Syn på sjukvård i USA som förbryllar (somliga) amerikaner...

paddling i Sugar Creek, Indiana.

[Uppdaterad 28 juli]. Kommentator nummer tre till Paul Krugmans bloggpostning ”Kings of pain” skriver ungefär som följer (kolla gärna den engelska texten, för ibland är det klurigt att översätta!!):

”Alla nordiska (sydliga också, men de är inte lika rika som USA) europeiska länder har mycket bättre sjukvårdssystem än USA (och faktiskt ganska lyckosamma ekonomier). De har alla förstås någon form av 'socialiserad medicin/sjukvård.'

Är inte det ganska uppenbart? Det förbryllar mig. Att det är så svårt att stötta detta slags system när dess fördelar är så odiskutabla. Jag menar, det borde vara en enkel vara att 'sälja' för varje promotor, politiker, marknadsförare, kolumnist osv. som omfattas av denna sak och i dessa yrken skulle du [därmed?] excellera på en global nivå [???].”

Tillägg senare på kvällen: Kommentator nummer fyra skriver:

”För ett tag sedan publicerade du, eller någon annan på Times, en kurva som visade sociala utgifter relaterade till inkomstojämlikhet genom många länder. Allt eftersom ojämlikhet ökade så sjönk de sociala utgifterna.

Jag vet att du har skrivit om ökad olikhet i inkomst åtskilliga gånger, men jag tror det är detta allt härstammar från i vårt land idag.

Det undertrycker varje progressivt initiativ och köper vår regering åt de rika.

Förresten så hjälper högsta domstolen till med detta och underblåser det genom de senaste reglerna vad gäller finansiering av kampanjer.”

Kommentator nummer sex skriver:

”Det har att göra med teorin om mänsklig natur.

Såvida de välbeställda inte får behålla nästan alla sina förvärv och kan se ut över en obegränsad ökning och ett ändlöst självbestämmande/en ändlös makt, kommer de att sluta investera och det de nu gör som drar ner snöd vinning.

Att låta dem behålla en miljon dollar per år är inte tillräckligt för att motivera dem att bege sig till hörnkontoret [hörnkontoret är mest attraktivt för att det har fönster åt två håll och förbehålls vissa] varje morgon, det måste vara 100 miljoner dollar eller 1 miljard.

Å andra sidan så kommer fattiga och arbetarklassen att sluta dra åt tumskruvarna, ge sig in på data och skyffla skit såvida de inte står inför omedelbart förestående svält.

Så fort du erkänner dessa enkla sanningar blir allt helt rimligt.”

Kommentator fjorton skriver i slutet av sitt korta inlägg:

”Naturligtvis så föreslår dessa människor [de som har en massa makt och pengar] bara uppoffringar från andra.”

Nej, vadå solidaritet??? De som har det allra bäst är inte beredda att dra ner ett endaste öre eller "uppoffra" sig ett dugg??

Uppdatering 28 juli: Läs George Montbiot i "Politically Transmitted Disease.

Jämlikhet till vad? Eller att ge alla en jämlik chans att bli ojämlika - att bara ha sig själv att skylla...

O'Hare, Chicago.

[Uppdaterad på kvällen med ett par länkar]. Min snabba och fria amatöröversättning i denna bloggpostning... För den som vill kolla källan och den engelska texten så är den länkad nedan. Eventuellt kommer jag uppdatera denna postning framöver med fler länkar... Se tidigare postningar om detta ämne och denna forskning.

De brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i artikeln ”Equality of What?” om att i fokuset på social rörlighet och jämlikhet vad gäller möjligheter i samhället, snarare än jämlikhet vad gäller utfall, så kommer jämlikhetsförslag [som lagts] från regeringen i Storbritannien troligen inte att kunna tackla Storbritanniens fast förankrade ojämlikhet.

Regeringens proposition om jämlikhet handlar om lika möjligheter, om att försöka ge alla en rättvis chans i livet och att förhindra diskriminering på grund av etnicitet, kön, religion, ålder, sexuell orientering, klass, geografiskt ursprung osv.

Allt detta är förstås väldigt berömvärt – i dessa dagar skulle du vara ganska snurrig om du talade för diskriminering. Men detta förslag missar också det som är viktigast vad gäller ojämlikhet skriver de.

Vad detta förslag faktiskt handlar om är ett försök att ge alla en jämlik chans att bli ojämlik.

I sammanhanget med arbetsgivare som väljer mellan jobbsökande kan man se detta förslag som ett sätt att försöka reducera alla former av diskriminering till förmån för en mer perfekt, bättre diskriminering genom 'förmåga, skicklighet, duglighet' eller meriter. Men det är två allvarliga problem med detta.

För det första så har vi ganska säkert en inbyggd tendens att se fattigare människor i samhället som underordnade och rikare som överordnade. Alltför ofta är vi medvetna om status - och snobbiga. Därför är fattigdom stigmatiserande. Tillägg 30 juli: se bloggpostningen "Identification with power and contempt for weakness..." eller "Identifikation med makt och förakt för svaghet."

Social position blir för oss ett sätt att visa hur värdefull och viktig du är.

Tror regeringen att att det är möjligt att ha stora ojämlikheter vad gäller inkomst och välstånd utan att också få social skiktning, klassfördomar och stigmatisering av de fattiga undrar de?

Och tror den att det någonsin kommer att bli möjligt att förhindra att de rika för vidare sina fördelar – lika mycket psykosociala som materiella – till sina barn?

Och tänk om social position har djup påverkan på utvecklandet av 'förmåga' så att barn till fattiga – från tidig barndom och fortsatt – alltid verkar sakna förmåga, mycket mer än barn till rika?

För det andra, upplevelsen av att vara fattig kommer inte att bli behagligare av att veta att de fattiga representanter samhället i stort – genom etnicitet, kön, klassursprung, religion osv. Troligen är fallet det motsatta.

Detta skulle snarare stärka den falska synen att de fattiga bara har sig själva att skylla.

