En nyanserad debatt? Var det bättre förr? Och så var det det där med kön…

skolbänk.

Hittade en studie ”Var det bättre förr eller sämre nu? En kvantitativ studie om hur skolan framställts och beskrivits i Göteborgsposten då och nu.” Där man jämfört hur skolan skildrades 1977 och 2007, med ett tidsspann på 30 år alltså.

Blev nyfiken och läste större delen av den. Där står flera intressanta saker. I Executive Summary:

”En anmärkningsvärd detalj är att det är främst män som uttalar sig rörande skolfrågor, detta kan ses som märkligt då det är långt mycket fler kvinnor som arbetar i skolan.”

På sidan 3 om att vi borde ha...

”En saklig skildring där lärande och pedagogik inte försvinner bakom sensationsskriverier och politiska utspel skapar trygghet för föräldrar med barn i skolan. Positiva nyheter förstärker arbetsglädjen och självbilden bland dem som arbetar i skolan.” (Lärarförbundet, 2008).

Ja, vad skulle vi behöva ta itu med i skolan egentligen? Sidan 5 om den bild som förmedlas av skolan:

”…det är genom förståelse och kunskap om hur skolan förmedlas och framställs som vi sedan som lärare kan verka för en förändring. /…/ Är Göteborgspostens förmedling av skolan sann är det bra att få klart för sig vilka problem som finns, för det är endast när man vet vilka problem som finns som man kan göra något åt dem.”

Författarna av studien påpekar att det är viktigt att förstå att den bild vi får via medier är en tolkning av verkligheten. Dessutom är medier en produkt som ska säljas och således behandlas nyheter på ett sätt som ska fånga mottagaren.

De undrar också, på sidan 8:

”…vilkas åsikter om skolan är det som hörs?”

Det som skrivs i medierna får diverse konsekvenser, så, jo, medierna har ett (moraliskt?) ansvar för vad de skriver och vad det kan leda till. Det är inte bara åsikter som kan påverkas, utan även faktiska beteenden och handlingar (sidan 9), både till det bättre som till det sämre.

Något som hörts i skoldebatten är att elever inte når upp till kunskapskraven, men författarna frågar hur vanligt det är och om det verkligen är ett så stort problem. Ja, det tål verkligen att diskuteras och funderas över.

Sidan 33:

”…nyhetsvärderingen främst fokuserat på negativa vinklingar när det gäller framställningen av lärare.”

Finns det inga goda exempel att lyfta fram, som förebilder kanske?

Sidan 34:

”Vidare visade det sig att lärarnas makt, eller brist på den, är ett ämne som varit på dagordningen länge.”

I kapitlet 7.6 ”Vem uttalar sig” på sidan 35:

”…vems eller vilkas perspektiv som fick komma till uttryck.”

Det visade sig att författarnas hypotes att privatpersoner skulle uttala sig om skolan ganska mycket idag, inte stämmer. De kan också se en markant skillnad vad gäller hur elever får komma till tals idag jämfört med 1977. 1977 uttalade sig ingen elev, men 2007 fick man även höra elevers röster.

Om elevdemokrati som har blivit en stor fråga i dagens skola se sidan 37ff. Och det är ju superbra.

Sidan 39:

”Främst är det män som uttalade sig och det var dubbelt så många män som kvinnor som kom till tals. 1977 uttalade sig 49 procent män och endast 17 procent kvinnor medan det 2007 var 45 procent män och 25 procent kvinnor, detta visar sig att männen uttalade sig i högre utsträckning än kvinnor. De resterande procenten var odefinierbara.”

Trots att av 124 020 lärare 1977 var 82 840 kvinnor och 41 180 män. 2007 var antalet lärare 148 231, varav 44 739 män och 102 492 kvinnor, enligt Statistiska centralbyrån.

