande synsättet i politiken byts ut i spåren av finanskrisen, från det snävt marknadsliberala till en syn där staten, politiken och demokratin får mer att säga till om.

Nu går det ju till och med att tala om att statligt ägande kan vara bra, liksom stimulanser av ekonomin, vilket alldeles nyss var närapå tabu.”

Läs också Paul Krugman i ”Was the Great Depression a monetary phenomenon?” Läs också vad han skriver om Keynes.

Och om Bush i intervju, "Minns mig som befriare." Han ser sig som riddaren på den vita hästen? Det var det där med självinsikt också!? Och egenintresse?

Ledarna ovan finns också här.

Paradigmskifte eller?

Läs Göran Greider i ledaren ”Politiskt paradigmskifte? – Det var ju den frågan som den så länge förhärskande markandsliberala doktrinen glömde ställa: Hur är ett samhälle möjligt?”:

Ӏr det ett politiskt paradigmskifte som siktas? Jag vet inte.

Men så mycket är klart att det politiska etablissemanget världen över har tagits på sängen.

… [en] tafatthet [som] lyser /../ ur ögonen på varenda ledande politiker i västvärlden, möjligen med undantag för Barack Obama, vars stab nu sitter och filar på ett krispaket av historiska proportioner.

Att den svenska Alliansregeringen är tafatt överraskar knappast någon, ty vare sig det gäller försämringen av a-kassan eller utförsäljningen av statliga företag har den visat att den lever i den gamla världen, den som fanns före krisen. Värre är att även socialdemokratin under de senaste tio, tjugo åren nästan helt gjort sig av med de insikter som vanns under förra århundradets kriser för kapitalismen.

Försvaret av utgiftstaken - i sig en djupt anti-keyensiansk idé - har nästan varit religiöst, en vördad relik från nittiotalskrisen.

Så var står vi? Framförallt ser vi framför oss ett samhälle som gjort sig idépolitiskt urarva: Arbetarrörelsen har glömt både Marx och Keynes och man kan bara hoppas att yrvakenheten nu leder någonstans.

Det kan nämligen vara så att den nuvarande krisen handlar om betydligt mer djupt liggande problem än vad som framgått.

Sedan åttiotalet har den finansiella sektorn expanderat våldsamt.

Enorma mängder kapital - framförallt pensionskapital - har flutit omkring och aldrig riktigt hittat några långsiktiga investeringsobjekt.

I stället har bubblor kunnat blåsas upp i än den ena branschen och än den andra, såsom IT-bubblan kring millennieskiftet.

Under årtionden har emellertid nödvändiga investeringar i den offentliga sektorn i vid mening inte gjorts, därför att regeringarna i sin marknadsliberala nit inte varit intresserade av det.

I USA tycks Obamas stab nu äntligen ha fått upp ögonen för det: broar, vägar, bostäder, järnvägar, sjukhus - överallt präglas samhället av något som nästan liknar ett förfall. Ändå är det på dessa områden som de riktigt stora investeringarna behöver göras och kan göras, av sociala skäl men också av ekonomiska och - inte minst - klimatmässiga skäl.

Om ett paradigmskifte verkligen föreligger, så är det där det i såfall till slut måste visa sig: Samhällen som nu börjar intressera sig mer för den offentliga halvan av ekonomin, för infrastrukturen, för skolor och bostäder, ja för de långsiktiga men nödvändiga investeringarna i det som i slutändan gör ett samhälle möjligt.”

Samt i ”Var är vänsterns chockdoktrin?”:

”Plötsligt framställs de nästan som hjältar i media: Bo Lundgren, Mats Odell, Anders Borg. Finanskrisen har lyft dem ur opinionsträsken och de strålar mot kamerorna. ’Det är jag som äger Carnegie’, undslipper sig den förre moderatledaren när han kriskvällen kliver förbi vakterna in på den anrika bank som just klappat ihop. Egot växer. Men själv kan jag inte uppleva det som annat än en lektion i absurdism. /.../

Den finansiella kris som nu sveper genom världen borde innebära ett drömläge för alla kritiker av den doktrinära marknadsliberalismen. Räddningsaktionerna från statligt håll - I USA, Europa och nu även Kina - saknar motstycke i kapitalismens historia och innebär i alla fall idéhistoriskt att Milton Friedman lämnat oss och att den nyss dödförklarade Maynard Keynes nu står livs levande mitt ibland oss. Men bara delar av Keynes praktik, inte hans världsbild. Därför att idag finns det knappt några systemkritiska impulser kvar inom den intellektuella vänstern som verkligen irriterar makten; på sin höjd gläder sig väl denna vänster åt det litterära faktum att Das Kapital klättrar på försäljningslistorna.

