Sätt människorna (och miljön) först…

[Uppdaterad 2 april, se slutet av blogginlägget]. Se om “Put People First,” samt bloggen “Under ytan – närmare rörelserna.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Ta tillvara vreden!” Se också "Rapport från demonstrationen mot G20-mötet i London". Samt ”G20: utkastet till slutdokument sprids.”

Om G20 eller Group of Twenty. Joseph Stiglitz hemsida.

Apropå media kan vi i blogginlägget om utkastet till slutdokument från G20-mötet i London som börjat spridas läsa:

"När jag passade TVn i hotellets foajé efter frukosten var den stora nyheten hos Sky News att inrikesminister Jaqui Smiths make använt skattemedel för att se pornografiska filmer i deras hem. Det stod till och med 'Jackie Smith överskuggar de politiska ledarnas G20-möte' i texten nedtill i rutan. Hon verkar sitta löst. Det smakar mera Toblerone än AMF-fonder."

Vad bra att folk reagerar här och där i världen! Men vi får veta rätt litet om detta i media?

Jag tänkte också på ledaren Göran Greider, tror jag, skrev för ett tag sedan om så kallade anarkister, som förstörde för Attac i Göteborg... Hittar inte denna text nu i språng på väg till jobbet.

Tillägg 2 april: Jo, nu hittade jag ledaren ”Lärdomar av en demonstration” där Greider skriver:

”Det tragiska är denna svans av så kallade autonoma anarkister, maskerade och våldsamma, håller på att bli en verklig börda både för vänstern och arbetarrörelsen och för hela demokratin - för att inte tala om hur de svärtar ner anarkismens stora tanketradition!

Deras rekord bara under 2000-talet förskräcker.

Exempelvis bidrog de till att förstöra en del av trovärdigheten för attac-rörelsen och de sista åren är denna 'rörelse' på god väg att förvandla landets högerpopulister till martyrer, som när de går i spetsen för att sabotera de möten sverigedemokraterna har rätt att hålla.

Det är dags att på allvar skälla ut dessa autonoma, som för övrigt inte alls är autonoma utan lever i symbios med polisen och de högerextrema, och slå fast att de är fega och att de förstör för en seriös vänster.”

Och inte bara för vänstern, utan för hela demokratin. Men vad är drivkraften för dessa s.k. anarkister? Någon slags självdestruktivitet. Som ju inte kommer ur tomma intet, tror jag.

Om det där med vad slags självbild...

Askungen.

[Uppdaterad, se slutet av inlägget, samt något redigerad, några länkar tillagda 28 mars]. I soffan i Gomorron Sverige i morse pratade de om bonusar och Birger Schlaug undrade (litet fritt):

”Vilken självbild har dessa personer som tar på sig så många styrelseuppdrag? Tror de att de är övermänniskor [i olika grader. Se också om hybris]? Eller har de ett enormt behov av att bevisa hur viktiga de är? Man tar på sig dessa uppdrag ungefär som ordnar för att visa att man är viktig.”

[Tillägg 28 mars: Och Schlaug undrade över Urban Bäckström som helt kommer undan.Han sitter och säger att "han inte såg detta," om saker inom hans egen profession. Se också Ehrenberg nedan vid * om motiven för dessa skyhöga ersättningar, bonusar, om särskilt smarta och duktiga - män - osv.].

Någon funderade också (Schlaug) över förhållanden som suger åt sig dessa styrelseproffs.

Ja, det finns det all anledning att fundera över.

Diverse texter (se nedan) samt några samtal fick mig att reflektera igår och jag kastade ner några stödord:

Politikerförakt gynnar bara olika extrema partier (framförallt på högerkanten). Gynnar partier som presenterar enkla lösningar. Fast detta är kanske inte direkt något nytt?

Som sår split mellan människor och spelar ut oss mot varandra.

Göran Greider skrev också i ledare igår om att de som slåss för jämlikhet alltid får ta ett större moraliskt ansvar än de som slåss emot den. Vilket nu mediernas fokusering på Wanja Lundby-Wedin (som dock med rätta kritiseras) fått erfara och nu visar. Men så ser de moraliska lagarna ut menar han.

Och jag funderade vidare, över jämlikhet, vad borde den grundas på? Borde den inte grundas på ett erkännande av allas lika värde och lika rätt? Något som borde vara lika självklart som att andas.

Sedan kan man ju fundera över varför det inte är så. För vi behandlas inte som om vi har lika värde eller samma rättigheter. Vi värderas olika. Inte ens vårt människovärde verkar vara detsamma.

Det där med ömsesidig, genuin respekt...

Slog mig återigen om makten som polariserar människor och tvingar dem att anta mer extrema åsikter och ståndpunkter än de annars skulle göra.

Detta tror jag inte ofrånkomligt dock. Tyvärr har nog många av oss (kanske de flesta mer eller mindre) med oss sådant som gör att vi drivs med i detta mer eller mindre; att inta mer extrema åsikter än vi skulle därför att makten inte är ”friskare” (för att använda den term John Cleese och hans före detta terapeut Robin Skynner använder).

Och varför väljs dylika ledare kan man också undra? Jag tror att det finns förklaringar till det också.

Slut på högt tänkande och funderingar för denna gång.

Nu till de artiklar som triggade igång en massa tankar mitt slutet av en hektisk vecka.

Recensionen ”Högerpopulism - rena rama kvinnofällan”:

”Sverigedemokraternas (SD) politik hämtar sin näring från den universella och tidlösa rädslan/skräcken för främlingar av olika slag./.../

Att partiet vill återgå till en gammal förlegad syn på män och kvinnor är dock inte lika uppmärksammat.

Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg har i den nyutkomna boken Slaget om svenskheten skärskådat partiets politiska program och funnit en rad exempel med motsägelser och haltande resonemang. Enligt författarna är SD ett djupt konservativt och högerpopulistiskt parti. Deras aversioner mot invandrare verkar närmast handla om ett slags hemlig avund. De drömmer alla om starka kärnfamiljer och släktband. De vill framför allt bevara ett manligt patriarkalt samhälle./.../

Familjepolitiken påminner om Kristdemokraternas värnande om kärnfamiljen och om kristna traditioner. I SD:s drömsamhälle skall kvinnan stanna hemma och föda barn. Enligt SD har jämställdheten mellan könen gått för långt. Därför vill partiet ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen.

SD är i särklass det mest mansdominerade partiet i Sverige, både vad gäller företrädare och väljare. Kvinnans roll i livet är att framför allt ta hand om familj och barn. Att hemmafruidealet är en kort parentes i historien förbigås med tystnad. I SD:s världsbild är det framför allt mannens ställning som är hotad. Partiet är abortmotståndare./.../

Partiet gör en dygd av intoleransen mot olika minoriteter. SD vill exempelvis inte att homosexuella skall få gifta sig eller adoptera barn.

SD har ännu inte presenterat något kulturpolitiskt program men bra kultur är lika med gammal kultur, enligt partisekreteraren Björn Söder./.../

Det allvarligaste med SD är att partiet saknar samhällsekonomisk trovärdighet. Partiet har ingen entydig skattepolitik. Skatter kan vara både höga och låga. Det finns ingen tanke om fördelningspolitik över huvud taget. SD:s företrädare vill inte höra talas om klasskillnader i samhället. De pratar heller inte om marknadsekonomins spekulationsbubbla som skapat en roffarkultur av stora mått bland maktens eliter./.../

Den stora utmaningen är dock inte att trassla in sig i meningslösa diskussioner/.../

Nej, ägna i stället tid och kraft åt att formulera en välfärdspolitik som skapar jobb och/eller utbildning och som minskar klyftorna i samhället. Sverige har länge varit förskonade från högerpopulism tack vare en historiskt framgångsrik socialdemokratisk arbetarrörelse. Det finns ingen anledning att tvivla på våra grundläggande rättviseideal när framtidens politik skall formuleras.”

Se också bloggen "Slaget om svenskheten En blogg av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg om hur du tar debatten med sverigedemokraterna."

Göran Greider i ledaren "Du måste gå, Wanja!”:

"...även om hon skulle stå kvar på sin post efter att den svarta medietromben blåst fram kommer hon hädanefter att vara vingklippt. Varje gång som hon från och med nu försöker kritisera bonussystem och privilegier i näringslivet - så kommer hennes trovärdighet inte att räcka till. Hon blir en belastning för den fackliga rörelse vars mobilisering är helt avgörande för att den sittande högerregeringen ska kunna bytas ut i nästa val./.../

Visst är det så att medierna fokuserar sig ensidigt på just LO-ordförandens roll i denna skandal. Styrelserepresentanterna från Svenskt näringsliv har varit lika blinda. Men så ser de moraliska lagarna i denna värld ut: De som slåss för jämlikhet får alltid bära ett större ansvar än dem som slåss emot den./.../

Sedan finns det ett större sammanhang som alla dessa bonusskandaler - i Sverige, Europa, i USA - är en del av: Ett kvartssekel av allt mer avreglerad kapitalism och våldsamt expanderande finanssektor. Sedan åttiotalets början har en ideologisk högervåg dragit genom världen och den har både varit en spegling av, och en pådrivande faktor bakom den nygamla kapitalism som så länge gått segrande fram och inte minst överallt försvagat fackföreningsrörelserna. Nu, i finanskrisens spår, skymtar ett bortre parentestecken för den formen av tygellös kapitalism. För det är krisen som uppenbarar så mycket av det galna kvartsseklet. LO har inte lyckats undgå att smittas av det allt mer marknadifierade samhälle där organisationen verkat. Det bevisas av AMF-historien.

Om Wanja Lundby-Wedin avgår behöver det inte innebära någon personlig skam för henne. Att avgå är att visa ansvar. Så mycket är i alla fall klart att LO:s nuvarande ordförande inte kommer att kunna representera LO-kollektivet i den kommande valrörelsen.”

Greider i ”Mona Sahlin och de två sanningarna (2)”:

”Partiet har under årtionden genomgått en ganska förskräckande sållningsprocess./.../

Pragmatismen, dvs en viss välgörande ideologisk trolöshet, har visserligen alltid varit en nödvändig ledstjärna för detta ofta statsbärande parti, ja en styrka. Sedan åttiotalet har emellertid något mer avgörande inträffat: de som tänker annorlunda och de som tänker fritt har år efter år fått allt mindre manöverutrymme.

Jag har sett otaliga begåvade unga socialdemokrater eller fackliga aktivister lämna organisationerna eller drivas ut i deras periferier, därför att de har tänkt fel på någon avgörande punkt./.../

Idag står partiet där så idépolitiskt avlövat att en gammal vänstersosse som jag till och med kan sörja att Per Nuder lämnar politiken. Då har det gått långt. Men socialdemokratin har i dagsläget inte råd att mista en enda tänkande människa.