Men även om vi antar att social rörlighet är ett direkt uttryck för sämre förmåga eller IQ, vad finns det för moraliskt berättigande att tycka att dessa människor med avsaknad av fördelar också skulle dömas till mycket mindre status och inkomst?

I vår bok visar vi att trots väldigt litet jämförande data så visar det sig att samhällen med större olikheter i inkomst mellan rik och fattig har mindre social rörlighet, samt att större inkomstskillnader verkar öka barriärerna för social rörlighet – troligtvis genom att öka det sociala avståndet och fördomarna mot dem under, likaväl som det gör de kulturella markörerna vad gäller social olikhet mer iögonenfallande.

Vad som dock är ännu viktigare vad gäller målsättningen att minska ojämlikheterna vad gäller möjlighet snarare än att minska den samlade skalan av inkomstolikhet (ojämlikhet vad gäller utfall!?) är del i en meritokratisk syn på samhället vilken nya fynd visar är i hög grad falsk.

Människor tenderar att anta att den sociala skiktningen vad gäller förmåga, precis som den sociala skiktningen vad gäller hälsa eller barnens skolprestationer, återspeglar hur människor sorteras ut i enlighet med förmåga och sårbarhet till respektive plats på den sociala skalan.

Social rörlighet ses som mekanismen som skapar social skiktning genom att skilja agnarna från vetet.

Dock har Wilkinson och Pickett visat att varje problem som blir vanligare ju närmare botten i den sociala skalan vi kommer också är mycket mer vanlig i mer ojämlika samhällen.

Dvs. människor längst ner i samhället har ännu fler problem i samhällen med större inkomstskillnader mellan rik och fattig än i samhällen med små.

Vare sig vi tittar på fysisk eller mental hälsa, våld, frekvensen tonårsgraviditeter, drogmissbruk, fetma, förtroende för och deltagande i samhällsliv eller mobbning i skolor och ungas matematik- och läs-och-skrivkunnighet så är mönstret detsamma. Frekvensen problem ökar stegvis i enlighet med mängden ojämlikhet i samhället.

Mer ojämlika samhällen har mellan allt från två till åtta gånger så många av de ovan uppräknade problemen jämfört med mer jämlika samhällen. Och som Wilkinsons och Picketts data visar så gäller detta mönster inte bara bland de rika utvecklingsmarknadernas demokratier, utan också i de femtio staterna i USA. Dvs. de mer jämlika staterna i USA får bättre resultat vad gäller problem uppräknade ovan, dvs. problemen ovan är mindre i de mer jämlika staterna.

Den enda rimliga förklaringen är att sociala problem och hälsoproblem skapas av omfattningen av social ojämlikhet.

Ojämlikhet i inkomst och välstånd är verkligen skiljande och socialt nedbrytande. Snarare än att skillnader i meriter är skapare av ojämlikhet, så är den antagna meritokratin till stor del en produkt av ojämlikhet, ojämlikhet sätter sitt avtryck på oss, och formar kognitiv och känslomässig utveckling, från tidigast i livet och fortsatt.

Sidospår: S. (boende i USA) saknade telefon och internet under nästan en hel vecka (om jag minns rätt) på grund av en kabel som gått av utanför hans hus nu i vår. Tidigare hade han fått detta fixat omedelbart sa han. Servicen från telebolagen har blivit så mycket sämre mot tidigare.

Tidigare hade de inte heller de en massa telefon- eller elbolag, men servicen verkar inte ha blivit bättre i och med att de kan ”välja” (att de har ”valfrihet”), utan snarare sämre? Ungefär som här? Så så kallad ”valfrihet” löser egentligen inga problem?? Borde vi prova något annat????

Jo, vi kan med rätta ifrågasätta nyordningar innan vi genomför och anpassar oss till dem. Det är sunt att vara litet skeptisk, om man inte får en riktigt god och tillförlitlig förklaring att nyordningen leder till något bättre.

Tillägg på kvällen: Läs "En minskad jämlikhet ger mer ohälsa":

”Det som nu händer inom politiken är ytterst oroande. Vi lämnar alltmer jämlikheten som norm - och därmed kommer också ohälsan i bred betydelse att tillta.”

Samt "Ett samhälle med små inkomstskillnader ger sina medborgare bättre hälsa och färre sociala problem."

På ett annat ställe på nätet hittade jag följande apropå fusket i sjukförsäkringen:

”2006 erhöll 673 583 personer sjukpenning. 247 polisanmäldes för att de 'lurat' till sig sjukpenning. 29 fälldes i domstol. Fusket var alltså en myt.

20 procent av dem som överklagar försäkringskassans beslut att avslå sjukpenning får också rätt. Vart femte beslut om avslag är alltså felaktigt.”

”Det pågår en kampanj mot den allmänna sjukförsäkringen eller chockterapi för sjukskrivna”:

”Björn Collin, f d tjänsteman på F-kassan: 'Det bedrivs en kampanj för att slopa den allmänna sjukförsäkringen.'

Sjuka människor riskerar att få sin ekonomi raserad genom försäkringskassans inkompetenta beslut. Björn Collin ser en kampanj som ska bana väg för ett nytt sjukförsäkringssystem.

Sedan några år bedrivs en systematisk kampanj mot sjukpenningförsäkringen.

Det började 2003 då försäkringskassan redovisade en kraftig ökning av kostnaderna för försäkringen. Kostnadsökningen uppgavs bero på att allt fler sjukskrev sig.

Företrädare för försäkringskassan och politiker från höger till vänster beskyllde svenska folket för att fuska med sjukpenningförsäkringen för att skaffa sig extra lediga dagar från jobbet.

2004 publicerades en studie från Statistiska centralbyrån (SCB) som visade att det var en myt (omskrivning för lögn) att de ökade kostnaderna för sjukpenningutbetalningarna berodde på att fler sjukskrev sig. Det var i stället försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet som havererat. Följden blev att många långtidssjukskrivna, i stället för att återgå i arbete, fortsatte att vara sjukskrivna år efter år.