Var är vänsterns chockdoktrin? Arbetarrörelsens? Jag ser mig omkring men märker inte många spår av den. Den debatterande vänster som finns kvar tycks för länge sedan ha släppt intresset för de tunga ekonomiska frågorna, för socialpolitik och till och med för idépolitik.

För övrigt verkar det nu klarlagt att queerfilosofi och de sista resterna av poststrukturalismen inte erbjuder några vitala redskap för att förstå de frågor som plötsligt påverkar hela planeten.

När den amerikanska bolånekrisen exploderade kom det inte som en överraskning för den som åtminstone hjälpligt följt den ekonomiska utvecklingen. Men när den väl var ett faktum var högerns tankesmedjor, i USA såväl som i Sverige, snabbt ute och förklarade i artiklar och rapporter att den skyldiga egentligen är staten som lagt sig i för mycket! Vänstern däremot, den höll nästan tyst./…/

Nej, jag inbillar mig inte att vi bevittnar slutet för denna kapitalism. Beslutsamheten hos regeringarna är imponerande: Systemet ska icke tillåtas kollapsa och injektionerna för att väcka liv i ekonomin är nästan gränslösa. Vem vågar ens drömma om samma beslutsamhet när det gäller klimatet eller världsfattigdomen? I vart fall har den länge dominerande synen att staten är maktlös vederlagts med åtskilliga biljoner skattedollar.

Varför är det till exempel bra med statligt ägande? Så länge jag kan minnas har ingen på allvar ställt frågan utan att se modlös ut. Men jag kan räkna upp flera fördelar:

1) Det ger långsiktighet; staten kan se bortom en konjunktur.
2) Statligt ägande ger mer makt åt demokratin. På marknaden räknas makt efter hur stora ekonomiska resurser du har men i demokratins sfär gäller en människa en röst. Om det offentliga äger mycket betyder det att även den fattigaste har ett visst inflytande över samhällsekonomin.
3) Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare.
4) På stora områden kan bara offentligt ägande garantera en jämlik tillgång till de tjänster som verksamheterna erbjuder; det gäller skola, vård och omsorg.
5) När verkligt djupa ekonomiska kriser inträffar visar det sig alltid att en omfattande offentlig sektor bidrar till att stabilisera ekonomin. Staten kan gå med underskott i en lågkonjunktur, vilket ett privat företag inte kan.

Inför ett handlöst fallande Volvo, som riskerar att förlama hela Västsverige, bör frågan resas varför inte företaget skulle kunna köpas upp av staten eller av AP-fonderna och inriktas på att få fram världens ledande miljöbil? Man kan också undra varför skandalbanken Carnegie inte behålls i statlig ägo? Och varför är det inte självklart att inför en annalkande kris öka ersättningsnivån i a-kassan och ta bort karensdagen? När Mona Sahlin talar så engagerat om a-kassan reducerar hon den tyvärr till en välfärdsfråga enbart för den enskilde löntagaren, trots att a-kassan är ett krisbekämpningsinstrument för hela samhället.

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.”

Samt slutligen Anne-Marie Lindgren i ”Moderaterna och jobben” där hon bland annat skriver om:

”Idén att de anställdas ekonomiska trygghet i osäkra tider ska göras beroende av patriarkal välvilja från företagen hör hemma i 1800-talet.

Den fungerade dessutom inte ens då. Vilket var skälet till att arbetarrörelsen drev fram samhälleliga system där företagen tar sitt sociala ansvar genom att ekonomiskt bidra till försäkringar, som kan träda in och ger skydd i lägen där det enskilda företaget inte kan erbjuda vare sig jobb eller lön.

Något syrligt kan man notera att det är denna form av löpande socialt ansvar - exempelvis socialförsäkringsavgifter - som moderaterna brukar kritisera som konkurrenshämmande och ekonomiskt belastande; som bekant har man ju också gjort sitt bästa för att på olika sätt minska dessa ’bördor’.”

Artiklarna finns också här.

Uppdatering 27 november: Läs Motvallsbloggen om en arrogant Bildt.

Lissabonfördraget...

[Uppdatering 22 november].