Den socialdemokratiska pragmatismen har alltid tidigare beledsagats av en idépolitisk kompass. När den försvann mörklades stora delar av det större maktlandskap som politiken ingår i. Det allra mesta av den makt som utövas i ett samhälle alstras ju genom de ekonomiska ägarförhållandena.

Men när arbetarrörelsen under lång tid inte talat klarspråk om dessa uppstår illusionen att all makt i samhället är politikernas - och i praktiken, eftersom det i hög grad är ett socialdemokratiskt format samhälle vi lever i, kan olika orättvisor och problem lätt skyllas enbart på det socialdemokratiska maktutövandet.

Hur lätt har det inte varit för Reinfeldt och Schlingman att skylla arbetslöshet och s.k. utanförskap på socialdemokratisk politik, medan den marknad som frambringar merparten av dessa orättvisor går helt fri från kritiken!

Men socialdemokratin är som rörelse beroende av att en grundläggande marknadskritik oavbrutet formuleras, annars dör den i sin lojalitet med det bestående, vilket var precis det som inträffade i valrörelsen 2006.

När Mona Sahlin för två år sedan tillträdde som partiordförande var det, tillspetsat uttryckt, en ideologisk bunker hon klev in i. Den murades upp under nittiotalets nedskärningsår, den fick sina små fönstergluggar under marknadsliberalismens glansdagar och den byggdes så liten därför att så pass få människor idag finns i rörelsen. Detta är den inre av de två tranströmerska sanningarna.

I den meningen framstår Mona Sahlins uppgift som föga tacksam.

Hon har helt enkelt inte många att föra dialog med om politiken i sitt eget parti och dessutom förvärrar hon stegvis nu situationen genom att plocka in enbart sina meningsfränder i bunkern.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ledare idag ”Vem kan vi lita på? Boëthius: Nu måste oppositionen tänka om” om att demokratin befinner sig i kris. Att det knappt finns något politiskt parti som kan fånga upp missnöjet som växer i land efter land och göra politik av det.

Hon skriver att

”Den ekonomiska makten, kapitalismen, som dominerat världen de senaste 20 åren inte bara trasat sönder världsekonomin, den har också lyckats påverka eller omvända vänsterns företrädare inom politiken, som antingen tappat självförtroendet eller sett sig tvingade att spela med eller, som New Labour under Tony Blairepoken i Sorbrittanien, med nöje spelat med,”

Om alla höjdares bonusar:

”De tjänar mycket, påstår de, på grund av det tunga ansvaret. Denna ansvarsfullhet ifrågasätts just nu.”

Också Johan Ehrenberg nämner dessa saker och om den mäktiga – och legitima vreden hos folket - i sin ledare ”Hyckleriets orsak. Ehrenberg synar det stora misstaget”

”Skandalen runt AMF handlar om hyckel. Miljoner till köpta direktörer [som köps till lojalitet!!!] som motiveras av att de som ska ta hand om löntagarnas pensionspengar måste vara 'de bästa'. Vad LO-ledningen gått med på är då * Svenskt Näringslivs människosyn, att det är en särskild elit, speciellt smarta och duktiga män som krävs. Dessa står över vanliga löntagares villkor, de slåss i en annan division och för att skydda löntagarnas pensionspengar måste facken acceptera, bocka och buga och betala vad som krävs./.../

Problemet är att varken Folksams vd eller AMF:s förre vd är särskilt intelligenta eller översmarta typer. De är tjänstemän, byråkrater, duktiga på organisera och delegera./.../

DET FINNS INGA ÖVERMÄNNISKOR! Och ingen är oersättlig.”

Nej, just precis vad så många utmattade (framförallt) kvinnor fått höra!

”Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.”

Och om tillskjutna medel från staten till bankerna:

”Men vänta nu. Bonusarna beror ju på att regeringen bara skänker pengar till bankerna men samtidigt vägrar ta makten över dem. Precis som i Sverige skickas miljarder in i banksystemet, i praktiken förstatligar man allt, men sedan låter man de privata ägarna fortsätta styra.

Just nu har Obama faktiskt beslutat köpa bankernas 'giftiga papper' för 800 miljarder kronor. När de värdelösa lånen är borta ska bankerna 'börja fungera' igen är tanken. MEN pengarna ska gå till privata investerare som får lån för att köpa upp det giftiga. Om sedan de här giftpappren blir värdefulla igen så får det privata hela vinsten. Om de förblir värdelösa tar staten tillbaka pengarna och giftpappren. De privata investerarna riskerar alltså inget./.../

De borgerliga skyddar sina egna, de rika. Det är deras ideologi.

Problemet för oss i Sverige är att avtalen dessutom skrivs under av landets ledande socialister.”

Artiklarna finns också här.

Tillägg 28 mars: I Nyvässat i DD idag kan man läsa

"Nej! Wanja Lundby-Wedin. Trots en vecka i hetluften funderar inte LO:s ordförande över att avgå. Närigslivstopparna Göran Thunhamar och Urban Bäckström klarar sig däremot galant från kritik eftersom de inte har något moraliskt kapital att förlora. Sådan är kapitalismen."

Så sant! Kraven är olika på olika personer. Och också större på kvinnor och deras ansvarstagande och moral, och mindre på män - dessutom.

I artikeln "Dags för en ny världsordning" skriver man om att

"Vi konsumerar för att lösa sociala och psykologiska problem, inte praktiska."

"Antalet självmord ökar i den materiella välfärden."

