Honungs- eller framgångsfällan…

boken "Framgångsfällan - om osynlig utbrändhet” av Lars Weiss.

Jag reagerade på somliga av kommentarerna på inlägget "Sjukförsäkringen slaktas" hos bloggen Ett hjärta RÖTT. Och såg igår i TV-tablåerna att novellfilmen Honungsfällan visades på TV igår kväll, jag hade tyvärr inte tid att se den på grund av fest på jobbet!

Men den verkar intressant och det står följande om den:

"Honungsfällan är en film som ifrågasätter om det är möjligt att hitta den perfekta balansen i livet. Varför stannar man inte upp i tid och tänker efter? Hur är det möjligt att så många människor prioriterar bort det som egentligen är det viktiga? Och vad är det viktiga? För alla vet att honungens sötma lockar. Men den är en riktig fälla."

I boken ”Utbrändhet – den nya folksjukdomen. Orsaker. Förebyggande åtgärder. Behandling” av Martin Krauklis och Ola Schenström står det på sidan 62-63 om honungsfällan och olika så kallade stressorer, om samverkande faktorer, och vad de alltså innebär om de är samtidiga.

De samverkar på ett så kallat synergetiskt sätt skriver de. Detta betyder att olika faktorer förstärker varandra så att ett plus ett inte blir två utan fyra eller fem. Om synergy på engelska.

Sidospår: Se också EttLiviBalans hemsidan. Jag vill dock bara kort säga att jag tror diverse "terapier" (inklusive riktiga så kallade terapier hos terapeuter) som mindfulness, träning i positivt tänkande, meditation, avslappning, qigong, Feldenkrais m.m. bara är lappande åtgärder... Sällan i grunden riktigt ändrande.

Och detta med synergetiska effeker är ett utmärkande drag för dagens arbets- och fritidsliv, vilket kraftigt bidrar till den ökande stressjukligheten.

Vi har ett behov av att anstränga oss och vi behöver utmaningar. Hårt arbete, till och med under ganska lång tid, är inte skadligt, men vi kan inte göra det utan återhämtning.

Det står i den ovan refererade boken att det är på sin plats med en liten varning för uttrycket ”positiv stress”. Den norska arbetslivsforskaren Björg Aase Sörensen har kallat tron på (och beteendet) att man kan fortsätta att jobba utan gräns bara för att det är så roligt för att "man går i honungsfällan."

De skriver att:

”Även ett arbete som upplevs som oerhört stimulerande kan leda till kronisk stress, särskilt om mekanismerna för återhämtning sätts ur spel. Engagerat övertidsarbete i sex-sju dagar i veckan inom IT-sektorn är ett exempel på risktagande i detta avseende. Det tar dock sannolikt längre tid att nå ett tillstånd av kronisk stress och utmattning om arbetet är roligt och stimulerande än om det inte är det.”

Men bara för att det är kul är man inte immun mot utmattning! Och detta fenomen ser vi inte bara i IT-branschen. (Och understimulering är kanske lika skadligt och stressande som överstimulering, vilke är viktigt att påpeka!! Och viktigt att tänka på vid rehabilitering, dvs. när någon ska ta sig tillbaka efter en utmattning! Så man inte sätter den som ska tillbaka på lätta uppgifter - bara! I flera böcker om utmattning berättar människor också hur de straffades genom just att sättas på uppgifter långt under ens kapacitet! Detta kan också varaett bra sätt att hindra människor från att komma tillbaka! Det är det dr med balans mellan utmaning och annat mindre utmanande, även i rehabilitering!)

Ja, det är lätt att slå sig för bröstet…

Lars Weiss skrev redan 1998 om honungsfällan i sin bok ”Framgångsfällan – om osynlig utbrändhet”.

I denna punkterade han myten att det bara är dem med en "massa problem" som drabbas av utmattning och panikångest (min fria tolkning). Han skriver att han hade ett bra liv. Hus i Provence, hem i Danderyd, vänner över halva världen, ungarna hade knappast vållat bekymmer, sonen var framgångsrik (men för några år sedan dog hans son tragiskt i en olycka, men denna olycka och Weiss separering från sin sambo skedde flera år EFTER hans utmattning, så utmattningen kom flera år innan allt DETTA!). Han fattade inte ”vad fan det var frågan om”.

”Jag hade lyckats med det mesta jag tagit mig för med i jobbväg och betraktades väl som en förhållandevis framgångsrik man i sina bästa år [han var runt 45 år vid detta tillfälle?], en hygglig kamrat och en inte helt oäven chef. Så vad fan var det frågan om?” (sid. 92-93 i hans bok).