Amerikaner menar att makten har centraliserats mer och mer i USA. De enskilda staterna har fått mindre och mindre att säga till om. Makten och därmed inflytandet flyttas längre och längre bort från individerna.

Och nu har Sveriges riksdag (skulle det vara förstås!!) godkänt Lissabonfördraget... Vilket innebär en centalisering av makten?

Vi borde ta lärdom av amerikaners negativa erfarenheter av sin union!?

---

Tillägg 22 november: Läs Göran Greider i ledaren "Ett hån mot demokratin- verje nej till ett fördrag gör det möjligt att börja om med EU-bygget - men den risken vågar ingen i etablissemanget ta."

Där skriver han bland annat att:

"...befolkningarna i de europeiska länderna helt enkelt inte känner någon större entusiasm för detta väldiga, statsliknande projekt.

De allra flesta har inget emot ett mellanstatligt samarbete mellan EU-länderna, så är det. Men få tycks uppskatta ett federalt statsbygge och ännu färre känner sig som européer. Européen existerar inte.

Det är en identitet som känns alldeles för inskränkt för de mer radikala och för stor för de reaktionära. *

I dag röstar den svenska riksdagen om Lissabonfördraget. Samtliga partier utom miljöpartiet och vänsterpartiet har varit för fega för att våga gå med på en folkomröstning - de minns väl förlusten i EMU-omröstningen. Därför överlåts frågan till riksdagsledamöterna.

Problemet är bara att frågan i praktiken överlåts till partiledningarna i fem av de sju riksdagspartierna. Inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle nog åtskilliga vilja säga nej till fördraget, eller åtminstone skjuta upp beslutet, men piskan viner hårt över dem och de följer lydigt och undfallande ledningens diktat.

Somliga så kallade EU-skeptiska socialdemokrater hävdar då att Lissabonfördraget inte innebär några stora förändringar, vilket är märkligt: Det som står på spel är ju både de svenska kollektivavtalens framtid och frågan om vilket EU vi färdas mot och Lissabonfördraget tar definitivt flera steg i riktning mot mer överstatlighet./.../

Makt flyttas från den nivå där demokratin ännu fungerar hyggligt, det vill säga den nationella, till nivåer där den blir abstrakt eller övermannas av den makt som utgår från de professionella jurister och ekonomer som hamnar i centralbanken och i domstolen./.../

Europaunionen har murats upp under en oerhört marknadsliberal era i den politiska historien. Den ideologin har sipprat in i unionens alla skrymslen och vrår, samtidigt som ett tunt byråkratskikt sitter i dess ledning.

Varje fördrag utgör därför ett vägskäl.

Varje nej till ett fördrag gör det möjligt att börja om med EU-bygget - men den risken vågar ingen i etablissemanget ta.

Några dussin personer i ledningen för fem riksdagspartier bestämmer alltså över hela den svenska befolkningens framtida politiska öde.

Det är ju ett hån mot allt vad demokrati heter.

Robert Sundberg skriver i ledaren "Är EU kapitalets motvikt?":

"Krisen reser en rad frågor. En är kopplad till EU, som är i ropet dessa dagar apropå att riksdagen röstar igenom Lissabonfördraget. Ett argument från s-håll för EU-medlemskap var ju att sätta motvikt mot kapitalet. Nationalstaten sades ha blivit för liten för att klara av sådant. Att EUs institutioner och lagar är utformade för att främja kapitalet är en annan sak.

På EU-nivå sades det från s-håll också bli lättare att bedriva konjunkturpolitik. I teorin stämmer det. I praktiken finns en rad försvårande omständigheter.

En är om viljan alls finns att bedriva en sådan politik. Den måste i så fall finnas inte bara hos en majoritet av EU-länderna, utan i alla. För att det senare ska uppnås måste det kompromissas åt det håll där de länder som är minst villiga att bedriva konjunkturpolitik står./.../

En annan försvårande omständighet är att i många EU-länder och inrättningar i EU sitter borgerliga politiker vid makten. De är mer ovilliga att bedriva konjunkturpolitik än vad politiker till vänster om mitten är."

Artiklarna finns också här.

* Ur Wikipedia:

"Reaktionär, 'bakåtsträvande', en person som önskar återställa samhället till hur det var en tidigare period i historien"

Arbetsliv och nittiotalssyn...

T-Ford.