2005 verifierade Arbetslivsinstitutet slutsatserna i SCB-studien och menade att den galopperande sjukfrånvaron inte främst orsakades av fusk och sjukskrivning på lösa grunder utan på att längden på sjukskrivningsperioderna ökat.

Försäkringskassan valde emellertid att vilseleda allmänheten genom att skylla ökningen av sjukpenningkostnaderna på svenska folkets dåliga sjukskrivningsmoral.

Därefter trappade försäkringskassan upp kampanjen mot de sjukskrivna bland annat genom 'dressyrkurser' för läkare som skulle motiveras att bli mer restriktiva med sjukskrivningarna.

2006 uppbar 673 583 personer sjukpenning. Av dessa polisanmälde försäkringskassan 247 personer för att de 'lurat' till sig sjukpenning. Samma år fälldes 29 personer i domstol för detta. Siffran kan vara högre eftersom återrapporteringen från domstolarna till försäkringskassan inte alltid fungerar.

Antalet anmälningar om fusk och antalet fällande domar ger inte stöd för försäkringskassans uppfattning om svenska folkets dåliga moral när det gäller att utnyttja sjukpenningsförsäkringen /.../

Många överklagar försäkringskassans beslut att inte bevilja sjukpenning. I den rättsliga prövningen i länsrätten får 20 procent av de klagande rätt. I vart femte beslut om avslag har alltså försäkringskassan gjort fel. Inom en myndighet som gör fel i vart femte beslut är det knappast lönt att ens prata om rättssäkerhet.

En politiskt oberoende utredning borde granska försäkringskassan och utreda om den politiska makten och försäkringskassan samverkar i en kampanj för att misskreditera sjukpenningförsäkringen och därmed bereda väg för att ersätta den allmänna sjukförsäkringen med ett annat system, kanske finansierat med bland annat egenavgifter."

Läs vidare i länken ovan. Jag hittade också dessa insändare och kommentarer på nätet på andra ställen bland annat av läkaren och gestaltterapeuten Ingegerd Wahl.

Jo, jag tror rehabiliteringsinsatserna har varit ytterst bristfälliga, kanske också obefintliga, och därför har sjukskrivningarna blivit så långa. Och de var bristfälliga och obefintliga redan under och efter förra stålbadet i ekonomin. Man tog dock inte lärdom av detta, så att man satte in preventiva åtgärder... Trots all kunskap som finns om anledningarna till varför människor blir sjuka. Urkasst!

Mer om hårdnande attityder...

[Uppdaterad och lätt redigerad 24 juli]. Precis hemkommen från USA idag vid lunch sjönk jag ner framför TV:n och hamnade i Uppdrag Granskning, om Gulli, mirakeltanten, som återkom från de döda, och om äldrevård i Sverige idag - hur finanskrisen slår mot de gamla. Och blev riktigt upprörd, så upprörd att jag fick tårar i ögonen.

Hårdnande klimat är inte ofrånkomligt för det första var en tanke som slog mig. Och det amerikanska samhället är ganska hårt!

Jag hoppas att de som beslutar om bantningar och nedskärningar själva får prova på resultaten av vad de beslutar!!! Liksom att de som röstar på dessa politiker får göra detta!!! Nu vidtog den granskade kommunen omedelbart åtgärder, kosmetiska menade den journalist som gjort programmet. Ögontjäneri!!?? För att behålla röster???

Äldrevården i USA är så urusel att människor bävar för att hamna där - något som dock blir ett måste för dem som inte har pengar eller anhörig(a) som kan ta hand om dem, om de inte dör innan de hamnar där.

Och bantningar i kommuner sker inom verksamheter där arbetstagarna till stora delar (största delen??) är kvinnor (=skola och omsorg). För man kan ju inte utsätta män för dessa saker (att slimma och banta arbetsplatser där män dominerar)?? För hur skulle det gå? Om en massa män började bli utbrända?

Och "brukarna" (vilket fult ord!!!) på dessa arbetsplatser är dessutom svaga dvs. de kan inte föra sin egen talan och skrika och protestera. Men de som skulle drabbas (vad gäller t.ex. service) då mäns arbetsplatser slimmas på samma sätt som kvinnors slimmas, är röststarkare i det här samhället, tillhör inte de svaga, beroende, hjälpbehövande och då drar man inte ner där. Spelar detta någon roll för beslutsfattandet? Dock kanske inte medvetet!!?? (eller?? Kanske görs detta medvetet oftare än vi tror? Fast detta är inte heller ofrånkomligt! Vi skulle kunna protestera mot dylika politiker!!! Och sluta rösta på dem! Rösta på andra istället!).

Fler kvinnor än män är sjukskrivna och därför kan man också ge sig på gruppen sjukskrivna på det sätt som skett och ifrågasätta sjukligheten på sätt som gjorts och görs?

Slår mig också: småfolket börjar titta snett på varandra (kvinnodominerade mot mansdominerade arbetsplatser, samt män mot kvinnor på samma arbetsplats, arbetstagare på samma arbetsplats) och då har ju makthavarna lyckats! Och tyvärr låter sig många spelas ut?? Istället för att gå ihop och stå på varandras sida. Lojalt och solidariskt.

Fast usch och hu och fy för allt som luktar det minsta kollektivt och solidariskt och lojalt!!! Man är väl självständig!!?? Och ingen trygghetsnarkoman??? Utesluter det ena det andra? Behöver det göra? Kan individen existera i ett kollektiv på ett genuint sätt? Jo, jag tror det! I ett friskt, hälsosamt kollektiv respekterar man varje enskild individ djupt och ärligt och riktigt. Ett kollektiv som inte gör det är kanske lika sjukt som ett samhälle där man inte vågar bry sig om andra människor eller bli beroende, utan bara ser till sitt egna hela tiden och totalt, för "ensam är stark." BÅDA dessa ytterligheter visar att sammanhanget inte är riktigt friskt eller sunt!!?? Men inte heller detta är ofrånkomligt! Ett mindre friskt sammanhang KAN göras sundare och friskare!