"...robotar [apropå den tekniska utvecklingen inom produktion av varor] inte kan användas överallt är att kultur, vård, skola och andra mjuka delar av arbetslivet framstår som dyrare och dyrare. Fenomenet är välkänt och har fått namnet 'Baumols kostnadssjuka' ** efter amerikanen Baumol, som beskrev det förbryllande faktumet att ju rikare samhället blev, desto mindre teater hade de råd med."

Se Motvallsbloggen om ”Ett välregisserat motdrev i media” om Lundby-Wedinaffären och bloggen Do nothing day också om media.

Motvallsbloggen igen om påståendet att man jobbar 90 timmar per vecka och självbedrägeriets ädla konst

Se också Ulf Bjereld om ”Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst.”

** I Wikipedia står om Baumoleffekten:

”…kulturproduktion inte kan effektiviseras. Att uppföra en pjäs av Shakespeare eller musikstycke av Beethoven kräver samma arbetsinsats och samma kompetens nu som när de skrevs [och de som utför dessa saker behöver äta, ha tak över huvudet osv.].”

Dessutom tror jag inte att ens effektivitet (ELLER kreativitet, dvs. förmåga att lösa saker) kan bli så vidare värst hög om man jobbar sex dagar i veckan (eller mer) och all ens vakna tid (som den amerikanske småföretagaren, vilken någon nämnde i en kommentar hos Bjereld tror jag) år ut och år in, men det kanske inte spelar så stor roll? Bara man kan visa att man jobbar/jobbat all sin vakna tid?

Och vilka har kanske den största sammanlagda arbetsbördan egentligen?

Slår mig om min morfar (född 1900) som somnade i kökssoffan när han kom hem från jobbet och kanske inte fanns där knappt alls (mentalt) för sina barn. Vem fick ta hand om barn och hus och hem? Men det är en annan historia.

Gravskrift över 00-talet igen. Eller myten om den ödeläggande och ineffektiva (hemska) staten…

från kravallerna i Los Angeles 1992.

från Wattskravallerna.

[Uppdaterad 23 mars, se slutet av inlägget]. Ur kommentarer till Krugman i blogginlägget “Vårt fiasko bevisar vår poäng” där han skriver (i min amatöröversättning i högsta grad, översätter oerhört snabbt och det är ganska klurigt att översätta dessa texter för de skriver om saker jag inte är insatt i och jag har inte riktigt tid att kolla riktigt ordentligt vad de skriver om, men var och en kan gå till de engelska originaltexterna. Se också tidigare postning "Gravskrift över 00-talet"):

”Livet är lätt om du är konservativ. Även om konservativa misslyckas totalt när de är i maktställning, kan de vända detta och säga,

’Titta – detta bevisar vår poäng. Staten (regeringen) fungerar inte!’

Men i denna debattartikel tar Gary Becker och Kevin Murphy misslyckandet som försvar (rättfärdigande) till nya höjder:

’Fokus på statliga lösningar gör en särskilt besviken när man ser till dess skrala meritlista när det handlar om att handskas med kriser i USA och många andra länder, som efterdyningarna efter orkanen Katrina och misslyckandet att effektivt slutföra kriget i Irak.'

Får jag föreslå att Becker och Murphy läser, säg denna rapport, med titeln ’Fastlimmad med GOP the Grand Old Party/Republikanska partiet - hopkokad sakkunskap bland personal som sänts till återuppbyggnaden av Irak.' [slår huvudet i bordet]”

Här några kommentatorer:

”Myten om den ödeläggande och ineffektiva staten, som Chomsky påpekar/belyser, är verktyget för de rika multinationella företagen. [Men] Staten är vårt bästa och enda försvar mot övergrepp av dessa kortsiktigt seende, vinstdrivna, privata enheter. Myten behöver avklädas.” - Stewart Springer.

”Så uppdelat som det är i Amerika, ser vi människor i USA ut att ha en gemensam svaghet – villigheten att bli hetsade/försatta i panik. Irak. Skattereduktioner (för de rika). Räddningsaktioner. De i makten skriker åt oss att vi måste agera, och agera snabbt, annars kommer hemska saker att hända – och vi går på detta.

För två eller tre år sedan, stod jag i kö till en kassa på en bank här i Oregon (en bank som är stor, men ser ut att vara solvent) när kundservicerespresentanten, som jag gillar, kom fram till mig och sa ’Paul, jag vill bara tala om för dig att vi nu erbjuder 100% huslån.’ Jag blinkade förvånat för att låta det sjunka in och svarade ’Du menar inga säkerheter?’ Hon flinade och sa ’Ja. Är det inte fantastiskt?’

/…/ jag tackade henne och stannade kvar i kön (eller ’i linje med’, för dem öster om Mississippi. Min anmärkning: detta har något med hur människor tenderar att rösta i de olika amerikanska staterna att göra?). Men, jag kommer ihåg att som varande vänster fick jag en olustig känsla av att jag kanske borde ha viskat till kassören när jag kom fram till honom ’Jag vill ta ut alla våra pengar – men säg det inte högt.’

Vi har haft denna bank i åratal därför att den alltid skött sitt jobb effektivt och korrekt (till skillnad från andra som tenderade att röra till våra konton)./…/ En 180-gradig omvändning från den gamla goda tiden när kreditansökningar gjordes under mikroskop.

Ursprunget till detta problem har varit antireglerings Reagan-Bush republikanska partiet som, precis som Wattskravallerna [i Los Angeles 1965] gjorde, skickade svärmar av tjuvar över arbetande amerikaner med förringande löften om utbyte i form av ’nedsipprings’effekter.” Paul Wertz.