[Uppdaterad 22 november med länk till artikel av Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande, om att regeringen och arbetsgivarna struntar i LO-kvinnornas arbetsmiljö. Ja, kvinnors arbetsmiljö i stort? Kvinnor har drabbats hårdast de senaste 15 åren!? Ja, regeringen har demonstrerat sitt ointresse, ja, nonchalans av arbetsmiljöfrågor genom nedmontering av just dessa saker].

Två saker triggade detta blogginlägg...

Fick det återkommande nyhetsbrevet från Sunt liv i måndags och reagerade oerhört starkt - och negativt - på en av artiklarna, nämligen ”Rörlighet – trivsel, inlåsning och falsk trygghet.” Om vilken det stod:

”Suntliv.nu:s nya temaserie handlar om rörlighet i arbetslivet. Att byta jobb kan vara en fantastisk chans - eller så är det alltför skrämmande att lämna det trygga - även om man inte trivs med det.”

Jag fick en stark och obehaglig känsla: Är det det där att "tänka positivt", även om det inte sägs direkt ut??

Det där med att bli tillsagd att tänka positivt gör mig oerhört irriterad och faktiskt upprörd. Och det kändes spontant som om det är undermeningen i denna artikelserie. Någon sa så bra någonstans att man inte ska måsta tänka positivt annat än när det finns verklig anledning till det. Se detta inlägg om användande av ”ironi” och detta om känslor.

Själv är jag nog ganska lätt engagerad i en massa saker och går in för saker med liv och lust och ett stort intresse, dvs. jag kan nog ses som oerhört positiv i väldigt många sammanhang.

Men vad handlar detta om? Om människor reagerar och ifrågasätter och inte bara låter sig dribblas hit och dit, så ålägger makten en att tänka positivt eller något? Obehagligt.

Kom också att tänka på det Barbara Ehrenreich skrev för ett tag sedan om just sjukan positivt tänkande i det amerikanska samhället. Se tidigare postningar under kategorin ”positivt tänkande.”

De har rätt att nog många upplever en inlåsning på sina arbetsplatser, men som förhållandena och saker fungerar (politiska beslut), undra på om folk håller sig kvar på samma arbetsplats! Ja, för många är det nog allt annat än en fantastisk chans att ”få” byta jobb!!! Men det kanske hjälper om de ”tänker positivt”??

Och arbetslösa ska tvingas söka jobb som de inte vill ha, på arbetsplatser de inte vill arbeta,. Där de är antingen över- eller underkvalificerade. Gagnar det arbetsgivare eller våra arbetsplatser?

Dessutom berättade min svåger här ikväll om systersonen som sagts upp på sitt jobb i stort, känt företag som tillverkar bilar (på verkstadsgolv). Bandet hade stannat och två av systersonens arbetskamrater började prata i sina mobiler med varandra. Då kommer en av de högre cheferna ner på verkstadsgolvet och svär åt dem på engelska att de

”Fucking…”

kunde gå hem och att de var uppsagda! Systersonen sa då:

”Men bandet har ju stannat!”

”Du kan gå hem du också!”

svarade chefen på engelska. Och facket står handfallet?? Jag försökte få tag på min systerson för att höra om jag uppfattade detta rätt, men har inte lyckats ännu. Kanske återkommer med rättelser...

Vad åstadkommer dylika chefer för arbetsmiljö och arbetsklimat?

Vi har all anledning att vara rädda om det vi har i Sverige och inte låta nedmonteringen gå ännu längre. Systersonens mormor sa att ungdomarna behandlas ungefär som slavar, trälar, livegna eller något...

Tillägg: Se Robert Sundbergs ledare ”Dags att göra upp med irrlärorna” där han skriver om regeringen som står tomhänt inför den värsta krisen sedan 30-talsdepressionen. Hos vilken tyvärr en förelagd nyliberal syn från Reagans och Thatchers dagar bitit sig fast, den era då staten sades vara problemet och inte lösningen. Sundberg tycker att det är dags att se en aktiv stat som en lösning på ekonomiska problem och att man borde göra upp med irrläror om att statsbudgeten ska underbalanseras. Han menar att tyvärr har vi nu sämsta typen av regering för att avstyra en ekonomisk kris. För det första är den en koalition av fyra partier, vilket gör att regeringen blir oflexibel att parera krisen.

Göran Greider skriver också i dagens ledare ”Kan sparsamhet rädda proletariatet?” om en finansminister som står helt orubbad kvar i nittiotalstänkandet.

Artiklarna finns också här.