Mmmm, det är smart att individualisera allt.

Och apropå kollektiv, solidaritet, lojalitet (vad är vi lojala mot??? ganska ironiskt. Se tidigare inlägg om vilka som visas solidaritet och lojalitet!) och jämlikhet (och vilka som lever i skyddade verkstäder, ironin riktar sig mot den vars bok recenseras i länken nedan) så

"... om man är feminist eller tror på jämlikhet så betyder det inte att alla människor är/ska vara likadana. Varenda dagisunge får lära sig att alla är olika men lika värda ändå, en distinktion självklar för min sexåring men inte för x [ja, exakt! Det är detta varje dagisbarn borde lära sig! Och får lära sig??? Precis det vi alla i samhället borde inse, eller anse!! Något som borde vara naturlig att tycka, ungefär lika naturligt som att andas!? Eller kanske inte (observera ironin)]."

Hårdnande attityder – eller när är ojämlikhet orättvis?

bil utanför bar med strippor i USA.

[Uppdaterad 17 och 19, samt 20 juli med länkar i slutet av postningen. Också uppdaterad 23, 25 och 29 juli]. S. började en lång utläggning om sakernas tillstånd här i stan där han bor (USA) innan han gick till jobbet igår. Vill försöka skriva om vad han sa, samt skriva om vad som stod artikeln "När är ojämlikhet orättvis?" i the Guardian nyligen.

Igår körde vi förbi ett av sjukhusen här. Byggnaderna såg ganska nya ut. Detta sjukhus byggdes för ungefär femton år sedan och nu har man snart byggt ett splitt nytt sjukhus på en annan plats. S. kan inte alls förstå detta, varför det gamla sjukhuset överges och undrade vad som kommer att hända med de ”gamla” byggnaderna och menar att de som får betala sjukhusbygget är försäkringstagarna via försäkringsbolagen, som är tvungna att betala de räkningar sjukhuset skriver för patienters behandlingar.

Och jag tror att man tyvärr kan lockas föreskriva behandlingar som inte är av nöden tvungna, men som kan dra in pengar till sjukhuset.

Man kan också undra varför man kostar på ett nytt sjukhus istället för att låta dessa pengar gå ner i ägarnas fickor?? Tillägg 23 juli: för att ståta med finare lokaler? Och därmed verka trovärdigare och få ännu mer intäkter, kunna skriva ännu saftigare räkningar, för att läkarna kräver bättre lokaler för att inte fly fältet, eller vad? För att man tror att detta ska generera ÄNNU mer pengar till ägarna än om man fortsätter i de gamla lokalerna?

Tillägg 25 juli: Gunnar Ågren, tidigare generaldirektör för Folkhälsoinstitutet, skriver i blogginlägget "Privatisering ökar vårdens kostnader" att:

”Privatiseringsanhängarna hävdar ofta att marknaden gör att privat vård blir bättre och billigare. Detta är en myt. Privatisering driver tvärtom upp kostnaderna och ger ofta sämre kvalitet. Internationella jämförelser visa att länder som satsat på privat vård har högre totalkostnader och sämre hälsoutfall än länder där vården är offentlig. I USA har man jämfört vinstdrivande sjukhus med sådana som drivs utan vinstintresse eller är offentliga. De vinstdrivande ger sämre vård vid likartade sjukdomar.

De som driver privata vårdbolag gör det inte av omtanke om folkhälsan. De vill ha återbäring på sina satsade pengar. Syftet med verksamheten är att ge vinst. De skattepengar som i allmänhet finansierar den privata vården skall räcka både till att klara kostnaderna och ge ett överskott.

Privat verksamhet är kostnadsdrivande på flera sätt. Ett vanligt sätt att öka vinsten är att ägna sig åt det som i USA kallas 'cherry-picking', ungefär plocka russinen ur kakan. Man sorterar bort de sjukaste patienterna, som får tas hand av den kvarvarande offentliga verksamheten som belastas med högre kostnader.

Inom privat vinstgivande verksamhet finns ingen anledning att avstå från att ge onödig vård om man kan få betalt för den. I USA är det till exempel mycket vanligare med kejsarsnitt än i länder där sjukhusen drivs i offentlig regi. Inom ramen för Vårdval Stockholm har man börjat sätta patienter på extra återbesök eftersom det ökar intäkterna.

Inom privat verksamhet finns inget intresse att sprida kunskaper som kan användas för att effektivisera verksamheten. Tvärtom behåller man kunskapen för att kunna öka sin egen vinst. Detta är särskilt allvarligt inom sjukvården där det är viktigt att alla får del av nya rön som medför bättre hälsa.

Privatisering skapar onödig byråkrati genom att man måste bygga upp nya organisationer för kontroll och upphandling. I och med att nya aktörer kommer in på arenan bryts ofta gamla kontaktmönster och lokalt förankrad kompetens går förlorad.

Inom privat verksamhet minskar intresset för förebyggande verksamhet eftersom detta ses som en onödig kostnad som dessutom minskar den framtida vinsten.”

Jag hittade ett födelsemärke på S.s rygg och frågade om detta. Att ta bort detta skulle kosta 2 000 dollar dvs. drygt 15 000 svenska kronor sa S. (i självrisk, vilket är den högsta självrisken). En chansning S. tar sa han. Han sa också att läkare säger att man bör ta bort alla sådana märken (???). Och här undrar jag också om det verkligen är riktigt att man bör ta bort alla födelsemärken för säkerhets skull? Eller om detta är ett sätt att få människor att kosta på sådana borttagningar.

Och apropå förebyggande vård?

”Människor ser till att få jobb där de har alla sociala trygghetsförsäkringar!”

fortsatte han.

”Som lärare till exempel.”

Vilket innebär att egna (små)företagare får betala för till exempel lärares sjukförsäkringar via skatt. Och alltså försörja alla dem som bara rullar tummar - och som grädde på moset erhåller alla förmåner!!??

