De enorma möjligheternas land...

från mitt besök i USA - och Washington - i somras.

Det där med att slå hål på myter… Om faktiska möjligheter. Se också Roger Mörtvik igen i ”Inkomstklyftor och klassresor”!!

I artikeln "The Land of Opportunity" i New York Times sommaren 2007 står det (i min snabba amatöröversättning):

“När man ifrågasätter de enorma inkomstskillnaderna i USA, så kontrar hejaklacken för Amerikas ohämmade marknad att alla har chans att bli rika här. Fördelningen av inkomster kanske är sned och skev, men Amerikas ekonomiska mobilitet är inte sämre än andras.

Denna bild är fel, och understödjer dessa dagar alltför många orättvisa politiska beslut, inkluderande nedskärningar i nödvändiga, oumbärliga program som Head Start och Medicaid. Det sägs oss att de fattiga kan ta sig i kragen [use their own bootstraps].

President Bush fick igenom enorma skattesänkningar för de rika delvis därför att ickerika amerikaner, som utgör största delen av befolkningen, tror att alla har en chans att ta sig in i denna klubb [de rikas klubb]. Tyvärr är den amerikanska drömmen inte så brett tillgänglig.

Ny granskning av forskning uförd av the Organization for Economic Cooperation and Development [OECD], en statlig tankesmedja för de rika nationerna, visade att rörligheten i USA är lägre än 40 procent än i andra industriländer. En studie visade att rörligheten mellan generationer – människor som är mer, alternativt mindre, lyckosamma än sina föräldrar – är svagare i USA än i Danmark, Österrike, Norge, Finland, Kanada, Sverige, Tyskland, Spanien och Frankrike. I USA är chansen större än 40 procent att om en pappa befinner sig i den femtedel som finns i botten, så kommer hans son också att göra detsamma. I Danmark är motsvarande sannolikhet under 25 procent och den är mindre än 30 procent i Storbritannien.

Den tröga, långsamma rörligheten i USA är till slut föga förvånande. Förmögna föräldrar för inte bara sin rikedom vidare i form av arv, de kan också betala för en bättre utbildning, föda och sjukvård för sina barn. De fattiga har inte råd med dessa investeringar i sina barns utveckling – och staten sörjer inte för tillräcklig hjälp.

I ett tal tidigare i år så argumenterade Federal Reserves styrelseordförande Ben Bernanke för att medan ojämlikheten vad gäller belöningar ger näring till ekonomin genom att göra så att människor anstränger sig, ska möjligheter vara ’så brett distribuerade och lika som möjligt.’ Problemet är att de som inget har inte har så många möjligheter heller.”

Girighet och hårdnande attityd…

Lars Nyberg, vice Riksbankschef.

Läs Göran Greider i ledaren ”Carnegie och girigheten,” om makten som leker med samhällsekonomin:

”Nej, girigheten har inget hemland: Den är universell. Förra året, innan finanskrisen exploderat, hamnade svenska investmentbanken Carnegie i blåsväder när dess bonussystem drev ledningen att dikta ihop vinster för att ge extra bonusar.”

Och också Kulturhyllan i DD om ”Vad är det för fasoner”:

”Sverige framställs ofta som ett okorrumperat samhälle. Men hur karakterisera det allt vanligare systemet med allehanda förmåner som lojalitetsbinder den anställde gentemot arbetsgivaren.”

Och se mer om girighet i Robert Sundbergs ledare ”…och friskolorna och girigheten”:

” Friskolorna gick med i snitt fem procent i vinst./…/

Fem procent är mer än vad man fick i avkastning på bankbesparingar.

Det var även mer än de genomsnittliga löneökningarna. Det var också bra för att röra sig om tjänstesektorn, som är personalintensiv och svår att rationalisera./…/

Dessa fakta /…/ reser flera frågor.