”Att flest män kommer till tals innebär det främst att ett manligt perspektiv som förmedlas. /…/ Enligt Jarlbro tenderar medier att förmedla just ett manligt perspektiv genom att främst låta män uttala sig, vilket även Göteborgsposten har gjort i vår undersökning. Att övervägande skildra ett perspektiv anser vi inte vara förenligt med god nyhetsjournalistik då den skall vara så objektiv som möjligt, samt att den bör skildra händelser utifrån olika perspektiv (Weibull 2002).”

Trots att läraryrket fortfarande är ett kvinnodominerat yrke framställer medier (Göteborgsposten) ett manligt perspektiv på skolan genom att främst låta män uttala sig.

Min undran: hur är det i andra delar av det offentliga samtalet, på arbetsplatser etc. kan undras? Vilkas perspektiv är det vi ser, får se saker ifrån?

De som uttalar sig anonymt om skolan har också minskat (sidan 40).

Allmänintresset för skolan har ökat. Vad kan detta bero på? Och detta kan ju vara bra. Men hur tar det sig uttryck? Och om vad? Ambitiösa föräldrar? Varför har vi en skola? Hur vore det om skolan inte fanns; var skulle alla barn och ungdomar ta vägen (förvaringsplats)? Vad lär sig barn i skolan, inte minst om sig själva och om andra och om samhället?

På sidan 45:

”Samhällsklimatet har förändrats och det som händer i samhället påverkar givetvis även skolan.”

Vilket märks i större städer som Göteborg, som är en relativt segregerad stad, där skillnaderna mellan fattig och rik är ganska stor (sidan 45) som Bodefjord och Gustavsson skriver. Men dessa saker pratas det inte om idag.

Sidan 47:

”Något vi fann intressant var att det främst var manliga myndighets- och/eller organisationsrepresentanter som uttalade sig om skolan och lärarna båda åren [1977 och 2007] som vi undersökte. Inom lärarkåren är det som vi tidigare berättat en klar majoritet kvinnor, ändå kommer inte kvinnor till tals i medierna lika ofta som män. Som vi ser beror de på att medierna indirekt påverkar genusordningen på det sätt som Jarlbro menar på i sin bok Medier, genus och makt (2006). Det kan också ses som att det manliga perspektivet är den vinklingen som medierna gör i vårt maskulina samhälle. Männen har tolkningsföreträde i vårt samhälle vilket på sätt och vis kan få medierna att ge läsarna en bild som är missvisande ur flera perspektiv.

En fråga vi ställer oss nu är om vi hade fått andra resultat om det varit flest kvinnor som uttalat sig. Hade bilden av skolan, lärarna och eleverna blivit en annan? /…/ …de manliga lärarna tenderar uppmärksamma andra problem och vinklar än de kvinnliga lärarna. /…/ Vi upplever det som att manliga lärare problematiserar styrdokument, läroplaner och arbetsrelaterade saker som scheman, kursplaner, styrning från rektorer och skolverket, medan kvinnorna i större utsträckning upplever stora klasser, bråk och stök som ett större problem. /…/ 1977 var det inte så många lärare som kom till tals och när lärare uttalade sig så var det övervägande män.”

Sidan 48:

”…det maskulina perspektivet som får tolkningsföreträde i medier. Av den anledningen uppmärksammas dessa problem och frågor mycket mer och enligt dagordningsteorin [se tidigare i studien om vad denna innebär] tenderar detta att bli det som allmänheten uppfattar som de största och viktigaste problemen. /…/

Det är viktigt att skildra en verklighet där alla aktörer kommer till tals och inte enbart minoriteten, i det är fallet männen, utan se båda perspektiven. Att manliga myndighetsföreträdare uttalar sig om skolan och lärare känns inte som det absolut bästa för att ge en riktig bild av hur det är i dagens svenska skolor. Medierna bör få fram båda sidor för att inte ge en missvisande bild av skolan.”

De tycker dock att det borde vara mer balans i skolan mellan män och kvinnor, dvs. att det borde vara ungefär lika många manliga lärare som kvinnliga ur flera olika synvinklar.