Får man en chans så suger man ut allt och alla har jag en känsla av. Doktorer (och inte bara de?) stäms till höger och vänster och måste ta jättedyra försäkringar för att skydda sig här, vilket i sin tur gör att de är tvungna att ta mer betalt för sina tjänster. Och så går det runt, runt.

Baren här intill ser väldigt oansenlig ut, en grå, anonym byggnad. Men ägarinnan tjänar visst bra med pengar. Och det är klart så länge hon gör det finns det ju ingen anledning att fixa till den mer.

Det är en hel del som har fått mig att tappa hakan här.

Jag antar också att människor som kommer hit från till exempel Sverige mestadels kommer i kontakt med människor som har "allt på det torra" (medelklassen och uppåt) och som oftast inte ser ”allt det andra” riktigt?? Så de får intrycket att detta är möjligheternas land och att friheten är total?? Har man inte pengar så är den inte det. Jo,man kan ju välja att leva påvert!!(???)

Ja, de som har pengar har kanske ”frihet”?? Men i ett samhälle som USA:s lever människor under pressen att misslyckas och förlora allt!!?? Tillägg 21 juli: Se bloggen Do nothing day om den stackars "Medelklassens ständiga dilemma eller 2000-talets 'white man's burden' eller skriet från medelklassen.” Läs också om "The White Man's Burden." Om alla tunga plikter den vite mannen (=den "privilegierade") har!

Och som resultat av ojämlikhet så är inte bara brottsligheten högre i dessa länder, utan livslängd och hälsa är också sämre - inte bara hos de fattigaste utan också hos de välbeställda, jämfört med länder där ojämlikheten är mindre (som de skandinaviska länderna och Japan t.ex.).

Så alla människor och hela samhället vinner på att skillnaderna mellan människor inte är så stor! Även de som har bäst ställt vinner på det!!! Och varifrån kommer behoven att ha "allt" kan jag inte låta bli att undra också??? Och trots att man har allt så blir man aldrig nöjd?

Nu till artikeln ”När är ojämlikhet orättvis?” ur Guardian där artikelförfattaren Sunder Katwala skriver:

”Gapet mellan rika och fattiga i Storbritannien har ökat rejält, så {man kan undra?] varför tror de flesta människor att 'ojämlikhet som är förtjänt' är rättvis'?”

Han skriver att tre fjärdedelar av det brittiska folket tycker att gapet mellan rik och fattig är för stor. Ojämlikhet har ökat markant, men stöd för omfördelning har minskat och negativa attityder mot dem som lever i fattigdom har ökat och blivit hårdare.

Min kommentar: betydligt mer moralistisk över människors oförmågor!!

Han refererar till forskning som undersöker de värderingar och övertygelser som understöder allmänhetens attityder och denna forskning visar uppenbara paradoxer och föreslår argument och strategier som kanske skulle kunna skapa bredare stöd för att reducera ojämlikhet.

Oppositionen mot omfördelning karaktäriseras ofta av att den är baserad på självintresse. Forskningen föreslår att detta är mindre viktigt än konkurrerande idéer om vad rättvisa betyder.

Litet mer än en femtedel antar en 'traditionell jämlikhetssträvan' och främst en behovsbaserad syn på ojämlikhet, vilken betyder att denna femtedel är skeptisk över anspråk på (eller "från"??) de rika och stöttande i anspråken på (eller "från"??) de fattiga.

DVS. DE STÖTTAR KRAVSTÄLLANDE PÅ DE FATTIGA MEN INTE PÅ DE RIKA!!?? Borde man inte ha krav på BÅDA???

Ungefär lika många stöttar traditionella frimarknads- och för-ojämlikhet-argument; som säger att både de mer välbeställda och de fattiga i stort sett har vad de förtjänar.

Så omfördelning förkastas som att orättvist ta från de förtjänta (rika) och ge till dem som inte förtjänar (fattiga).

Men de flesta människor (som anser detta) befinner sig inte i någondera läger (varken de som stöttar eller förkastar?). Tillägg 29 juli: men jag tror att identifikation med de starka och förakt för de svaga har tenderat att öka det senaste decenniet (ja, de senaste decennierna). Vilket är en av sex nazistiska kärnkomponenter enligt filosofen Harald Ofstad. Vi slår oss för bröstet: det händer inte mig. Vi kanske tror att ensam är stark, att var och en får efter förtjänst, har det som de förtjänar. Lojalitet och solidaritet och att gå ihop och strida för allas vårt bästa, vadå? Men det finns strukturella saker som en enskild individ inte rår på. Något som dock inte är ofrånkomligt. Var finns den naturlag som säger att det måste vara så; att samhället måste vara si eller så? Det kan dock ligga i maktens intresse att vi lägger skulden på någon (eller oss själva). Men naturligtvis har vi alla ett ansvar, både de med makt som vi med betydligt mindre makt. Gäller verkligen "survival of the fittest"? De som tror på survival of the fittest visar faktiskt förakt för svaghet!?

Rättvisa är komplext skriver Fatwala, därför att idéer om behov, vad som är förtjänt och vad människor har rätt till skiljer sig åt. De flesta människor tror att 'förtjänt ojämlikhet' är rättvis, ett centralt argument blir vad som är rättvist.

Dock, vår kunskap om samhället är ofta skev. Nästan alla placerar sig själva som liggande nära 'mitten' vad gäller inkomstdistribution, när de i själva verket är hög- eller låginkomsttagare.