Kan det vara så att friskolor gärna tar sig an att främst undervisa elever som är så problemfria som möjligt och därmed drar låga kostnader? Alltså elever som kommer från bra hemförhållanden, från familjer där föräldrarna är välutbildade och har studietradition som gör att de kan hjälpa barnen med skolarbetet./…/

Om en friskola satsar hårt på marknadsföring tvingar det väl andra friskolor, och kommunala skolor, att marknadsföra sig mer varvid mer av utbildningsanslagen läggs på reklam.”

Läs Roger Mörtvik i ”Inkomstklyftor och klassresor”:

”Myten är att de stora ekonomiska klyftorna är bra för ekonomin, att det stimulerar människor med låga inkomster att arbeta hårdare för att kunna klättra uppåt på samhällsstegen. De flesta seriösa studier av den sociala rörligheten visar på en helt annan bild. I själva verket är den sociala rörligheten uppåt som störst i länder med små inkomstklyftor och stora välfärdssatsningar på skolan och utbildningssystemet. Lägst är rörligheten uppåt i USA och Storbritannien av de rikare länderna. Den amerikanska självbilden av att vara 'The land of opportunity' är inte bara seg, den är också fullständigt fel.

I Sverige har många av TCO-förbundens medlemmar gjort en klassresa. Utbildning har gjort det möjligt. Starka trygghetssystem har bidragit till att vi inte får fler klassresor nedåt. De nordiska länderna ligger i topp när det gäller både social rörlighet uppåt och när det gäller gemensamma välfärdsambitioner.

Det är värt att slå vakt om.”

Och se också Greiders ledare ”Också vi sitter i de där fängelserna” om den hårdnande attityden när det gäller brott och straff:

” Ett samhälle där attityden hårdnar mot brottslingar, hårdnar också i sina attityder mot alla andra människor. Detta är alltmer vår tids förhärskande människosyn: Vi är oföränderliga, vi är oförbätterliga, vi är oförlåtliga.

Också vi sitter, mentalt, i de där fängelserna.”

Ett hjärta RÖTT skriver också bland annat om skolan… Kommentator nummer 4 där skriver något så bra och tänkvärt, kan inte låta bli att citera henne:

”…själva vitsen med att driva företag, [är ] att de ska gå med vinst. Varför sedan skolverksamheten ska upplåtas till detta är ju en gåta. Så mycket gnäll över att staten driver företag och så tyst om skattefinansierade vinster till privatbolag. Om staten äger ett välskött bolag som Vin&Sprit, så kommer ju vinsten från detta statskassan till godo, i stället för tvärtom. Vad är så helsickes fel med det?”

Ja, varför gnälls det över att staten driver företag?

De första artiklarna finns också här.

Kolla länken "The land of opportunity" ovan!! Och se artikeln “Intergenerational Mobility in Europe and North America.” Samt blogginlägget om vilka som (framförallt) har tid att göra sig hörda på nätet "Would You Blog From the Unemployment Line?" Läs också kommentarerna till denna bloggpostning, t.ex. nummer 17, om vad som kanske skulle befordra kreativitet! Ja, och vilka röster är det vi hör mest överallt och följaktligen vilka åsikter trumfas ut?

Social säkerhet eller inte...

[Uppdaterad i slutet 25, 26 och 27 oktober]. Paul Krugman om social säkerhet, se hans senaste bloggpostning.

Att fördela resurserna på det sätt vi har gjort i Sverige (och de andra skandinaviska länderna framförallt?) har gjort att många människor har kunnat konsumera, dvs. det har funnits en bredare marknad för att avsätta de produkter som skapats så att säga (halleluja för konsumtion! Obs ironin).

Att vissa bolag och banker har varit och fortfarande är statliga innebär att vi som medborgare har inflytande över sakernas tillstånd i högre grad än om allt vore privatiserat. Vi har inflytande genom de politiker vi valt eller väljer. Vi kan välja bort de politiker vi inte är nöjda med (på pappret). Vi väljer dem vi har förtroende för att sköta våra gemensamma egendomar.

Balans mellan statligt och privat ägt är viktigt? De privata ägarna behöver OCKSÅ utsättas för konkurrens??