Sidan 49:

”Det pratas mycket om jämställdhet i vårt samhälle idag, men är det jämställt inom skolan? At det oftast är män som uttalar sig ger ju inte direkt den bilden till allmänheten./…/

Vi anser att medierna har en otrolig makt över vad som blir nyheter och vilka ämnen vi ska tycka någonting om.”

Och apropå kvinno- (och kanske barn-) villkor fanns en artikel i gårdagens tidning om ”Arbetarkvinnors villkor - ingen dans på rosor” av Ulf Lundén. Om ett föredrag av Gunnela Björk. Där kan man läsa:

”I ljuset av kollektiva processer och samhällets utveckling kan man lättare förstå vad som hände förr och var vi står idag.

Att det varit en lång och mödosam färd för kvinnorna att få sina röster hörda är ingen vågad slutsats./…/

Det var först när de socialdemokratiska kvinnoklubbarna började växa sig starka som olika kvinnor hamnade på olika förtroendeposter./…/

Gunnela Björk konstaterar att socialdarwinismen [’survival of the fittest’ ett begrepp som rättfärdigat/rättfärdigar vad? Och förresten är ett uttryck för förakt för svaghet] länge har spelat oss ett stort spratt. Att det skulle råda stora biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Sverige har ju en lång tradition av att kvinnor ska syssla med vård- och omsorgsarbeten till betydligt lägre lön än manliga jobb inom exportindustrin./…/

Under de senaste decennierna har fackets inflytande och makt minskat avsevärt. Det är också då som LO fått sin första kvinnliga ordförande.

Någon har sagt att där en kvinna släpp in har makten redan gått ut. Det är en provokativ slutsats som ändå måste diskuteras.”

Se om desarmering av samhällskonflikter, genom att förneka begreppet klass, i den tidigare postningen om att vi har ett klassamhälle – fortfarande.

Och apropå media, och vad de skriver om, så skriver Maria-Pia Boëthius i sin ledarkrönika ”Skandalregeringen – Boëthius om mörkande medier”:

”Om en rödgrön regering gjort sig skyldig till alla de misstag och felsatsningar och grava övertramp som alliansregeringen gjort är jag helt säker på att det betytt många fler och långt mer ihållande dreva och flera ministrars avgång. Man bråkar litet med alliansministrar i svenska medier; och sedan låter man ämnet falla. Den till närmare 90 procent borgerliga pressen och SVT och SR som har samma nyhetsvärdering som de borgerliga medierna, är häpnadsväckande undfallande mot denna regering. När det gäller pressen är det kanske inte så konstigt, den är ju regeringstrogen, men de är riktigt otäckt att se vara det även på nyhetsplats./…/

Reinfeldts, Borgs, Göran Hägglunds, Maud Olofssons och Jan Björklunds regering har som mål att öka ojämlikheten i Sverige, öka klyftorna mellan fattiga och rika och mellan rika och medelinkomsttagare, öka segregationen och öka skillnaderna mellan kvinnor och män – det är ju själva deras ideologi! Det pågår här och nu och varje dag, men döljs med hjälp av en alltmer tomsint medievärld.”

Och apropå Jan Björklund och skolan:

”Jan Björklund, utbildningsminister, tog till lögnaktig statistik för att få igenom sina ’reformer’ av skolan. Lite ajabaja i medier, men eftersom medierna svalt hans utspel tidigare utan att kolla fakta dog kritiken snabbt ut. Dessutom verkar medierna beundra hans demagogiska framfart [dvs. att argumentera utifrån slående men osakliga argument. Demagoger använder demagogi som en strategi att skaffa makt och inflytande genom att appellera till folks känslor och fördomar, vanligen genom användande av kraftfull retorik och propaganda. H.L. Mencken, en amerikansk kritiker, definierar en demagog som ’en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter.’/…/ Demagogi involverar ofta logiska slutsatser baserade på felaktiga resonemang].”