”Vad än problemet är i den privata sektorn, så kommer högern att se statens agerande som roten till problemet.” Mike

Tilläg 23 mars: På Kulturhyllan i DD ur ”Sätt högern på plats!” kan vi läsa

”Hur länge ska Högeralliansens hyckleri pågå? Reinfeldt & kompani gick till val på den så kallade arbetslinjen. Nu har regeringen svängt 180 grader från valrörelsens mantra samtidigt som arbetslösheten fortsätter öka.

Nyhögern är lika med gammelhögern på 1920-talet.

Vi citerar Socialdemokraternas gamle finansminister Ernst Wigforss.

’I våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism, som behärskar mänskorna i stället för att behärskas av dem. Under kriserna blir detta mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska.

Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, ställer socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke dess slav.’”

Och om ”Alliansen och Ford” kan vi läsa:

”För hundra år sedan betraktades Henry Ford som en mönstergill arbetsgivare. Lönerna var höga - men också arbetstakten. Fackföreningar fick inte finns, och arbetarnas privatliv kontrollerades.

Nu har vi läst Egon Kirsch satiriska bok Paradiset Amerika (1929), där han avslöjar vad slags ’Utopia’ Detroit egentligen var. Kirsch beskriver en så långt driven rationalisering att t.o.m. sjukskrivna arbetare tvingades montera bildelar - i sjuksängen!

Osökt tänker vi på Alliansens välfärdsmodell. Sveriges främsta evangelium heter i dag ’arbetslinjen’: sjukskrivna friskförklaras per dekret och tvingas obarmhärtigt iväg till jobbet.”

I kulturartikeln ”Kulturfest för vänsterhjärtan” står också om högerextrema krafter som är mycket aktiva, spridande sitt budskap på skolor, med väl synliga dekaler litet varstans. Något man anser hör till; att stora världsdepressioner släpper loss aggressiva nationella krafter:

”De bruna rötterna hämtar sin tillväxt i ekonomiska kriser och utnyttjar människors utsatthet.”

Jo, det tror jag är sant. Men se också den amerikanske neurologen Jonathan Pincus om rasism och var den har sina alla mest ursprungliga rötter. Det han funnit fråntar på intet sätt några politiker ansvar. Kanske snarare tvärtom? Se till exempel skolpolitiken med dess hårdare tag. Är det verkligen hårdare tag vi behöver eller skulle vi behöva något helt annat?

Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman pratade om en total brist på bostadspolitik. Politikerna ute i kommunerna har abdikerat och i praktiken överlåtit bostadspolitiken till de kommunala bostadsbolagens verkställande direktörer. Men vad var det Margaret Thatcher sa för tjugo år sedan?

”…det finns inget sådant som samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer. Och ingen regering kan göra något annat än genom människor, och människor måste ta hand om sig själva i första hand. Det är vår plikt att ta hand om oss själva och sedan också ta hand om vår granne.”

Hur var det nu med att hand om varandra? Har politiker inget ansvar för detta? Är det bara upp till oss andra samhällsmedborgare? Eller är det allas vårt ansvar, politikernas också! Som har fått vårt förtroende att sköta detta! Och jag tror att Göran Greider (bland andra) har rätt när han menar att om allt vore privat då skulle vi som enskilda individer knappt ha något inflytande. Vilket inte innebär att allt bör vara statligt!? Men det borde vara en balans, så att vi enskilda verkligen har inflytande fortfarande. Och har krafter att sätta emot privata intressen som tenderar att dominera, ta över?

Kultursidan skriver vidare om ett nyliberalt tänkande som en gång för alla har förvandlat bostad från social rättighet till en handelsvara vilken som helst. Ett bisarrt exempel på spekulationsekonomin är den snabba omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter bara ett av flera exempel på. Engman sa att detta kallas valfrihet, men undrade för vilka och vem?

”Tänk om någon skulle börja driva tanken om att småhus istället borde vara hyresvillor?”

De skriver:

”Stora nedskärningar är att vänta inom vård, skola och omsorg och lågavlönade kvinnor sparkas ut i ovisshet. Alliansens sociala experiment med höjda a-kasseavgifter såg till att en halv miljon människor hann lämna arbetslöshetskassan innan de ekonomiska krisen var ett faktum.

Alliansens skattesänkningar för hög- och medelinkomsttagarna har ökat klasskillnaderna i samhället och ytterligare minskat intäkterna för kommuner och landsting.”

Och vilkas röster är det vi får höra i media? Vilka är det som sätter dagordningen och också definierar vad som är problem i samhället?

PS. Helle Klein skriver på sin blogg idag om vinter och kalla vindar, om ökande utanförskap och ökande antal socialbidragstagare, om minskat skatteunderlag (p.g.a. jobbavdrag, min kommentar), tipsar om Fattigbloggen och länkar till ledarkrönika om moderaterna som banar väg för högerpopulismen.

En nyanserad debatt? Var det bättre förr? Och så var det det där med kön…

skolbänk.

Hittade en studie ”Var det bättre förr eller sämre nu? En kvantitativ studie om hur skolan framställts och beskrivits i Göteborgsposten då och nu.” Där man jämfört hur skolan skildrades 1977 och 2007, med ett tidsspann på 30 år alltså.

Blev nyfiken och läste större delen av den. Där står flera intressanta saker. I Executive Summary:

”En anmärkningsvärd detalj är att det är främst män som uttalar sig rörande skolfrågor, detta kan ses som märkligt då det är långt mycket fler kvinnor som arbetar i skolan.”