Och jag tror också att offentligt finansierade socialförsäkringar blir billigare, på flera olika sätt.

Att de är kraftigt reducerade t.ex. i USA verkar göra människor ÄNNU mindre solidariska med systemet, staten osv. De som trots allt existerar verkar människor utnyttja till max, riktigt suga ut och mer än det om de får minsta chans är mitt intryck. Och vad kostar det i slutänden?

Frågan är hur stora vinsterna är med ett sådant system, om de ens är några? Och vad slags samhälle skapas inte minst? Med allt vad det innebär av kostnader inte bara i pengar…

Vad slags samhällen skapas av olika system?

Ja, kanske är samhällen med blandekonomi de bästa?

Ja, vi, och inte minst politikerna, borde diskutera vad slags samhälle vi vill ha och skapa!? Men politiker verkar inte vara så värst intresserade av det idag. Oavsett var på skalan de står, med möjligt undantag av vänstern?

Vilka alternativ återstår då? Att vi vanligt folk börjar diskutera dessa saker!? Och kritiskt granska och ifrågasätta den politik som förs och torgförs!? Vad politiker gör – och inte gör.

Uppdatering 25 oktober: se "Ett hjärta RÖTT" om "Flockmentalitet och ideologisk blindhet."

Uppdatering 26 oktober: det verkar också som om åldringsvården är så usel i USA att människor inte vill hamna där. Men somliga har inget val; har inga anhöriga (medelålders döttrar t.ex.) som kan (eller vill?) ta hand om dem? Somliga barn (döttrar?) är dock tvungna att ta hand om sina gamla föräldrar?

En modern form av gamla tiders fattigstuga?

Ytterligare tillägg idag: Läs Motvallsloggen om ”Nya tongångar om nationalekonomi” och Joseph Stiglitz.

Uppdatering 27 oktober: Läs ledaren ”Rött vykort från London.”

”…på lördagen den 18 oktober så meddelade Independent att bankdirektörerna trots finanskrisen tagit ut mångmiljonbonusar trots att deras banker varit på fallrepet.
Men det är också andra tecken som pekar på en kall vinter i på de brittiska öarna. Recessionen, det vill säga kapitalismens kris, som knappast kan glädja någon men bekräftar det som förutspåtts från olika håll. /…/

Det här har fått den återfödde labourledaren Gordon Brown att likt en fågel Fenix ta ledningen i Europa och föreslå olika åtgärder för att börja tygla den oreglerade kvartalskapitalismen. Ett exempel på Browns nyvaknade militans är hans hot att sätta in tvångsåtgärder om inte oljeprisets dyk slår igenom i konsumentledet. Han har vidare föreslaget EU-kommissionen flera åtgärder. Ett tidigt globalt varningssystem som ska förhindra det som nu skett sker igen. Och, kanske också det mest kontroversiella förslaget, ett internationellt samarbete som skall följa de 30 största globala företagen och finansiella aktörernas göranden och låtanden över gränserna.

Politiska bedömare här i London menar att mycket tyder på att EU kommer att ta Browns förslag under de kommande veckorna vilket om något skulle tyda på att de nyliberala ekonomernas skördetid kan vara över och att mer förståndiga politiker ökar sitt inflytande på marknadsfundamentalisternas bekostnad. /…/

Det är en otrolig förändring i det politiska klimatet här i London menar alla jag talat med de sista dagarna. Politiken har tagit inte ett utan flera steg åt vänster. En radikalisering håller på att ske som vi inte sett dess likhet sedan det röda sextiotalet. /…/

Det engelska LO:s ordförande Brendan Barber menade i en intervju som Dala-Demokratens utsände fick att: Chicagoskolans ekonomer, Milton Friedman > och nyliberalismen är stendöda politiskt. Barbers råd till premiärminister Brown var enkelt: > Behåll kontrollen över bankerna även i framtiden när finanssystemet kommit på fötter.

Ett tecken på att det också börjar röra sig på gräsrotsnivå är den demonstration på torsdagskvällen som det fackliga nätverket London Shop Stewards Network arrangerade under parollen 'Take the banks from the greedy fat cats'.