Uppdatering 22 november: Se Ulla Lindqvist LO:s vice ordförande i "Regeringen och arbetsgivarna struntar i kvinnors arbetsmiljö."

Another bailout...

Volvo.

Tillägg på kvällen: Gå in på Rädda den svenska modellen och skicka e-post till socialdemokratiska riksdagsledamöter.

Har egentligen inte tid att blogga, men här litet artikeltips och några citat ut dessa artiklar.

Först Göran Greiders ledare i fredags ”Argumenten för statligt ägande” där han bland annat skriver:

Vilka är de principiella skälen till att staten eller det offentliga äger saker och ting? Jag kan räkna upp flera:

1) Det ger långsiktighet; staten kan se bortom en rådande konjunktur.
2) Statligt ägande ger mer makt åt demokratin, dvs åt hela väljarkåren. På marknaden räknas din makt efter hur stora ekonomiska resurser du har men i demokratins sfär gäller en människa en röst. Om det offentliga äger mycket betyder det att även den fattigaste har ett visst inflytande över samhällsekonomin.
3) Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare.
4) För stora samhällsområden är offentligt ägande viktigt för att kunna garantera en jämlik tillgång till de tjänster som verksamheterna erbjuder; det gäller skola, vård och omsorg.
5) När verkligt djupa ekonomiska kriser inträffar visar det sig alltid att en omfattande offentlig sektor bidrar till att stabilisera ekonomin. Staten kan gå med underskott i en lågkonjunktur, vilket ett privat företag inte kan.

Inte minst har finanskrisen visat hur centralt det är med långsiktiga ägare i systemet: När det kommer till kritan är det i alla fall bara staten som kan garantera att ekonomin fungerar. Och den garantin stavas skattepengar, vilket borde innebära att skattebetalarna får det inflytande över saker och ting som deras insats motsvarar."

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Vems girighet skyddar Folksam?” om att spekulationsekonomin är idiotisk, de som stöder den gör det för att det gynnar dem själva. Han undrar om någon kan gissa vilka löner Folksams chefer till exempel INTE skulle ha om de inte deltog i finanskarusellen.

Se vidare Bengt Göransson om marknadsföring i kyrkan i artikeln ”Krassliga kroppar ska ge pengar till själavård”, i vilken han skriver om en församling i Göteborg som nu ska starta vårdcentral och där vi kan läsa hans reflektioner över detta.

Läs också Maria-Pia Boëthius med mer mediekritik i ledaren ”Kasperdockan som blev terrorist” där hon skriver om att vara ”kapten över det egna badkaret”, dvs. att ledarsidorna i dagens meder är till för att legitimera tidningens ibland tveksamma journalistik

”… om vilken badkarskaptenerna samfällt tiger. Allt för att få fortsätta vara kaptener över åtminstone det egna badkaret.”

Samt Greider också om medietystnad apropå Socialistiskt forum i Stockholm i ledaren "Socialistiskt forum." Om bubblan av tystnad som omger vissa saker i samhället, om de också är intensiva och välbesökta...

Artiklarna finns också här.

Jag vill också påminna om George Montbiot som skrev om bilindustrins krav på finansiellt stöd från staten i ”The Other Bailout”!! Han inleder respektive avslutar sin artikel så här:

“While all eyes were fixed on the banking bail-out, a bucketload of public money was quietly sloshed into the pockets of another undeserving cause. Last week, George Bush agreed to lend $25bn to US car manufacturers. It’s a soft loan, which will cost the government $7.5bn(1). Few people noticed; fewer fought it. The House of Representatives approved the measure by 370 votes to 58. The great corporate bail-out is spreading like the plague.

It has already crossed the Atlantic. Yesterday European car makers demanded that the EU hand them E40bn ($54bn) in cheap loans to match the US subsidy(2). Where will the public spending spree end?/.../

But subsidies are what governments pay when regulation doesn’t happen. If you don’t have the guts to force companies to do something, you must bribe them instead. It’s a fair guess that European car makers will still fail to meet their environmental targets, even if they get the money they’re demanding. The greenest thing governments could do is to allow these foot-dragging, planet-eating spongers to go under.”

Hälsan och skolan, politik, unga människor, genuin respekt…

F.d. generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut Gunnar Ågren i intervjun ”Barns hälsa säger mer än betygen” i Lärarnas tidning, där han säger att en skola som producerar friska barn ger också bra inlärning. Se hans blogg här.