På sidan 3 om att vi borde ha...

”En saklig skildring där lärande och pedagogik inte försvinner bakom sensationsskriverier och politiska utspel skapar trygghet för föräldrar med barn i skolan. Positiva nyheter förstärker arbetsglädjen och självbilden bland dem som arbetar i skolan.” (Lärarförbundet, 2008).

Ja, vad skulle vi behöva ta itu med i skolan egentligen? Sidan 5 om den bild som förmedlas av skolan:

”…det är genom förståelse och kunskap om hur skolan förmedlas och framställs som vi sedan som lärare kan verka för en förändring. /…/ Är Göteborgspostens förmedling av skolan sann är det bra att få klart för sig vilka problem som finns, för det är endast när man vet vilka problem som finns som man kan göra något åt dem.”

Författarna av studien påpekar att det är viktigt att förstå att den bild vi får via medier är en tolkning av verkligheten. Dessutom är medier en produkt som ska säljas och således behandlas nyheter på ett sätt som ska fånga mottagaren.

De undrar också, på sidan 8:

”…vilkas åsikter om skolan är det som hörs?”

Det som skrivs i medierna får diverse konsekvenser, så, jo, medierna har ett (moraliskt?) ansvar för vad de skriver och vad det kan leda till. Det är inte bara åsikter som kan påverkas, utan även faktiska beteenden och handlingar (sidan 9), både till det bättre som till det sämre.

Något som hörts i skoldebatten är att elever inte når upp till kunskapskraven, men författarna frågar hur vanligt det är och om det verkligen är ett så stort problem. Ja, det tål verkligen att diskuteras och funderas över.

Sidan 33:

”…nyhetsvärderingen främst fokuserat på negativa vinklingar när det gäller framställningen av lärare.”

Finns det inga goda exempel att lyfta fram, som förebilder kanske?

Sidan 34:

”Vidare visade det sig att lärarnas makt, eller brist på den, är ett ämne som varit på dagordningen länge.”

I kapitlet 7.6 ”Vem uttalar sig” på sidan 35:

”…vems eller vilkas perspektiv som fick komma till uttryck.”

Det visade sig att författarnas hypotes att privatpersoner skulle uttala sig om skolan ganska mycket idag, inte stämmer. De kan också se en markant skillnad vad gäller hur elever får komma till tals idag jämfört med 1977. 1977 uttalade sig ingen elev, men 2007 fick man även höra elevers röster.

Om elevdemokrati som har blivit en stor fråga i dagens skola se sidan 37ff. Och det är ju superbra.

Sidan 39:

”Främst är det män som uttalade sig och det var dubbelt så många män som kvinnor som kom till tals. 1977 uttalade sig 49 procent män och endast 17 procent kvinnor medan det 2007 var 45 procent män och 25 procent kvinnor, detta visar sig att männen uttalade sig i högre utsträckning än kvinnor. De resterande procenten var odefinierbara.”

Trots att av 124 020 lärare 1977 var 82 840 kvinnor och 41 180 män. 2007 var antalet lärare 148 231, varav 44 739 män och 102 492 kvinnor, enligt Statistiska centralbyrån.

”Att flest män kommer till tals innebär det främst att ett manligt perspektiv som förmedlas. /…/ Enligt Jarlbro tenderar medier att förmedla just ett manligt perspektiv genom att främst låta män uttala sig, vilket även Göteborgsposten har gjort i vår undersökning. Att övervägande skildra ett perspektiv anser vi inte vara förenligt med god nyhetsjournalistik då den skall vara så objektiv som möjligt, samt att den bör skildra händelser utifrån olika perspektiv (Weibull 2002).”

Trots att läraryrket fortfarande är ett kvinnodominerat yrke framställer medier (Göteborgsposten) ett manligt perspektiv på skolan genom att främst låta män uttala sig.

Min undran: hur är det i andra delar av det offentliga samtalet, på arbetsplatser etc. kan undras? Vilkas perspektiv är det vi ser, får se saker ifrån?

De som uttalar sig anonymt om skolan har också minskat (sidan 40).

Allmänintresset för skolan har ökat. Vad kan detta bero på? Och detta kan ju vara bra. Men hur tar det sig uttryck? Och om vad? Ambitiösa föräldrar? Varför har vi en skola? Hur vore det om skolan inte fanns; var skulle alla barn och ungdomar ta vägen (förvaringsplats)? Vad lär sig barn i skolan, inte minst om sig själva och om andra och om samhället?

På sidan 45:

”Samhällsklimatet har förändrats och det som händer i samhället påverkar givetvis även skolan.”

Vilket märks i större städer som Göteborg, som är en relativt segregerad stad, där skillnaderna mellan fattig och rik är ganska stor (sidan 45) som Bodefjord och Gustavsson skriver. Men dessa saker pratas det inte om idag.

Sidan 47:

”Något vi fann intressant var att det främst var manliga myndighets- och/eller organisationsrepresentanter som uttalade sig om skolan och lärarna båda åren [1977 och 2007] som vi undersökte. Inom lärarkåren är det som vi tidigare berättat en klar majoritet kvinnor, ändå kommer inte kvinnor till tals i medierna lika ofta som män. Som vi ser beror de på att medierna indirekt påverkar genusordningen på det sätt som Jarlbro menar på i sin bok Medier, genus och makt (2006). Det kan också ses som att det manliga perspektivet är den vinklingen som medierna gör i vårt maskulina samhälle. Männen har tolkningsföreträde i vårt samhälle vilket på sätt och vis kan få medierna att ge läsarna en bild som är missvisande ur flera perspektiv.