När den, här i Storbritannien, välkände debattören Neil Lawson fick frågan av undertecknad hur man ska tolka det som skett så svarade han:

- Det en stor möjlighet för vänstern. Efter 30 år har myten om den fria marknaden och dess överlägsenhet över staten punkterats. > Möjlighet finns att nu skriva om agendan när marknaden misslyckas så totalt, inte bara finansmarknaden utan också vad det gäller bostäder, skolan och arbetsmarknaden.”

Denna ledare finns också här.

The state of the affairs in the world...

höstbild härifrån.

Ganska ironiskt så här på morgonkvisten, om skyddsnät, om skyddande av makten, om, ja...

Göran Greider skriver i ledaren ”Hemlös Nuder” bland annat att det är litet sorgligt när man funderar vilken plats som skulle kunna passa en politiker som Nuder, med den teknokratiska uppsyn som gör honom litet lätt hemlös så att han varken passar förnyare eller traditionalister inom socialdemokratin. Inte heller står han för något tredje, nytt. Var finns den plats som skulle passa honom? Nu är mitt "sakpolitiska" intresse så nytt, så jag har egentligen ingen åsikt om Nuder vill jag också påpeka och således har jag egentligen inge riktig åsikt om hans kompetens.

Greider fortsätter att om man tänker en gång till så inser man att han med 100 procents säkerhet kommer att få någon viktig post i framtiden, för

”… skyddsnätet är starkt kring hemlösa politiker och de riskerar aldrig att hamna på gatan.”

Och det var just denna mening jag hängde upp mig på i denna ledare, om skyddsnät!!! Vissa behöver inte oroa sig om skyddsnät... Se mer om detta nedan.

Ytterligare funderingar som triggades igång i mig: Hur många andra talanger går förlorade runt om i samhället och kanske helt i det dolda, i skymundan? Människor med en massa resurser, vars resurser går helt till spillo för att de inte har förmåga att marknadsföra sig, inte har de rätta kontakterna eller uppbackningen och liknande? Kan detta i slutänden innebära stora förluster för samhället?

Handlar det alltid om människor med behov av en position eller pengar eller makt, som är beredda att göra något bara för att göra något bra och inte för sin egen vinnings skull, utan för tillfredsställelsen att göra ett bra jobb som hon/han kan känna sig tillfreds med och som gör att hon/han kan sova gott på natten? Vad sorts människotyper premieras i detta samhälle?

Läs också Greiders nästa ledare ”Förnuftigt Smittskyddsstyrelsen,” om vad hårda straff kan leda till, mer och grövre brottslighet, och hans analys över varför så är fallet. Angående att de nykonservativa ropen på hårdare tag som hörs allt högre och högre. Han tycker att det är skönt att förnuftets röst ibland (också) hörs!

Fast jag tycker att dessa röster på hårdare tag har hörts ett ganska bra tag och ganska högt ganska länge!!

Och slutligen skriver han i den tredje ledaren ”När alla andra i världen är galna – Greider om finanskrisens långa historia” om att historien faktiskt är full av liknande bubblor som den vi ser nu, om maniskt risktagande (ja, det var rätta ordet: maniskt), med andras pengar också (till vilka våra pensionspengar hör), som trissas upp till ingen vill vara med längre och betala, samt om att stater och skattebetalare nu måste träda in och rädda ett hjälplöst banksystem, som nu ju faktiskt går på socialbidrag (men hur har de verkliga socialbidragstagarna, sjuka, arbetslösa och helt vanligt folk det? Om de gör misstag och liknande, hur bemöts de? Maktens arrogans?):

”'När alla andra i världen är galna, måste vi i viss mening ta efter dem'. Vem uttryckte sig så? Jo, en engelsk bankir i början av 1700-talet, när han mot bättre vetande kastade sig in i det som blev Söderhavsbubblan - en finanskris av samma typ som i dag drar genom världen. Historien är full av sådana bubblor, från 1200-talets spekulation i champagne, 1600-talets spekulation i tulpanlökar, eller 1800-talets i järnvägar, kanaler och gud vet allt.