Jag tyckte han sa så många bra saker så jag vill citera friskt ur denna intervju (hittar den inte på nätet - ännu!):

”Läraryrket har gått från ett friskyrke till ett riskyrke./…/

Som landstingsråd för folkhälsofrågor i Stockholm på 1990-talet såg Gunnar Ågren hur nedskärningarna i skolan försämrade lärarnas hälsa väsentligt. Idag är lärarna fortfarande en hårt pressad yrkesgrupp, bedömer han.

Många anser att skolan ska lösa en rad samhällsfrågor [med mindre och mindre resurser!!! Skolan ska lösa allt - och kan göra det ensam?]. Blir det ett för hårt tryck på lärarna?

’Läraryrket är inget avundsvärt jobb idag. Det finns en hiskelig massa människor som har åsikter om hur skolan ska se ut. Tyvärr finns en benägenhet att angripa problem med separata projekt – mot mobbning, droger och så vidare. Vi måste istället se helheten och synergieffekterna.

I en skola där eleverna trivs och har inflytande följer bra inlärning och där skapas också en bra drogförebyggande miljö.’/…/

’Poängen med hälsobefrämjande arbete är just att det går hand i hand med bra pedagogiskt arbete. En lärare som är bra pedagog i ett ämne är den mest hälsosamma läraren för eleverna’”

Men hur definieras ’bra' pedagog? Vadär en bra pedagog? Att man lär ut bra? Eller vad? Vad är vår definition av en bra lärare? Har vi alla samma definition? Harvi alla samma behov från lärarna? Och vad handlar våra behov om?

”’…det är bra för hälsan att ha något att säga till om, att ha inflytande över sin dagliga arbetssituation – hur man lägger upp sitt jobb. Samtidigt är det viktigt med klara och entydiga strukturer. Det handlar också mycket om goda levnadsvanor. Mer och mer data tyder på att fysisk aktivitet påverkar den psykiska hälsan.”

Och detta gäller både barn och vuxna: att ha något att säga till om, ha inflytande över sin situation och möjlighet att påverka den.

Och vilka har några egentliga visioner för vad slags samhälle, skola, ja, arbetsplatser över huvudtaget osv. vi vill skapa? Se nedan om artikel av Hanna Hallin, politik och att locka unga...

Och vad är hönan och ägget till om man ägnar sig åt fysisk aktivitet? Ju tryggare och mer socialt väletablerad man är desto mer ork och energi har man för hälsobefrämjande åtgärder, som att till exempel ägna sig åt fysisk aktivitet?

Göran Greider skrev faktisk en ledare igår om detta, "Med guppande mage"! Att detta ytterst är en klassfråga. Den som har större makt över sitt liv har större chanser och möjligheter att slippa övervikt till exempel. Man lägger dock ansvaret på enskild individ, och naturligtvis har vi var och en ansvar för oss själv, men ännu mer är detta ett politiskt problem. Hur samhälle, arbete såväl som fritid ska organiseras, så att vi och våra kroppar mår bra, psykiskt och fysiskt. Se "Ett hjärta RÖTT" idag om just hälsa och klasskillnader!

Alla ska och måsten kan också orsaka stress!

Ågren om den största utmaningen för lärare idag:

"’Den ökande psykiska ohälsan bland eleverna och den press som väldigt många barn känner.

Problemet är vad som händer när eleverna slutar skolan./…/

Idag räcker det inte att eleverna jobbar väldigt mycket, de känner ändå en osäkerhet inför framtiden. Det skapar en alldeles för stor konkurrens i skolan. Jag är övertygad om att det är den viktigaste orsaken till den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar.

Vad tycker du om betygsliknande omdömen från årskurs ett?

’Jag är väldigt tveksam. Det finns ingen evidens för att de skulle förbättra skolan, däremot kan jag se en rad potentiella negativa effekter, såsom ökad stress. De bidrar förmodligen till att på ett tidigare stadium demoralisera vissa elever så att de inte upplever skolan som meningsfull.’”

Vad bra sagt! Nej, vet vår nuvarande regering vad de sysslar med??

Se också vad som står på Folkhälsoinstitutets hemsida om evidens.

Vi borde diskutera helt andra lösningar på problem i skolan! Och kanske framförallt enas i visioner för det samhälle vi vill skapa, dvs. skapa en framtidstro hos våra unga – och ALLA medborgare!? Återigen se artikeln nedan av Hanna Hallin!