En fråga vi ställer oss nu är om vi hade fått andra resultat om det varit flest kvinnor som uttalat sig. Hade bilden av skolan, lärarna och eleverna blivit en annan? /…/ …de manliga lärarna tenderar uppmärksamma andra problem och vinklar än de kvinnliga lärarna. /…/ Vi upplever det som att manliga lärare problematiserar styrdokument, läroplaner och arbetsrelaterade saker som scheman, kursplaner, styrning från rektorer och skolverket, medan kvinnorna i större utsträckning upplever stora klasser, bråk och stök som ett större problem. /…/ 1977 var det inte så många lärare som kom till tals och när lärare uttalade sig så var det övervägande män.”

Sidan 48:

”…det maskulina perspektivet som får tolkningsföreträde i medier. Av den anledningen uppmärksammas dessa problem och frågor mycket mer och enligt dagordningsteorin [se tidigare i studien om vad denna innebär] tenderar detta att bli det som allmänheten uppfattar som de största och viktigaste problemen. /…/

Det är viktigt att skildra en verklighet där alla aktörer kommer till tals och inte enbart minoriteten, i det är fallet männen, utan se båda perspektiven. Att manliga myndighetsföreträdare uttalar sig om skolan och lärare känns inte som det absolut bästa för att ge en riktig bild av hur det är i dagens svenska skolor. Medierna bör få fram båda sidor för att inte ge en missvisande bild av skolan.”

De tycker dock att det borde vara mer balans i skolan mellan män och kvinnor, dvs. att det borde vara ungefär lika många manliga lärare som kvinnliga ur flera olika synvinklar.

Sidan 49:

”Det pratas mycket om jämställdhet i vårt samhälle idag, men är det jämställt inom skolan? At det oftast är män som uttalar sig ger ju inte direkt den bilden till allmänheten./…/

Vi anser att medierna har en otrolig makt över vad som blir nyheter och vilka ämnen vi ska tycka någonting om.”

Och apropå kvinno- (och kanske barn-) villkor fanns en artikel i gårdagens tidning om ”Arbetarkvinnors villkor - ingen dans på rosor” av Ulf Lundén. Om ett föredrag av Gunnela Björk. Där kan man läsa:

”I ljuset av kollektiva processer och samhällets utveckling kan man lättare förstå vad som hände förr och var vi står idag.

Att det varit en lång och mödosam färd för kvinnorna att få sina röster hörda är ingen vågad slutsats./…/

Det var först när de socialdemokratiska kvinnoklubbarna började växa sig starka som olika kvinnor hamnade på olika förtroendeposter./…/

Gunnela Björk konstaterar att socialdarwinismen [’survival of the fittest’ ett begrepp som rättfärdigat/rättfärdigar vad? Och förresten är ett uttryck för förakt för svaghet] länge har spelat oss ett stort spratt. Att det skulle råda stora biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Sverige har ju en lång tradition av att kvinnor ska syssla med vård- och omsorgsarbeten till betydligt lägre lön än manliga jobb inom exportindustrin./…/

Under de senaste decennierna har fackets inflytande och makt minskat avsevärt. Det är också då som LO fått sin första kvinnliga ordförande.

Någon har sagt att där en kvinna släpp in har makten redan gått ut. Det är en provokativ slutsats som ändå måste diskuteras.”

Se om desarmering av samhällskonflikter, genom att förneka begreppet klass, i den tidigare postningen om att vi har ett klassamhälle – fortfarande.

Och apropå media, och vad de skriver om, så skriver Maria-Pia Boëthius i sin ledarkrönika ”Skandalregeringen – Boëthius om mörkande medier”:

”Om en rödgrön regering gjort sig skyldig till alla de misstag och felsatsningar och grava övertramp som alliansregeringen gjort är jag helt säker på att det betytt många fler och långt mer ihållande dreva och flera ministrars avgång. Man bråkar litet med alliansministrar i svenska medier; och sedan låter man ämnet falla. Den till närmare 90 procent borgerliga pressen och SVT och SR som har samma nyhetsvärdering som de borgerliga medierna, är häpnadsväckande undfallande mot denna regering. När det gäller pressen är det kanske inte så konstigt, den är ju regeringstrogen, men de är riktigt otäckt att se vara det även på nyhetsplats./…/

Reinfeldts, Borgs, Göran Hägglunds, Maud Olofssons och Jan Björklunds regering har som mål att öka ojämlikheten i Sverige, öka klyftorna mellan fattiga och rika och mellan rika och medelinkomsttagare, öka segregationen och öka skillnaderna mellan kvinnor och män – det är ju själva deras ideologi! Det pågår här och nu och varje dag, men döljs med hjälp av en alltmer tomsint medievärld.”

Och apropå Jan Björklund och skolan:

”Jan Björklund, utbildningsminister, tog till lögnaktig statistik för att få igenom sina ’reformer’ av skolan. Lite ajabaja i medier, men eftersom medierna svalt hans utspel tidigare utan att kolla fakta dog kritiken snabbt ut. Dessutom verkar medierna beundra hans demagogiska framfart [dvs. att argumentera utifrån slående men osakliga argument. Demagoger använder demagogi som en strategi att skaffa makt och inflytande genom att appellera till folks känslor och fördomar, vanligen genom användande av kraftfull retorik och propaganda. H.L. Mencken, en amerikansk kritiker, definierar en demagog som ’en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter.’/…/ Demagogi involverar ofta logiska slutsatser baserade på felaktiga resonemang].”