Nästan allt som finns på jorden har blivit föremål för den galna finansvärlden; på tjugotalet var det aktier - vilket slutade i kraschen 1929 - och nu har det bland annat varit bostäder i USA.

En blick genom historien visar det tydligt: marknadsekonomin bär inom sig fröet till det där maniska risktagandet som trissas upp till den punkt där någon inte längre kan betala och vill hoppa av karusellen. Och då stannar karusellen.

Vems fel var det den här gången att krisen blev så djup? Nykonservativa och nyliberala skribenter har den senaste tiden börjat skylla eländet på Bill Clinton, som på nittiotalet såg till att sämre ställda amerikaner skulle få råd att köpa hus med billiga lån. Återigen är det alltså den goda sociala viljans fel att världen stjälper?

Den analysen är så närsynt att man inte tror sina ögon. Clintoneran var tyvärr lika nyliberalt inspirerad som Reaganeran och det Clinton gjorde var att avreglera bankväsendet.

Också Clinton var på många sätt beroende av Wall Street, inte minst för kampanjpengar och även för en amerikansk demokrat finns tyvärr enbart ägar- och marknadslösningar.

Marknadsfantasterna klarar mentalt helt enkelt inte av att konstatera att marknadsekonomin med ojämna mellanrum alltid kantrar över i ett vanvettigt risktagande med andras pengar. Särskilt svårsmält för dem är förstås att det nu är stater och skattebetalare som måste träda in och rädda ett hjälplöst finanssystem: banker går på socialbidrag.”

Artiklarna ovan finns också här. Se Andreas Gustavssons artikel ”Stackars lyxhusägare” från december förra året.

Hmmm, mitt i allt handlar det också nyauktoritära krafter, människor med makt och position som hävdar att vi vanligt folk borde vara tacksamma för vad de (politiker i maktställning och andra i maktpositioner) gör. Ja, gör för "vårt eget bästa"!

Att köpa medelklassen...

Räddningsaktionerna idag innebär att man räddar den ekonomiska eliten. Jo, jag tror att Kerstin Berminge har rätt. Om man bara kan lugna 2/3 av befolkningen så behöver de styrande inte vara oroliga och behöver de inget göra för att förbättra för de fattigaste!? Ett 1/3-samhälle skulle dock innebära ett allvarligt hot mot makten och att få behålla den? Man köper medelklassen och lugnar ner den och offrar de fattigaste.

En bilmekaniker i USA med arbetslös fru och ett barn har inte pengar att betala uppvärmningen av huset med… Tillägg 22 oktober: Nu riskerar de att bli vräkta också av sin hyresvärd.Var hamnar de då?

Läs också Maria-Pia Boëthius i "Universum är byggt av berättelser" och Johan Ehrenberg i "Staten är inte god," om att staten inte är neutral och vi borde börja diskutera vad den står för och vad olika ledarskap innebär (i min fria tolkning?).

Några röster i debatten den senaste veckan...

Se först ”Bara staten kan stoppa paniken” av LO:s chefsekonom Dan Andersson (min kursiveringar i texten nedan):

”I det ekonomiska systemet ligger inbyggt att pengar och ägande hamnar i allt färre händer. De redan stenrika blir allt rikare.

I dag styr 500 multinationella storbolagskoncerner och dess direktörer över världsekonomin. De bestämmer över investeringar, patent, produktion, distribution och så vidare.

Även det strider fullständigt mot marknadsekonomin, som bygger på en fungerande konkurrens.

Vilka de 500 är kan man se på www.fortune.com. När företag blir jättar, blir de anonyma, vilket ger utrymme för direktörerna att handla oetiskt utan socialt ansvar. Det ekonomiska systemet lämnar alltså fältet öppet för girighet och habegär.”