Storbritannien är ovanligt – och närmare USA än de europeiska länderna – i antal människor som anser att de flesta människor har en rättvis chans. 69% tror att 'det finns tillräckliga möjligheter för alla att skapa det liv de verkligen vill ha' så att det främst handlar om individen och hans/hennes förmåga att göra något av dessa möjligheter [se tidigare inlägg om individualismen och dess baksidor!!! Oerhört praktiskt att skylla på individen!! Men hur är det med utkrävande av ansvar från olika individer, inte bara av dem som 'inte lyckats', utan också och inte minst av dem som 'lyckats' undrar jag ganska ironiskt?? Ansvar av ALLA i ett samhälle! Och lika stort av alla! Finns det inte många motsägelser här!! Man ställer sig på den 'starkes' sida, dvs. den med makt och pengar, idealiserar denna rentav!!?? Associerar sig med den?], fastän 55% också tror att vissa människor måste arbeta mycket hårdare än andra med motsvarande talang för att lyckas.

Är detta "rättvisa"?

Ledaren för forskningen som refereras till ovan säger att de flesta människor vill tro att de lever i en rättvis värld. Därför antar de 'kognitiva copingstrategier' som rättfärdigar existerande ojämlikheter!!

Andra skulle kanske kalla denna strategi en psykisk försvarsstrategi??

Till exempel, vid diskuterandet av karaktärer man hittat på på olika ställen i inkomstskalan (ds. man utgick från fiktiva personer??), så uppfann deltagare [i diskussionen] spontant positiva fakta om inkomsttagare som tjänade mer, fakta som demonstrerade (och rättfärdigade) att de förtjänade dessa höga löner, fakta som bevisade deras enorma värde och förtjänster.

Som egentligen inte är några riktiga eller verkliga fakta. Dvs. man behövde tro och bevisa (för sig själv och andra) att den höga lönen var berättigad. Och försvara dem med mest makt i samhället. Vad är detta för psykologisk mekanism?? undrar jag ganska ironiskt.

Hur är det med alla människors lika värde och lika rättigheter?

Slående nog så skakade den finansiella krisen denna tendens att försvara och rättfärdiga meriterna hos de högst betalda och ersattes av ilska över överdrifterna i toppen och visade en mycket större villighet hos allmänheten att (med rätta) ifrågasätta om höga löner är förtjänta.

Vidare skriver artikelförfattaren att National Health Service visade sig vara mycket mer benägen att återhämta sig än största delen av uppgörelsen som kom efter Beveridges välfärdsstat (???) - därför att alla hade stora intressen att bevara denna!!!

Dvs. ett system som alla har intresse av att bevara återhämtar sig bättre!!!

Idén om 'rättvisa regler' är kraftfull. Vrede över bonusar handlar inte enbart om nivån på det som betalas; det är sättet på vilket dessa bestäms, vilka är helt annorlunda mot hur betalningen för de flesta av oss andra fungerar, bestämda på ett sätt som inte är begripligt.

Argumenten är opedagogiska, förvirrande och motsägelsefulla, inte tydliga och klara? Eller saknas helt? Somliga anser helt arrogant att de inte behöver redovisas?

Argumentet att ojämlikhet orsakar andra sociala problem kan visa sig vara kraftfulla. Och forskningen visade att människor till exempel spontant fann det rimligare att mer ojämlika samhällen har mer brott och mer mobbning i skolor.

Samt mer översitteri i övriga samhället!

Till slut, som svar på frågan vad som förändrats de senaste tjugo åren var ett slående drag bekymren över ökad materialism, och som ett resultat av denna särskilt den press man känner under denna.

Det är dock ännu inte klart om den specifika vreden, vare sig över bonusar eller parlamentsledamöters omkostnader, kommer att generera ett bredare ifrågasättande av belöningarna i vårt samhälle.

Men det allmännare obehag angående vårt samhälles värderingar som bubblar under ytan väntar fortfarande på att bli artikulerat i en politik där idén om att gå tillbaka till 'business as usual' efter recessionen fortfarande verkar ha ett starkt grepp.

Man fortsätter med 'mer av samma'!

Slutligen se denna film från Equality Trust i tre delar om vad ojämlikhet i ett samhälle genererar!

Tillägg 19 juli: Och hur var det med alla människors lika värde? Något vi alla har kommit att acceptera utan att ifrågasätta!!?? Somliga är värda mer och andra mindre!!?? Inte bara vad gäller betalning, utan också vad gäller behandling?

"Socialstyrelsen bryter mot grundläggande etik- Filosof om kampen mot svininfluensan: Socialstyrelsen nonchalerar den lagfästa principen om alla människors lika värde. Den av riksdagen beslutade människovärdesprincipen ger alla människor samma rätt till behandling i vården, oavsett position i samhället. Ingen ska ha större chans än någon annan att överleva en pandemi.

Men Socialstyrelsens nya etiska riktlinjer avviker från regeln och särbehandlar – förutom sjukvårdspersonalen, vilket är okontroversiellt – även 'personal inom övrig samhällsviktig verksamhet'. Det är inte vågat att gissa att denna grupp innefattar de egna tjänstemän, riksdag och regering, kungen och en och annan kommunal befattningshavare, skriver forskaren och docenten i filosofi Martin Peterson.”

20 juli: Läs också blogginlägget ”Vårt förakt för svaghet” från bloggen "Tankar från Västanbäck." Samt tidigare inlägg under kategorin Harald Ofstad.

Om sjukförsäkringsindustrin - hemsk "socialiserad" medicin och förfärlig statlig inblandning i sjukvård...

Se Bill Moyers.org.

Om censur av röster i media, dem för stimulering av ekonomin är ickepersoner - samt om cynism, kollektiv passivitet, tillbakalutad likgiltighet...

John Maynard Keynes till höger.

Paul Krugman skriver i blogginlägget "Unpersons"; en av mysterierna i sättet som saker täcks av största delen av nyhetsmedia, är att vissa sätt att se blir avfärdade, avvisade från den konventionella, mainstreamdebatten och helt enkelt inte blir täckta - även när välinformerade människor har dessa åsikter.

Det mest välbekanta exemplet var innan Irakkriget inleddes: skepticismen mot inledandet av ett krig behandlades som en marginell syn, även trots att bevisen som förespråkarna för kriget presenterade var svag och bräcklig och rangen hos skeptikerna inkluderade ett antal människor med utmärkta meriter vad gäller nationell säkerhet.