Ågren om den traditionella så kallade ANT-undervisningen i skolan, om den minskar risken för missbruk och hur skolan eventuellt skulle kunna jobba istället:

”’Vi har sett att enbart kunskapsspridning inte påverka elevernas drickande. Saklig information kan ni värsta fall leda till att eleverna vill prova på. Detta får inte tas som ett argument för att avstå från information [dock] – den är viktig som grund. Men det har visat sig att om skola är välstrukturerad, om den ingriper mot skolk, om den har ett accepterat regelsystem [som alla involverade har godkänt och accepterat och anser är okej, dvs. som barn, ungdomar och vuxna accepterat], en genomtänkt [genomtänkt, ja!!] policy vad gäller alkohol och ett nära samarbete med föräldrarna – då minskar även risken för att eleverna dricker alkohol och använder droger. De känner sig mindre frestade att bryta mot regler om de trivs i den miljö de befinner sig i.”

Gäller alla människor, barn som vuxna!?

Ågren om något som tydligen kallas ”Skolan förebygger” som lyfter fram metoden ”socialt och emotionellt lärande”, vad detta är:

”’Det handla om praktisk psykologi, att se andra människors reaktioner och lära sig att uttrycka känslor på ett mer nyanserat sätt.”

Borde många av oss lära oss... Och hur "lär" man egentligen ett barn, en ungdom att göra detta? När lägger man grunderna till detta?

Det viktigaste Ågren anser sig ha åstadkommit inom skolområdet under sin tid på Folkhälsoinstitutet:

’”Vi har gjort en stor insats inom föräldrastöd. Det har nästan gjorts en revolution vad gäller program riktade mot föräldrar. Föräldrarna är den viktigaste kraften för ungdomars hälsa även om vissa kapitulerar och säger att kamrater och lärare är viktigare.’”

Ja, kan det användas som alibi av föräldrar?? Ganska ironiskt! Något jag hört av kanske framförallt kolleger med barn… Ett sätt att avsäga sig sitt ansvar? Så det är skönt när folk vågar säga att föräldrar är den viktigaste kraften...

Men detta betyder inte att inte skolan och andra instanser som har med barn och ungdomar att göra inte OCKSÅ har ett ansvar. Här handlar det inte om ett antingen/eller!?

Ågren vidare i detta ämne:

”’Det går inte att ha olika normsystem i hemmet och i skolan. Om föräldrarna har en falsk föreställning om att de ska mildra barnens alkoholvanor genom att bjuda på alkohol, spelar det ingen roll om skolan sedan säger att eleverna ska vänta tills de blir 18 år. Skolan och föräldrarna måste ha en gemensam policy.’”

Se också Evin Rubars TV-film ”Rör inte min sup” om alkoholvanorna i Sverige!! Att det verkar som om små barn ser drickande som ett uttryck för att man är vuxen?

”[Rubar] kom på idén till söndagens reportage när hon var på en sushirestaurang i Stockholm.

- En flicka i sju-åttaårsåldern var där i sällskap med en man i 40-årsåldern. Hon drack Fanta till maten och han drack vin, två glas. Men flickan ville att han också skulle dricka läsk, och när han beställde en whisky efter maten bad hon servitören att blanda ut whiskyn. Mannen var inte alls full; det var flickans reaktion som gav mig idén till reportaget.”

Och TV-filmen ”Förgrymmade ungar” om gamla uppfostringsmetoder som är på väg tillbaka i Sverige - och världen. Ja, det var det där med Nannyprogram… Jag klarar inte av att ens titta på dem... Avskyr dem innerligt och från djupt i hjärtat!

Och slutligen om att underskatta unga människor samt om att vinna röster på att ena och inte söndra och härska, apropå amerikanska valet och att röstdeltagandet var högre än det brukar (framförallt bland unga människor?), se ETC-artikeln ”Obamas seger en läxa för svenska politiker”!!

Där Hanna Hallin, ordförande för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) skriver om

vikten av att bli sedd som människa och medborgare oavsett bakgrund, resurser eller ålder. Att räknas som någon som kan göra skillnad och som förtjänar ett förtroende.

Den som kan engagera människor på deras egna villkor, på deras egna arenor och med deras egna idéer, kommer sannolikt att bli deras nya kandidat. Ja, att visa (äkta) respekt!!??

Denna förändring kan även ske i Sverige och är en uppmaning till svenska politiker.