Se sedan debattartikeln ”Dags för ekonomisk demokrati” av Jan-Åke Blomqvist:

”Kommer ni ihåg bankkriserna före 1970? Nej, det finns en enkel förklaring till det. Mellan 1945 och 1971 förekom ingen bankkris (förutom en i Brasilien) därför att banksektorn var reglerad.

Finansmarknaden har tre uppgifter. Den ska bidra till att slussa överskott till underskottsområden i ekonomin, den ska tillgodose behovet betalningsmedel eller likviditet i samhället och den ska bidra till att hantera eller utjämna risker i ekonomin.

Dessa två senare uppgifter fungerar nu uselt. Det är ont om likviditet och finansmarknaden kan inte hantera riskerna, utan staten måste gripa in.

Finansministern säger att det inte är några problem i det svenska finansiella systemet. Det vet nog inte Anders Borg, för krisens egenskap är just att ingen vet hur stora förlusterna är, vilket visas av den höga riskpremien i lånen mellan bankerna. Det finns lika mycket dåliga lån i Europa som USA och banker i Holland, Frankrike och Irland och Island tas över av staten. En andra egenskap hos krisen är att smittan och att svagheter i en regions finansiella system fortplantar sig till andra regioner.

Det finansiella systemet är mer skört än vad rigida försvarare av okontrollerade marknader vill erkänna. Det vi ser är inte bara girighet utan panik och rädsla./…/

Anders Borg bör inte uttala sig som om problemen är små utan tvärtom visa att regeringen tar problemen på allvar.

Borg bör bjuda in Thomas Östros och lägga korten på bordet, beskriva problemet och visa på en politik för att förebygga smittspridningen till produktionen och sysselsättning. Staten måste via Riksgälden, Riksbanken och statskassan tydligt visa att staten kan garantera hela banksystemet. Skattebetalarna kommer att ställa upp och finansiera banksystemets förluster om de får del i uppsidan när det blir bättre tider. Det ska vara tydligt att, om det blir nödvändigt med statliga insatser i banksystemet, så kan staten åter komma att nationalisera banker som skedde med Nordbanken i början av 1990-talet så att staten också får del av vinsterna när krisen är över.

Med stor sannolikhet behövs en ny finanspolitik. Regeringens program innebär drivkrafter att arbeta mer, staten vill sälja sina banker och använda otrygghet genom sämre arbetslöshetsförsäkring som medel.”

Ja, vad kan det orsaka: att använda otrygghet som medel?

Och slutligen Göran Greider i ledaren ”Det var arbetarrörelsen som vann debatten igår”:

”Plötsligt står han ju där, Reinfeldt, och har bara sina förbannade skattesänkningar att komma med. Och envist fortsätter han att betrakta a-kassan som enbart något slags bidrag och inte som både den rättighet den är och som den oerhörda keyenesianska krisbekämpare den faktiskt utgör; denne moderatledare förstår helt enkelt inte vad a-kassan är för något.

Han har svårt att hantera Sahlins berättigade kritik för att regeringen nöjer sig med en budget lagd före de två kriserna. Han blev ordentligt upprörd några gånger igår kväll. Var det inte den upprördhet man brukar finna hos den som känner att det är något här som han inte förstår? Jo.”

Hade morgonnyheterna på på TV nu på morgonen, med inslag från debatten igår och var tvungen att slå av TV:n när Reinfeldt började mässa och köra sina mantra…Och kände "Men denne man är ju rent och skärt arrogant!?"

Se också här för texterna ovan.

Positivt tänkande...

Barbara Ehrenreich.

[Uppdaterad 10 oktober i slutet, med min snabba och ganska fria amatöröversättnng av den engelska texten].

Läs Barbara Ehenreich om positivt tänkande i bloggpostningen ”Hur positivt tänkande fick ekonomin att förolyckas [eller kapsejsa]”:

”Greed – and its crafty sibling, speculation – are the designated culprits for the ongoing financial crisis, but another, much admired, habit of mind should get its share of the blame: the delusional optimism of mainstream, all-American, positive thinking.