Han skriver också i kapitlet ”Kris och kontroll” (sid. 94-101) om läkaren Benno som tog upp frågan om alkohol:

”Minns du att vi talade om alkohol vid ett tidigare besök? Hur du sa att det dämpade? Jo, det är ett av de effektivaste lugnande medel som finns. Varför tror du att folk super så mycket? Varför äter folk så mycket lugnande tabletter?”

Ja, hur många tar inte till dylikt? Och vad kan alkolholmissbruk leda till? Aggressivitet och misshandel bland annat?

Senare sökte Weiss upp terapeuten Bengt, en man expert på sådana som Weiss, en man som också träffat många höga chefer. Personer som vi vanligt folk inte har en aning om har varit drabbade av panikångest, vilket också Bengt påpekade för Weiss: "Du anar inte..." Men dessa har möjlighet att dölja utmattning för omvärlden i hög utsträckning, kanske bland annat genom hög alkoholkonsumtion och genom att lyckas få doktorer att skriva ut lugnande medel, bland annat? Och de med höga löner och höga positioner har kanske möjligheter och lättare att dölja alla sådana här saker (framförallt dölja pinsamma "psykiska åkommor")? De kan "köpa sig fria" på alla upptänkliga sätt, inklusive kosta på dyrbar terapi (men jag är också tveksam till mycket av den terapi som erbjuds, den är bara ändring på ytan tror jag, men detta är som sagt ett sidospår i just detta inlägg)?

Weiss skriver också något ganska intressant om att:

”De allra flesta, och i synnerhet män i karriären, skulle nog undvika att tala öppet om något av det jag beskrivit som ingredienser i mitt tillstånd. Ja, möjligen magen. Alla jag känner klagar bland över magen. Det är tillåtet. Ett litet magsår kan till och med sätta sprätt på en blek personlighet [jag tror att stress och magsår hör ihop, jag tror inte det bara handlar om bakterien Helicobacter pylori. Min pappa hade magsår vid några tillfällen och det var i samband med hög stress på jobbet, bland annat under studietiden på Ultuna i Uppsala och senare under en period med ekonomiska bekymmer i jobbet i början av 70-talet redan! I ett chefsjobb för övrigt].

Muskelstelhet är också OK. /…/ Men inte kan man gå omkring på jobbet och säga att man är yr eller att man har tunnelseende? Att man ligger sömnlös och skvimpar i kallsvett?

Eller att man måste ursäkta sig från ett möte för att man måste gå på muggen för att få ordning på andningen?

Och det går definitivt inte att tala om panikångest. Eller rädslan för att få en panikångestattack.”

Nej, det går ju inte!! Man måste ju hålla uppe skenet?? Kvinnor har lättare att medge dylika saker (på gott och ont, men kanske mest på gott, för erkänner man problem har man ju lättare att göra något åt dem!!) och de kanske också har färre möjligheter att dölja dem? Ja, det var det där med förakt för svaghet... Och förnekande av behov.

Och fortfarande har också män och kvinnor i sådan utsträckning ansvar för olika saker att detta också slår igenom? Bland annat har kvinnor sämre möjligheter till mer sammanhållen återhämtning, därför att de tar ansvar för saker i vardagslivet som kräver ständig beredskap liksom. Och så är det inte bara i familjelivet, utan också på jobbet??? Vilket också forskningen de senaste åren har visat.

Weiss intervjuade också Töres Theorell i samband med sin utbränning. Och Weiss skriver at Theorell reagerade starkt på att det bara är individen som kan lösa stressproblem! Att det gjorde honom arg. Han hade då nyligen deltagit i en debatt i radion, där en TV-producent envist hävdade att stresshantering aldrig kan ha annat än rent individuella utgångspunkter. Han menade att det behövs nya normer i kollektiv och hos arbetsgivare (bland annat att jobba på bara för att det är så himla kul!?). Ingen ska behöva acceptera att jobbet skapar kontinuerligt skadlig stress.

Se också vad Owe Wikström skriver i "Långsamhetens lov" om detta.

Weiss avslutar sin bok med orden:

”Världen är full av folk som tappat koll på pedalerna och som ändå försöker se ut som om de har full kontroll över bilen.

Så kan det gå.”

Se terapeuten Ingeborg Bosch om utbränning. Och också artikeln "Så undviker du honungsfällan" i NyTeknik, om ingenörer som tycker så mycket om sitt jobb att de...

Långvarig stress gör oss också mindre kreativa och sålunda mindre förmögna att lösa saker. Och hos vissa resulterar det också i empatibrist och känslokyla... Dessutom så verkar det som om empati kan vara en faktor som medverkar till utbränning. Är det ett sådant samhälle vi vill ha: ett där de empatiska går under?

Läs också Ann Olsson-Gislows ”Varifrån kommer alla Levande Döda?” i ETC. Och apropå ETC läs också detta inlägg!