Men på ett sätt så är den underförstådda censuren vad gäller stimuleringsdebatten ännu konstigare menar Krugman. Under de första diskussionerna om stimulering konstruerades debatten nästan enbart som en mellan Obama och dem som sa att stimuleringen var (på tok) för stor; rösterna hos dem som sa att den var för liten blev till största delen utfrusna och dessa fick man (helt enkelt) inte höra.

Och dessa röster är fortfarande utfrusna – om det inte hade varit för att Krugman har en position på New York Times debattsida så skulle det knappast finnas ett enda större utlopp vad gäller Keynes idéer/angelägenheter.

Krugman påminner om att en hög med prominenta ekonomer förutsade huskraschen innan den hände.

Men hur som helst, de som är för stimulering är ickepersoner (existerar inte).

Men vem fattar dessa beslut? undrar Krugman.

S. hade ett utlägg om hur saker fungerar här, om staten, byråkrati, byråkrater... Han tror inte alls på staten, är ytterst skeptisk till politik (all politik, men framförallt ”socialism”!!) och tror på människors ”frihet”. Men vad är verklig frihet?

Vad innebär cynismen och uppgivenheten hos människor? Vilka tjänar på den? Tjänar egentligen någon enda av oss på den? Inte de välbeställda heller?

S. ska eventuellt ta mig på ett fritänkarmöte imorgon kväll...

Om du inte tror på gud, så förlitar du dig på andra krafter! Väntar dig att mirakel ska ske (fatalism eller ödestro)? Att en osynlig hand ska komma och ställa allt till rätta (falskt hopp). Som Barbara Ehrenreich sa. Hon använde också uttrycket kollektiv passivitet! Se inlägget ”Kollektiv passivitet och marknadsfundamentalism som religiös tro att kapitalismen slutligen kommer att lösa alla problem…"

Religionspsykologen Owe Wikström har skrivit om tillbakalutad likgiltighet... Kan vissa ägna sig åt sådan, arrogant??

Om disciplin, motivation, moral och att anstränga sig - och litet om seriemördare...

fler "junky" amerikanska hus.

[uppdaterad och redigerad under dagen, samt 7 och 8 juli] Innan S. gick till jobbet nu på morgonen hade han en utläggning om en föreläsning i college (för blivande jägmästare, någon gång i första halvan av 1970-talet i USA). Han berättade hur (utstuderat) nonchalanta många (de flesta) studenter var.

Han berättade ungefär som följer: Där stod en professor i en föreläsningssal med 300 studenter. S. satt relativt långt bak, men kunde knappt höra vad professorn sa på grund av allt prat bland de andra studenterna omkring honom. Så han och några kompisar gick fram till professorn efter föreläsningen och bad honom att göra något åt alla störningsmoment (för de VILLE lära sig något).

Professorns svar var att han var anställd för att föreläsa, inte vara ordningspolis.

När professorns assistenter började dela ut professorns sammanfattning började studenterna genast att göra papperssvalor av hans papper samt kasta dem kors och tvärs i föreläsningssalen.

S.s yngre syster sa frankt till sin bror att nu i college skulle hon bara nöja sig med betyg som rörde sig runt godkänt, inte anstränga sig ett jota mer. För en examen skulle i vilket fall som helst leda till jobb och bra betalt jobb.

Studenter resonerade (resonerar?) att

”Min pappa har betalt för mina studier, så...”

Dvs. jag har rätt till min examen, med det följande välbetalda jobbet. Utan att jag behöver anstränga mig mer än nödvändigt eller knappt alls.

En enorm nonchalans, arrogans och flyta-ovanpå-attityd hos väldigt många av dem med resurser - och kontakter lät det. Men alla är naturligtvis inte så, vilket S. också påpekade.

Och det är dit vi är på väg igen??

"Min pappa... Han kan... om inte... så ligger du illa till."

Man ska ha kontakter, betyg och meriter betyder mindre!? Så bara man klarat en examen... Men en person utan examen kan göra ett minst lika bra jobb som en utan examen. Ibland kanske till och med bättre. Men jag tror att har man en grund att bygga på så är det lättare att utvecklas och tillägna sig saker... Därför tror jag ändock på utbildning, men inser också (som varande lärare själv) att någon gör prioriteringar om vad som ska läras och kunnas, med allt vad det kan innebära...

S. har läst min bok ”Base Instinct – What Makes Killers Kill?”, skriven av den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökt de värsta seriemördarna i USA och om detta skriver han i denna bok.

På sidan 27 beskriver han ett fall med en 13-årig amerikansk flicka som knivskar en jämnårig flicka till döds på en skolbuss till syners utan motiv. Då när han gjorde denna undersökning (långt före alla de senare undersökningarna av de våldsammaste brottslingarna i USA) trodde han, precis som de flesta andra, att våldsamma kriminella och brottslingar var ungefär som oss andra förutom att de var ”dåliga.”

Man menade att de hade blivit inadekvat, otillräckligt och bristfälligt kontrollerade och handledda av sina föräldrar och inte blivit tillräckligt ”disciplinerade.” Deras hem var problemfyllda, deras föräldrar oansvariga och de hade utvecklat icke ändamålsenliga beteenden.

”Det har varit häpnadsväckande att upptäcka att kvaliteten och mängden 'disciplin' som dessa individer har upplevt mer liknar fångar i ett koncentrationsläger än barn i ett hem.

Misshandel har varit det mest överraskande och troligtvis det mest betydande fyndet i forskningen om orsakerna till våld. Övergrepp på barn (misshandel av) barn har förödande psykologiska konsekvenser för barn och för de vuxna de sedan blir./.../

Det som är nytt är den växande iakttagelsen att utdragen barnmisshandel ändrar anatomin och funktionen i hjärnan permanent. Barnmisshandel har sålunda flyttat bort från den rena sociologiska och psykologiska intressesfären och in i den neurologiska sfären.