As promoted by Oprah, scores of megachurch pastors, and an endless flow of self-help bestsellers, the idea is to firmly belief that you will get what you want, not only because it will make you feel better to do so, but because thinking things, ‘visualizing’ them – ardently and with concentration – actually makes them happen. You will be able to pay that adjustable rate mortgage or, at the other end of the transaction, turn thousands of bad mortgages into giga-profits, the reasoning goes, if only you truly believe that you can.

Positive thinking is endemic to American culture – from weight loss programs to cancer support groups – and in the last two decades it put down deep roots in the corporate world as well. Everyone knows that you won’t get a job paying more than $15 an hour unless you’re a ‘positive person’ -- doubt-free, uncritical, and smiling—and no one becomes a CEO by issuing warnings of possible disaster.

According to a rare skeptic, a Washington-based crisis management consultant I interviewed on the eve of the credit meltdown in 2007, even the magical idea that you can have whatever you truly want has been 'viral' in the business culture. All the tomes in airport bookstores’ business sections scream out against 'negativity' and advise the reader to be at all times upbeat, optimistic and brimming with confidence—a message companies relentlessly reinforced by treating their white collar employees to manic motivational speakers and revival-like motivational events.

The top guys, meanwhile, would go off to get pumped up in exotic locales with the likes of success guru Tony Robbins (se också här om Tony Robbins). Those who still failed to get with the program could be subjected to personal 'coaching' or of course, shown to the door.”

Uppdatering 10 oktober:

”Girighet – och dess sluga släkting, spekulation – är de som utmärker sig mest som skyldiga till den pågående finansiella krisen, men en annan, mycket beundrad, tankevana borde också få sin beskärda del av klandret: den illusoriska, konventionella optimismen, det allamerikanska positiva tänkandet.

Som detta blivit befordrat av Oprah, kyrkliga megafigurer (pastorer) och en ändlös flod av självhjälpsbestsellers, så är idén att du orubbligt ska tro att du kommer att få det du vill ha, inte bara för att det kommer att få dig att må dig bättre att göra detta [att det att tänka positivt får dig att må bättre], utan därför att tänka saker, ’visualisera dem – nitiskt och med koncentration – faktiskt får dessa att slå in.”

Även tro att du kan betala proportionerligt anpassningsbara hypotekslån eller kanske i slutänden transformera dem till fantasivinster.

Positivt tänkande är en folksjukdom i den amerikanska kulturen skriver hon. Och spänner över viktprogram till stödgrupper för cancerdrabbade. Och de senaste två decennierna har detta positiva tänkande också fått rejält rotfäste i företagsvärlden.

”Alla vet att du inte kommer att få ett jobb som ger mer än 90-100 kronor per timme såvida du inte är en ’positiv person’ – fri från tvivel, okritisk och leende – och ingen blir VD genom att varna för tänkbara katastrofer./.../

Enligt en av dessa sällsynta skeptiker, en Washingtonbaserad konsult i krishantering som jag intervjuade i samband med kreditupplösning (?) i slutet av 2007, så har även den magiska idén att du kan få allt vad du önskar blivit ett 'virus', en sjuka i företagskulturen.

Alla böcker i flygplatsernas bokbutikers företagssektioner skriker högt mot 'negativitet' och råder läsaren att alltid vara uppåt, optimistisk och till brädden fylld med självförtroende – ett budskap som företag omedgörligt och obarmhärtigt förstärker genom att behandla sina tjänstemän med maniskt motiverande talare och närmast väckelselikt motiverande tilldragelser.

[Om mani står det i wikipedia: tvångsmässigt beteende och överdriven fixering. En sund person är också kritisk när det är befogat?? Och kan avgöra vad som är vad och erkänna när den har fel... Har tillgång till ett rikt spektrum av känslor?]

Under tiden så låter sig the top guys pumpas upp till exotiskt rus med gelikar som succégurun Tony Robbins. De som fortfarande misslyckas med detta program kan bli utsatta för personlig ’coachning’ eller naturligtvis visade på dörren.”