Gravskrift över 00-talet?

Margaret Thatcher.

[Uppdaterad 21 mars, se slutet av inlägget]. Inspirerad av den lilla notisen ”Diskbänksrealism” i ETC.

Ur ”Gravskrift över åttiotalet? ’Det finns inte någon sådan sak som samhälle’” Margaret Thatcher i Women’s Own Magazine, 31 oktober 1987 (Brian Deer):

”Jag har gått igenom en period där alltför många människor har fåtts att tro att om de har ett problem så är det regeringens jobb att handskas med det. ’Jag har ett problem, jag kommer att få bidrag.’ Jag är hemlös, regeringen måste se till så att jag får tak över huvudet. De kastar ansvaret för sina problem på samhället. Men, vet ni, det finns inget sådant som samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer. Och ingen regering kan göra något annat än genom människor, och människor måste ta hand om sig själva i första hand. Det är vår plikt att ta hand om oss själva och sedan också ta hand om vår granne [men om man saknar resurser för det? Lätt för henne att säga!?]. Människor har fått sina rättigheter för mycket om bakfoten, utan skyldigheterna. Det finns inget sådant som rättighet, såvida inte någon först har mött en skyldighet.”

Har vi hört detta förut?

Apropå Arbetets museum i Norrköping och deras utställning ”No Such Thing as Society” efter ett Margaret Thatcher-citat. Eller ”Samhälle? Något sådant existerar inte. Det finns bara individer och familjer.”

Pust, jo, bäst att splittra alla slags kollektiv!? Så makten kan härja ostört!

Hur kommer gravskriften över 00-talet i Sverige att se ut med några decenniers perspektiv?

Fler Thatcher-citat. Och här intervju med Thatcher där man också hittar citatet ovan.

Tillägg 21 mars: Paul Krugman skriver i sitt blogginlägg “Vårt fiasko bevisar vår poäng” från igår (i min amatöröversättning):

”Livet är lätt om du är konservativ. Även om konservativa misslyckas totalt när de är i maktställning, kan de vända detta och säga,

’Titta – detta bevisar vår poäng. Staten (regeringen) fungerar inte!’

Men i denna debattartikel tar Gary Becker och Kevin Murphy misslyckandet som försvar (rättfärdigande) till nya höjder:

’Fokus på statliga lösningar gör en särskilt besviken när man ser till dess skrala meritlista när det handlar om att handskas med kriser i USA och många andra länder, som efterdyningarna efter orkanen Katrina och misslyckandet att effektivt slutföra kriget i Irak.'

Får jag föreslå att Becker och Murphy läser, säg denna rapport, med titeln ’Fastlimmad med GOP the Grand Old Party/Republikanska partiet - hopkokad sakkunskap bland personal som sänts till återuppbyggnaden av Irak.' [slår huvudet i bordet]”

I den sistnämnda rapporten, som Krugman länkar till, står det att sökande till jobben för Iraks återuppbyggnad (också i min amatöröversättning)...

”…inte behövde vara experter på mellanöstern eller någon efterkrigsrekonstruktion. Det som verkade vara det viktigaste var lojalitet med Bushadministrationen. Den stab som intervjuade kandidaterna till dessa jobb ställde burdusa frågor om inrikespolitik: röstade du på G. W. Bush 2000? Stödde du presidentens sätt att sköta kriget mot terrorn? Två personer som sökte jobb sa att de till och med blev tillfrågade om sin syn på fallet Roe versus Wade [ett abortfall från 1973].

Många av dem som blev utvalda av [Jim] O’Beirne att arbeta för the Coalition Provisional Authority CPA, den myndighet som styrde Irak från april 2003 till juni 2004 saknade vitala förmågor och erfarenheter.

[Bland mycket annat] En 24-åring som aldrig hade arbetat i finanssektorn – men sökt jobb i Vita huset – blev utsänd för att åter öppna Bagdads fondbörs. /…/

Beslutet att skicka lojala och villiga istället för de bästa ses nu av många inblandade i de 3, 5 årens ansträngningar att stabilisera och återuppbygga Irak som en av Bushadministrationens allvarligaste misstag. Många av dem som valdes ut på grund av sin politiska trohet tillbringade sin tid med att försöka tvinga en konservativ agenda på efterkrigsockupationen, vilken sidsteppade viktigare återuppbyggnadsansträngningar och ödslade bort goodwill hos det irakiska folket, enligt många som deltog i återuppbyggnadsansträngningarna.

CPA hade makten att anta lagar, låta trycka valuta, samla in skatt, placera ut polis och spendera avkastningen av Iraks olja. Den hade mer än 1 500 anställda i Bagdad när den var som störst, arbetande under USA: s vicekung i Irak L. Paul Bremer, men den publicerade aldrig en offentlig förteckning över hela sin stab.”

Så nog existerar lojalitet och solidaritet, men med makten! Och man moraliserar över de "svaga"... Förakt för svaghet kallas det. Att slå sig för bröstet "Jag minsann fixar det!!" Det var det där med att ta sig i kragen. Lätt för den/dem som HAR en krage att ta sig i (men ALLA de som har en krage att ta sig i är inte lika föraktfulla mot de "svaga", vissa av dessa HAR förmåga till empati och medkänsla och civilkurage, att bland annat skriva om grovt maktmissbruk och ifrågasätta makten). Se tidigare postningar om empatiunderskott.

En annan artikel om tillsättningen av personal till CPA.