Misshandel kan potentiellt skada hjärnan genom direkt trauma, Mer försåtligt och genomgripande så ändrar misshandel och övergrepp den grundläggande anatomiska utvecklingen och funktionen i hjärnan.”

Men dessa saker går att förebygga, om vi kan undvika att barn misshandlas och istället visas största möjliga respekt. Och till och med svårt skadade personer KAN återhämta sig, åtminstone delvis, med rätt och enträgen hjälp...

Att alla grovt misshandlade inte blir våldsamma seriemördare (eller andra med inte fullt så grav misshandel, fysiskt, sexuellt och känslomässigt, kan bli socialt gott fungerande) beror på att dessa har mött någon/några som fått dem att inse att det de utsattes för var fel. Beror inte på att de har bättre gener och därmed "klarar misshandel bättre."

Jag tror inte det handlar om några andra mystiska faktorer, som att några av oss fötts med våldsamma gener och andra av oss utan dessa och därför så blir dessa senare inga grova brottslingar trots misshandel, medan de förra blir det.

Dvs. jag tror inte det handlar om personliga egenskaper eller avsaknader för hur vi handskas med svåra saker. Eller handlar om om vi kan "hantera" övergrepp och misshandel mot oss och därmed inte blir kriminella. Jag tror inte att vi med förmodat "bra gener" kan kontrollera impulser till våld oavsett hur mycket våld vi upplevt.

Se också inlägg om "likgiltighet som dolt våld."

Den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss säger:

"We must renounce the lie that emotional abuse is good for children because it prepares them for a hard life in a tough world. I've met some individuals who were prepared for a hard life that way—I met them while they were doing life".

Översatt blir det ungefär:

"Vi måste ge upp lögnen att känslomässig misshandel är bra för barn, därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en tuff värld. Jag har mött en del individer som förberetts för ett hårt liv på detta sätt - jag mötte dem medan de gjorde liv."

Och

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

Vilket blir något i stil med:

"...av alla de många formerna av barnmisshandel så är känslomässig misshandel kanske den grymmaste och längst räckande."

"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Den kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men det är alltid fråga om hållning [mot barn och barnuppfostran], inte en fråga om enstaka händelse. Den är formad för att minska barnets självuppfattning till den punkt där offret anser sig vara ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätten alla barn har [borde ha]: kärlek och skydd."

S. tror att de som äger alla dessa "junky" hus i USA inte bryr sig eller försöker. De helt sonika struntar i hur deras hus ser ut. Somliga verkar helt enkelt också överge dem. Hur husen ser ut rör dem inte i ryggen. Och de som har råd flyttar till ett finare och nybyggt område. Vadå, underhålla sitt hus?

"Men vad händer med dessa övergivna 'junky houses' då?"

undrade jag.

"Tar ingen hand om dem? Får de bara ramla ihop på plats?"

Jag minns inte riktigt svaret. Men förr eller senare går mydigheterna in, eller banken osv.

Att aga sina barn är inte förbjudet i USA. Skolaga är inte heller förbjudet i alla stater, även om det kanske inte praktiseras (praktiseras det så är det i skolor med främst svarta barn?).

Om enorma skillnader mellan människor i USA...

under 20 minuters promenad tog jag dessa kort.

Det spöregnar på Independence Day här. Så vi hade picknick inne. De två senaste dagarna har jag varit och promenerat på egen hand i stan här och blivit enormt häpen över de risiga husen - och MÄNGDEN risiga hus.

I andra halvan av stan (på andra sidan the river) ser husen liksom hela stan ut helt annorlunda ut. Ungefär som i Sverige.

Här finns verkligen människor som bor påvert och de är inte bara några enstaka, utan många. Och till största delen vita!

Jag tror också att ganska många drabbas av hopplöshet förr eller senare, för de kommer ingen vart. De är fast i de förhållanden de befinner sig i. Ganska litet kommer att ändra detta.

S. sa efter att ha läst lokaltidningen imorse att han befarar en våg av självmord de kommande åren. Han var allvarligt oroad över detta.

Han kan ha rätt. Och det gäller inte bara de fattigaste. Hans första fru som gifte om sig med en läkare (som dog i bilkrasch, självförvållad?) har varit orolig denna vinter att måsta sälja sin farm (med en massa djur). Och hon var riktigt deprimerad och har också pratat om självmord och om det är någon idé att leva. Och detta verkar vara en tuff kvinna.

Om ojämlikhet – för jämlikhetens sak, om att bemöta argument emot jämlikhet och för ojämlikhet...

från USA-vistelse.

Bill Kerry skriver på sin Equality Trust-blogg [Uppdaterad 3 juli]:

”Frukta inte – de dagar då du blev besegrad av argument från vänner, familj och kolleger är över! Rustad med vår praktiska lista över ofta ställda frågor kan du återta arbetsplatsen, puben och middagsbordet för jämlikhetens sak.

Läs, smält i ditt inre och sprid, utnyttja frisint.”

Ja, man behöver rusta sig med argument FÖR jämlikhet och EMOT ökande ojämlikhet.

Några av dessa ofta ställda frågor är (följda av svar på dem, för jämlikhetens sak: dvs. att vi ALLA tjänar på ett mer jämlikt samhälle, oberoende av var vi befinner oss för tillfället):

• Är det inte de mindre länderna som är mer jämlika och klarar sig bättre?

• Hur är det med etnisk uppdelning?

• Varför är inte ojämlikhet inom ett mindre område relaterat till hälsa och sociala problem?

• Är det inte bara de engelsktalande kulturerna som presterar sämre?

• Är förändringar vad gäller hälsa och sociala problem över tid relaterade till förändringar i ojämlikhet i inkomst?

• Skulle inte reducerande av ojämlikhet också reducera kreativitet, uppfinningsförmåga och nyskapande på vilka framsteg och utveckling beror [en vanlig och inte ny uppfattning/tro att konst lids fram!! Praktiskt att tro]?

• Det är ganska säkert att det inte kommer att hjälpa man kastar pengar på de fattiga?